Verkligheten - en allomfattande förening

[Mattias.B]

I grund och botten är verkligheten en kombination av två till varandra olika världar, det är en förening. Dessa två till varandra olika världar kan på enklaste sätt kännetecknas genom det för det blotta ögat synliga och osynliga. Flera lever idag i misstron om att det man inte kan se med sina fysiska sinnesorgan för synen, detta finns inte. Här ska tilläggas att det är skillnad mellan det att finnas, att vara, och det att finnas till, att förkroppsligas.

Jag menar alltså att verkligheten består av en förening mellan det som är förkroppsligat och det som inte är förkroppsligat. Denna förening är vad som i människan sedan lång tid tillbaka har beskrivits som kropp och själ (för att beskriva delarna i denna förening finns idag en mängd benämningar) men föreningen sträcker sig längre än till att enbart gälla i människan. Den är också något av en mellanmänsklig naturföreteelse, på gott och ont.

Med det att det också är en mellanmänsklig naturföreteelse och att det är på gott och ont menar jag att det finns något som inget hellre vill än beröva människan hennes själ, försätta henne i den misstro jag ovan omtalat och få henne att identifiera sig med sina fysiska sinnesorgan framför det att vara sitt sinne. Detta något är döden och om denna finns flera sagor skrivna av dem som har upplevt den.

Jag menar alltså att det finns en illvilja att skilja människan från hennes själ, en illvilja till att göra henne omedveten om hur det verkligen förhåller sig, en illvilja till att dela den verkliga föreningen itu och tillskriva ”verklighet” enbart vara det man med blotta ögat kan förnimma.

Hur kan jag då se denna illvilja då den är osynlig för det blotta ögat kan man fråga sig. Till att börja med handlar det om att kunna vara sitt sinne och inte något till sinnet fysiskt organ. När du är ditt sinne är du ditt medvetna, något som innebär att du bygger din medvetenhet om hur det förhåller sig med saker och ting genom bildandet av begrepp och erfarenheter. Efter en tid kommer du till att medvetandegöra det kollektivt omedvetna och det är här du hittar de flesta oegentligheterna i dagens moderna samhälle.

Du kan alltså genom att vara ditt sinne, medvetandegöra det omedvetna och därefter sedan använda förmågan till insikt se företeelser som för det blotta ögat är osynliga. Du har på vägen dit bildat dig så många nya begrepp och skaffat dig en så gedigen språkkunskap att du utan problem kan ”nedstiga till dödsriket för att sedan återuppstå”, vilket är en metafor för att, som sitt sinne, ge sig in i det omedvetna för att sedan åter komma till sans.

Några frågor eller kommentarer på det?

[J R Auk]

Jag är lite oklar över hur du menar att döden är det som får människor att vända sig bort från sitt sinne. Kan du utveckla det?

[Mattias.B]

Jag är lite oklar över hur du menar att döden är det som får människor att vända sig bort från sitt sinne. Kan du utveckla det?

Jag menar att döden får människan att icke-vara i sitt sinne, den får henne att sluta bry sig (bryderi = rådbråka sin hjärna) och leds s.a.s utifrån informationen hon matas/har matats med framför den egna förmågan att leda sig själv.

Detta menar jag inte vara att vända sig bort från sitt sinne - utan att sluta vara sitt sinne, sinnet finns alltså fortfarande till men är inte längre. En sorts mental istid alltså.

Man skulle kunna säga att hon fylls med sådan information som är av sådan art att hon inte längre kan röra sig naturligt mentalt - som om hon vore inburad/inrutad.

Jag kan tänka mig att detta tar sig form och kan ske på olika vis men att det i grund och botten handlar om att en själv (ens innersta väsen) blir mentalt handlingsförlamad.

[Minded]

Om det finns en illvilja som kallas döden eller om det som kallas döden uppfattas som en illvilja... Som du själv sa, manifestation eller inte?

Kanske nedstiger vi faktiskt till dödsriket för att återuppstå.

[Mattias.B]

Om det finns en illvilja som kallas döden eller om det som kallas döden uppfattas som en illvilja... Som du själv sa, manifestation eller inte?

Nej jag ser döden vara det abstrakta egennamnet på företeelsen i sin helhet och illviljan vara själva strävan att sprida omedvetenheten.

Kanske nedstiger vi faktiskt till dödsriket för att återuppstå.

Visst, men gör vi det omedvetna om det förlorar vi också erfarenheten av det. Och utan någon erfarenhet utav det kan man bli fast eller rättare sagt dö därnere och bli en "maskin" (bli sk "arbetskraft") i det moderna samhället.

[Odelberg]

Hur ser du på synen att döden helt enkelt händer på grund av sjukdomar? Hur drar du parallellen mellan avstånd till medvetandet (har jag förstått rätt?) och sjukdomar som till exempel cancer och hjärtsjukdomar?

[Mattias.B]

Hur ser du på synen att döden helt enkelt händer på grund av sjukdomar?

Då vi kan prata om såväl kroppslig som själslig död och sjukdomar har jag svårt att se din inställning som helt enkel, kan du vara mer noggrann i det du menar vara "helt enkelt"?

Hur drar du parallellen mellan avstånd till medvetandet (har jag förstått rätt?) och sjukdomar som till exempel cancer och hjärtsjukdomar?

Jag drar inte den parallellen men kan ändå skönja en viss återspegling av kropp och själ i endera riktning. Dvs att kroppen kan påverka det själsliga och tvärtom.

[Ling]

Det är intressant det du skriver om, men jag i min naivitet, kan inte förstå vad du menar med illvilja.
Vad är detta "något" du pratar om? Ett väsen eller ett människans påfund?

[Marksa]

Jag menar alltså att det finns en illvilja att skilja människan från hennes själ, en illvilja till att göra henne omedveten om hur det verkligen förhåller sig, en illvilja till att dela den verkliga föreningen itu och tillskriva ”verklighet” enbart vara det man med blotta ögat kan förnimma.

Jag kan följa ditt resonemang i stort, och sympatisera med vad du skriver.
Några frågor:
Hur manifisterar sig denna "illvilja" som du nämner.
Som jag ser det finns det 2 möjligheter, att en människa eller ett samhälle som hamnat i den villfarelsen att endast det vi kan förminna med våra sinnen är sant. På något sätt vill innpränta denna sanning i så många som möjligt, en mänsklig självdrivande kraft.
Alltrernativt så skall vi acceptera att denna "illvilja" är något mer en en simbol för ett andefattigt samhälle?

Hur kan jag då se denna illvilja då den är osynlig för det blotta ögat kan man fråga sig. Till att börja med handlar det om att kunna vara sitt sinne och inte något till sinnet fysiskt organ. När du är ditt sinne är du ditt medvetna, något som innebär att du bygger din medvetenhet om hur det förhåller sig med saker och ting genom bildandet av begrepp och erfarenheter. Efter en tid kommer du till att medvetandegöra det kollektivt omedvetna och det är här du hittar de flesta oegentligheterna i dagens moderna samhälle.

Du talar här om en upplevelse mycket lik den Buddhistiska upplysningen, Sokrates sanning om det Goda, eller i den abrahamitiska traditionen att finna Gud.
Och du nämde ju faktiskt "sagor" i början.

Du kan alltså genom att vara ditt sinne, medvetandegöra det omedvetna och därefter sedan använda förmågan till insikt se företeelser som för det blotta ögat är osynliga. Du har på vägen dit bildat dig så många nya begrepp och skaffat dig en så gedigen språkkunskap att du utan problem kan ”nedstiga till dödsriket för att sedan återuppstå”, vilket är en metafor för att, som sitt sinne, ge sig in i det omedvetna för att sedan åter komma till sans.

Jag gillar vad jag läser.

[Mattias.B]

Det är intressant det du skriver om, men jag i min naivitet, kan inte förstå vad du menar med illvilja.

Med ordet "illvilja" avser jag en viljekraft vars slutgiltiga mål inte är gott.

Vad är detta "något" du pratar om? Ett väsen eller ett människans påfund?

Detta "något" är den ena av två väsentliga krafter i alltet skulle man kort kunna säga. Att det inte är ett "människans påfund" kan man förstå först då man begripit dess omfattning och natur. Jag ser det själv vara en företeelse som uppkommit ur en blandning av "den fria viljan" och "omedvetenheten".

Detta är inte lätt att förklara då det är fråga om att kunna betrakta det synnerligen abstrakta.

[Ling]

Med ordet "illvilja" avser jag en viljekraft vars slutgiltiga mål inte är gott.

Var kommer den "kraften " ifrån? I min tanke skulle den komma ifrån oss själva, då vi har kraften att vilja något. Sedan om det är gott eller ont, det beror nog på.

Detta "något" är den ena av två väsentliga krafter i alltet skulle man kort kunna säga. Att det inte är ett "människans påfund" kan man förstå först då man begripit dess omfattning och natur. Jag ser det själv vara en företeelse som uppkommit ur en blandning av "den fria viljan" och "omedvetenheten".

Detta är inte lätt att förklara då det är fråga om att kunna betrakta det synnerligen abstrakta.

Så det skulle kunna vara Gud och Djävulen om man ser det ur ett religiöst perspektiv. Om man som jag är ateist, så är det inte möjligt, utan då är det istället återigen vi människor som skapar detta.
Eller är det ett steg i evolutionen som inte går att frånkomma, att allt är predestinerat? Kan vi inte påverka detta "något"?

[Mattias.B]

Jag kan följa ditt resonemang i stort, och sympatisera med vad du skriver.

Kul att höra.

Några frågor:
Hur manifisterar sig denna "illvilja" som du nämner.

Som jag ser det finns det 2 möjligheter,
att en människa eller ett samhälle som hamnat i den villfarelsen att endast det vi kan förminna med våra sinnen är sant. På något sätt vill innpränta denna sanning i så många som möjligt, en mänsklig självdrivande kraft.

Alltrernativt så skall vi acceptera att denna "illvilja" är något mer en en simbol för ett andefattigt samhälle?

På dina alternativ utläser jag det som om du söker konkret bevisning på fortvarandet av något abstrakt, detta menar jag är omöjligt - eftersom det rör sig om två till varandra olika "världar". Allt du kan få är sk tecken på illviljans varande (den finns utan att finnas till för att vara exakt).

Man kan säga att den kan förkroppsligas iom uppkomsten av ex.vis en diktator, men det är inte rätt och fullt riktigt. Illviljan kan aldrig förkroppsligas då det med den menas och alltid kommer att menas någonting abstrakt.

Vad som är karaktäristiskt för illviljan är ju att det är en viljekraft som kan besätta såväl människor som samhällssystem och vars slutgiltiga mål inte är någonting gott. Det svåra är ju här att se riktigt långt och vad saker och ting leder till.

Du talar här om en upplevelse mycket lik den Buddhistiska upplysningen, Sokrates sanning om det Goda, eller i den abrahamitiska traditionen att finna Gud.
Och du nämde ju faktiskt "sagor" i början.

Det är mycket möjligt att vi talar om en och samma sak. Själv baserar jag det jag skriver på det jag upplevt under mina upptäcksfärder i det omedvetna - och visst fann jag även Gud iom dessa resor.

Jag gillar vad jag läser.

Trevligt.

[Mattias.B]

Var kommer den "kraften " ifrån? I min tanke skulle den komma ifrån oss själva, då vi har kraften att vilja något. Sedan om det är gott eller ont, det beror nog på.

Ja, jag instämmer att den har sitt ursprung i människan iom hennes omedvetenhet i val av enskilda handlingar eller byggandet av styrsystem för människor och vad dessa i längden leder till. Jag ser den medvetna viljan ha sin motsvarighet i det omedvetna.

Så det skulle kunna vara Gud och Djävulen om man ser det ur ett religiöst perspektiv.

Jag ser det inte vara ur ett annat perspektiv, endast utifrån ett annat och mer dramatiskt språkbruk.

Om man som jag är ateist, så är det inte möjligt, utan då är det istället återigen vi människor som skapar detta.

Ja, men då allt vi människor skapar inte alltid står helt under vår kontroll så menar jag att ett begrepp som djävulskap har skapats, detta för att inte skuldbelägga dem vi faktiskt kan vara. Det är en form av självrannsakan som jag ser det.

Det är lätt att leta syndabockar om man själv ser sig såsom skuldfri, men när man finner ut att man själv faktiskt har medverkat till något ont utan att veta om det, krävs det i språket en förklaring för detta. Jag förklarar det som omedvetenhet och kan godta det religiösa språkbruket för vad det är, ett dramatiskt, kanske något överdramatiserat språkbruk för att beskriva den abstrakta sidan. Men jag måste medge att det ger ett visst liv åt företeelserna man abstrakt kan urskilja.

Eller är det ett steg i evolutionen som inte går att frånkomma, att allt är predestinerat? Kan vi inte påverka detta "något"?

Vad som inte går att frånkomma är nog det att det gamla kommer att möta det nya på något vis och vad jag själv jobbar på är att förena dessa till viss del, främst för att försöka rädda det mänskliga förståndet och från att människan ska genomgå någon regression till att bli ett känslodjur.

Detta "något" kan bekämpas dels genom upplysning men också genom att bestrida det man ser vara rena felaktigheter. Det handlar om att göra det omedvetna medvetet - och på så sätt ständigt tvinga omedvetenheten, detta "något", och vad som gynnar denna, till reträtt. Det är lättare sagt än gjort... men så är det ju med allt.

[J R Auk]

Känslodjur?

Hur menar du med det?

[Mattias.B]

Känslodjur?

Hur menar du med det?

Att människan kan komma att handla genom sin direkta emotionella reaktion till något och sluta tänka på vad hon gör/tänka över vad hon gjort. Hon gör det hon gör för att det känns bra och kommer att fortsätta med det. Likt en seriemördare. Typ.