Gemene mans liv - präglas det utav lycka eller lidande

[Banana tree]

En tanke som slog mig när jag funderade på självmord under joggingturen - präglas gemene mans liv utav lycka eller lidande? Går det över huvud taget att avgöra det?

EDIT: Det är en djävla skillnad på lidande och lidelse...

[Avantgardet]

Inget illa menat, men jag tror frågan är felriktad (eller snarare så ser jag här möjligheten att få ett bra mycket mer intressant svar, givet att frågan riktas tillbaka till monsieur Banana tree). Om du ställer dig själv den frågan medan du joggar och funderar på självmord, skulle du då säga att ditt eget liv präglas mest av lycka eller lidande? Eller kanske som man kan höra hos Pink Floyd:

So, so you think you can tell Heaven from Hell,
blue skies from pain.
Can you tell a green field from a cold steel rail?
A smile from a veil?
Do you think you can tell?
And did they get you to trade your heroes for ghosts?
Hot ashes for trees?
Hot air for a cool breeze?
Cold comfort for change?
And did you exchange a walk on part in the war for a lead role in a cage?
How I wish, how I wish you were here.
We're just two lost souls swimming in a fish bowl, year after year,
Running over the same old ground.
What have you found? The same old fears.
Wish you were here.

[Banana tree]

Inget illa menat, men jag tror frågan är felriktad (eller snarare så ser jag här möjligheten att få ett bra mycket mer intressant svar, givet att frågan riktas tillbaka till monsieur Banana tree). Om du ställer dig själv den frågan medan du joggar och funderar på självmord, skulle du då säga att ditt eget liv präglas mest av lycka eller lidande?

Lidande. Men jag är ju blott en pojkvasker...

Jag är liksom ute efter att få någon sorts generell statistik över hur man bör agera. Se om jag kommer på någon liknelse... Låt säga att man spelar poker och sitter med en stege, det finns statistik på hur stor chans man har att vinna med stegen, utefter den kan man agera. Vidare så är det ju självklart att statistiken är generell och inte alltid gäller... Men det finns ändå någon sorts mall att gå efter. Det är en sådan mall jag vill ha för livets eventuella lycka som man skulle kunna basera ett beslut om självmord på.

[Avantgardet]

Jag tror inte "lycka" och "lidande" skall behandlas som om de vore ting, och jag vet heller inte vad statistik kan ge för svar rörande den egna, personliga, döden. "Lycka" och "lidande" handlar, så vitt jag kan förstå det, mest om vilket förhållningssätt man har till något.

Men självmordet är inget rationellt svar på lidandet ställt som fråga, det är snarare ett icke-svar (som Camus säger).

[Algotezza]

En tanke som slog mig när jag funderade på självmord under joggingturen - präglas gemene mans liv utav lycka eller lidande? Går det över huvud taget att avgöra det?

EDIT: Det är en djävla skillnad på lidande och lidelse...

lidande heter på danska lidelse...

Gemene mans liv präglas ofta av mellanläget tristess... varken riktig lycka eller rejält lidande!

Så, vill du bli lycklig, lär dig njuta av tristessen!

MVH

Algotezza

[Odelberg]

Jag tror att frågan inte alls är felinriktad utan en istället en riktigt bra fråga.

Min syn på saken är att lyckan är fiktiv. Något sådant finns egentligen inte. Har du känt dig lycklig? Hur kändes det? Jag tror itne du kan svara. Men om jag itället frågar om den där krisen så kommer man iåg känslan av att kvävas av depression. Lidandet är det som påverkar människans mentala tillstånd och då alltid till det sämre. När inget lidande råder är man sk lycklig.

[Mithra]

Jag har hört att i någon undersökning (rimligtvis utförd i västvärlden) så är de flesta människor lyckliga, för det mesta. Och det låter ju bra.

Angående vad lycka är... Epikuros ansåg att det var frånvaron av ängslan, oro. Alltså en negativ definition. När man inte har något att oroa sig över är man lycklig. Enligt stoikerna så handlade det mer om inställningen till ivet (om jag förstått det hela rätt).

[eken]

Jag har hört att i någon undersökning (rimligtvis utförd i västvärlden) så är de flesta människor lyckliga, för det mesta. Och det låter ju bra.

Angående vad lycka är... Epikuros ansåg att det var frånvaron av ängslan, oro. Alltså en negativ definition. När man inte har något att oroa sig över är man lycklig. Enligt stoikerna så handlade det mer om inställningen till ivet (om jag förstått det hela rätt).

Den riktigt lycklige torde sålunda vara den som saknar storhjärna eller befinner sig i vegetativt tillstånd?

Det låter ju onekligen inte så... lyckligt.

Mvh
Anders

[Mithra]

Jag har hört att i någon undersökning (rimligtvis utförd i västvärlden) så är de flesta människor lyckliga, för det mesta. Och det låter ju bra.

Angående vad lycka är... Epikuros ansåg att det var frånvaron av ängslan, oro. Alltså en negativ definition. När man inte har något att oroa sig över är man lycklig. Enligt stoikerna så handlade det mer om inställningen till ivet (om jag förstått det hela rätt).

Den riktigt lycklige torde sålunda vara den som saknar storhjärna eller befinner sig i vegetativt tillstånd?

Det låter ju onekligen inte så... lyckligt.

Mvh
Anders

Håller med om din observation.

[J R Auk]

Jag tror att frågan inte alls är felinriktad utan en istället en riktigt bra fråga.

Min syn på saken är att lyckan är fiktiv. Något sådant finns egentligen inte. Har du känt dig lycklig? Hur kändes det? Jag tror itne du kan svara. Men om jag itället frågar om den där krisen så kommer man iåg känslan av att kvävas av depression. Lidandet är det som påverkar människans mentala tillstånd och då alltid till det sämre. När inget lidande råder är man sk lycklig.

Tråkigt, jag har känt sprängande känslor som får mig att försöka sansa mig, vetandes att det inte är norm med dessa känslouttryck. Det är avvikande. Jag kan bara föreställa mig vad ett samhälle där man får känna sådant skulle innebära.
Det är förundran, kärlek, tilltro, glädje allt i ett. Men svårt att dela.

Och att veta att den känslan finns, det gör att lyckan enbart är att återerinra det för mig.

Undersök det hela. Det saknas nog dig något om du inte känt lycka spontant.

[Anders]

Jag har hört att i någon undersökning (rimligtvis utförd i västvärlden) så är de flesta människor lyckliga, för det mesta. Och det låter ju bra.

Angående vad lycka är... Epikuros ansåg att det var frånvaron av ängslan, oro. Alltså en negativ definition. När man inte har något att oroa sig över är man lycklig. Enligt stoikerna så handlade det mer om inställningen till ivet (om jag förstått det hela rätt).

Det här som Epikuros ägnade sig åt låter som just en definition. Lycka = inte (oro OR ängslan). Och så kan man väl definiera det antar jag. Men för min del är det rätt stor skillnad på då man vegetativt sitter och löser en Mah jongg och på då man får se den riktigt vackra solnedgången, det riktigt vackra kvinnobröstet eller ser det riktigt läckra vristskottet susar in i krysset.

För mej är lycka mer en verkshöjd.

[Rising]

Jag tycker tillvaron är mest skit. Inte med glimtar av lycka, utan med som bäst välbehövliga pauser från skiten. Det betyder dock inte (som några påstår här ovan) att drömmen skulle vara något vegetativt stadie. Ty även utan tron på någon lycka så kan det nämligen vara uthärdligt att tvingas vada igenom skit.

I Books of Magic av Neil Gaiman så möter huvudpersonen en ung Merlin. Redan som ung vet han att han kommer bli förråd av sin älskade, bunden av sin egen magi i en grotta och lämnad åt förruttnelse. Han vet att hans liv kommer bli ett helvete, men ändå ler han för sig själv och säger "still, it'll be interesting..."

Det sammanfattar det hela rätt bra: Tillvaron är mest skit, men det kan ändå bli spännande att få uppleva den kastad över en.

Lite omväxlande variation på skiten, det är drömmen. "Lycka" vore enformigt och långtråkigt. Inte ens en tillvaro med omväxlande variation på lycka skulle lyckas hålla mitt intresse uppe någon längre tid, och verkligen inte på samma sätt som olika sorters problem och nederlag kan göra. Min fantasi kittlas mer av misär än av sorglöshet.

[Fication]

En tanke som slog mig när jag funderade på självmord under joggingturen - präglas gemene mans liv utav lycka eller lidande? Går det över huvud taget att avgöra det?

EDIT: Det är en djävla skillnad på lidande och lidelse...

Utslaget på hela befolkningen är det lika mycket lycka som lidande. Tyvärr roffar många åt sig lycka på andras bekostnad. De andras uppgift är att bära lidandet och olyckan.

Om man som olycklig begår självmord lämpar man bara över bördan på någon annan.

[Makterna]

En tanke som slog mig när jag funderade på självmord under joggingturen - präglas gemene mans liv utav lycka eller lidande? Går det över huvud taget att avgöra det?

EDIT: Det är en djävla skillnad på lidande och lidelse...

Det beror på vilken inställning man har. Och det beror i sin tur på vilja, men även på miljö och tradition förstås. Om man typ har en grinig norrländsk mamma så blir man kanske grinig själv. Om en tonåring hänger med andra deppiga tonåringar så smittar den deppiga världssynen.
Har man halkat en bit ner på deppighetsskalan så blir det lättare att halka ännu längre ner. En slippery slope (hal sluttning / ond cirkel), alltså. En bit ner för branten, finns verklighetsflyktsdroger, som vid avtändning förvärrar depressionen ytterligare. Här nere finns också katastroftankar, dvs oförmåga att se sakligt på världen, tendensen att se en katastrof i allting. För den som hamnat på bottnen finns bara en väg upp, och den börjar med lyckopiller, så att man rent kroppsligt mår lite bättre, och orkar se positiva saker igen. Först då kan man tänka om och tänka positivt, fast det är såklart inte säkert att man lyckas, det behövs annan hjälp än bara medicinen.

Svaret på din fråga är alltså att det är svårt att säga om de flesta har övervägande lyckliga eller övervägande olyckliga liv, men det man alltså med säkerhet kan säga är att det skiljer ofantligt mycket beroende på attityd. Och valspråket att ta med sig hem, blir: Vill man må bra så kan man. Även om viljan i sig kanske inte är nog, så kan viljan leda till åtgärder, som i sin tur leder till lycka.

[Calvino]

Zizek säger någonstans att definitionen av en dåre är en kung som tror att han är en kung. Han tänker då på en fotnot i "Kapitalet" där Marx menar, att undersåtarna tror att de lyder kungen för att han är Kung, medan det i själva verket är så att kungen är kung för att undersåterna lyder honom. Zizeks poäng är då: en vis kung inser att han bara upptar en symbolisk plats i samhällsordningen. Endast en dåraktig kung identifierar omedelbart med rollen som Kung

"Lycka" som vi ser på det idag är, tror jag, en oerhört modern företeelse. När antika, hedniska författare pratar om "lycka" menar de världslig framgång, materiellt välstånd, politiska segrar, ryktbarhet, ära (eller, för stoiker och epikuréer, brist på passion). För den medeltida människan är "lycka" något som endast hör efterlivet till. Endast i det industriella, kapitalistiska, sekulära samhället blir lycka, i betydelsen personligt, subjektivt välmående, en relevant faktor i tillvaron. Och vad är lycka för det kapitalistiska samhället, om inte konsumtion? Samhällets begäran, "var lycklig", är bara en annan form av samma mantra, "konsumera!" Vi behöver inte ens nödvändigtvis tala om "konsumtion" i den vulgära betydelsen av att skaffa en större bil och en plasmateve. "Självförverkligande", denna mest moderna av alla idéer, är samtidigt den yttersta yttringen av konsumism. Hur kan du förverkliga dig själv i det moderna samhället annat än genom en inåtvänd process av subjektiv anskaffning, ett slags utsmyckande av subjektets vardagsrum? Blotta tanken vore främmande för en medeltida människa, för vilken subjektet blott var ett medel, eller hinder, för att själen skulle nå Gud.

Alltså kan vi tillämpa Zizeks formel även på lyckan. Lycka är i grund och botten bara det kapitalistiska samhällets direkta kommando till individen: "Konsumera. Förverkliga dig själv. Oroa dig inte över de stora sammanhangen, utan nöj dig med att utsmycka din egen subjektivitet. Var lycklig!"  I likhet med undersåtarna som tror att de lyder kungen för att han är Kung, så tror vi att vi strävar efter lyckan för att den är Lycka, när det i själva verket är så, att vi strävar efter lyckan för att vi (samhället, den sociala ordningen) har bestämt oss för att sträva efter lyckan.

Och likt kungen, som är en dåre om han tror att han är en Kung, så är vi dårar om vi tror att vi är Lyckliga.

/Kalle