Själens färg?

[Ling]

För ett tag sedan läste jag (kommer inte ihåg var), om att varje själ har en motsvarighet i färg någon stans, alltså att min själ har en färg och passar ihop med någon annan som har samma färg. Det fanns bara en som passade för tillfället, men det kunde ändras.

Jag tyckte det här var en vacker tanke, men har funderat vidare på den.
Jag skulle vilja se det som att min själ har en färg, som skulle kunna passa ihop med andra som är liknanade. Tex. Om jag har en lila själ, så skulle den  passa ihop med de som har lila-blå-aktig själ. När de sedan blandas, så bildas ännu en nyans, även om jag har min ursprungliga kvar. En del av min blandas med en del av någon annans.
Jag ställde mig frågan, vad är det som gör att vissa människor har en större attraktionskraft på mig än andra? Det här gäller även sådana som jag inte kan se, alltså kontakter via internet. Vad är det som skapar den kraften, utanför synen påverkan? Om man träffar en person, så är det ju anblicken av den som kan skapa en attraktionskraft, den kan sedan visa sig vara helt fel, det fanns liksom inget mer. Eller så blir det en givande vänskap. Här, på internet, finns inte den möjligheten, inte till en början åtminstonde. Men ändå är det vissa som griper tag i en mer än andra.

Just i det fallet, är min tanke om själens färger så vacker, till och med möjlig. Att många blandas och blir något nytt som man tar med sig vidare.  
Jag vet att det här kanske låter ”flummigt” så det förslår, jag är inne i nån fas av att förstå varför saker blir som de blir och även att förändra mig själv. Jag vill bli en del av något mer än bara mig själv.

Vad tror ni, är det möjligt?

[Makterna]

Jag tyckte det här var en vacker tanke, men har funderat vidare på den.
Jag skulle vilja se det som att min själ har en färg, som skulle kunna passa ihop med andra som är liknanade.

Eller varför inte en helt annorlunda färg? Rött och gult blir ju t.ex. snyggt ihop. Eller svart och vitt. Olikheter attraherar och kompletterar.

Jag ställde mig frågan, vad är det som gör att vissa människor har en större attraktionskraft på mig än andra? Det här gäller även sådana som jag inte kan se, alltså kontakter via internet. Vad är det som skapar den kraften, utanför synen påverkan?

Alla upplevelser man får av ett objekt bygger ju tillsammans upp bilden av en person. Bilden av ett objekt kan aldrig bli synonymt med objektet självt. Kan man förresten alls tala om att ett objekt har en essens. Den tragiska sanningen är väl att, om man ska formulera sig petigt, man mer eller mindre aldrig kan vara attraherad av en "person" (eller annat objekt) som sådan, utan snarare av bilden av personen. Det kanske först kan tyckas trist och cyniskt, fast betänk då att en "person" kanske inte alls kan anses ha en essens. När jag spelar fotboll så är jag fotbollsspelaren Makterna, när jag debatterar är jag nyliberalen Makterna, när jag går på fest är jag partypersonen Makterna, etc. När jag ser mig i spegeln är jag allt det, plus en massa andra saker, på samma gång. Många har ett behov av att etikettera, typ "32-åring i Göteborg", men om man etiketterar så måste man också vara medveten om att det är just en etikett, som kanske inte alltid är välbeskrivande. Samt att det inte finns en sann etikett nånstans. Människan är mer dynamisk än så. Och det gäller också andra objekt. I en annan tråd diskuterades kaffekoppar, som ju samtidigt kunde användas som utkikstorn för myror. Bägge användningsområdena är ju lika sanna (även om man fortfarande kallar kaffekoppen för kaffekopp rent språkligt, även när den ligger i en myrstack, vilket är en annan sak).

Om man träffar en person, så är det ju anblicken av den som kan skapa en attraktionskraft, den kan sedan visa sig vara helt fel, det fanns liksom inget mer. Eller så blir det en givande vänskap. Här, på internet, finns inte den möjligheten, inte till en början åtminstonde. Men ändå är det vissa som griper tag i en mer än andra.

Precis, ovannämnda problem (?) blir extra tydligt när man under lång tid haft kontakt med en ny bekantskap via t.ex. MSN, och plötsligt ska man prata per telefon eller träffas. Eftersom man träffas via ett nytt medium, blir bilden av personen sannolikt annorlunda än den bild man dittills byggt upp, vilket gör att det känns som att det är en helt annan person man pratar med!
Men det är inget fel att bli attraherad i bilden av en person, snarare än i personen själv - för det finns inget som heter "personen själv"!. Det är så människan och verkligheten fungerar, låt för all del inte några överjagstankar kasta skuld över detta. If it feels good, do it!
Och detsamma gäller om man träffas på krogen första gången. Även då är det en bild man blir attraherad av - det är det alltid! Ska man sedan börja gå på bio är det inte säkert att bilden av personen blir den samma, exempelvis. Och slutligen kanske personen är en sån där som gör kälkbackar i smöret och inte fäller ner toasitsen. Trots att han är så charmig när han är på krogen.

Fast jag undrar om man ska blanda ut sin egna färg. Blir det inte mer laddat om var och en behåller sin färg men hittar ett sätt att samexistera konstruktivt trots olikheterna? Eller kanske tack vare.

[Ling]

Eller varför inte en helt annorlunda färg? Rött och gult blir ju t.ex. snyggt ihop. Eller svart och vitt. Olikheter attraherar och kompletterar.

Ja, varför inte!

Alla upplevelser man får av ett objekt bygger ju tillsammans upp bilden av en person. Bilden av ett objekt kan aldrig bli synonymt med objektet självt. Kan man förresten alls tala om att ett objekt har en essens. Den tragiska sanningen är väl att, om man ska formulera sig petigt, man mer eller mindre aldrig kan vara attraherad av en "person" (eller annat objekt) som sådan, utan snarare av bilden av personen.

Jo, det kan jag tänka mig in i. Det är ju jag som bildar mig en bild av personen (objektet), den är påverkad av min personlighet. Men den ändras ju också beroende på vad personen i fråga gör, vilken bild vill den ge till mig. Medvetet eller omedvetet.

Det kanske först kan tyckas trist och cyniskt, fast betänk då att en "person" kanske inte alls kan anses ha en essens. När jag spelar fotboll så är jag fotbollsspelaren Makterna, när jag debatterar är jag nyliberalen Makterna, när jag går på fest är jag partypersonen Makterna, etc. När jag ser mig i spegeln är jag allt det, plus en massa andra saker, på samma gång. Många har ett behov av att etikettera, typ "32-åring i Göteborg", men om man etiketterar så måste man också vara medveten om att det är just en etikett, som kanske inte alltid är välbeskrivande. Samt att det inte finns en sann etikett nånstans. Människan är mer dynamisk än så. Och det gäller också andra objekt.

Det här handlar ju också om de roller man besitter, en del väljer man medans andra blir mer påtvingade. I varje sådan roll finns en del av kärnan tror jag. Det som är jag, men mina roller är ju också jag. Ibland träffar jag på männisor som har en vilja att se det som finns bortom rollen. Det är sällsynt, men det händer. Här, på internet är den möjligheten större, man kan om man vill gömma sig bakom anonymiteten, det kan ge chansen att man (jag) blir mer benägen att visa det som är jag. Det går också fortare, i verkligheten tar den här processen längre tid. Det är så mycket som ska avhandlas först.

Om man träffar en person, så är det ju anblicken av den som kan skapa en attraktionskraft, den kan sedan visa sig vara helt fel, det fanns liksom inget mer. Eller så blir det en givande vänskap. Här, på internet, finns inte den möjligheten, inte till en början åtminstonde. Men ändå är det vissa som griper tag i en mer än andra.

Precis, ovannämnda problem (?) blir extra tydligt när man under lång tid haft kontakt med en ny bekantskap via t.ex. MSN, och plötsligt ska man prata per telefon eller träffas. Eftersom man träffas via ett nytt medium, blir bilden av personen sannolikt annorlunda än den bild man dittills byggt upp, vilket gör att det känns som att det är en helt annan person man pratar med!
Men det är inget fel att bli attraherad i bilden av en person, snarare än i personen själv - för det finns inget som heter "personen själv"!. Det är så människan och verkligheten fungerar, låt för all del inte några överjagstankar kasta skuld över detta. If it feels good, do it!
Och detsamma gäller om man träffas på krogen första gången. Även då är det en bild man blir attraherad av - det är det alltid! Ska man sedan börja gå på bio är det inte säkert att bilden av personen blir den samma, exempelvis. Och slutligen kanske personen är en sån där som gör kälkbackar i smöret och inte fäller ner toasitsen. Trots att han är så charmig när han är på krogen.

Är man alltid beroende av bilden av en person man pratar med via internet? Jag själv, skapar en bild av den personen, ibland vill jag inte veta hur den ser ut, det stör min bild, ibland vill jag veta. Jag vet egentligen inte vari skillnaden ligger, har inte funderat över det.
Mitt beteende är i mångt och mycket intuitivt, jag gör saker för att det känns rätt i stunden. Det har ju emellanåt bitit mig i baken, men det är smällar man får ta, så visst har det hänt att man råkat göra sig en fel bild. Målat upp en fantasi som inte alls visar sig stämma.

Fast jag undrar om man ska blanda ut sin egna färg. Blir det inte mer laddat om var och en behåller sin färg men hittar ett sätt att samexistera konstruktivt trots olikheterna? Eller kanske tack vare.

Jag tänkte inte att hela själen blandas ut med någon annan, utan mera en del av den. På det sättet kan det bildas något nytt, inget förblir statiskt. Det finns alltid en del som är ursprunget.

[Skogsälvan]

Åh, nu kan jag ju inte låta bli att bli så där poetisk som Makterna älskar

Som jag ser det: Om vi är i kontakt med oss själva ser vi att vi är regnbågar, antagligen med en övervägande färg. Möten i våra liv färgar av sig. Det går inte att komma ifrån. Men om vi säger att jag är huvudsakligen gul och möter någon som är blå då skapar vi grönt. Så tror jag det funkar.

[Algotezza]

Åh, nu kan jag ju inte låta bli att bli så där poetisk som Makterna älskar

Som jag ser det: Om vi är i kontakt med oss själva ser vi att vi är regnbågar, antagligen med en övervägande färg. Möten i våra liv färgar av sig. Det går inte att komma ifrån. Men om vi säger att jag är huvudsakligen gul och möter någon som är blå då skapar vi grönt. Så tror jag det funkar.

Vi kan vara toner också. Eller dofter.

Eller som  tomma påsar tills man fyller dem med något...

MVH

Algotezza

[Skogsälvan]

Det vet antagligen herr filosofilärare bättre än mig.

[Marksa]

varje dag är en resa
resan själv
är hem

Matsau Basho
Japansk haikumästare

Viken färg har en sökande själ?

[Avantgardet]

Vi kan vara toner också...

Jag är en djävla dissonans som väntar på upplösning...

[Algotezza]

Vi kan vara toner också...

Jag är en djävla dissonans som väntar på upplösning...

The Cosmic Blues...  :smt020

MVH

Algotezza

[Platon]

Jag tror att våra själar består av ren energi eller liknande och på något sätt kan attraheras av varandra men jag tror dock att det är våra personligheter som är den största drivande kraften. Vi människor har olika humor, olika intressen, värderingar och sätt att uttrycka sig på mm. Ju fler av dessa faktorer stämmer bra överens och bra ihop desto större blir attraktionskraften mellan de två personerna i fråga. Detta fick jag uppleva för några veckor sedan. En tjej jag länge känt lite men som jag nu lärde känna mycket mer. Det blev en oerhört stark kraft mellan oss men jag var tvungen att hålla tillbaka av olika anledningar vilket var väldigt svårt. (Finns saker i mitt liv som måste lösas innan, om de nu någonsin kommer ske, är väldigt komplicerat, vill inte prata om det.) Men åter till själarna. Det borde finnas någon slags kraft mellan dem tycker jag. För ibland kan man träffa någon där man har flera saker gemensamt och kan ha kul ihop men känner ingen som helst attraktion till personen. Är det inte tillräckligt många faktorer som överensstämmer eller är det kanske själarna som inte kommer överens? Jag tror nog ändå på det förstnämnda.

Mvh

Platon

[Avantgardet]

Hej, Platon, varför inte bara tagga ner, lyssna på de där sfärernas musik (tänker inte gå så långt som att säga "harmonik" för här tolereras alla intervall, finns inget ont i den förminskade kvinten annat än den där nedlåtande beteckningen, hade ju hellre sagt överstigande kvart men det får mig direkt att tänka på alla dessa wannaberockstars med hybris)? Mycket skönare så - jag lovar! Sen kan man ju hålla på att göra djupdykningar i intet också, det som inte finns där men som man av någon outgrundlig anledning likförbannat envisas med att påminna sig om (kanske bara för missnöjets skull, kanske lågt blodsocker, eller kanske bara en tendens att dagdrömma, jag struntar i vilket - de är allihop glädjedödare i det långa loppet, vilket kan tyckas paradoxalt när man får såna där bilder i huvudet av någon som sitter, likt den där ängelungen, med huvudet i handflatorna och suckar med ett leende på läpparna med huvudet bland molnen och låter käften gå som kom och hjälp mig). Det är den här "frågan om att tejpen". Det är fler än en gång jag funderat på hur det kommer sig att inte nån har slagit ihjäl mig ännu. Kvinnorna blir vi inte av med ändå. Då är där och parasiterar på oss livet genom. Du behöver inte direkt oroa dig, var glad så länge du går trygg!

Det där snacket om "personlighet" och "själ" ska du inte tro så mycket på, det är mest en massa vidskepelse. I själva verket är allt sånt, vad gäller attribut (egenskaper, förmågor, ja allt du nu vill kalla det), avhängigt den specifika situation du, eller den andre, befinner dig, er, i (och då är "situationen" att tänka i allra vidaste bemärkelse - tror faktiskt det är De Beauviors arv till filosofin det där, djävligt användbart och underskattat, har stött på det hos existentialistiska sociologer också -, alltså du ska tänka dig "situationen" (istället för "själ" och "personlighet") även innefattande den historia som lett upp till den - dvs. alla minnen du bär på, alla minnen som den andre bär på, och eventuella projektioner på framtiden, alltså drömmar och förhoppningar -, och även, givetvis, den rent fysiska omgivningen, sociala koder, hela rubbet; för vidgar du det på det sättet så behöver du inte gå omkring och tro på spöken.

Fast sen finns det ju såna som föredrar att tro på sagor också. Blir lite enklare, man behöver inte grubbla lika mycket. Varför inte låta dem tro på tomten? Svaret är givet: för att det är en kapitalistisk skröna som håller vid liv en fascistisk apparat. Sokrates var Athens enda politiska innevånare, enligt egen utsaga om vi får tro Platon, och jag är benägen hålla med.

Men även om jag saknar både själ och personlighet så är det inget jag saknar, det är inget som direkt, i sin radikala frånvaro, tynger mitt sinne. Det där musikaliska intervallet som man så länge i puritansk katolsk förtryckaranda kallade för "djävulens intervall", och som på ett något komiskt sätt, kommit att utgöra själva hörnstenen i bluesen (kanske är det inte för inte som bluesens fader, Robert Jonson, skall, eller så vet man berätta, ha sålt sin själ till djävulen, och som ett litet ödets ironi håller jag precis på att lägga en beställning på Bokus och i varukorgen ligger W.E.B. DuBois essäsamling från 1903 "The Soul Of Black Folk"), det musikaliska intervallet (överstigande kvart, eller förminskad kvint - och som om det inte skulla vara nog så talar man om semitoner, som om det inte var "riktiga" toner, eller inte toner riktigt fullt ut), det håller på att strömma in i kulturen, allt medan de skitskraja puritanerna (såna där "nazister", "nyliberaler" och annat) sitter och biter på naglarna, rädda att något skall störa den där harmoniken, grundackordet, den modalitet man satt upp som norm. Men det är inte längre fråga om dialektik i samma mening som förut, nu skulle jag vilja påstå att det handlar om en förhandling, en förhandling med kulturella värden, sociala koder och regler. Förvisso finns det väl inget skäl att anta att kapitalägarna inte längre skulle utgöra antagonisten, skurken. Lagens ansikte, ja, den som det kände från Rätt sida. Förlåt. Snöade in. Out.

[Ling]

Viken färg har en sökande själ?

Kanske den som man gillar mest, den som attraherar utan att man tänker på det. Jag är väldigt förtjust i lila, så kanske den är lila då  :) Eller blå...

[Ling]

Avantgardet, du ger mig ett leende.
Min tanke om själars färg är just en tanke, ett experiment, att se saker på ett mer nyanserat sätt än "bara" den som står framför en. (Nu är ju inte det så bara heller förstås, men jag hoppas du fattar vad jag menar).
Men du uppfattar min tanke som att jag är någon med lågt blodsocker, eller som dagdrömmer...och javisst, det gör jag, har också lågt blodsocker emellanåt!:wink: Fast inte just när jag tänkte på det här. Brukar få det mest när jag tränar för mycket, och nu pratar jag inte om hjärnan.

Men ändå så envisas jag med att vilja se mer hos människor än det man egentligen ser. Även att förstå varför det blir som det blir, kanske är det så att jag inte är nöjd med mig själv, jag vill förändras från något som jag varit så länge. Den förändringen i sig skapar det här.
Men visst! Flummigt så det förslår.

Kan inte låta bli att fundera över din personlighet (som inte finns, om jag fattar det rätt), vad är det som gör dig att vara på ett visst sätt? Förändras den i varje ny situation? Beroende på den förra situationen?
Ren nyfikenhet.

[suchanother]

Kanske fungerar färgerna som symboler för icke-verbal kommunikation och uttrycksbehov?
På samma sätt kan ett konstverk kan bli en symbol och representera någonting mer än själva konstverket.
Såg för en tid sedan ett program om en litauisk konstnär (glömt namnet) som hade emigrerat till USA i början av 1900-talet och blev ett stort namn där. Hans tavlor föreställde egentligen ingenting utan var mer figurala färgkompositioner, men blev symboler för ett människoöde, ett samhälle. Hela programmet kretsade kring dessa "symbolvärden" och inte själva tavlorna. Vi människor kanske behöver en bollplank ibland när vi inte vill/orkar sätta ord på allting?
Låter kanske lite luddigt.

Jag vill bli en del av något mer än bara mig själv.

Vackert sagt.

(såg att ni har förekommit mej men postar ändå)

[Avantgardet]

Avantgardet, du ger mig ett leende.

Nähädu, försök inte! Leendet har du hittat på själv, jag gav ingenting, jag infann mig bara på en viss plats vid ett visst tillfälle och uttryckte helt enkelt det som föll mig in. Om du sen ler så är det något som du kanske, mycket riktigt, "fått", men det är inget som jag har gett.

Blir riktigt glad av att du var med på noterna, och greppade innehållet i mitt förvirrade inlägg så fullständigt!

Jag dagdrömmer väl själv också, det händer, men lyckligast blir man förstås om man förlikar sig med omständigheterna. Med det inte sagt att det skulle vara dumt att sträva. Dock måste jag påpeka detta (som både jag själv och J R Auk försökt påtala vid en rad olika tillfällen) med "utveckling" av den egna "personen". Man hör ju jämt talas om det, men det är inte helt lätt att förstå. Frågan man bör ställa sig är nämligen: "hur låter jag bli att utvecklas?". Svaret är givet: det går inte! Vi utvecklas vare sig vi vill eller inte, vi är en ständigt pågående process. Du förändras alltid redan. Det finns inget bestämt Vara - klockan tickar på -, som inte också innehåller sin motsats (Intet - det vill säga det den inte är, alltså något som den har varit eller kommer att bli), därför är Varat till sitt väsen inte något annat än ett Blivande. Lite Hegel såhär vid lunch.

Men ändå så envisas jag med att vilja se mer hos människor än det man egentligen ser.

Det gör vi ju allihop. Våra erfarenheter har en underlig förmåga att förläna bilden av den andre med en spöklik aura - huruvida denna visar gloria eller horn gör detsamma i detta avseende. Det är väl också nödvändigt i en mening, då det tycks mig svårt att förstå hur jag meningsfullt skulle kunna handla i en omgivning om vilken jag inte hyser några bestämda uppfattningar. Så det blir väl lite av en balansgång. Insupa "förbehållslöst" eller påtvinga omvärlden min "mening". Slå över från att betrakta den andre som någon (subjekt) till att betrakta den som något (objekt).

Kan inte låta bli att fundera över din personlighet (som inte finns, om jag fattar det rätt), vad är det som gör dig att vara på ett visst sätt? Förändras den i varje ny situation? Beroende på den förra situationen?
Ren nyfikenhet.

Jag skulle absolut säga att "inramningen" är av största vikt vid bestämmandet av min "person" (ordet "person" härstammar ju från grekiskans ord för "mask"). Varje situation innehåller ju sina bestämmelser, vilka jag av nödvändighet tvingas förhålla mig till, och som därför kommer att i sig bestämma hur jag framträder. Vem som betraktar mig är likaså avgörande för karaktären hos min person, vilket förhållande denne har till mig (vilken bild den sedan tidigare håller av mig t.ex.), vilka erfarenheter denne har och som den gör jämförelser med för att artbestämma mina beteenden.

Om det finns någon kontinuitet i mig så skulle det väl vara de erfarenheter som finns som spår i minnet hos mig, men de avgör ju inte på något bestämt sätt hur jag kommer att förhålla mig till en unik situation (och alla situationer är unika, även om vårt strikt organiserade samhälle - och däri är att tänka sig klockor och kalendrar också - ger skenet av att så inte skulle vara fallet). Mitt tidsliga vara, att jag förmår blicka framåt och bakåt, är väl framförallt det som ger "skenet" av en kontinuitet i min person. Vad som i egentlig mening skiljer mig från andra är inget annat än den unika position i tidsrymden som jag upptar.