Själens färg?

[Avantgardet]

Hela programmet kretsade kring dessa "symbolvärden" och inte själva tavlorna.

Konstverket, produkten, är inte hela konsten

Kanske fungerar färgerna som symboler för icke-verbal kommunikation och uttrycksbehov?

Det är ju djävligt svårt att sätta ord på färger och toner som symboler.

(har förresten, på tal om annat, skickat efter första bandet i "Kapitalet").

[Makterna]

Här, på internet är den möjligheten större, man kan om man vill gömma sig bakom anonymiteten, det kan ge chansen att man (jag) blir mer benägen att visa det som är jag.

Det har skrivits mycket i gammelmedia om den så kallade "anonymiteten på Internet", men är det inte lika lätt att hitta anonymitet i storstan? Vem vet vem du är i en storstad? Sen så är "anonymiteten på Internet" oftast inte så stor som det sägs.

Men visst, om icke-anonymitet är hämmande, vilket jag kan förstå, så är det ju tur att man kan skydda sig bakom olika nicknames. De gamla myterna säger då att man kan vara oseriös, säga att man är någon helt annan än den man är, osv. Det känner jag dock inte igen från verkligheten. Det måste vara sjuka människor som håller på så.

Är man alltid beroende av bilden av en person man pratar med via internet? Jag själv, skapar en bild av den personen, ibland vill jag inte veta hur den ser ut, det stör min bild, ibland vill jag veta.

Med "bilden" menade jag bildligt  :) , dvs inte fotot.

[Marksa]

Själens färg, våran mänskliga våglängd.

I grunden har vi alla samma möjligheter att se oss i dessa abstrakta bilder.
Att resa in i sig själv att finna det som är den djupare mottagaren för själens färg..
Att skala bort trivialiteter ur det omedelbara tänkandet med jämna mellanrum och finna frid att utforska vilka vi är när inte vardagens sinnesintryck bombarderar oss.
När vi gör denna inre resa så är vi mottagliga för andra impulser och tankar än i vardagen.

Denna övning ger oss ett ytterligare beslutunderlag för de aktiva beslut vi faktiskt kan och bör ta som mänskliga varelser för att kunna leva ett så fullt liv som möjligt, (anser jag).

Denna inre resa övar också upp våran förmåga att utan en synbar ansträngning vara mera mottaglig för våra medresenärers situation och på ett smidigare sätt interagera med varandra. Och i sådant berikar detta även våran yttre resa.

Därmed inte sagt att livserfarenhet och utbildning inom relevanta områden spelar en stor roll för den sociala kompetensen och förståelsen, för hur man skall bemöta varandra och kunna ha ett meningsfullt utbyte.

Ett intressant observandum när man interagerar över nätet är i mitt tycke, att när man inte ser den andres kroppsspråk och medvetna och omedvetna mimik, inte heller använder några andra receptorer. Ändå rätt snabbt bildar sig en uppfattning om de andra personerna endast utifrån den skrivna ibland relativt sporadiska texten och till synes ifrån sin egen begreppsvärld.
Den bild som då frammanas hos mottagaren kanske inte alltid är den bild som den omedelbara närheten för avsändaren har av honom eller henne, men samtidigt kan detta ändå vara en lika sann bild av människan bakom, då nätet ger den av omständighet bundna människan möjlighet att uttrycka sig på ett nytt otvunget sätt som denna annars inte har möjlighet till. Kanske kan nättillvaron i vissa lägen faktiskt visa på den mer innerligga människan bakom alla konventionernas masker.

[PopJimmy]

Aura någon? http://en.wikipedia.org/wiki/Aura_%28paranormal%29

[Ling]

Avantgardet, du ger mig ett leende.

Nähädu, försök inte! Leendet har du hittat på själv, jag gav ingenting, jag infann mig bara på en viss plats vid ett visst tillfälle och uttryckte helt enkelt det som föll mig in. Om du sen ler så är det något som du kanske, mycket riktigt, "fått", men det är inget som jag har gett.

Johodu, så är det. Du gav mig ett leende, även om det inte var meningen från din sida. Och nu blev det ännu större, och lite varmare. Och är inte det en oerhört trevlig sak, att kunna ge något som man inte hade för avsikt? Jag kom precis hem från en vandring i naturen, hann läsa det här preics innan jag gick, så jag har funderat på det en stund. (Hmm, kan tänka vilka bilder du får nu ”Jaha, vad var det sa, hon är en liten tomte som sitter i skogen och nynnar”) Njae, inte riktigt, men jag gillar att vara i naturen.

Jag dagdrömmer väl själv också, det händer, men lyckligast blir man förstås om man förlikar sig med omständigheterna. Med det inte sagt att det skulle vara dumt att sträva. Dock måste jag påpeka detta (som både jag själv och J R Auk försökt påtala vid en rad olika tillfällen) med "utveckling" av den egna "personen". Man hör ju jämt talas om det, men det är inte helt lätt att förstå. Frågan man bör ställa sig är nämligen: "hur låter jag bli att utvecklas?". Svaret är givet: det går inte! Vi utvecklas vare sig vi vill eller inte, vi är en ständigt pågående process. Du förändras alltid redan. Det finns inget bestämt Vara - klockan tickar på -, som inte också innehåller sin motsats (Intet - det vill säga det den inte är, alltså något som den har varit eller kommer att bli), därför är Varat till sitt väsen inte något annat än ett Blivande. Lite Hegel såhär vid lunch.

Jag förstår det du vill säga, men håller inte riktigt med dig. Jag ser människor som inte anser att det finns någon anledning till förändring, och de kanske har rätt i det. Är man helt nöjd med sig själv, varför då utvecklas? Det här är iofs inget statiskt, anser jag, samma människa kanske 1 år senare anser att hon/han behöver något mer. Men fallet kan också vara att personen inte är intresserad av förändring, för vad skulle det vara? Jag är ju som jag är ”take it or leave it” liksom.
Fast förändringen är ju högst privat, jag kräver inte att någon ska förstå eller ens vara intresserad av den, även om det är roligt med andras tankar kring det. Som nu tex.

Kan inte låta bli att fundera över din personlighet (som inte finns, om jag fattar det rätt), vad är det som gör dig att vara på ett visst sätt? Förändras den i varje ny situation? Beroende på den förra situationen?
Ren nyfikenhet.

Varje situation innehåller ju sina bestämmelser, vilka jag av nödvändighet tvingas förhålla mig till, och som därför kommer att i sig bestämma hur jag framträder. Vem som betraktar mig är likaså avgörande för karaktären hos min person, vilket förhållande denne har till mig (vilken bild den sedan tidigare håller av mig t.ex.), vilka erfarenheter denne har och som den gör jämförelser med för att artbestämma mina beteenden.

När jag ska försöka sätta ord på min personlighet, så har ju den ett visst spektrum att röra sig över, den ändrar sig alltså inte så mycket beroende på i vilken situation eller vem jag möter. Visst ändrar sig rollen (masken) jag bär, eftersom olika situationer kräver olika av mig. Jag vill dock få dessa roller att bli mera kärnan av vad som är jag. Har ingen aning om det kommer bli möjligt, men föresatsen finns.

[Ling]

Men visst, om icke-anonymitet är hämmande, vilket jag kan förstå, så är det ju tur att man kan skydda sig bakom olika nicknames. De gamla myterna säger då att man kan vara oseriös, säga att man är någon helt annan än den man är, osv. Det känner jag dock inte igen från verkligheten. Det måste vara sjuka människor som håller på så.

Nej, att vara oseriös ser jag inte som någon mening, från min sida, men visst har jag stött på en del "kufar", fast de finns ju överallt. Har dock en känsla av att de vågar sig fram mer via internet.

Är man alltid beroende av bilden av en person man pratar med via internet? Jag själv, skapar en bild av den personen, ibland vill jag inte veta hur den ser ut, det stör min bild, ibland vill jag veta.

Med "bilden" menade jag bildligt  :) , dvs inte fotot.

Nej, men det menade jag  :D  Fick den tanken allt eftersom, tanken ändras fort, iaf min.

[Ling]

Själens färg, våran mänskliga våglängd.

I grunden har vi alla samma möjligheter att se oss i dessa abstrakta bilder.
Att resa in i sig själv att finna det som är den djupare mottagaren för själens färg..
Att skala bort trivialiteter ur det omedelbara tänkandet med jämna mellanrum och finna frid att utforska vilka vi är när inte vardagens sinnesintryck bombarderar oss.
När vi gör denna inre resa så är vi mottagliga för andra impulser och tankar än i vardagen.

Det här gillade jag, det är det jag försöker göra. Trots, eller kanske tack vare att världen ser ut som den gör, gör den mig mer benägen att finna något mer än mig själv. Hela tiden finns den där och ger mer intryck än jag ibland förmår ta emot. Jag har ett behov av att få vara ifred, men ändå inte ensam.
Är fortfarande själv nyfiken på vilken färg min själ ev skulle ha... fast egentligen är det av mindre betydelse, mer ATT den har en färg.

Ett intressant observandum när man interagerar över nätet är i mitt tycke, att när man inte ser den andres kroppsspråk och medvetna och omedvetna mimik, inte heller använder några andra receptorer. Ändå rätt snabbt bildar sig en uppfattning om de andra personerna endast utifrån den skrivna ibland relativt sporadiska texten och till synes ifrån sin egen begreppsvärld.
Den bild som då frammanas hos mottagaren kanske inte alltid är den bild som den omedelbara närheten för avsändaren har av honom eller henne, men samtidigt kan detta ändå vara en lika sann bild av människan bakom, då nätet ger den av omständighet bundna människan möjlighet att uttrycka sig på ett nytt otvunget sätt som denna annars inte har möjlighet till. Kanske kan nättillvaron i vissa lägen faktiskt visa på den mer innerligga människan bakom alla konventionernas masker.

Ja, så här tror jag att det kan vara hos många, mig själv inberäknat. Det gör den här typen av interaktioner så spännande och utvecklande. Det kan även bli helt fel, man har för avsikt att förmedla något specifikt, men mottagaren är inte i samma nivå just då, eller har inte den förutsättningen att förstå vad man vill fömedla. Det här gäller väl mest de subtila saker man inte säger rakt ut, vilket man är beroende av i det här laget. Det är nödvändigt att var rak och ärlig med sit meddelande. Jag upplever ändå, som jag sagt innan, att ärligheten är enklare i det här läget.

[Ling]

Vi människor kanske behöver en bollplank ibland när vi inte vill/orkar sätta ord på allting?
Låter kanske lite luddigt.

Ja, så kan det vara absolut. Men bollplanken kan vara olika saker, att bara ge sig hän åt en människa, utan restriktioner, kan kännas befrienade. Utan tanke på vad som kan hända sedan. Att prata när någon säger sig vilja lyssna.

[Avantgardet]

Jag kom precis hem från en vandring i naturen, hann läsa det här preics innan jag gick, så jag har funderat på det en stund. (Hmm, kan tänka vilka bilder du får nu ”Jaha, vad var det sa, hon är en liten tomte som sitter i skogen och nynnar”) Njae, inte riktigt, men jag gillar att vara i naturen.

Har inget gett, om man inte vill betrakta världen i sig som ett fående. Man får visst Herren genom "nåd" ("gratia", "gratis").

Kul att du funderar på det som sägs, det är underskattat i vår samtid. Ingen har tid. Information high! Att göra mig av med Teven var det bästa jag har gjort!

Jag förstår det du vill säga, men håller inte riktigt med dig. Jag ser människor som inte anser att det finns någon anledning till förändring, och de kanske har rätt i det. Är man helt nöjd med sig själv, varför då utvecklas? Det här är iofs inget statiskt, anser jag, samma människa kanske 1 år senare anser att hon/han behöver något mer. Men fallet kan också vara att personen inte är intresserad av förändring, för vad skulle det vara? Jag är ju som jag är ”take it or leave it” liksom.
Fast förändringen är ju högst privat, jag kräver inte att någon ska förstå eller ens vara intresserad av den, även om det är roligt med andras tankar kring det. Som nu tex.

Jag förstår den där inställningen, det är inte det, det jag säger är snarare att det där är inget man överhuvudtaget behöver grubbla i - det tar hand om sig självt! Jag är gravallvarlig! Sen ser jag väl kanske inte någon större poäng i att nedvärdera sig själv heller, att skapa det där "behovet" av förändring genom att finna missnöje här och nu. Att leta efter något onödigt i intet. Å andra sidan, hade världen varit som jag så hade klockorna stannat, och det lovar jag! Fast igen, och det är här ekvationen löser sig själv, om man så vill, då jag söker låta bli att göra något så gör jag likförbannat något, till och med när jag sover så utför jag ju sömn- och drömarbetet. Jag har en kompis, förvisso oerhört skum, som enbart ligger och väntar hela dagarna. Lyssnar inte på musik eller ser på TV - bara väntar. Väntar på att tiden ska gå, väntar på bättre tider, nej han brukar i själva verket vänta på att somna (ofta avtänd, eller bäng, alltid sängliggandes och helt tyst). Väntar gör han likförbannat. Mitt sätt att se på situationen är att helt enkelt fråga sig "är det här verkligen det bästa jag kan göra?". Jag kan göra något vettigt av en situation, och då behöver jag aldrig bry mig om att "utvecklas" eller nåt annat vansinne.

När jag ska försöka sätta ord på min personlighet, så har ju den ett visst spektrum att röra sig över, den ändrar sig alltså inte så mycket beroende på i vilken situation eller vem jag möter. Visst ändrar sig rollen (masken) jag bär, eftersom olika situationer kräver olika av mig. Jag vill dock få dessa roller att bli mera kärnan av vad som är jag. Har ingen aning om det kommer bli möjligt, men föresatsen finns.

Jag brukar säga att det enda uppriktiga alternativet är att spela skådespelarens roll, då är man åtminstone ärlig. Vad är väl varje uttryck vi ger ifrån oss - ord, gester, mimik och mispel - annat än intryck som vi efterapar? När ytan skalas bort blir bara affekterna kvar, men då de är beroende av hur vi tolkar en situation (huruvida vi tänker oss en speciell situation som "komisk" eller "tragisk" osv.) så kan vi väl inte ens tänka oss att de blir kvar i någon personlig meningsgivande mening. Och de beteenden man har hur blir de meningsfulla utan att det finns andra beteenden att kontrastera dem mot? Finns det en snällhet i sig? Kan den inte bara förstås tillsammans med sin motsats (elakhet)? Kan uppåt tänkas utan att alltid få sin betydelse med motsatsen neråt? Kan då individen vara individ utan andra individer? Nej. Vi blir ju medvetna om vår särart just genom att vi skiljer oss från de andra. Jag kan inte ha en personlighet överhuvudtaget utan andra. Personligheten (kärnan), är, som jag betraktar saken, en social konstruktion. Med det inte sagt att jag förnekar det psykologin hävdar, att vi har ett slags grundläggande sinnesstämning som vi föds med (introvert eller extrovert personlighetstyp, som något slags grundläggande anlag, på vilket sedan personligheten utvecklas).

[Ling]

Jag förstår den där inställningen, det är inte det, det jag säger är snarare att det där är inget man överhuvudtaget behöver grubbla i - det tar hand om sig självt! Jag är gravallvarlig! Sen ser jag väl kanske inte någon större poäng i att nedvärdera sig själv heller, att skapa det där "behovet" av förändring genom att finna missnöje här och nu. Att leta efter något onödigt i intet.

Jag ser det inte så, för, jag vet inte riktigt, kanske 1 år sedan, var jag inte lika benägen till de tankar jag har nu, om att se mig själv som en del i en helhet. Jag lullade på i vardagen som de flesta. Men något/någon fick mig att vilja nåt mer. Jag tror att det är mer en känsla av att förstå, det jag inte kan greppa just nu. Sen att detta är ”ett intet”, som inte ens behövs förstå, det spelar ingen roll i dagsläget. Jag vill se samband, även om jag bara är en liten ”fjutt” i det stora hela. Det i sig hänger ihop med min personlighet, att förändras.

Mitt sätt att se på situationen är att helt enkelt fråga sig "är det här verkligen det bästa jag kan göra?". Jag kan göra något vettigt av en situation, och då behöver jag aldrig bry mig om att "utvecklas" eller nåt annat vansinne.

Hmm, ok det kan jag förstå. Och det är lite det jag menar, när jag pratar om att förändras, hur jag hanterar en viss situation, förändras om jag förändras. Om jag ser en större bild än jag gjorde innan, så ändras mitt sätt att hantera situationen. Jag kan väga in olika saker.

Jag brukar säga att det enda uppriktiga alternativet är att spela skådespelarens roll, då är man åtminstone ärlig.

Är det verkligen så? Jag upplever ofta att min bild av mig själv stämmer illa överrens med andras. För ett tag sedan var det en kollega till mig som uttryckte att han ansåg mig vara ”cool”....Det här gjorde mig helt perplex, jag bad om en förklaring. Efter den förklaringen, kunde jag se hur han såg på det. Han likställde att vara cool, med kontroll. Jag är ett kontrollfreak. Gör allt för att inte visa den lilla patetiska människan med sina fobier och hämningar.

[suchanother]

Man kan vara cool och samtidigt uppfatta att en dimension i livet fattas. Den dimensionen kan vara mikroskopisk och du kan leva utan den.
Vissa hittar en utväg i härliga dikter, vi andra försöker stiga ner.

[Avantgardet]

Vyn är ju lite bättre uppifrån de höga hästarna.


Ling,

Men jag föreställer mig att det där är en självsörjande process. Det finns ingen situation i livet som vi inte lär av, och alla dessa lärdomar ackumuleras i våra vävnader så att vi utifrån dem som något slags nytt "beslutsunderlag" (även om jag nu betraktar det som jag talar om som varandes metaforer, då jag här implicerar nåt slags "fri vilja") för nästa situation. Så det du talar om är en mer kontrollerad omstöpning av den egna personen. Jag litar istället blint till försynen. Sambanden framträder genom den fortlöpande kunskapandeprocess som det intellektuella/kognitiva livet är.

Men jag har lite svårt för det här med att ställa upp en idealbild inför mig själv. Jag tycker inte om att famla efter svansen på nån dröm. Hellre lever jag här och nu med övertygelse. Kanske undviker jag bara den bitterhet som följer på misslyckanden, vilka inte är möjliga annat än genom att kontrastera det varande mot något icke-varande (en idealbild, en parallel värld, eller nåt i den stilen). Men jag måste erkänna att det ligger precis lika mycket övertygelse bakom det medvetna strävandet, det som du talar om, kanske mer, eller snarare en övertygelse i en idé, medan jag söker övertygelsen i det som ligger utbrett framför mig.

Självbilden är ju bara ett perspektiv på den egna personen, alla som korsar ens väg på ett eller annat sätt kommer ju hysa en uppfattning om vem eller vad man är. Genom att bli varse att självuppfattningen skiljer sig från den bild som andra har av en så införlivas dessa i kunskapen om en själv och man blir på så sätt självmedveten. Men när jag säger att den enda uppriktiga rollen är skådespelarens så menar jag snarast detta att det finns ingen situation som är i avsaknad av ett visst mer eller mindre bestämt urval av karaktärer som individen kan använda sig av. Detta är något som egentligen föregår vårat medvetna handlande, det utgör snarast ramen för vilka beteenden som är möjliga i en viss given situation. Erkännandet av rollspeleriet hotar således att fälla hela skådespelet, det inte bara misstänkliggör den situation som målats upp utan direkt sopar undan grundvalarna för den. Därför är till exempel skrattet så oerhört farligt i vissa situationer, där en viss typ av sinnesstämning är avsedd att vara förhärskande och som skrattet punkterar.

[Ling]

Hmm, du kommer med bra tankar Avantgardet. Känner också att jag får lite "credit" om att jag inte är helt ute och cyklar, även om jag upplever en viss förvirring i det hela. Det var kanske inte din mening, men så är det
Min idé om själars färg, var just en tanke om en helhet som ligger utanför min begreppsvärld. Att se en annan dimension i mitt beteende. Men även att se det goda i andra, då jag är en person som har svårt för tillit. Bättre att ta avstånd vid en viss tid än att fortsätta och ta risken att bli sårad. Kanske är det som du säger en självsörjande process, som jag måste ta mig igenom för att kunna bli den jag önskar. Ta bort det som gör ont och gå vidare.
Jag läste i en bok, att varje gång du berättar din historia, ger du plats för en ny. Så kanske det är. Det blir lite lättare varje gång. Men det svåra är att börja.
Jag har inte känslan av att famla efter en dröm, jag har idag ingen egentlig uppfattning om hur det kommer att förändras. Varje dag blir en utmaning för mig själv, men inför andra, även om de inte är medvetna om det. Det räcker ju att jag vet. Dessutom har det gett mig enormt att få andras tankar på just det här, även om det kanske har blivit en liten egen självutlämnande och funderande tråd om min egen person. Men, så är det, saker slutar inte alltid där man tror att de ska sluta.

Such, lite så är det jag känner, att det fattas något, det finns en tomhet som är oförklarlig.

[Avantgardet]

Det är jag som är snöig, så klart. Jag kan dock fortfarande se vad du pekar på, så att säga, eller vilket fenomen du avser. Och att det måste talas om det som "själ" ser jag heller egentligen inget i sig problematisk, men jag skulle själv välja att förklara det på ett annat sätt. Det jag säger är att det, som jag ser det, vore mer riktigt att tänka sig denna "själens färg" som en markör för var, när, och hur en viss person befinner sig, och inte tillskriva honom detta som nån egenskap eller nåt attribut på hans person.

[Makterna]

Men visst, om icke-anonymitet är hämmande, vilket jag kan förstå, så är det ju tur att man kan skydda sig bakom olika nicknames. De gamla myterna säger då att man kan vara oseriös, säga att man är någon helt annan än den man är, osv. Det känner jag dock inte igen från verkligheten. Det måste vara sjuka människor som håller på så.

Nej, att vara oseriös ser jag inte som någon mening, från min sida, men visst har jag stött på en del "kufar", fast de finns ju överallt. Har dock en känsla av att de vågar sig fram mer via internet.

Kufar är väl kul. Däremot är det trist med folk som typ säger att de är av ett helt annat kön eller liknande, dvs som helt enkelt är ute efter att driva med folk, eller har grava identitetsstörningar och en undermedveten önskan om att vara nån annan. Detta har jag dock aldrig råkat ut för (såvitt jag vet) så det är nog inte så vanligt som man skulle kunna befara.