Ang. barnens renhet

[Morningstar]

----

[suchanother]

Återigen viljemoral.

Jag utnämner härmed den här tråden till FF's genom tidernas flummigaste.

[Lasarus]

Barn är utpräglade egoister. Det måste åtgärdas medels uppfostring så att de får förmågan att fungera tillsammans med andra människor.

[suchanother]

Någon här på FF som inte visste att barn är egoister?

Kom med nåt nytt Lasarus.

[Makterna]

Barn är utpräglade egoister. Det måste åtgärdas medels uppfostring så att de får förmågan att fungera tillsammans med andra människor.

Riktigt små barn har ingen moral alls. De kan därmed varken vara egoister eller altruister eller något annat moraliskt. Att stoppa mat i munnen för att det smakar gott, är inte "egoistiskt". Lika lite som att det är altruistiskt om barnet skjuter tallriknen till någon annan. Definitionen av egoism är nämligen inte "att strunta i andra", vilket somliga säkert tror, utan att "medvetet göra saker i syfte att gagna sig själv". Spontanitet och impulsstyrning kvalar inte in som "egoism".

Du har också fel i att en egoist inte kan fungera med andra människor. Huruvida man fungerar med andra människor avgörs av huruvida man känner till sociala "regler" och de facto anpassar sig till dem. Detta motsäger inte att man är egoist. En egoist kan både samexistera och samarbeta. Samarbete måste inte bygga på altruism utan kan gagna båda parter, inte nödvändigtvis monetärt, och inte nödvändigtvis kortsiktigt. Att t.ex. låna grannen en kopp socker är inte altruism, det kanske är nåt man gör, till en tämligen minimal kostnad, för att man tycker att det är trevligt att ha en bra grannsämja. Det kan alltså vara en handling som någon med egoistisk moral mycket väl kan göra. Egoister är inte psykopatiska monster, och samarbete och trevnad förutsätter inte ren och skär altruism. Vem är förresten renodlad altruist?

[Makterna]

En sån människa är enligt Avantgardet's socialistmoral den ondast tänkbara människan, eftersom en sån människa kan man ställa nästan oändliga krav på, så höga krav att de blir omöjliga att leva upp till.

är en människa ond för att man kan ställa krav på den?

Det beror ju på om den lever upp till kraven eller inte. Den blir ju det om den förhåller sig passiv?

[Makterna]

Skulle det vara en "svaghet" att ge, menar du, Makterna? Jag kan inte se varför det skulle vara det,

Jag har läst vad jag skrev, men kan ändå inte förstå hur du kunde göra den tolkningen???

Jag är inte dramaturg och ser, till skillnad från nationalsocialister och nysocialister, inte världen i "starka" respektive "svaga", eller i några andra grupper heller för den delen.

Att sitta och trycka på det man förskansat sig för egen del är tvärtom ett tecken på en svaghet.

Tänk vad du kan få till det. Men kan det inte tolkas som styrka att förmå förskanska sig saker då? Oavsett hur "ont" du nu anser det vara.

[Avantgardet]

Den som är stark är väl självtillräcklig? Detta med "stark" och "svag" var det ju faktiskt du som skrev:

Svaghet är tydligen alltid rätt, och styrka är alltid fel, no matter what.

[J R Auk]

Det där man alltid hör om att barnen är så rena och fina och godhjärtade... Kan inte det vara världens skitsnack? Kan det inte vara så att barn är värdens jävla egoister med ett hemskt självhävdelsebehov som bara hade förstört allt om de hade haft makten? Inget förstånd över huvud taget helt omedvetna om konsekvenser osv. Bara jagjagjag. Varför skulle detta vara fint? Helt sjukt.

Barn är förstörda. Sen kanske man blir bättre.

Bara en tanke.

Barn är rena och fina för att de letar efter hur de ska bete sig. Hela deras upplevelse är ett sökande efter att temperera tanke och känsla och få det att utmynna i ett beteende och ett agerande som tillsammans med omvärlden skapar ett för barnet gynnsam situation.

Det är en extrem form av acceptans inför andra, inte att de respekterar dig som ett eget subjekt, men de accepterar att du är där till fullo. De har inga hämningar i sitt sökande. De har inte bestämt vad din plats, som objekt i deras värld, skall ha för innebörd. Och det är en, om än begränsad och barnslig, väldigt fin attityd att ha till livet.

Sen är det klart, just för att de är så, i detta extrema sökande, så blir de så obönhörligt hårt knutna till den bild av världen som för tillfället förmedlas. De har inte den minnesbild man som äldre tillskansar sig, och har inte "framtiden" och "historien" att fly till för att slippa reagera direkt på vad som sker. Således så är smärtan obönhörlig, sorgen slitande, glädjen sprudlande. Och "irrationellt" så skriks detta ut utan hänsyn till dess övergående eller tidigare frånvaro

Men det betyder också att "barn" är något som snabbt slutar vara det, förmodligen så fort som en auktoritet ordentligt förankrat sig. När "hur" blir befäst i "henne" som i en annan människa. Självklart blir väl aldrig detta "hur" helt oavlåtligt fast i "henne" utan alla auktoriteter ifrågasätts hela tiden. Men jag tror att det är där som en separation från att leva det sökande livet i sig själv till att leva det sökande livet för sig själv. Bilden av jaget, spegeln av "henne", har förflyttat barnet, oss, till en idealiserad bild inte någonstans i kroppen att finna.

[Makterna]

Den som är stark är väl självtillräcklig? Detta med "stark" och "svag" var det ju faktiskt du som skrev:

Svaghet är tydligen alltid rätt, och styrka är alltid fel, no matter what.

Menar du att jag ljuger när jag säger att jag själv inte står bakom den uppdelning i "svaga" resp. "starka" som jag tycker det verkar som att dramaturgerna sysslar med?

[Avantgardet]

Varför talar du då så mycket om det du inte vet (andra), istället för det du faktiskt vet (dig själv)?'

Och håller du inte med? Den "starke" torde väl vara självtillräcklig?

[Makterna]

Varför talar du då så mycket om det du inte vet (andra), istället för det du faktiskt vet (dig själv)?'

Va? Jag är bara 1 person, hur relevant är det om vi talar om världsfrågor??? Du själv kanske tror dig vara flera miljoner personer (skulle inte förvåna mig).
Så för att kunna lösa världsfrågor måste man först ha en förmåga att förstå hur andra än man själv tänker och fungerar. Något du, med din subjektivism, verkar ha särdeles svårt att göra.

Och håller du inte med? Den "starke" torde väl vara självtillräcklig?

Jag håller inte med om att världen kan anses uppdelad i "starka" och "svaga". Människor är starka och svaga i olika sammanhang. Vem är stark på alla plan? Nån som är världsmästare i tyngdlyftning kanske är jätteosäker i sängen. Nån som är rikast i världen kanske inte har några riktiga vänner. Din socialistiska empati gör nog att du har svårt att förstå att även "de starka", som du kallar dem, är människor och inte bara fiender som du är avundsjuk på.