Cogito

[Algotezza]

descartes trodde att han tänkte, men han tänkte inte, och alltså fanns han inte.

han kunde lika gärna ha sagt: jag dricker cola, alltså finns jag. om han hade tänkt lite så kunde han kanske kommit på något bättre.

Då är det bara att precisera Descartes tes till "Jag tror att jag tänker, altlså finns/är jag", för hur är det möjligt att tro något utan att finnas? Eller menar du att ingenting har förmåga att tro att det finns - men i så fall finns denna förmåga även om intet inte finns...

MVH

Algotezza

[gråa hår]

Håller Descartes argumentation för "Jag tänker, alltså finns jag"?

Nej. existens är något man inte kan betvivla. Existens är därmed primärt för "jag tänker". Descartes börjar i fel ände.

[amy]

Då är det bara att precisera Descartes tes till "Jag tror att jag tänker, altlså finns/är jag", för hur är det möjligt att tro något utan att finnas?

vi kan inte tro något heller, vi tror att vi tror. tro är en tanke, liksom tänkaren och allt annat.

men ta det inte så allvarligt, det är bara en tanke.

[Algotezza]

Då är det bara att precisera Descartes tes till "Jag tror att jag tänker, altlså finns/är jag", för hur är det möjligt att tro något utan att finnas?

vi kan inte tro något heller, vi tror att vi tror. tro är en tanke, liksom tänkaren och allt annat.

men ta det inte så allvarligt, det är bara en tanke.

Ja, en tanke som väl kräver att det finns någon som tänker densamma med hjälp av sin tankeförmåga... Såvida vi inte skall betrakta den som en tillfällig, icke kausalt betingad virtuell fluktuation i vakuum... vilket väl är fullt möjligt...

MVH

Algotezza

[Mattias.B]

Hm, vilka då? Är det inte snrare så att existensen (vara, finnas) gör sakförhållanden möjliga (det faktum att ett specifkt något existerar)  men inte själva innebär just sakförhålladnen...

Enklaste sättet att förklara skillnaden mellan det att "vara" och det att "vara till" är att det senare är begränsat och begripbart (jämför tillvarelse) medan det första är en fråga om en fortvarande upplevelse. Det menas alltså inte samma sak när någon säger "Jag är" och när någon säger "Jag är till".

[Plepple]

Håller Descartes argumentation för "Jag tänker, alltså finns jag"?

Är det någon som har hittat något fel i det? Intuitvt känns det helt rätt, men det behöver naturligtvis inte vara så. Vad "vet" ni?

Om jag nu så anser att jag finns, så finns ju jag enligt mig själv. Och formeln är; "Jag tänker, alltså finns jag."

Men givetvis är ju allting relativt enligt mig (påståendet i sig också givetvis), så det finns ju säkerligen upp-/nersidor med det hela, fel och "icke-fel".

Då det beror på hur man menar/definierar allt man uttrycker i exemplevis frågan. Annars skulle jag behöva skriva en oändlighet med fel/rätt/lösningar, då det kan finnas en oändlighet med definitioner.

:3

[J R Auk]

descartes trodde att han tänkte, men han tänkte inte, och alltså fanns han inte.

han kunde lika gärna ha sagt: jag dricker cola, alltså finns jag. om han hade tänkt lite så kunde han kanske kommit på något bättre.

Fast att dricka cola kunde han tvivla på och alltså så frågade han sig varför han dricker cola.

Om man lyfter bort den berömda satsen från tvivlet som metod så är det klart att det blir absurt.

[Dividend]

Han sa ju egentligen "Jag tvivlar, alltså finns (tvivlaren)"

Att tvivla på allt som går att tvivla på, dricka cola, ha sex osv är möjligt, men det är en logisk motsägelse att tvivla på att man tvivlar.

Hmm, detta kanske någon redan sagt.

[Avantgardet]

Fast frågan är hur man tvivlar. Tvivlar han på något existens oberoende av honom själv? Hur kan vi överhuvudtaget tvivla på någots existens (innehåll) om vi inte redan har en föreställning om detta och just genom att ha en föreställning om det i själva verket bekräftar dess existens? Hur kan jag tvivla på Coca-Cola annat än genom att först erkänna Coca-Cola som något existerande?

[Dividend]

Fast frågan är hur man tvivlar. Tvivlar han på något existens oberoende av honom själv? Hur kan vi överhuvudtaget tvivla på någots existens (innehåll) om vi inte redan har en föreställning om detta och just genom att ha en föreställning om det i själva verket bekräftar dess existens? Hur kan jag tvivla på Coca-Cola annat än genom att först erkänna Coca-Cola som något existerande?

Kanske är seg i bollen i dag, men visst kan man tvivla på föreställningen om Gud som existerande. Eller coca-cola.

[Avantgardet]

Jo, det håller jag med om, men jag tvivlar ju då på något specifikt, ett innehåll, och var har vi fått detta ifrån? Så genom att tvivla på något specifikt så erkänner jag ju att detta, i någon mån, existerar. Gud existerar, helt oavsett den diskussion som rör hans/hennes existens, alltjämt som en fantom (eller en språklig entitet).

Enligt Descartes var det ju dock inte möjligt att tvivla på Gud... om man först gick med på hans grundläggande sanning så att säga.


Missade att du skrev "tvivla på föreställningen om". Men du förstår ändå hur jag menar.

[suchanother]

Hur uppfattar sej tolkaren från det hon försöker översätta från omgivningen, det yttre? Är hon en del som tolkar sin omgivning eller är hon tolkaren som gör sej till tolkaren?

[Avantgardet]

Hur uppfattar sej tolkaren från det hon försöker översätta från omgivningen, det yttre? Är hon en del som tolkar sin omgivning eller är hon tolkaren som gör sej till tolkaren?

Bra fråga. Kan inte svara för andra men själv förstår jag det som att jag är min omgivning i precis samma utsträckning som jag är min egen fysiska gestalt. Jag är mitt handlingsutrymme. Jag måste hela tiden förhålla mig till de objekt som är "utanför" mig (som jag ser det är det mer riktigt att säga att dessa inte alls är utanför mig utan snarare att de utgör gränserna för mig), de är alltså alltid redan del i mig, är med och konstituerar mig.

[Dividend]

Hur uppfattar sej tolkaren från det hon försöker översätta från omgivningen, det yttre? Är hon en del som tolkar sin omgivning eller är hon tolkaren som gör sej till tolkaren?

Analogt med ovanstående gäller också att man kan höja humöret med antidepressiv medicin över lång tid, dvs genom att mixtra med hjärnkemin. Terapi är lika effektiv (dock dyrare för samhället).
Medicin tillhör ju omgivningen, men påverkar känslolivet.
Terapi (KBT) går ut på att förändra känslolivet, men här är omgivningen en själv. (Man förändrar sitt beteende => positivare känslor)

Nu är jag ingen expert på KBT... Men nåt sammanhang finns här...

[suchanother]

Hur uppfattar sej tolkaren från det hon försöker översätta från omgivningen, det yttre? Är hon en del som tolkar sin omgivning eller är hon tolkaren som gör sej till tolkaren?

Bra fråga. Kan inte svara för andra men själv förstår jag det som att jag är min omgivning i precis samma utsträckning som jag är min egen fysiska gestalt. Jag är mitt handlingsutrymme. Jag måste hela tiden förhålla mig till de objekt som är "utanför" mig (som jag ser det är det mer riktigt att säga att dessa inte alls är utanför mig utan snarare att de utgör gränserna för mig), de är alltså alltid redan del i mig, är med och konstituerar mig.

Helt klart att vi hela tiden har en normstock och vi speglar varandra i oss själva.