Ett högst personligt inlägg

[Johan Ågren]

Har pratat med min nu gravida livskamrat, Desiree, om det här, och hon kom med bra vinklingar som jag väver in i följande resonemang. Sedan vet jag inte om hon håller med om allt jag skriver, det brukar hon inte göra.

Det blir ett problem för dig eftersom det sociala klimat du befinner dig i inte är tillåtande vad gäller extroverta sorgeyttringar. Då detta är ett behov du har så måste du finna en kanal för detta, annars så verkar hämningen uppförstorande på sorgen. Vi kan kanske lite krasst se på situationen som att det råder lite äldre värderingar både hos dig själv och din omgivning (som du ser den eller som den faktiskt är). Längre tillbaks i tiden så ritualiserade man sina sorgeyttringar för att skapa det utrymme du vädjar om. Den introverta sorgeyttringen var levande, medan man utåt visade de gängse tecknen på sorg; bla genom klädnad, och på så sätt skapade utrymme att sörja. Man fick på så sätt förståelse och respekt från sin omgivning.  Jag förstår att ditt problem är att du har svårt att kategorisera det som hänt; om det är en berättigad sorg. Vad du måste klargöra är om du har förlorat ett barn, eller enbart missat en möjlighet att få ett barn. Sedan måste du skapa det nödvändiga utrymme du behöver för att bearbeta detta.

Min livskamrat hade ett utomkvädeshavandeskap i September förra året som slutade rätt så illa, och efter det så uppstod det en konflikt mellan våra olika nivåer på sorgarbetet. Hon hade förlorat ett barn, medan jag var på annan nivå. Jag hade inte känt omställningarna i min kropp, och hade inte förankrat att jag var pappa än. Min sorg kom därför att bestå av medlidande med henne snarare än att jag förlorat ett barn. Vi är nu med barn igen i 22 veckan, och nu har jag känt sparkarna och börjar känna faderskänslor. Jag fantiserar och visualiserar om framtiden, och nu skulle det vara en helt annan sak. Men det är ändå frågan om nivåer. Om jag skulle förlora det här barnet nu så skulle jag inte känna samma nivå av sorg som om jag förlorade min 8åriga son. Det handlar således om den nivå av band man har till sitt barn.

Men handlar inte sorg om just vad man inte längre kan få. Det kan delas in i förväntningar och vanor. Att överkomma förväntningar borde i de flesta fall vara lättare än att komma över vanor. I ditt fall handlar det kanske  främst om att sörja de brutna förväntningarna.  Och om du kan se klart på situationen så skulle du se att du inte behöver släppa dina förväntningar.  Du skulle kunna se det som om barnet kommer igen vid nästa graviditet, och att det kan ta vid. Beroende på var man befinner sig i sorgarbetet så kan detta både låta kallt och förtröstansfullt. Det handlar om att försöka individualisera barnets identitet på en annan nivå, och att det du sörjer inte är förlorat utan allestädes närvarande. Genom att applicera sorgen på något som man aldrig mer kommer att få så låser man sina känslor i något statiskt och de kan inte frigöras. Men skulle det inte vara en befriande tanke att se det som om ditt barn fortfarande väntar på dig, och att dina förväntningar inte är oberättigade?

Sedan finns det en anledning till att vi begraver och vårdar minnet av våra nära, och i ditt fall antar jag att det skapar ytterligare smärta att inte få den helande ritualen. Du beskriver hanteringen av ditt barn med kalla ord, och detta kan också bli en lös tråd i sorgearbetet. Vet dock inte fortsättningen där. Men om barnet anses vara organiskt oönskat material av omgivningen medan man som förälder vill vårda det uppstår en konflikt. Konflikten kan också uppstå om man i början själv försöker se rationellt på situationen som sådan, men känslomässigt inte fungerar så.

Konkreta tips: Finn ett sätt att ritualisera ditt sorgearbete som accepteras av din omgivning. Rannsaka också dig själv hur mycket du projicerar egenskaper på din omgivning. Skaffa dig stöd (genom att prata med andra) så att du som individ känner dig starkare än din direkta omgivning och kan stå över den om du anser att den kommer till korta. Om du inte känner att du kan få den styrkan så måste du byta omgivning. Att byta omgivning handlar då inte enbart om detta, utan vi trivs bäst i sammanhang där vi respekterar våra medmänniskor.

Många skulle nog se mig som olämplig att tala om känslor då jag alltid haft ett komplicerat förhållande till dem. Samtidigt har jag haft möjlighet att reflektera över känslornas olika funktioner. Men ärligt vet jag inte om jag är erfaren eller oerfaren att hantera känslor.

/Johan

[SportFilosofen]

Hej och tack för alla svar!

Hurvida det blir till att byta jobb eller inte vet jag inte.Till saken hör framför allt att den enda orsak till att vi bor där vi gör är just jobbet. Vi känner få människor i närheten.  När en sådan här sak händer blir det extremt uppenbart att jobbet inte är allt. Vättlefjäll i all ära. Men det är inte den läkande natur jag är van vid. Det blir dock ingen sjukskrivning. Därmot kommer jag att ta ut några (ca 120) av de accumulerade 150 timmarna komp som jag fått under mina dryga 8 månader här. Det blir ett vettigt andrum. Jag ska försöka göra några fjällturer med min fru och med släkten och köra några riktiga stora bergs expeditioner en vecka för mig själv med lillasyster och goda vänner. Kanske kommer glädjen tillbaka.

Vi kommer ett strö aska på det ställe där jag växte upp. Det är en bra plats för barn. Precis som Johan skriver så har jag även svårt att hantera att omgivningen inte tycker detta är en berättigad sorg. Eller i alla fall uppfattar jag det så.  I vilket fall är denna del svår.

Någon sa att jag har ett gameldax sätt att hantera detta. Det stämmer. Vilket inte alls är bra. Men jag har lite svårt att hantera att 80-åringarna i släkten är piggare och tacklar motgångar bättre än 35 åringarna. Att prata, som alla verkar inne på funkar nog. Jag ska.  Men jag ska i så fall följa rådet att göra det profesionellt. Det känns mer rättvist mot den som ska lyssna. Sedan är det förstås oxå som en del skriver: livet gör ont i bland. Bara bryta ihop och gå vidare.

[SportFilosofen]

Ps. Var i Norrbotten kommer du ifrån. På ett ungefär?

Jag är från Piteå. Var kommer du själv ifrån, inlandet?

Jepp. Mellan Överkalix och Gällivare. Även en del släkt i Kiruna / Gällivare. Har även provat på residensstaden.

[Avantgardet]

En fjälltomte alltså!

Naturen där uppe är helande, det är min erfarenhet. Staden och det sociala varat fjärmar oss från de naturliga processerna av liv och död, såsom jag ser det. Du kommer förstås i kontakt med dessa sidor av existensen iom. ditt arbete, men jag tänker mer på sättet att förhålla sig till det - kliniskt. Reflexionerna kring dessa ting blir annorlunda, förhållningssättet annorlunda. Mitt i all stress och press finns inte tillfälle att insupa livet såsom det ges oss, det är inte effektivt, det är produktionshämmande, det är inte lönsamt. Vi lär oss ju av vår omgivning. Jag brukar tycka om att inta trädens perspektiv på arbetsmyrorna (i synnerhet när jag bodde i en by utanför Piteå), i vårsolen, sträckandes på lemmarna och uppgivandes en gäspning efter att ha varit täckt i snö i flera månader. Min katt är just nu min andliga förebild, han visar mig dagligen hur man på ett djävligt enkelt sätt kan förhålla sig till livets med och motgångar. Det finns inte bara människor att lyssna till...

[Erik Thurin]

Jag läste inte hela tråden utan enbart första inlägget, men det låter som att du borde prata med mina kompisar om det hela. Jag tror inte att någon nära vän skulle säga att du är löjlig som mår dåligt, och stöd är ju precis det man ska ha bra vänner till.