Åkes granne skrev:Jag kände en stor panik när du skrev detta till mig förut.. Men eftersom jag var så medveten om yin och yang's spel, såg jag din handling som en hjälp att bekräfta mig som en riktig människa av kött och blod ("värdefull!"), och det var det jag behövde i den stunden för att få en så perfekt balanserad uppfattning av Livet som möjligt..
För mig funkade detta som en bekräftelse för mig själv, som en uppvisning för min egna förståelsepotential (att jag förstod vad du skrev visade mig att jag fortfarande kan ta till mig saker).
Det är så att jag verkligen också börjat tappa greppet. Det är som att jag vistas mer med energin än med materian. Alltså jag är innan materian, jag är där och tittar omkring. Ser potentialer.
Ser ni att ni är en del av allt genom en blick? En blick som vänder sig bort i exakt det ögonblick det ska vända sig bort? Eller möter en blick exakt när en blick ska mötas? Får ni för er att ni uppfostrar er omgivning genom att vara en del av allt? Får ni för er att ni uppfostras genom att vara en del av allt?
Men problemet här är att jag gärna vill, och beroende på situation, utmana "ordningen" och "o-ordningen", genom att just vistas där, de få millisekunderna innan verklig manifestation.
Det är som att betraktandet är intet, men skapelsen en påminnelse om var vi nu var igen.
En bordshockey-match på nolia-mässan tillsammans med en främling. En spontan händelse. Undervisning, förståelseuppdatering, gränsutforskande. Möter en tjockis, en fordons-kille, med sitt fordons-gäng stående på sidan om. Först till 3 vinner. Vi spelar, och det är så att jag är lika mycket medveten om fordons-gänget på sidan om spelet, som själva spelet som pågår. Märker att dom är verkligen rastlösa grabbar, som hela tiden söker ny tillfredsställelse. Jag är också en rastlös kille, som söker ny tillfredsställelse. Han vann, och först tänkte vi hi-5:a men det blev en handskakning, och ett leende.
Har ni tänkt på att om intet inte fanns, så skulle vi aldrig funnits? All kunskap jag lär mig är just från detta betraktande, det är som att betraktandet (ja, jag vet att jag sa detta nyss....) är intet, och från det intet ser kunskapen igen, och jämför kunskapen som återkom med kunskapen som varit, och ser en förnyad helhet.
Jag känner mig ointelligent, har mindervärdeskomplex, samtidigt som ett storhetsvansinne spökar i mitt huvud, som väldigt ofta jämför situationen som händer med hur den skulle ha varit om energierna hade flytit mer friktionsfritt, alltså mer energi och mindre materia.
Materia känns som den segare, vanan, medans energi ... kanske handlar det mest om känslor helt enkelt. Jag vill nog beskriva energi mer som känslor, intuition om vart saker är påväg... då uppstår en förväntning om vart situationen är på väg, men sen förhindras den av dammarna, trögheten som ändrar riktning på händelsen.
Det är så skumt då när man kan funka som en spegel för bägge parter.
T.ex när den ena spelar piano och den andra spelar saxofon, men jag sitter i publiken. Och så tänker pianokillen sola iväg på en truddilutt, som inte saxofonkillen uppmärksammar, men genom att se på mig kan han plötsligt höra tydligare vad pianokillen spelar, och därmed uppstår en vidare kontinuitet, som förmodligen skulle ha blivit avbruten om inte jag satt i publiken.
Nu är det bara så att jag talar om mig själv i 3e person. Någon kanske fann detta intressant. Hoppas som så. Hej hå.
