Trötna på datorspel

[FIG]

Ling, vem har mer än rätt att säga något mer än sin åsikt?
Min Negativet till spelandet har nog även lite beronde på min filosofisk åsiker.
Om att vi måste försöka bryta oss ur vår värds ramara.
Varför skaffa oss ännu fler regler och lagar som vi måste följa i spelet?

/ FIG

[Ling]

Ling, vem har mer än rätt att säga något mer än sin åsikt?
Min Negativet till spelandet har nog även lite beronde på min filosofisk åsiker.
Om att vi måste försöka bryta oss ur vår värds ramara.
Varför skaffa oss ännu fler regler och lagar som vi måste följa i spelet?

/ FIG

Men de regler och ramar som finns i ett spel måste finnas för att det öht ska fungera. Jag hade inte uppskattat ett spel utan givna regler, motsatsen blir då kaos. Dessutom väljer jag ju själv om jag vill acceptera ramarna och stanna kvar eller sluta. För mig väger fördelen över. Just nu ska jag tillägga, om ett par månader kanske jag har ändrat åsikt, fast då på grund av att jag tröttnat på spelandet.

[Marksa]

En reflektion.

Detta att diskutera här på FF kan i viss mån gemföras med dataspel och dess attraktionskraft.

Jag mener att vi med oss själva eller våra fiktiva avatarer tar på oss att deltaga i ett spel som följer vissa regler.

Ibland är det som i SIMS och vi interagerar för att öka kunskap och dela erfarenheter.

Andra gånger är det som värsta BATLE FIELD och vi skall nedkämpa våra motståndare med alla vapen tillgängliga.

[amy]

Varför tröttna inte dagens ungdomar som spela datorspel, att spela ( Wow )?

av samma anledning som man inte tröttnar på filmer, böcker eller musik...

men klart det går att tröttna även på dom.

[StefanW]

Vem som helst kan "va något" i datavärlden.  Många gånger tror jag detta särskillt kan attrahera ungdomar/personer med lägre självkänsla eller kanske blyga personer. I dataspel (och även i olika communities på Internet) kan man "leva ut" det som man kanske känner att man inte kan, vill eller vågar i vardagen.

[StefanW]

Ibland är det som i SIMS och vi interagerar för att öka kunskap och dela erfarenheter.
.

Ja och även få lite spänning för att stilla eventuell tristess. Men det ökande dataspelandet (och även som du skriver interagerande på Internet tex forum) ersätter ju något vi gjorde tidigare. Bra eller dåligt undrar jag och även kan man fundera på vilka aktiviteter ökad datoranvänding ersätter? TV-tittande är det ju inte för jag har hört att även det ökar.

[Rising]

Att spela datorspel mot datorn tröttnar man fort på, men ett onlinespel som tex, wow har andra möjligheter.

Det är sant att onlinespel har andra möjligheter, men jag personligen föredrar att spela mot datorn och tycker inte att man ska se det som en lägre form av spel.

Mitt spelintresse handlar främst om möjligheterna att via interaktionen med ett system få utforska dess naturlagar och kunna uttrycka mig själv med dessa.

Observera att jag här pratar om ren spelmässig utforskning och uttryckande. Jag avser alltså inte att exempelvis utforska en grotta eller att bygga en modell av något verkligt hus i Sims.

Att utforska miljöer och narrativ i ett datorspel är ungefär som att öppna luckor i en julkalender: Något som tidigare varit hemligt avslöjas för en. Det är visserligen kittlande, men det är inte den stora tjusningen för mig. Det jag gillar, det är när man får utforska vad som blir resultatet av en kombination av val och avvägningar vilka man var och en känner till mycket väl, men vars samlade kombination man enbart kan gissa sig till. Det jag gillar med spel (såväl dator- som brädspel) är att dess enskilda regler kan vara mycket överskådliga och lättbegripliga, samtidigt som de tillsammans kan skapa så komplicerade och organiska system att man inte längre kan analysera dem utifrån, utan att man måste gå in i dem och spela dem för att få lära sig vad som blir resultatet av olika kombinationer av val.

Pokemonspelet till gameboy är praktiskt för att illustrera detta: Som spelare kan man som mest gå omkring med sex stycken pokemonvarelser åt gången. Varje pokemon tillhör en enskild eller en kombination av två olika "typer" (såsom elektricitet, gräs, gift, is, flygande, eld, vatten, gräs, spöke, osv) och lära sig dessutom olika attacker och manövrar, som även dessa tillhör någon av dessa typer. Olika typer är sedan olika framgångsrika mot varandra. Poängen med Pokemonspelet är att man ska gå omkring med en varierad samling pokemonvarelser, så att man alltid har ett passande vapen oaavsett vilken utmaning man än behöver överkomma. Men eftersom man inte kan välja helt fritt (man kan enbart välja pokemonvarelser som faktiskt lever i de områden man hittills har besökt, och man kan enbart lära dem manövrar som de faktiskt behärskar, m.m.) så blir det så att ett val i ena änden sätter igång en hel kedja av korsberoenden som påverkar mina val och min spelupplevelse i andra änden. Väljer jag inte elektricitetsvarelsen Pikachu så har jag inte dennes elattacker att använda mot alla de vattenvarelser man hela tiden möter överallt, så då faller det sig naturligt att jag behöver en gräsvarelse istället. Prylen är att gräsvarelse har problem med pokemon från den "flygande" typen (såsom fåglar) - vilket elektricitetspokemon har en fördel mot, samtidigt som elektricitet inte fungerar alls mot varelser av "mark"-typen; vilket gräs å andra sidan är specialister mot. Osv, osv. Som spelare tycker jag det är oerhört fascinerande att interagera med ett så här rikt system: Att försöka göra de mest framgångsrika valen, att se vad som händer när man gör medvetet tokiga val, eller att sätta upp egna regler för mig själv och sedan försöka nå så stor framgång i spelet som möjligt givet mina egna premisser (såsom att ge sig tusan på att försöka klara pokemonspelet genom att använda tre stycken av de pokemon man tycker är sötast, även om de inte har någon optimal synergi mellan varandra).

Och här kommer vi alltså till den andra delen: Möjligheten att uttrycka sig själv. Att försöka spela spelet på ett eget och unikt sätt. Att försöka hitta fungerande kombinationer som ingen annan trott på eller föreställt sig.

Kortspelet Magic the Gathering; som fungerar så att spelarna väljer vilka av sina kort de vill spela med - och där alla försöker bygga så effektiva kortlekar som möjligt med de bästa och mest samverkande individuella korten - har särskilt goda möjligheter för detta. Spelmakarna av detta kortspel har nämligen märkt att en stor andel av spelarna inte är intresserade av kort som är kraftfulla att spela med, så länge som man använder dem ihop med andra kort som vilken spelare som helst kan förstå att de fungerar ihop med. Nej, tvärtom så har det visat sig att många spelare är särskilt intresserade av kort som turneringsspelare ratar, och som det ser väldigt svårt ut att kunna bygga fungerande kortlekar omkring. I början av kortspelets historia var det så att dessa spelare helt enkelt valde kort som var dåligt designade, men nu för tiden så tar företaget och medvetet skapar kraftlösa och konstiga kort bara för att dessa spelare skall få något att bita i.

När jag spelade Magic så tyckte jag att det var roligare att bygga sådana lekar och provspela dem med mig själv, än vad det var att faktiskt spela spelet med levande motståndare och försöka vinna över dem. Jag var mer intresserad över den kreativa utmaningen att skapa personliga lekar än över att tävla.

---

Jag är ledsen att jag pladdrar. Vad jag sökte illustrera med dessa exempel var att det är tråkigt att så mycket prat om spel idag bara tittar till grafik, handling, och annan dekor; eller stirrar sig blind på den sociala biten i onlinespelen. I mina ögon är det ungefär som om filmrecensenter bara skulle prata om popcorn och hur man visslar i biljetterna.

Jag tycker även att eskapismpratet till stor del är missvisande. Att interagera med ett begränsat system är att på ett handbegripligt göra sig bekant med funktioner och fenomen som speglar verkligheten, och alltså ett sätt att lära sig mer om världen och en själv.

Du trådstartare som tyckte att spel bara blev repititiva... Du kan ha rätt i detta, gällande just det spel du har spelat. Då är det detta spel det är fel på. Min gissning är dock att du valt en väg som är utformad för nybörjare, och att det är meningen att du därifrån skall gå vidare till andra vägar som innebär fler valmöjligheter och fler moment. Just onlinespel (såsom WoW) bygger till stor del på rollspelet Dungeons & Dragons, som medvetet har skapats så att olika roller passar för olika avancerade spelare. Krigarna har få och lättbegripliga valmöjligheter, medan trollkarlarna har helt överväldigande antal alternativ att göra avvägningar bland. Det är helt enkelt meningen att man ska börja med att spela som krigare för att bli bekant med grunderna, och sedan gå vidare till att prova mer utmanande roller.

[StefanW]

Jag är ledsen att jag pladdrar.

Jag tycker inte det låter som pladder. Jag tycker din syn på ämnet var intressant läsning, inte minst eftersom som du verkar ha en del erfarenher från olika typer av spel. Helt klart kan såväl traditionella som modernare datorspel vara väldigt utvecklande för människan på många sätt. Men sedan finns det väl även här en baksida. Jag läste för ett tag sedan att det finns ungdomar som blivit så beroende av tex WOW att det uppslukar hela deras liv och att detta går ut över skolan, familjerelationer, socialt umgänge etc.

[Ling]

Pokemonspelet till gameboy är praktiskt för att illustrera detta: Som spelare kan man som mest gå omkring med sex stycken pokemonvarelser åt gången. Varje pokemon tillhör en enskild eller en kombination av två olika "typer" (såsom elektricitet, gräs, gift, is, flygande, eld, vatten, gräs, spöke, osv) och lära sig dessutom olika attacker och manövrar, som även dessa tillhör någon av dessa typer. Olika typer är sedan olika framgångsrika mot varandra. Poängen med Pokemonspelet är att man ska gå omkring med en varierad samling pokemonvarelser, så att man alltid har ett passande vapen oaavsett vilken utmaning man än behöver överkomma. Men eftersom man inte kan välja helt fritt (man kan enbart välja pokemonvarelser som faktiskt lever i de områden man hittills har besökt, och man kan enbart lära dem manövrar som de faktiskt behärskar, m.m.) så blir det så att ett val i ena änden sätter igång en hel kedja av korsberoenden som påverkar mina val och min spelupplevelse i andra änden. Väljer jag inte elektricitetsvarelsen Pikachu så har jag inte dennes elattacker att använda mot alla de vattenvarelser man hela tiden möter överallt, så då faller det sig naturligt att jag behöver en gräsvarelse istället. Prylen är att gräsvarelse har problem med pokemon från den "flygande" typen (såsom fåglar) - vilket elektricitetspokemon har en fördel mot, samtidigt som elektricitet inte fungerar alls mot varelser av "mark"-typen; vilket gräs å andra sidan är specialister mot. Osv, osv. Som spelare tycker jag det är oerhört fascinerande att interagera med ett så här rikt system: Att försöka göra de mest framgångsrika valen, att se vad som händer när man gör medvetet tokiga val, eller att sätta upp egna regler för mig själv och sedan försöka nå så stor framgång i spelet som möjligt givet mina egna premisser (såsom att ge sig tusan på att försöka klara pokemonspelet genom att använda tre stycken av de pokemon man tycker är sötast, även om de inte har någon optimal synergi mellan varandra).

Och här kommer vi alltså till den andra delen: Möjligheten att uttrycka sig själv. Att försöka spela spelet på ett eget och unikt sätt. Att försöka hitta fungerande kombinationer som ingen annan trott på eller föreställt sig.

Kortspelet Magic the Gathering; som fungerar så att spelarna väljer vilka av sina kort de vill spela med - och där alla försöker bygga så effektiva kortlekar som möjligt med de bästa och mest samverkande individuella korten - har särskilt goda möjligheter för detta. Spelmakarna av detta kortspel har nämligen märkt att en stor andel av spelarna inte är intresserade av kort som är kraftfulla att spela med, så länge som man använder dem ihop med andra kort som vilken spelare som helst kan förstå att de fungerar ihop med. Nej, tvärtom så har det visat sig att många spelare är särskilt intresserade av kort som turneringsspelare ratar, och som det ser väldigt svårt ut att kunna bygga fungerande kortlekar omkring. I början av kortspelets historia var det så att dessa spelare helt enkelt valde kort som var dåligt designade, men nu för tiden så tar företaget och medvetet skapar kraftlösa och konstiga kort bara för att dessa spelare skall få något att bita i.

När jag spelade Magic så tyckte jag att det var roligare att bygga sådana lekar och provspela dem med mig själv, än vad det var att faktiskt spela spelet med levande motståndare och försöka vinna över dem. Jag var mer intresserad över den kreativa utmaningen att skapa personliga lekar än över att tävla.

---

Jag är ledsen att jag pladdrar. Vad jag sökte illustrera med dessa exempel var att det är tråkigt att så mycket prat om spel idag bara tittar till grafik, handling, och annan dekor; eller stirrar sig blind på den sociala biten i onlinespelen. I mina ögon är det ungefär som om filmrecensenter bara skulle prata om popcorn och hur man visslar i biljetterna.

Jag tycker även att eskapismpratet till stor del är missvisande. Att interagera med ett begränsat system är att på ett handbegripligt göra sig bekant med funktioner och fenomen som speglar verkligheten, och alltså ett sätt att lära sig mer om världen och en själv.

Jag förstår precis vad du menar, jag fastnade extremt i Pokemonspelen, och spelade de i ett år eller mer. Som du säger så innebar spelet mer än att bara ta sig igenom på snabbast möjligaste sätt. Det blev en utmaning att bära med sig de pokemon som passade bäst, eller helt enkelt de som jag gillade bäst.
Jag hade nästan glömt av det här spelet, och hur mycket jag gillade det, tills du tog upp det. Jag kanske var lite snabb att påstå att bara onlinespel kan tillgodose behovet av utmaning och att man tröttnar på att spela mot datorn.
Den sociala biten i onlinespel är inte orsaken till mitt spelande, jag började av helt andra andledningar, utmaningen att behärska något nytt. Att se möjligheterna i ett så stort spel där interaktionen med andra ibland är ett måste för att åstadkomma det man vill.  Men just det att man måste förlita sig på andra, kan emellanåt bli ett irritationsmoment, särskillt när man råkar ut för yngre spelare som inte förstår nödvändigheten av samarbete.

[Rising]

Jag läste för ett tag sedan att det finns ungdomar som blivit så beroende av tex WOW att det uppslukar hela deras liv och att detta går ut över skolan, familjerelationer, socialt umgänge etc.

Jo, det är väl en risk med allt som förmår att stimulera en; vare sig vi pratar om sex, jogging, golf, alkohol eller whatnot.

Personligen undrar jag dock om det alltid är stimulantian man ska klandra i dessa fall. Jag tror tvärtom att om en människa hänger sig åt något på det här sättet så är det främst ett resultat av att något annat är trasigt i den människans liv. Beroendet är alltså inte nödvändigtvis alltid sjukdomen - utan kan också vara symptomet på att något bakomliggande är fel.

Eller enklare uttryckt: Man blir inte knäpp av att spela mycket spel, men man kan spela mycket spel för att man blivit knäpp.

---

Sedan finns det förstås en helt annan vinkling på det hela: Om man tillåter människor att bruka sina liv efter egen vilja - kan man då tala om att någon "missbrukar" sitt liv? Är det nödvändigtvis ett problem att en viss aktivitet själ tid från en persons sociala interaktion? Man kan lika gärna vända på det och säga att vänskap och familjerelationer stjäl tid från ens sex- eller spelkonsumtion. I sådana fall skulle inte problemet vara (miss)bruket i sig, utan problemet skulle vara att vissa livsstilar inte accepterades i den kultur vi lever i.

Jag personligen har flera invändningar mot en sådan teori, men den väcker ändå en del frågor.

[Sebbe]

Sedan finns det förstås en helt annan vinkling på det hela: Om man tillåter människor att bruka sina liv efter egen vilja - kan man då tala om att någon "missbrukar" sitt liv? Är det nödvändigtvis ett problem att en viss aktivitet själ tid från en persons sociala interaktion? Man kan lika gärna vända på det och säga att vänskap och familjerelationer stjäl tid från ens sex- eller spelkonsumtion. I sådana fall skulle inte problemet vara (miss)bruket i sig, utan problemet skulle vara att vissa livsstilar inte accepterades i den kultur vi lever i.

Jag personligen har flera invändningar mot en sådan teori, men den väcker ändå en del frågor.

Intressanta synpunkter Rising.
Samhället har alltid haft olika regler för vad som är "bra" eller "dåligt" att spendera sin tid med.

Att sitta hemma försjunken i en Bok flera timmar varje kväll är mer accepterat än att spela Tv-spel varje kväll ( ändå har boken betydligt mindre (ingen) social interaktion, jämfört med Tv-spel)
Att ränna runt på stan varje kväll med sina kompisar (vara Social) är inte heller accepterat för  "Han/hon är aldrig hemma"

Så oavsett vad du spenderar din tid med så kommer det alltid finnas folk som tycker du gör fel, och att du borde spendera din tid på vad just dom anser vara det "rätta" sättet.

Om vi återgår till Tv-spel så anser jag att dom fyller en viktig social funktion för många människor.
En del personer har inte mycket socialt liv överhuvudtaget, dom kanske är mobbade, extremt blyga  eller har någon sjukdom/handikapp som hindrar dom från att leva ett "vanligt liv".
Medans samma personer i Tv-spelens värld är en Respekterad/älskad/fruktad karaktär med ett stort kontaktnät av vänner

Skulle du nu ta bort Tv-spelet, så tar du i grunden bort hela den personens sociala liv.

Om det sedan är rätt att fly från sitt "riktiga liv" (vad är ett riktigt liv?) med hjälp av Tv-spel, droger eller något annat går att diskutera men det är nog en diskussion för en annan tråd