Ang. barnens renhet

[testarossa]

Det där man alltid hör om att barnen är så rena och fina och godhjärtade... Kan inte det vara världens skitsnack? Kan det inte vara så att barn är värdens jävla egoister med ett hemskt självhävdelsebehov som bara hade förstört allt om de hade haft makten? Inget förstånd över huvud taget helt omedvetna om konsekvenser osv. Bara jagjagjag. Varför skulle detta vara fint? Helt sjukt.

Barn är förstörda. Sen kanske man blir bättre.

Bara en tanke.

[Avantgardet]

Jag tror man gör bäst i att tänka att barnets förutsättningar är sådana att det ursäktar (även om redan ursäktar är ett felaktigt begrepp) ett sådant beteende. Att vara egoist är inte fel när ens liv hänger på det, men att vara altruist när det inte kostar på det minsta är heller ingen bedrift. Dygdens spänningsfält.

[Ling]

Det där man alltid hör om att barnen är så rena och fina och godhjärtade... Kan inte det vara världens skitsnack? Kan det inte vara så att barn är värdens jävla egoister med ett hemskt självhävdelsebehov som bara hade förstört allt om de hade haft makten? Inget förstånd över huvud taget helt omedvetna om konsekvenser osv. Bara jagjagjag. Varför skulle detta vara fint? Helt sjukt.

Barn är förstörda. Sen kanske man blir bättre.

Bara en tanke.

Barn är egoister, eftersom det egna jaget är det enda de känner till, de utgår alltid från sig själva i första hand, och varför skulle de inte göra det, de har ju ännu inte fått den erfarenheten vuxna har tagit till sig. I min mening är barn oförstörda, de (majoriteten) har ännu inte sett vad världen har att erbjuda dem, eller vad världen kan åstadkomma för att förstöra dem. I deras tankevärld finns vuxna för att tillfredsställa deras behov, att vägleda dem till att bli vuxna med en bra grund att stå på. Tyvärr är det alltför många som inte får den vägledningen.
Då får man istället en vuxen med samma jagjagjag-medvetande, som har större förmåga att skapa kaos runt sig, till skillnad mot vad ett barn kan åstadkomma.
Jag vet att jag nu generaliserar nåt vansinnigt, det är bara ett exempel på en möjlig utgång.

Också detta en tanke alltså...

[What Gives?]

Det där man alltid hör om att barnen är så rena och fina och godhjärtade... Kan inte det vara världens skitsnack? Kan det inte vara så att barn är värdens jävla egoister med ett hemskt självhävdelsebehov som bara hade förstört allt om de hade haft makten? Inget förstånd över huvud taget helt omedvetna om konsekvenser osv. Bara jagjagjag. Varför skulle detta vara fint? Helt sjukt.

Barn är förstörda. Sen kanske man blir bättre.

Bara en tanke.

Håller med Avantgardet här. Vet inte vem som har sagt att barn skulle vara rena fina, och godhjärtade, men man kan nog konstatera att synen på barn varierar i betraktarens öga. Å ena sidan kan man se dem som egoister, å andra sidan har de en dokumenterad oförmåga att leva sig in i andras perspektiv i vissa aspekter under tidig ålder. Alla är vi barn i början som det så fint heter.

[testarossa]

Jag märker att jag utgår ifrån att "högt "medvetande är något eftersträvansvärt. Jag tror att barnet har en "låg" medvetandenivå och just därför inte förstår och känner. Att mogna innebär att (ooh, jag tröttnar på uttrycket...) nå högre i medvetandet. Att vara barn är alltså bland det värsta som finns (från en högre ålder (högre medvetande) sett).

Vad jag egentligen vill ha sagt är; att det blir bättre! Barn förstörs inte, utan utvecklas till det bättre! Inte i alla fall så klart, men allmänt sett. Potentiellt sett kanske...

Vad tror ni om det då?

Till What Gives:

Nu har jag så klart inget att hänvisa till, men jag tycker ofta att jag hör människor tala om hur barnen är så fullkomliga när de föds och sen bara blir förstörda och får sinnet nedsmutsat av världen, typ. Har ni aldrig hört det verkligen? Om inte måste jag nog tänka om jag kanske har hittat på det själv!

[SportFilosofen]

Inget förstånd över huvud taget helt omedvetna om konsekvenser osv. Bara jagjagjag. Varför skulle detta vara fint? Helt sjukt.

Barn är förstörda. Sen kanske man blir bättre.

Bara en tanke.

Att barnet inte har förstånd om konsekvenser innebär till exempel att det är förmöget att älska oförbehållslöst. Det är en ganska fin egenskap.

[testarossa]

Det där vet jag ingenting om, SportFilosofen. Hur vet du det?

(Nu var det förresten nån som sa något liknande! SportFil, alltså)

[Ling]

Jag märker att jag utgår ifrån att "högt "medvetande är något eftersträvansvärt. Jag tror att barnet har en "låg" medvetandenivå och just därför inte förstår och känner. Att mogna innebär att (ooh, jag tröttnar på uttrycket...) nå högre i medvetandet. Att vara barn är alltså bland det värsta som finns (från en högre ålder (högre medvetande) sett).

Vad jag egentligen vill ha sagt är; att det blir bättre! Barn förstörs inte, utan utvecklas till det bättre! Inte i alla fall så klart, men allmänt sett. Potentiellt sett kanske...

Vad tror ni om det då?

Nu blev det en annan utgångspunkt, och jag håller med dig i den. Det är klart att barn utvecklas till det bättre, men för det krävs en bra förebild. Så om man ser det så, så visst blir barn det värsta som finns.
Jag vill dock ändå inte se det så, jag arbetar med barn, hjälper barn med Aspergers syndrom och ADHD att få en dräglig tillvaro i skolan. Även jag försöker ge en positiv bild av vuxna, en förebild av hur man bör bete sig för att bli accepterad av massan.

[testarossa]

"bör bete sig för att bli accepterad av massan" låter hemskt! Men det är väl en annan diskussion, och jag kanske missuppfattar din utgångspunkt.

Nu när jag iaf har förvirrat mig själv fram och tillbaka. Jag håller med både Avantgardet och Ling, men jag vill gärna veta hur man vet om barnets oförbehållslösa kärlek o.s.v. Skulle det inte kunna vara höjden av ett begärs tillfredställelse man ser?

[Ling]

"bör bete sig för att bli accepterad av massan" låter hemskt! Men det är väl en annan diskussion, och jag kanske missuppfattar din utgångspunkt.

Nu när jag iaf har förvirrat mig själv fram och tillbaka. Jag håller med både Avantgardet och Ling, men jag vill gärna veta hur man vet om barnets oförbehållslösa kärlek o.s.v. Skulle det inte kunna vara höjden av ett begärs tillfredställelse man ser?

Jag vet att det låter hemskt, men så är det! I alla fall när det gäller dessa barn som lite faller utanför ramarna för hur man ska bete sig. Men som du sa, det är en annan diskussion
Jag kan se din tanke när det gäller oförbehållslös kärlek, och ställer mig själv den frågan om den verkligen finns. Ett barns kärlek får man inte hur som helst, man måste förtjäna den, och då blir den inte oförbehållslös. Ett barn som far illa av sina föräldrar, sägs ändå älska dem oförbehållslöst, men det tvivlar jag på starkt. De står i beroende till dem, alltså blir den inte det.

Jag funderar dock på en sak, barnen själva har ju inte den här förmågan att dela upp eller kategorisera sina känslor, så om man skulle fråga dem själva i enkla ordalag, så skulle man kanske få svaret att " jag älskar min mamma/pappa (eller någon annan) vad de än skulle göra".

Eller vad tror ni?

[Makterna]

Intressant fråga. Allt beror ju på vilken moral man har. Avantgardets moral är ju t.ex. att egoism och hänsynslöshet är ursäktligt om man inte förstår bättre, men hemskt om man förstår bättre. Ondska ligger alltså primärt i hurpass bra man är. Ponera att du är jordens bästa tänkbara människa, du är otroligt snäll, enormt rik, har en IQ på 300, och talanger inom alla tänkbara områden. En sån människa är enligt Avantgardet's socialistmoral den ondast tänkbara människan, eftersom en sån människa kan man ställa nästan oändliga krav på, så höga krav att de blir omöjliga att leva upp till. Är du däremot typ en amöba som inte förstår ett dyft, så kan du plundra, skövla och förstöra hur mycket du vill utan att kunna kallas ond. Det här var ett bra exempel på syndtänkandet - socialisternas tendens att se moralisk skuld och skam i allting. Svaghet är tydligen alltid rätt, och styrka är alltid fel, no matter what.

[Ling]

Intressant fråga. Allt beror ju på vilken moral man har. Avantgardets moral är ju t.ex. att egoism och hänsynslöshet är ursäktligt om man inte förstår bättre, men hemskt om man förstår bättre. Ondska ligger alltså primärt i hurpass bra man är. Ponera att du är jordens bästa tänkbara människa, du är otroligt snäll, enormt rik, har en IQ på 300, och talanger inom alla tänkbara områden. En sån människa är enligt Avantgardet's socialistmoral den ondast tänkbara människan, eftersom en sån människa kan man ställa nästan oändliga krav på, så höga krav att de blir omöjliga att leva upp till. Är du däremot typ en amöba som inte förstår ett dyft, så kan du plundra, skövla och förstöra hur mycket du vill utan att kunna kallas ond. Det här var ett bra exempel på syndtänkandet - socialisternas tendens att se moralisk skuld och skam i allting. Svaghet är tydligen alltid rätt, och styrka är alltid fel, no matter what.

Ditt exempel går till sådana ytterligheter att det blir svårt att ge en bra respons. Jag kan inte se att det alltid är fel att vara stark, men visst ger man en person med styrka och kunskap mer krav än en som är svag. Är det konstigt? Sedan så håller jag med dig i tanken att man inte kan acceptera ondska vare sig från en med styrka eller en som är svag, "brottet" blir detsamma.

[testarossa]

Jag funderar dock på en sak, barnen själva har ju inte den här förmågan att dela upp eller kategorisera sina känslor, så om man skulle fråga dem själva i enkla ordalag, så skulle man kanske få svaret att " jag älskar min mamma/pappa (eller någon annan) vad de än skulle göra".

Eller vad tror ni?

Jag tror inte att ett barn riktigt förstår innebörden av älska. Knappt att jag gör det själv.

Makterna, Kul att du tyckte att det var en intressant fråga. Men det är en sak jag undrar;

En sån människa är enligt Avantgardet's socialistmoral den ondast tänkbara människan, eftersom en sån människa kan man ställa nästan oändliga krav på, så höga krav att de blir omöjliga att leva upp till.

är en människa ond för att man kan ställa krav på den?

[Avantgardet]

Skulle det vara en "svaghet" att ge, menar du, Makterna? Jag kan inte se varför det skulle vara det, snarare är det väl ett tecken på just styrka, om något. Oavsett om denna är materiell eller andlig eller vad den nu är. Att sitta och trycka på det man förskansat sig för egen del är tvärtom ett tecken på en svaghet.

Och brottet är inte detsamma om inte förutsättningarna varit desamma. Ett barn är inte egoistiskt, det är behövande. Det är en väsentlig skillnad.

[Skogsälvan]

Precis, Avantgardet  :)