Makterna skrev:Då har vi nog hittat kärnan! Du verkar oförmögen att se vad som är "åsikter" (subjektivt) och objektivt, eftersom du tror att det subjektiva är sanningen.
Hur menar du att det skulle kunna vara annorlunda? Hur är objektiv kunskap möjlig? Vad är det för naiv föreställning du hyser?
Makterna skrev:Istället ser du saker och ting till identitet, eller vad man ska säga. Har man vuxit upp typ i en förort, då vet man inte annat än att bli socialist. Precis den teori jag skrev från början, när du blev så arg. Nu har jag inte läst så mycket psykologi men jag tror det är det som brukar kallas "detet".
Visst finns det ett korn av sanning i det, du är något på spåret. Det är samma mekanism som ligger bakom att du gått och blivit "nyliberal", och att du gillar snabba sportbilar för att du därigenom kompenserar för den brist du upplever hos dig själv, den osäkerhet du känner. Alltså precis samma mekanism som mer eller mindre tvingar dig att bemöta mina inlägg på det sätt du gör, som har mycket lite med något försök att nå sanningen att göra, utan uteslutande handlar om ett försök från din sida att framhäva dig själv - återigen denna brist du söker avhjälpa. Men att hänföra det till "detet" är fortfarande vilseledande, förenklande, och direkt felaktigt. Man kan också tänka sig andra förklaringsmodeller - sociologiska och socialpsykologiska t.ex.
Makterna skrev:Själv bildar jag mig inte åsikter efter erfarenheter. Exempel: Jag skulle inte bli rasist om jag rånades av en neger. Jag skulle inte bli kvinnohatare av att bli sviken av en kvinna. Jag skulle inte bli bög om jag träffade en trevlig och mjuk man. Jag skulle inte bli kommunist av att bli drabbad av nån gärning som gjorts av ett storföretag. Varför skulle man tänka så? Då lurar man ju bara sig själv! Är det nån sorts försvarsmekanism? Typ såhär: Frustratrionen ger ångest, man måste bestämma vems den moraliska skulden ska vara, vem som ska vara syndabock. Man är rädd att "felet" ska vara ens eget, och tar därför ut det på en syndabock som är kulturellt accepterad. Hade det varit 30-talet hade det kanske blivit judarna, idag är det vanligare att skylla allt på Israel, USA eller kapitalismen.
Vad har vi annat än sinnena som kunskapskällor? Och hur formar du annars dina åsikter, griper du första bästa helt grundlöst (finns en hel del som talar för att så är fallet)? Jag vet inte att jag sa något om att sluta mig till en åsikt utifrån ett enskilt exempel, helst väntar jag tills jag har ett digert underlag av erfarenheter innan jag drar mina slutsatser. Du borde själv prova på detta, iställer för att fantisera ihop dina paranoida skräckfantasier. Du skulle själv tjäna på det.
Makterna skrev:Det kan man ju tycka. Men sålänge ordet "politik" betyder just "hur staten bör handla" så väljer jag hellre att använda vedertaget språkbruk än att ändra språket för att passa retoriken. Hur skulle alternativet se ut? 80% av alla "politiska" beslut skulle kunna fattas av folket, om antalet förbud ökade, så att det blev "politik" vad man ska äta till middag. Vore detta en klok lösning? Nä, bättre såklart att detta beslut är individens egna!
100% av alla politiska beslut fattas av folket (vad man nu menar med "folket" - något som du själv uppmärksammat). Jag bemöter förvisso dig på din nivå, genomgående, i våra diskussioner, istället för att hålla mig till ett strikt poststrukturalistiskt tänkande. Jag befinner mig ju trots allt här för att samtala med andra, men det hindrar inte att vi faktiskt reder ut ett begrepp som "politik". Visst får du hålla fast vid essentialistiska uppfattningar om vad "politik" och "stat"
är, men det har absolut inget att göra med vare sig vetenskap eller filosofi således.
Makterna skrev:Nu leker du med ord. Självklart har staten "makt" just på grund av detta "kontinuerliga underkastande". Om du inte kallar detta makt för makt, vad är då makt?
Makt är snarare det som händer här då du skriver "Nu leker du med ord", som om leken med ord skulle minska värdet på utsagan. Leka med ord är allt vi
de facto kan göra. Vi kan ha ärliga uppsåt, eller något annat, men varje utträde i språket är en lek med ord, och konventionen som du utgår ifrån när du beskyller mig för detta är vad man kallar en hegemoni. Själv har du kallat detta, utifrån retorikens begreppsapparat, för ett "härskarknep". Det finns alltså ett maktförhållande implicit här - annars skulle självfallet din utsaga "Nu leker du med ord" endera förstås såsom jag föreslår, och då vara tautologisk, eller så skulle den vara meningslös, i vilket fall som helst skulle du inte ha brukat den här. Konventionen i sig är dock inte, och kan heller aldrig vara, något annat än "en lek med ord". Själv skulle jag ha valt det ett bättre uttryck tex.: "intressant nyansering där, Avantgardet!". Men jag förstår att det är för mycket att hoppas på. Och precis som jag skrev tidigare, så är konventionen (institutionen) i sig inte makt utan anammandet av den i handling är utövande av makt.
Makterna skrev:Menar du alltså att problemet inte är att staten är moralistisk, utan att moralen (som kommer från folket) inte passar din smak?
Jag menar hursomhelst tvärtom - felet är att staten är moralistisk. Oavsett vilken moral den upphöjer till lag, så kommer några att förtryckas. Visst, det är bättre om många kan acceptera den "rätta" moralen, då blir färre förtryckta. Men det bästa är om ingen kan bli förtryckt.
Själv är jag alltså inte egoistpolitiker, vilket du och andra socialister är, då jag förespråkar att alla ska ha det bra, snarare än att staten ska tillämpa samma moral som jag själv råkar ha.
Och hur följer det att den hemlöse får det bra genom att du slopar barnbidraget? Det gör det så klart inte. Den åtskillnad du gör mellan "moral" och det där andra, som du själv menar att du sysslar med, är, vad du själv skulle kallat "en lek med ord", men som jag skulle föredra att kalla något i stil med "nonsens!".
Makterna skrev:Alla andra här har säkerligen fattat utom du.
Ja, jag tvivlar inte heller på den saken, de har säkert, precis som jag, förstått hur du menar, men problemet kvarstår likväl. För det finns här en diskrepans mellan vad du menar och vad som är sant. Helst skulle man väl vilja se att du anammade sanningen istället för dina åsikter om saker och ting, men detta med hur vi når kunskap var ju inte relevant för dig i bildandet av dina åsikter - som jag formulerade på annat ställe så är verkligheten inte av vikt för dig, dina egna fantasier går före.
