Djup filosofi: Vad är människans relation till universum?

[PopJimmy]

Med universum menar jag begreppet, allt du kan förstå och allt du kan se, höra, känna, förnimma. Allt under jorden, i havet och ovanför molnen. Alla människor alla djur solen, planeterna, ja ni förstår. Allting.
Min relation till allt detta?
Jag är en del I universum. Min del är väldigt liten men nödvändig för energibalansen. Bygger på entropi. Alla tings önskan att återgå till ett läge där energiförbrukningen är låg eller=0. Då ett tillstånd av harmoni uppstår. Detta beror på att den mängd energi som faktiskt är begränsad i universum hela tiden är i omlopp och även den söker stillhet. Ett litet exempel, En person dör, denna personen var en mycket energisk energiförflyttare för att inte det skall uppstå en obalans krävs det möjligen att två nya personer föds. Om det finns för mycket folk och för lite energi ökar verksamhetsgraden på energin och folk dör.

Mycket av detta håller jag nog med om. Furutom den feta texten. Jag tror inte att det "krävs" två att personer föds, utan snarare att balansen tillåter att nya personer kan födas och utvecklas. Sen tror jag också att tomrummet i universum ÄR något. Tomrumet på jorden ÄR ju luft. Bara för att vi SER igenom luften, så betyder det inte att luften inte finns.

Tanken är inte begränsad (som den biologiska kroppen är).
Som jag tidigare påstår är energin i omlopp. Detta är ett faktum i min biologiska kropp men mina tankar är utanför energin. Mina tankar försöker "frigöra sig" från min biologiska kropp och det uppstår en "kamp" mellan "själ" (tanke) och kropp. En slags obalans. Som resulterar i ett icke fullkomligt tillstånd.

Detta tycker jag nog är lite romantiserat. Varför skulle själen vilja frigöra sig? Vad är då meningen med att den en gång åkte in i kroppen?

Tankarna="Själen" är bunden till kroppen genom energier (från kroppen) för att fungera som en katalysator för att "förstöra" den biologiska kroppen.

Jag anser att tankar bara kan uppstå i en hjärna. Växter då? Har växter själ? Har växter tankar? Jag tror att växter lever och har ett medvetande, eftersom dom är har en systemmässig respons när dom utsätts för ett stimuli.

Ett exempel. Människan försöker att nå ett harmoniskt tillstånd och mår dåligt av att stressa då detta "tär" på kroppen. Dvs energierna mellan kropp och själ verkar åt olika håll. Det har idag kommit flera metoder där man kan nå harmoni dvs låg energiomvandling i den biologiska kroppen och därav kunna släppa själen "lite lös" ett tag.

Stress är en reaktion på en rädsla och uppstår bara när man har ett oönskat tillstånd i hjärnan i kombination med en situation som skapar det oönskade tillståndet.
Barn blir inte stressade lika lätt eftersom dom inte har lika många oönskade tillstånd.

-Vart är själen då när kroppen inte finns?

Varför tror du överhuvudtaget att det finns en själ? Är det inte bara ett begrepp som du använder för att du inte kan förklara ett fenomen tydligare? Är inte själ bara ett påhitt för att slippa gå omkring och vara förvirrad?

-Om allting sammanfogas av energier, vad finns det i rymden?

Varför utesluter du att rymden är energi?

Varför vill "själen" förstöra kroppen?

Bra fråga!

[J R Auk]

En fritt svävande partikel drar sig till en likasinnad.
Attraktion.
Att ingå förbund är universums grund.
Vad föranleder en vilja att ingå förbund?
Jag tror inte vi kan säga att först hände A sen B sen C osv. Med andra ord determenismen håller inte.
Varför hände det.
Varför finns i livet en strävan på alla plan?
Elektronen styrs av sin motpol i kretsande dans, galaxer spinner runt sin axel med en struktur i sikte. Överallt ser vi det.
Vad är det? Varför är det? Varför är vi? Varför kan vi tänka just det?

Vi är en förlängning av allt som universum skapat eftersom vi skapades för det och det för oss. Samma vilja som drog dom första 2 samman manar oss vidare i en evig jakt på förbund.
Förbund i kunskap, förbund i ande.

Allting lever, allting har sitt syfte, sin strävan. Jorden lever. Solsystemet lever. Galaxen lever.
Liv är komplexitet. Datorer är beviset för er tvivlare. Allt handlar om infallsvinkel. Varifrån man observerar.

Oändligheten sträcker sig i alla led, alla dimensioner och riktningar.
Tittar du uppåt tar det aldrig slut, samma sak med innåt och utåt. Att fokusera hjälper inte och inte heller att söka grepp sör en helhet.
Det som behöver besvaras ligger innan frågan kom till.
Varför; är allt som vi kan ta oss till. Hopplöst förankrade söker vi tröst, avsäger oss ansvar, avsäger oss rätt. Där ligger problemet för oss. Vi vägrar ta ansvar. Och då blir det svårt.

Vi är vad vi vill, vi uppfattar världen, verkligheten som vi vill. Likaså våra tankar.

[Tatjana]

Detta tycker jag nog är lite romantiserat. Varför skulle själen vilja frigöra sig? Vad är då meningen med att den en gång åkte in i kroppen?

Att själen är bunden till kroppen har med naturlagen att göra, likaså att vi inte kan flyga utan hjälpmedel. Det är inget önskande utan tvingande.
Detta beror på den biologiska kroppens tvingande att nå entropin och att den då "kräver" en själ. Som att vi måste ha en hammare för att slå i en spik, eller mat för att kroppen skall funka osv osv. När själen frigörs från kroppen blir både kropp och själ fri.

Jag anser att tankar bara kan uppstå i en hjärna. Växter då? Har växter själ? Har växter tankar? Jag tror att växter lever och har ett medvetande, eftersom dom är har en systemmässig respons när dom utsätts för ett stimuli

.

Växten vet inte om det men den kämpar för samma sak som vi.
Vad är tankar? Vad kommer först, tanken eller känslan?
Men funkar inte vi på samma sätt? Stimuli?
Människan är den högst stående varelsen, den som minst har lyckats frigöra sig från sin själ.
Blomman har frigjort sig från sin själ, den är bara kropp. Blommans själ är fri från blomman. Vi kan uppfatta blomman fast den endast innehåller kol. men vi kan inte kommunicera med blomman då den saknar själ.
Det som vi anser vara så vackert med blomman är dess harmoni och stillhet, kanske lite av det du säger, kretsloppet-entropin blomman är närmre än människan. Det krävs mindre energi att "förstöra" en blomma.
(hmmm ngt flummigt)

Stress är en reaktion på en rädsla och uppstår bara när man har ett oönskat tillstånd i hjärnan i kombination med en situation som skapar det oönskade tillståndet.

Jo det är sant, men bakom detta. Varför blir man rädd? Hur kommer det sig att man hamnade i en situation där man blev rädd? Varför skrämmer något mig? Harmonin är bruten energin ökar och stressen är ett faktum.
Personer som har "fri själ" blir inte stressade.

Varför tror du överhuvudtaget att det finns en själ? Är det inte bara ett begrepp som du använder för att du inte kan förklara ett fenomen tydligare? Är inte själ bara ett påhitt för att slippa gå omkring och vara förvirrad?

Jag vill bara säga att detta är inte vad jag tror på, detta är en av de tankar jag har i mitt huvud. Vad jag tror på är ngt helt annat
Ordet själ använder jag för att underlätta ett begrepp men användandet av ordet ger mig mer förvirring än insikt.
Själen är känslan och tanken. I sammarbete med kroppen=komplexa jaget. Fenomenet är inte min själ, den är jag medveten om. Fenomenet är hur jag uppfattar andras själar.
Allting bygger på uppbyggnad vilket är totalt emot lagarna, det är mycket lättare att förstöra saker än att bygga upp dem. Vi kämpar hela tiden emot det som är oundvikligt.

Varför utesluter du att rymden är energi?

Jag menar mer, vad finns bakom rymden om nu rymden tar slut?


Det är iallafall roligt att spekulera....
Och jag skall fundera på vad som menas med "fri själ".

[PopJimmy]

En fritt svävande partikel drar sig till en likasinnad.
Attraktion.
Att ingå förbund är universums grund.
Vad föranleder en vilja att ingå förbund?
Jag tror inte vi kan säga att först hände A sen B sen C osv. Med andra ord determenismen håller inte.
Varför hände det.
Varför finns i livet en strävan på alla plan?
Elektronen styrs av sin motpol i kretsande dans, galaxer spinner runt sin axel med en struktur i sikte. Överallt ser vi det.
Vad är det? Varför är det? Varför är vi? Varför kan vi tänka just det?

Vi är en förlängning av allt som universum skapat eftersom vi skapades för det och det för oss. Samma vilja som drog dom första 2 samman manar oss vidare i en evig jakt på förbund.
Förbund i kunskap, förbund i ande.

Allting lever, allting har sitt syfte, sin strävan. Jorden lever. Solsystemet lever. Galaxen lever.
Liv är komplexitet. Datorer är beviset för er tvivlare. Allt handlar om infallsvinkel. Varifrån man observerar.

Oändligheten sträcker sig i alla led, alla dimensioner och riktningar.
Tittar du uppåt tar det aldrig slut, samma sak med innåt och utåt. Att fokusera hjälper inte och inte heller att söka grepp sör en helhet.
Det som behöver besvaras ligger innan frågan kom till.
Varför; är allt som vi kan ta oss till. Hopplöst förankrade söker vi tröst, avsäger oss ansvar, avsäger oss rätt. Där ligger problemet för oss. Vi vägrar ta ansvar. Och då blir det svårt.

Vi är vad vi vill, vi uppfattar världen, verkligheten som vi vill. Likaså våra tankar.

Innehålet bakom inlägget är väldigt bra!, håller med om det mesta! kanske skulle formulera mig lite annorlunda men innehållet är bra, det enda jag störde mig på var:

Förbund i kunskap, förbund i ande.

Vad menar du med kunskap och ande? Om jag får tolka dig lite med en omfurmulering: Kunskap till komplexitet/utveckling så håller jag med dig, att allt vill bli mera komplex/utvecklas.
Ande tycker jag dock är ett missvisande ord. Helhet/kärlek tycker jag fungerar bättre.
Om du menar det jag menar i mina omformuleringar så tycker jag att din praktiska definition av universum är väldigt bra.

[PopJimmy]

Tatjana:

Att själen är bunden till kroppen har med naturlagen att göra, likaså att vi inte kan flyga utan hjälpmedel. Det är inget önskande utan tvingande.
Detta beror på den biologiska kroppens tvingande att nå entropin och att den då "kräver" en själ. Som att vi måste ha en hammare för att slå i en spik, eller mat för att kroppen skall funka osv osv. När själen frigörs från kroppen blir både kropp och själ fri.

Jag köper nog inte dom analogierna. Varför skulle ens själen vara fast? Varför ens ta in begreppet själen? Vad bevisar att själ ens existerar? Vad är definitionen av själ?

Vad är tankar? Vad kommer först, tanken eller känslan?

Tankar kommer alltid före känslor hos människor. Man kan inte bli arg på någon om man inte FÖRST tycker att personen gjort något dumt. Man kan inte utlösa en känsla utan tanken. Känslan är alltid en respons på tanken.

Människan är den högst stående varelsen, den som minst har lyckats frigöra sig från sin själ.

Högst stående? Enligt vad då? En teori? Jag tror inte på teorier.

Blomman har frigjort sig från sin själ, den är bara kropp. Blommans själ är fri från blomman. Vi kan uppfatta blomman fast den endast innehåller kol. men vi kan inte kommunicera med blomman då den saknar själ.
Det som vi anser vara så vackert med blomman är dess harmoni och stillhet, kanske lite av det du säger, kretsloppet-entropin blomman är närmre än människan. Det krävs mindre energi att "förstöra" en blomma.
(hmmm ngt flummigt)

Hmm detta låter mest som spekulerande enligt mig. Vad bygger detta på? Hur vet du ens att blommor har själ? Ingår det i en teori? Vem som helst kan ju ha en subjektiv teori....

Stress är en reaktion på en rädsla och uppstår bara när man har ett oönskat tillstånd i hjärnan i kombination med en situation som skapar det oönskade tillståndet.

Jo det är sant, men bakom detta. Varför blir man rädd? Hur kommer det sig att man hamnade i en situation där man blev rädd? Varför skrämmer något mig? Harmonin är bruten energin ökar och stressen är ett faktum.
Personer som har "fri själ" blir inte stressade.

Nej jag tycker du bara försöker tycka in alla fenomen i din teori. Du har ju i stort sett förnekat hela psykologi forskningen när du påstår detta...

Varför tror du överhuvudtaget att det finns en själ? Är det inte bara ett begrepp som du använder för att du inte kan förklara ett fenomen tydligare? Är inte själ bara ett påhitt för att slippa gå omkring och vara förvirrad?

Jag vill bara säga att detta är inte vad jag tror på, detta är en av de tankar jag har i mitt huvud. Vad jag tror på är ngt helt annat
Ordet själ använder jag för att underlätta ett begrepp men användandet av ordet ger mig mer förvirring än insikt.
Själen är känslan och tanken. I sammarbete med kroppen=komplexa jaget. Fenomenet är inte min själ, den är jag medveten om. Fenomenet är hur jag uppfattar andras själar.
Allting bygger på uppbyggnad vilket är totalt emot lagarna, det är mycket lättare att förstöra saker än att bygga upp dem. Vi kämpar hela tiden emot det som är oundvikligt.

Låter som allderless för mycket spekulationer för min del... tyvärr...

Varför utesluter du att rymden är energi?

Jag menar mer, vad finns bakom rymden om nu rymden tar slut?

Varför tror du rymden skulle kunna ta slut? Jag säger inte att den kan ta slut eller att den inte kan det. Jag säger att jag inte vet.

Tatjana, jag måste tyvärr säga att jag personligen tycker att du spekulerar allderless för mycket i dina egna teorier. Det kan i princip vem som helst göra... Jag tycker du borde försöka första andras teorier också, förklara vad dom har för brister o.s.v. och vara mera kritisk i dina egna teorier.

Det är bättre att säga att man inte vet än att hitta på något i ren spekulation.
Förstår du vad jag menar?

[Tatjana]

Japp, och det är därför jag inte en enda gång skriver.
Jag vet att blomman saknar själ, jag vet att rymden är oändlig jag vet att själen är bunden till kroppen osv osv. jag spekulerar.
Jag håller inte på att informera dig om min teori, att få dig att tänka som mig, jag skriver från min fantasi.
Jag har inte hittat på en teori som motsäger alla psykologska forskningar.
Ärligt så skiter jag i teorier, det finns lika många teorier som det finns mäninskor. Vissa kanske inte har intresset att fundera ut någon själv och läser ngt de anser bra och pratar till massorna genom den.
Men vad är skillnaden? Vi är alla "bara" människor. Till och med filosoferna. Och vem är det som påstår att man måste tänka "rätt" och att alla begrepp måste vara moderna och riktiga?

Jag är bara glad att jag har en hjärna och fantasi att använda den.
Om du tänker bollen är kanske inte rund, så är inte det en motsägelse mot allting vad materia är, det är en tanke.
Jag vet vad JAG TROR PÅ men det har jag aldrig berättat här.
Visst kan jag sitta och läsa om vad filosofer skriver i sina papper och sedan påstå att jag tycker att det är bra, såhär skall man leva.
Men det skapar ju irritation och krig.
Men vad är det för mening? Jag antog att det här var ett ställe där jag kunde värdera mina tankar mot andras tankar, inte Freuds tankar mot mina tankar. Och hur du uppfattar Zens tankar mot dina tankar.
Och sedan skicka filosofiska referat på nätet och påståenden under som underskrift på den "rätta läran".
Jag kan läsa alla filosofiska böcker hemma i min sängkammare och värdera mina tankar mot dem. För det är viktigt med kunskap.
Men här trodde jag att diskussionerna låg mellan oss.

[PopJimmy]

Tatjana:
Det jag försöker säga är att lite av syftet här var att det skulle vara djup filosofi.
Du är naturligvis välkommen att diskutera, men just nu känns det som att du berättar din teori - och som jag svarar på.
Du verkar inte direkt nyfiken av att förstå hur andra tänker och varför andra tänker som dom gör.
Vilket ger känslan av att du mest vill vädra din uppfattningar - inte diskutera och lära dig nya saker.

Syftet med denna tråd var egentligen att det skulle vara filosofi på djup nivå. Och eftersom du inte verkar ha läst så mycket filosofi eller psykologi, eller funderat på egna peronliga nya revoltionerande uppfattningar så har du tyvärr inte så mycket att ge oss - vi som verkligen, verkligen är interesserad och pålästa. Vi har lärt oss att komma över vissa grundläggande problem/fallgropar man lätt kan hamn i om man är ny inom filosofi området.

Hoppas du förstår mitt syfte

Vissa kanske inte har intresset att fundera ut någon själv och läser ngt de anser bra och pratar till massorna genom den

Jag försår vad du menar.

Men vad är skillnaden? Vi är alla "bara" människor. Till och med filosoferna. Och vem är det som påstår att man måste tänka "rätt" och att alla begrepp måste vara moderna och riktiga?

Problemet är att man lätt fastnar i grundläggande gropar och skapar massa problem på vägen så att man inte kommer till kärnan i diskussionen.

Jag vet vad JAG TROR PÅ men det har jag aldrig berättat här.

Varför berättar du inte vad du tror? Det är ju det vi vill höra...

Visst kan jag sitta och läsa om vad filosofer skriver i sina papper och sedan påstå att jag tycker att det är bra, såhär skall man leva.
Men det skapar ju irritation och krig.

Vi försöker faktiskt att diskutera här, det går att diskutera fredligt. Det är hela poängen. Mycket av det jag försöker förklara är just grundanledningarna till varför krig uppstår.

Men vad är det för mening? Jag antog att det här var ett ställe där jag kunde värdera mina tankar mot andras tankar, inte Freuds tankar mot mina tankar. Och hur du uppfattar Zens tankar mot dina tankar.
Och sedan skicka filosofiska referat på nätet och påståenden under som underskrift på den "rätta läran".

Jag vill inte uttrycka den "rätta läran", jag påstår snarare att det inte finns någon "rätt lära". Zen handlar inte om en rätt lära, det handlar om att man ska göra av sig med alla läror som man trodde var rätt och vara en kärleksfull människa. Läs lite zen så kanske du förstår vad jag försöker säga.

Men här trodde jag att diskussionerna låg mellan oss.

Det är klart att diskussionen är mellan oss, men vi ligger bara på olika nivåer.

[J R Auk]

Det är klart att diskussionen är mellan oss, men vi ligger bara på olika nivåer.

Jimmy, inget gott kommer av att skapa motsättningar så där. Orden imellan kan förvränga tanken bakom. Att påstå att man har förståt den andra, innefattar väl också en förståelse för att den man förstår inte har förståt sig själv?


Och det skulle vara anda, inte ande

Du ser vad en liten bokstav i ett litet ord kan göra.

[PopJimmy]

Det är klart att diskussionen är mellan oss, men vi ligger bara på olika nivåer.

Jimmy, inget gott kommer av att skapa motsättningar så där. Orden imellan kan förvränga tanken bakom. Att påstå att man har förståt den andra, innefattar väl också en förståelse för att den man förstår inte har förståt sig själv?

Jag har aldrig sagt vem som har rätt. Hon skulle ju kunna ha lika rätt som jag det går inte att bedöma. Det jag försökte säga hära var att vi var på olika nivåer, vi har olika utgångspunker - och det ÄR svårt att mötas då. För mig hanlar det inte om att vara högst eller lägst, utan att MÖTAS. På samma sätt som det ÄR svårt att kommunicera om två personer pratar olika språk. Bara för att någon pratar ryska så är den personen inte bättre/sämre.

Och det skulle vara anda, inte ande

Men vad är anda?

Hoppas du förstår mitt syfte - KÄRLEK!

[Tatjana]

Man blir aldrig profet i sitt eget land.
Medan ni stora kan ha åsikter i lugn och ro så ansluter jag mig till den gråa massan.
Jag återkommer när jag är lika påläst som ni.

Kärlek..?.... hmmmm

[Maverick]

Människans relation till universum?
Och vad är tankens relation till kroppen?

Människan som art är en ögonblicklig fluktuation i en tunn biosfär runt ett litet sandkorn i ett, får man förmoda, oändligt universum. Människan är en del av universum precis som allting annat är det. Det kanske är så att vi är viktiga och märkvärdiga enbart ur vårt eget perspektiv - vilket räcker gott för mig, för övrigt.

[ExNihilo]

Människans relation till universum?
Och vad är tankens relation till kroppen?

Människan är en del av universum, och tanken förmodar jag är en del av kroppen. Hur förklarar man relationen mellan två ting som måste förstås ur varandra?

[PopJimmy]

1. Människans relation till universum?
Och 2. vad är tankens relation till kroppen?

Anledningen att jag valde dessa frågor är för att för mig personligen så verkar de flesta människor bli riktigt förvirrade när jag ställer dessa frågor.

Jag har en uppfattning (som kan vara felaktig) att detta är ett vanligt synsätt hos många människor:

1. Vanligt synsätt: Vi Människor är inte universum, universum är något långt borta i rymden, långt borta från vardagen. I universum långt borta i rymden kan det kanske finnas rymdvarelser. (Detta synsätt känns bara romantiskt enligt mig.)

1. Mitt synsätt: Att vi i själva verket ÄR mitt i universums smet. Vi är rymdvarelser. Och att Univsersum faktiskt lever eftersom universum hela tiden utvecklas, som vilket dynamiskt system som helst. (vissa förstående religösa ser gud synonymt med det jag kallar för universum)

2. Vanligt synsätt: Vi HAR en kropp. Vi HAR känslor. Vi HAR tankar och upplevelser.... (Men min kritik är då... Vad är vi sånna fall? En själ? En själ är i sånna fall synonymt med det ett medvetande - läs definitionen länst ner i inlägget)

2. Mitt synsätt: Vi ÄR våran kropp. Vi ÄR våra känslor. Vi ÄR allt vi ser. Vi ÄR allt vi hör. Vi Är våra tankar och upplevelser.... Vi ÄR vårat MEDVETANDE. Vi ÄR universum. (Vi är Gud är också en synonym)

Observera att jag inte är religös, jag bara förklarar hur vi egentligen menar samma sak - men bara kallar det för olika namn. Jag kallar det Universum eller Helheten och vissa kallar det Gud. Jag tror inte på något tro-system uppbygdt av värderingar. Jag möter helheten utan värderingar. En värdering är ett minne (ett tillfälligt mönster i hjärnan).

Medvetande:
Men vad är då medvetande? Jo medvetande är bara en relation med universum och dess tillfälliga subsystem. Att vara medveten är att kunna ta in stimuli från omgivningen och ge en respons på stimulin. (göra en omstrukturering av innehållet i subsystemet).

Svenska akademin definierar medvetenhet som: "förhållandet att någon jämte någon annan ELLER andra har vetskap om något"

Alltså är växter medvetna!

Universum/Gud/Helheten är alltså det högsta/ultimata medvetandet. Eftersom medvetenhet bara är en relation som medför dynamik.

[PopJimmy]

Sen kan man ju prata om olika grader av medvetande.

En hjärnskadad människa kan vara mindre medveten än en självlärande robot. Båda har bara olika begränsningar.

Människan är självmedveten - alltså medveten om sitt eget medvetande.

Den högsta formen av självmedvetenhet är att bli medveten om att man är allt.
En naturlig Paradox är dock att man då är tomhet (void).
Men det är en helt naturlig paradox eftersom om är medveten om en specifik företeelse så förtränger man motsatsen.
Det innebär alltså att när man mediterar bort minnen upplöser man perspektivet och blir tom - vilket gör att man uppfattar allt.

Det är därför människor tror att dom är delen (medvetandet) och inte helheten.
Dom har helt enkelt förträngt helheten med ett pespektiv - en utgångspunkt - en mätning - ett medvetande.

Vi är egentligen samma sak - helheten.
Det är bara när du begränsar helheten med ett perspektiv som du uppfattar digsjälv som delen.

Låter det virrigt - då har du fortfarande ett begränsat perspekiv/medvetande!


Men fråga gärna om det är något!
KÄRLEK!

[PopJimmy]

Sen kan vi ju diskutera sinnerna. Vad är sinnerna?

Jo sinnerna är alltid ett perspektiv - en utgångspunkt - en mätning - ett fokus.

Jag jag tittar runt i mitt rum hur kommer det att jag ser något? Jo, för att det finns en begränsning. Jag uppfattar inte allt. Jag har ett perspektiv. Om jag skulle sett allt - så skulle jag sett igenom alla väggar ut i rymden i all oändlighet. Det skulle bli rörigt, eller jag skulle helt enkelt inte se något.

Det finns otroligt mycket saker i universum som människan inte uppfattar. Massor olika typer av vågor. Mobiltelefoner uppfattar t.ex. ett visst omfång av vågor som människor inte uppfattar.

Känseln då? Om jag kan känna något är det en del av mig då? Ja om någon slå mig känner jag det. Men om jag är förlamad då? Då känner jag inte slaget, jag blir ju fortfarande slagen. Men om jag inte kan se slaget och inte kan känna det blir jag fortfarande slagen? Ja för om någon annan ser det ser ju han att jag blir slagen.

Alltså är det mycket vi inte uppfattar, men man är alltså ALLT i universum. Man är allt som man är medvetanden och allt som man är omedveten om.

Att tro att man inte är något är bara en illusion eftersom det är bara tanken som säger att man inte är något - sinnerna reagerar ju fortfarande.

Men om man fortfarande har perspektivet att man inte ÄR sin kropp utan att man HAR en kropp så faller ju argumentationen. Men om man inte ÄR sin kropp utan HAR sin kropp - Vad ÄR man då? Man är tydligen inget -Men att vara inget är ju också att vara allt.

Eller är man själen? Men vad är själen? Är det inte bara ett konstruerat tankebegrepp? Är själen samma sak som medvetandet? Men man är ju fortfarande det man är omedveten om vilket jag tagit upp tidigare.

Ja hur mycket man än vänder och vrider på det så kan jag inte förstå varför man inte skulle vara ALLT?


Att ha detta icke-perspektiv gör att man sprider obegärnsat med kärlek och förståelse för allt man stöter på i livet. Inga obehagliga känslor som rädsla, sorg eller förvirring finns heller kvar. Inget våld.

Jag förstår ärligt talat varför man inte skulle vilja ha denna typ av icke-perspektiv.

Feedback nån???