Köper ni de hemlösas tidning?

[Avantgardet]

Ja, erkänner, jag skrattade åt just det som du påstår. Var det elakt av mig?

Dina arg-u-ment? Substans saknar jag fortfarande, jag ser som ingen poäng med en massa retorik, vi kan diskutera något annat, här tycks vi inte komma längre då du i sten vägrar hörsamma invändningar som görs. Se tråden där det diskuteras invasion av annat land för en exemplifiering (och tråden om kameror och piller för en annan, där jag visar på hur du skulle kunna komma runt denna problematik som din retorik innebär).

[Avantgardet]

Men du har förstås rätt, skratt kan vara ett retoriskt knep det också - som allting annat. Det är lite av problemet med retoriken. Man hamnar i en regress där det faller tillbaka till den som yttrade ordet först. Det är inte heller möjligt (annat än genom att se till substans) att säkert avgöra vad som är och vad som inte är retorik i en text. Kontrafaktiska hypoteser, använda som "argument", kan aldrig vara annat än retorik, tyvärr. Det vore av denna anledning så oerhört mycket enklare om du backade upp dina påstenden med observationer istället för med antaganden. Förstår du?

[Makterna]

Ja, erkänner, jag skrattade åt just det som du påstår. Var det elakt av mig?

Elakt? Snarare osakligt. Du får skratta bäst du vill bakom tangentbordet, men om du skriver ett helt inlägg bara för att berätta att du skrattar, blir det en helt annat sak. Det sistnämnda är inget som hör hemma i en saklig diskussion, även om det skulle vara sant. Lika lite som om jag t.ex. skulle skriva och avslöja att jag fiser när jag läser dina inlägg. Denna logiska fallacy kallas "härskarteknik" - genom t.ex. skrattsalvor försöker den som har något att dölja, flytta fokus från diskussionen in på andra saker, samt att förringa motståndarens dramaturgiska status genom andra metoder än sakliga.

[Avantgardet]

Om skrattet är befogat, är det då en "härskarteknik"?

Jag skrattar i regel inte av något rationellt skäl utan det är helt enkelt en reaktion på något jag finner lustigt. Du kanske fungerar annorlunda? Jag har överhuvudtaget aldrig betraktat skratt som ett retoriskt knep innan du gjorde den tolkningen, så det säger väl mest om dig då.

[Makterna]

Om skrattet är befogat, är det då en "härskarteknik"?

Att skriva ett brev, fax, email, inlägg eller whatever, i syfte att informera folk om att man har skrattat, på det ifrågavarande sättet, är en härskarteknik. Detta oavsett om skrattet är "befogat" eller inte. (Skriv förresten gärna (i en ny tråd) och utveckla vad du menar med "befogade skratt")

Jag skrattar i regel inte av något rationellt skäl utan det är helt enkelt en reaktion på något jag finner lustigt. Du kanske fungerar annorlunda? Jag har överhuvudtaget aldrig betraktat skratt som ett retoriskt knep innan du gjorde den tolkningen, så det säger väl mest om dig då.

Hade du haft lite högre IQ kanske du hade kunnat hålla isär skrattet från redogörelsen för skrattet, vilket är två olika saker. Även om du inte fattade från början, borde det ha gått in i din dramaturgihistoriska hjärna när jag tidigare tydliggjorde skillnaden.

[Avantgardet]

Förlåt, jag är ganska spontan av mig, du fick mig att skratta och jag tänkte inte på att du skulle ta illa upp. Visste inte att en smajlis kunde göra så ont.

[Makterna]

Förlåt, jag är ganska spontan av mig, du fick mig att skratta och jag tänkte inte på att du skulle ta illa upp. Visste inte att en smajlis kunde göra så ont.

Som jag sa gjorde den inte "ont". Det var inte det jag skrev, och detta torde ha varit tydligt förklarat nu. Men du verkar hellre diskutera utifrån ihopfantiserade halmgubbar. Resonemanget handlade om härskarteknik, ett retoriskt fuskknep.

[Skogsälvan]

Vem vet? Kanske en vacker dag blir Avantgardet och Makterna vänner. Vi får hoppas på det, fast å andra sidan är det uppiggande med dylika diskussioner. Makterna, om du nu är så smart, försök förstå att Avantgardet vill visa dig något här. Han är inte din fiende.

[Avantgardet]

Förlåt, jag är ganska spontan av mig, du fick mig att skratta och jag tänkte inte på att du skulle ta illa upp. Visste inte att en smajlis kunde göra så ont.

Som jag sa gjorde den inte "ont". Det var inte det jag skrev, och detta torde ha varit tydligt förklarat nu. Men du verkar hellre diskutera utifrån ihopfantiserade halmgubbar. Resonemanget handlade om härskarteknik, ett retoriskt fuskknep.

Det förutsätter att jag använde det som ett retoriskt knep, vilket jag menar att jag inte gjorde. Eller skall du förbjuda mig att skratta nu också? Nyliberal, i din mening, är detsamma som fascist, eller?

Att beskylla någon för härskarknep är i sig ett retoriskt fuskknep, och så har vi den där infinita regressen igen. Det tog ju uppenbarligen skruv det där med skrattet, jag ber om ursäkt än en gång då.

[Makterna]

Vem vet? Kanske en vacker dag blir Avantgardet och Makterna vänner. Vi får hoppas på det, fast å andra sidan är det uppiggande med dylika diskussioner. Makterna, om du nu är så smart, försök förstå att Avantgardet vill visa dig något här. Han är inte din fiende.

Ja, jag tror också han försöker visa mig något. Antagligen att han är nån i nördfilmsåldern som försöker hitta sin identitet genom att söka sig till olika ismer. Det är säkert en fas alla går igenom, fast skillnaden är att vissa kör med raka rör och erkänner att de är omogna, medan andra försöker leka intellektuella.

[Skogsälvan]

Och du då? Är du en sådan som leker intellektuell? Nu är jag visserligen forumets blåbär, men ju mer jag lär mig desto mindre tycks jag veta. Funkar det inte så för dig? Du menar att du vet hur saker och ting hänger ihop på riktigt?

[Avantgardet]

Vem vet? Kanske en vacker dag blir Avantgardet och Makterna vänner. Vi får hoppas på det, fast å andra sidan är det uppiggande med dylika diskussioner. Makterna, om du nu är så smart, försök förstå att Avantgardet vill visa dig något här. Han är inte din fiende.

Ja, jag tror också han försöker visa mig något. Antagligen att han är nån i nördfilmsåldern som försöker hitta sin identitet genom att söka sig till olika ismer. Det är säkert en fas alla går igenom, fast skillnaden är att vissa kör med raka rör och erkänner att de är omogna, medan andra försöker leka intellektuella.

Vad illa du talar om mig, det verkar som om du vore sur på mig, har jag trampat på nån öm tå? Mig veterligen så är det dock du som axlat ismer.  :)

Säkert är jag omogen (vad som nu menas med det), men är det nåt slags moralism du då kommer med?  :wink:

Det är lite spännande med dig, Makterna, det är som att avprogrammera en sektmedlem. Jag hoppas innerligt på att vi ska få dig på rätt köl förr eller senare, någon måste ju ta på sig ansvaret.  *love*

[Makterna]

Det förutsätter att jag använde det som ett retoriskt knep, vilket jag menar att jag inte gjorde. Eller skall du förbjuda mig att skratta nu också?

Det är varken jag eller någon annan som "förbjuder" dig från att skratta.
Som jag sa (flera gånger dessutom), du får gärna skratta. Vad vi pratar om är att skriva att man skrattar. Om du inte förstår skillnaden ska jag försöka förklara närmare (blir det femte gången nu?). När man skrattar, då stöter man spontant ut luft genom luftrören. När man däremot skriver att man skrattar, t.ex. genom att trycka ner de knappar som utgör en smiley, är det inte en spontan reaktion, utan något som de flesta förstår görs av nån annan anledning. Eller du kanske inte är en människa, som skrattar genom löftrören/munnen, utan nån sorts datorvirus som skrattar genom att outputta smileys på Internet?

Förstod du förklaringen denna gången eller ska vi ta det en gång till?

Nyliberal, i din mening, är detsamma som fascist, eller?

Eftersom "fascist" i din mening sannolikt är detsamma som att inte vara livsstilsrebell a la 1969 och heja på Stalin, så blir antagligen svaret ja.

[Avantgardet]

Det är varken jag eller någon annan som "förbjuder" dig från att skratta.
Som jag sa (flera gånger dessutom), du får gärna skratta. Vad vi pratar om är att skriva att man skrattar. Om du inte förstår skillnaden ska jag försöka förklara närmare (blir det femte gången nu?). När man skrattar, då stöter man spontant ut luft genom luftrören. När man däremot skriver att man skrattar, t.ex. genom att trycka ner de knappar som utgör en smiley, är det inte en spontan reaktion, utan något som de flesta förstår görs av nån annan anledning. Eller du kanske inte är en människa, som skrattar genom löftrören/munnen, utan nån sorts datorvirus som skrattar genom att outputta smileys på Internet?

Förstod du förklaringen denna gången eller ska vi ta det en gång till?

Jag har ingen baktanke med mitt skrattande, ingen baktanke med det jag skriver heller, jag skriver det jag tänker, och det jag känner, inte konstigare än så. Jag håller med Merleau-Ponty när han skriver att "Talaren tänker inte innan han talar, inte heller när han talar; hans tal är hans tanke." (ur Kroppens fenomenologi). När jag skriver så lever jag genom texten, jag konstruerar inte ett tal i en viss avsikt att styra eller kontrollera ett samtal, utan reagerar helt spontant på det jag läser och som jag därigenom besvarar. Hur går du till väga? Menar du att jag bryter mot någon konvention genom att använda smajlisar? Du vet de finns väl för att användas, eller?

Eftersom "fascist" i din mening sannolikt är detsamma som att inte vara livsstilsrebell a la 1969 och heja på Stalin, så blir antagligen svaret ja.

Jag är inte mycket för att identifiera mig med ena eller andra riktningen utan sovrar i historien för att finna tankar och idéer som både tilltalar mig och ingjuter avsmak hos mig, som jag förundras över eller njuter av, får mig att skratta eller gråta. Den samlade litteraturen som världen producerat så här långt är en oerhörd källa av upplevelser. Men jag förstår begreppet "fascist" som någon vilken vill inskränka andras beteenden till att passa honom eller henne, vilket i min mening står i motsatsförhållande till "liberal". Min erfarenhet av nyliberaler inskränker sig dock till ett slags underlig sammanblandning av dessa två. Som om de menade med "liberal" detsamma som deras egen frihet på andras bekostnad - som i bemärkelsen att andras frihet blir inskränkt. Jag begriper mycket väl att denna "bild" som jag håller av nyliberaler måste vara felaktig, då den förefaller motsägelsefull. Dock bekräftas den olyckligtvis när du menar att jag gjort något fult genom att skratta, eller genom att visa mig skrattandes, som om jag bröt mot nåt slags regel (lag - inskränkandes friheten alltså), oavsett om denna är skriven eller icke, som om du menade att jag inte borde ha uttryckt min glädje, som om jag skulle ha underkastat mig ett tvång att låta bli.

[Makterna]

Och du då? Är du en sådan som leker intellektuell? Nu är jag visserligen forumets blåbär, men ju mer jag lär mig desto mindre tycks jag veta. Funkar det inte så för dig? Du menar att du vet hur saker och ting hänger ihop på riktigt?

Jag vill inte vara "intellektuell" överhuvudtaget. Däremot gillar jag att tänka, lösa problem, och bolla tankar med andra. Fast det beror förstås på vilken innebörd man lägger in i ordet "intellektuell" - med vissa innebörder är jag kanske intellektuell. Själv syftade jag iallafall på den där livsstilen som går ut på att man ska umgås med andra intellektuella, gå på vernessager och lära känna andra intellektuella på den intellektuella scenen, upptäcka vilka andra som är "stora på scenen" och fjäska järnet för dem, upptäcka vilka åsikter som är populära och pseudoanamma dessa åsikter. Det gemensamma är att alla åsikter ska egentligen vara lättsmälta fast tvärtom framstå som rebelliska. Det är klangen som räknas, inte tankarna. Exempel på säkra kort är att klaga på krig och miljöförstörelse, skälla på den del av etablissemanget man själv inte är en del av (läs: företagen, USA (främst dess styre), EU). Pola med Thorsten Flinck.

En mycket intelligent satir över de intellektuella, som är mycket talande, gjordes i den underbart roliga filmen Team America (av skaparna av South Park). Kärnan i denna satir är när det intellektuella skådespelarfacket och resten av världen har samlats hos Kim Young Il i Nordkorea för att ha en "fredskonferens" och protestera mot kriget mot terrorismen, och hjälten i filmen håller följande tal:

We're dicks! We're reckless, arrogant, stupid dicks. And the Film Actors Guild are pussies. And Kim Jong Il is an asshole. Pussies don't like dicks, because pussies get fucked by dicks. But dicks also fuck assholes: assholes that just want to shit on everything. Pussies may think they can deal with assholes their way. But the only thing that can fuck an asshole is a dick, with some balls. The problem with dicks is: they fuck too much or fuck when it isn't appropriate - and it takes a pussy to show them that. But sometimes, pussies can be so full of shit that they become assholes themselves... because pussies are an inch and half away from ass holes. I don't know much about this crazy, crazy world, but I do know this: If you don't let us fuck this asshole, we're going to have our dicks and pussies all covered in shit!