Vad som däremot vore viktigt att diskutera är varför vår upplevelse av olycka förefaller att öka med tiden. Kanske är vi bara bortskämda och har orealistiska förväntningar på vår samtid?
"Bortskämda" är en negativt laddad variant av "ambitiösa".
I alla tider har folk mått dåligt, men förr rannsakade folk inte sig själva utan inordnade sig under samhälle och kyrka. Folk kunde vara djupt deprimerade utan att reflektera över det själva. Och om man ändå reflekterade över det så sa man bara "äsch, det här är naturligt", och så viftades problemet bort. Det fanns ju ändå ingen psykofarmaka eller psykologi. Några gick kanske till typ häxor för att desperat söka hjälp. Många schizos fick väl den vägen vatten på sin kvarn. Självspäkning fanns även förr. Människor med kraftigt negativ självbild identifierade sig med djävulen och började med häxeri och pervers sex (onanera med kvastskaft etc). Man tror att uppfattningen om häxor som flög till Blåkulla kom från häxor som onanerade med kvastskaft insmorda med flugsvamp och andra hallucinogena växter.
Man kan lätt föreställa sig en tonårsflicka med självdestruktiva tankar som får SSRI på indikationen depression när hon egentligen lider av en skev självbild som inte går att behandla utan samtal.
Typisk socialistklyscha! Problemet med tonårstjejer är INTE den där klyschan om den "skeva självbilden", dvs att reklam fått dem att tro att de måste vara smala. Problemet med tonårstjejer är att de har en inneboende värdelöshetsångest, som uppstår av en kombination av främst hormoner, kärlekslös uppväxt, och om det förekommit sexuella övergrepp i barndomen är detta en starkt bidragande orsak. Denna ångest försöker de få bort genom att vara perfekta på alla sätt, och detta är problemets kärna. Vill man vara superduperperfekt kommer man bli missnöjd även om man bara blir halvperfekt. Sen på vilket sätt man vill vara perfekt är sekundärt. En del vill ha perfekt smink, andra lägger många tusen på kläder i månaden, andra kan lägga hundralappar bara för att imponera med att ha köpt den senaste CD-skivan först. Man gör vadsomhelst för att synas i rätt sammanhang, med rätt folk, och så vidare. Visst, en del försöker nå sin perfektion genom att uppnå en smal modellkropp, men hallå, de riktigt anorektiska tjejerna liknar ju knappast modellerna. Anorexi är inte en idé man får av reklam, utan ett sätt att kanalisera sin ångest. Ätstörningar leder till en ond spiral. Det finns även symbolik för dem, som säger "jag är inte värd att äta nåt" eller "ju mindre jag blir, desto mindre finns jag". Men det finns knappt nån i (S)verige som förstår tonårstjejerna, för psykologbranschen är ju sönderbombad av socialismens monopol, så det finns väldigt få psykologutbildade människor, utan mest indoktrinerade socionomer och psykodynamiker, som har gått på nån jävla kurs på typ Folkets Hus eller nån Marxistisk Folkhögskola eller Karolinska Institutet (socialismens högborg) och lärt sig att all mänsklig olycka ska anses vara kapitalismens fel.
Orsaken till att vi föreskriver otroligt mycket SSRI är inte en korrupt läkarkår.
Hallå! Sverige skriver ju inte ut mycket SSRI! Sverige ligger minst 5 år efter USA i utvecklingen när det gäller att ta ny medicin i bruk. I USA är väl användningen minst det dubbla, trots att det samtidigt finns psykoterapi i USA, vilket det knappt gör i Sverige (bara på pappret).
Ofta är kognitiv terapi a 10-15 samtal lika effektiv som SSRI med mer varaktigt resultat.
Det håller jag med om. Men då vården är förstatligad finns det ju i praktiken ingen KBT att få. Kön är väl så lång i de flesta kommuner, att de flesta patienter antingen självläkt, begått självmord eller fastnat i drogmissbruk, innan de hinner få nån vård. Vilket såklart gagnar socialismen - om man befäster slummen, garanterar man sitt framtida väljarunderlag. "Underklassen", som socialistpolitikerna kan tycka synd om, vilket resulterar i röster både från underklassen själv men även från en massa andra som uppskattar deras snälla medömkan.
