Sun

[Ling]

Är du över huvud taget intresserad av vad andra tycker här, eller vill du bara skriva för blinda ögon?

[Åkes granne]

Är du över huvud taget intresserad av vad andra tycker här, eller vill du bara skriva för blinda ögon?

Vad tycker du då?

[Ling]

Du svarade inte på min fråga, varför ska jag tycka något om du ändå inte är intresserad?

[Åkes granne]

Du svarade inte på min fråga, varför ska jag tycka något om du ändå inte är intresserad?

Varför tror du att jag frågade då? För att driva en tes om vilken adekvat "lärare" jag är?

[Åkes granne]

Reflektionen kanske passar in i denna tråd:

(Föresten, ganska intressant att fundera över, -jag har de senaste dagarna börjat inse de konkreta orsaksdjupen till mina problem. Saken är bara att jag abrupt blir väldigt nedtonad och känner ingen lust att häva ut mig med intellektuella överdrifter på forumet, t.ex. Jag nästan verkar vilja dölja mig genom löjlighet -de saker jag faktiskt skrivit här de senaste dagarna är barnsliga. Det är självklart att kollektiv förvirring skapas när individen förgiftar innifrån genom en klar frånvaro av verkligt medveten anledning i gruppen. Förövrigt kan jag säga att jag själv vet med mig att jag är obehagligt dragen åt det osynligt destruktiva, i frambildande av jaget -inom det "pinsamma", etc. En slags självförnedrande njutning som jag egentligen känner till mer än jag erkänner -för det handlar om att undivika ansvar.)


Men det var inte det jag skulle säga. Okej -såhär: ALLA, precis alla människor VET att de har en EGEN fri vilja! (Men det här med att livet går imot en då, förnedringen och förlusten?) Det jag påpekar kanske låter väldigt banalt och uppenbart -men jag tror inte riktigt att vi gör det bästa av läget. Så, vad handlar långvarit bittert förfall om?

Jo, det är att VILJA "inte vilja". Att inte vilja vilja -för att MARKERA sin INDIVIDUALITET.

Men varför? För att tröstäta sig med förlorad "nostalgi" i "evighet"?

Tror detta skapas miljöer där man under lång tid har blivit "inlåst" i en kontext som andra har valt åt en -när man blivit TVINGAD av en stor yttre "makt". Alltså en förlust av egenvärdets återskapande medvetenhet, som skapar ett TROTS, eftersom det inte finns "några utvägar". Det förvrida egenvärdet är alltså ren "överlevnad". Undertryckt kroppslig smärta av att ha blivit avvisad sina djupaste behov, vilket förfulat all verklighet -och "möjligheterna" (växande) har blivit ointressanta, vilket kan skapa "regress"..




Jaget: (alltså inte identiteten i existensiell begrepps-religiositet) utan alla DELAR av "bubblan", är alltid den största visionen av "budskapet" vi har föreställt oss RE-PRESENTERA vår "stolthet". Allt det vi underordnat oss, och så vidare -bygger på den "mening" vi vill bevara. Innebörden av ALLT DETTA är alltid vår STÖRSTA KÄRLEK. Det finns inga bortförklaringar, men alltid djup potential.






Perversion (girighet) är att genom kris, bara se det nya/eftersökta -utanför sig själv, och sedan säga att -EXISTENSEN är MITT "material"; att försöka gå bakom och framför samtidigt (misstänka/kontrollera) -vilket gör att man försöker göra det man redan gör, BLI det man redan BLIR, vilket blockerar i en lögn. Tillslut skapas den "stora tragedin".

(Neurotisk misstänksamhet skapar i sin tur verkliga kriser, som förhoppningsvis lyckas bryta igenom, till psykiskt healande -fördjupad social penetrerande intuition/säkerhet.)

Vädligt tydligt exempel är hur människor (ofta unga) i intima grupper brukar t.ex. imitiera en annans personliga stil i klädval/utseende -för att uppleva egen existensiell uppskattning (relation/värde.) Vi vill vara likadana eftersom som de vi gillar -social kommunikation, osv. Perversion är att "upprepa" en spårad "försäkran"/mytologisering, av dödsrädsla.

[Åkes granne]

Reflektionen kanske passar in i denna tråd:

(Föresten, ganska intressant att fundera över, -jag har de senaste dagarna börjat inse de konkreta orsaksdjupen till mina problem. Saken är bara att jag abrupt blir väldigt nedtonad och känner ingen lust att häva ut mig med intellektuella överdrifter på forumet, t.ex. Jag nästan verkar vilja dölja mig genom löjlighet -de saker jag faktiskt skrivit här de senaste dagarna är barnsliga. Det är självklart att kollektiv förvirring skapas när individen förgiftar innifrån genom en klar frånvaro av verkligt medveten anledning i gruppen. Förövrigt kan jag säga att jag själv vet med mig att jag är obehagligt dragen åt det osynligt destruktiva, i frambildande av jaget -inom det "pinsamma", etc. En slags självförnedrande njutning som jag egentligen känner till mer än jag erkänner -för det handlar om att undvika ansvar.)


Men det var inte det jag skulle säga. Okej -såhär: ALLA, precis alla människor VET att de har en EGEN fri vilja! (Men det här med att livet går imot en då, förnedringen och förlusten?) Det jag påpekar kanske låter väldigt banalt och uppenbart -men jag tror inte riktigt att vi gör det bästa av läget. Så, vad handlar långvarigt bittert förfall om?

Jo, det är att VILJA "inte vilja". Att inte vilja vilja -för att MARKERA sin INDIVIDUALITET.

Men varför? För att tröstäta sig med förlorad "nostalgi" i "evighet"?

Tror detta skapas i miljöer där man under lång tid har blivit "inlåst" i en kontext som andra har valt åt en -när man blivit TVINGAD av en stor yttre "makt". Alltså en förlust av egenvärdets återskapande medvetenhet, som skapar ett TROTS, eftersom det inte finns "några utvägar". Det förvridna egenvärdet är alltså ren "överlevnad". Undertryckt kroppslig smärta av att ha blivit avvisad sina djupaste behov, vilket förfulat all verklighet -och "möjligheterna" (växande) har blivit ointressanta, vilket kan skapa "regress"..




Jaget: (alltså inte identiteten i existensiell begrepps-religiositet) utan alla DELAR av "bubblan", är alltid den största visionen av "budskapet" vi har föreställt oss RE-PRESENTERA vår "stolthet". Allt det vi underordnat oss, och så vidare -bygger på den "mening" vi vill bevara. Innebörden av ALLT DETTA är alltid vår STÖRSTA KÄRLEK. Det finns inga bortförklaringar, men alltid djup potential.






Perversion (girighet) är att genom kris, bara se det nya/eftersökta -utanför sig själv, och sedan säga att -EXISTENSEN är MITT "material"; att försöka gå bakom och framför samtidigt (misstänka/kontrollera) -vilket gör att man försöker göra det man redan gör, BLI det man redan BLIR, vilket blockerar i en lögn. Tillslut skapas den "stora tragedin".

(Neurotisk misstänksamhet skapar i sin tur verkliga kriser, som förhoppningsvis lyckas bryta igenom, till psykiskt healande -fördjupad social penetrerande intuition/säkerhet.)

Vädligt tydligt exempel är hur människor (ofta unga) i intima grupper brukar t.ex. imitiera en annans personliga stil i klädval/utseende -för att uppleva egen existensiell uppskattning (relation/värde.) Vi vill vara likadana eftersom som de vi gillar -social kommunikation, osv. Perversion är att "upprepa" en spårad "försäkran"/mytologisering, av dödsrädsla.

[Åkes granne]

Allt detta är väldigt uppenbart och inte direkt avslöjande. Men jag vill väl upplysa mig själv här. Och detta är endast en del i människans -beteende. Det är inte analyserats utifrån om-definering/kreativiten.

[Åkes granne]

DETTA är intressantare dock: Jag "förstår" känslomässigt egentligen inte vad jag själv MENAR med min text där. (Det jag syftade på ang. avklädda orsaksområden -var till största delen något djupare, än det jag skrev om i inläggen ovan.)

Att inte veta vad jag själv menar -hela tiden. Defintivit inget sundhetstecken. Hmm.. Inget nytt tema -jag bara erkänner, min "perversion", för mig själv nu. . .

[Åkes granne]

Eller jo -självklart förstår jag "vad jag menar", det jag inte "vet" är vad jag "gör här", vad jag "håller på med" -i att skriva ett inlägg om det där första, och vad DET har för "betydelse".

[Avantgardet]

Ja, vad ska du med alla dina monologer till? Inte funderat på att försöka använda ditt tänkande i dialogformatet istället? Självfallet måste man då lära sig lyssna på andra också, och försöka förstå dem, och inte enbart sig själv. Det kräver lite mer men å andra sidan är det bra mycket mer lärorikt, och, vad jag finner åtminstone, bra mycket bättre även om syftet är att lära känna sig själv.

[Åkes granne]

Jo -det vore lugnare om jag skulle kunna finna mig genuint i det. Det är precis det jag har tänkt på nu senast. Det är ganska problematiskt, eftersom jag investerat/integrerat min "själ" i det yttre levande i just "sanningen"! Skrev en anteckning på datorn om det imorse, inte så intressant för andra, och ganska "personligt" -jag tror jag gjorde lite mer strukturerade anteckningar på något papper, men jag går återigen in och kväver smärtan i mitt självförakt, och blir inte mottaglig för mig själv. Jag tycker detta är jobbigt. Kan klistra in, för att ge en sannare bild av mig själv -annars sitter jag bara och känner mig förnedrad, omedvetet:

"Det gör jävligt ont. Det är som min riktiga invid -människan, kvinnan -är en sann NATUR; utanför mig någonstans, UTANFÖR kroppen. Jag ser vem hon är, mitt RIKTIGA JAG -bortom existensiell begrepps-religositet. Lugn, helt FRI, serisiöst vänskaplig, runt 25 år emotionellt. Kan inte föreställa mig henne personifierad i min fysiska identitet. Sårande, förnedrande. Känner långt innifrån  min verkliga inre natur, den verkliga mognaden, toleransen och känsligheten. Men alla tvångsmässigt "relaterande" existensiella strukturer TAR ÖVER (-det är det jag måste dö ifrån -det är min icke-levande fragmentertiska jag-tillvaro.)

Är orolig. För att jag är kroniskt skadad -eller t.o.m att oron skapar helvetet, nästan omöjliga cirklar.

Varför är jag så besatt av "framgången" i intellektuella resultat? (Egentligen är det bara för att hävda min gemenskap i en grupps förståelse för att inte bli felaktigt avvisad -"ambitionen" driver mig genom min mentala "identitet".) Men man behöver inte vara så snobbig som jag är. Det finns inget syfte i det.


Det jag fattar är att ALLT detta söndertrasade identitetstvång är OSANT och blockerande. Förgiftar hela mitt väsen. Det är -just detta, som är lögnen. Det kluriga blir att tryggheten ligger i det man ser som "sanningen" -de existensiella utgrävningarna -allt DET är "allt det som inte är" livet. Den EGODÖD, ruin av mig -jag oupphörligen använder som material att PROJICERA på den andre som ett själv utan mening. Eftersom jag tappat kontakten med min känslonaturs autencitet, och i depressionen tvingat mig själv på -hypnotiserat den andre, för att få en identitet.

Även i relation till andra människor kan jag återuppleva stagnationens bitterhet/överskuggade rädsla. Ser gamla "spår" av det "vulgära", perspekivlösheten, det BARNSLIGA, förlugna, klämda. Det gör mig lite rädd. Var representerar jag och yttre parter, det nya?



Det är det här mitt DESPERATA KONTAKTSÖKANDE med Gud, viljan att överbevisa livet själv för att vara säker, handlar om. Dvs. frånvaron av min egen kvinnliga sida, som istället agerat en undertryckt omedveten trotsig girighet. Jag är förstås inte en "man" heller, men jag återskapar (och upprepar) genom jagets vetande -yang.

Min bortkopplade hälft kan inte självrelateras till i det traditionella jordiska alls (längre.) Det är ett stort väsen i relationens ärliga upplevelse -men hon är jag. Mitt lugn och personliggörande helhet, syfte och spontantitet. Min sanna feminina identitetspol ligger bakom den maskulina naiva påstridigeheten.






En annan sak jag tänkte på, förstod att det är viktigt att begripa:

Mitt problem/själväckel, med den objektiva känslomässiga självbilden. --> Egentligen handlar det som att jag REFLEKTERAR ett emotionellt "minne"/ett "hem" -utifrån min uppfattning av MÄNNISKAN!

"Hatar" jag mig själv (för att jag känner igen mig i mina föräldrar, vilket krossar realitetens värde av sanning, vilket ger en stor känsla av ovärdighet) -då "hatar" jag människorna som grupp/individ-idé, eftersom VÄRDET dog!"

[Avantgardet]

Ditt problem är väl att du är djävligt självupptagen? Har ett sånt problem själv. Men det går ju också sätta ett annat tema än enbart sig själv på den berättelse man låter medvetandet väva. Ofta söker vi fel - och söker vi fel så finner vi också dem -, och ofta är detta ett frånvarande av något slag som vi söker, och därför finner en frånvaro där vi önskar oss detta frånvarandes närvaro, vilket ger att vi upplever en brist (fast där inte finns någon, annat än den vi påminner oss själva om). Det är här du tragglar med din identitetsproblematik (som är mycket tonåringstypisk). Det kan låta löjligt men om man iställer söker det som finns närvarande, så att man finner dessa närvarande ting eller kvaliteter, whatever, så upplevs det belönande och man mår desto bättre. Det är inte en brist utan en tillgång, en rikedom. Varsågod förresten!

[Åkes granne]

Men det går ju också sätta ett annat tema än enbart sig själv på den berättelse man låter medvetandet väva.

 :) Det stämmer.

Kloka resonemang i övrigt.


Jag är totalt självupptagen -saken är bara att jag hela tiden frågat vad detta själv är, och i det sökandet har allting bara handlat om allting utanför mig själv -då menar jag saker jag "tagit på allvar", och spinnt ett sentimentalt katastroftänkande kring. (Precis så som alla andra gör -tycker här min variant är minst lika konstruktiv.) Det värsta är när man överbevisar dessa "låga" medvetnadegrenar -men ska inte gå in på det nu. DET är förvisso en viss tillfredställelse i att ha dragit sin existensdefiniering så långt -eftersom det kommer en medvetenhet, en visshet om större och mer äkta världar. (Fick en sådan -VERKLIG "andlig"/religiös upplevelse igårkväll, vilket var det som väckte medvetenheten om "förlusten" jag skrev om.)

Jag är ingenting, totalt obrydd allt om jag inte söker inåt efter mina EGNA värderingar och personlighet. Jag har emellanåt, en tid tillbaka, varit väldigt dominant och velat "hjälpa" andra -inga perioder har varit mer destruktiva -jag minns ingenting av tiden. Jag känner alltid en känsla av "men det finns ju ingenting att prata om" (allt är redan upplyst) -detta är just för att SYFTET -meningen är exkluderad, och då blir man ju "ansvarslös". (Existerar endast gränsöverskridande rester av totalt upplöst KREATIVITET som jag snabbt vill sopa bort för att inte göra mig på andras bekostnad, -jag dvs. FLYR från MIG SJÄLV/mitt ansvar ="verkligt" sammanhang.) Jag har bara haft råa existensiella intressen -och DET bevisar också något viktigt, vilka alla andliga/filosofiska "sökare" eller fanatiker inser. Man blir rädd för sin egen kärlek till slut, eftersom man löst upp hela världen, och förbrukat språket.

Jag menar ju allvar med mitt liv, annars skulle jag inte börjat försöka förstå. Även om det är roligt (eller vilket ord man ska använda) att spela upp sitt livs begravning för sig själv. Jag älskar att lära mig.

[Åkes granne]

En kommentar om "brister", etc:

Tar mig som exempel. Jag känner "alla" känslor (utifrån min personliga identitet) ..jag kan t.ex. säga att jag alltid har haft en spontan optimism, som gör att jag vill fortsätta leva -eftersom hoppet ger ett löfte, en nyfikenhet -och mena det. (Utan att då "reda ut" bakomliggande "identitetssammanhang".) Men, det är inget LIV i detta. Jag VET BARA OM DET.

Just pga. av att det är DÖTT!

Jag själv känner mig svinaktig om jag flyr in i en patetisk "behavorism" utan att berabeta den egna rotade SKADAN, som det handlar om -trots närvarande "drama", osv.

[Avantgardet]

Jag tror inte så mycket på insikter, insikter är nåt för folk som inte ägnar reflektionen nån tid alls i stort sett, varför insikten träder fram i kontrast mot ett kluster av utfärdade order, hjärndöda sociala gester, och meningslös underhållning. Jag tror mer på att föra in de filosofiska och psykologiska diskurserna i vardagen, eller helt enkelt tillämpa dess begreppsapparater. Det är ett enkelt val på av litteratur, egentligen. Om vi tänker oss litteratur i vid bemärkelse - innefattandes allt från reklam till vårt eget medvetandes inre tal, konversationer, musik, nyheter, vad som helst. Problemet är bara att om man lever "akademiskt", på det sätt jag här beskrivit, så finns risken att man blir alldeles för vidsynt och klok. Man kan testa flera perspektiv osv. Det kan vara lite förrädiskt för "jaget", eftersom man kanske inte kan bestämma sig för vilken utav återberättelserna av ett skeende som man upplevt som man skall ta för sann, eller mest relevant för den egna personen. Att tänka på rim är ju också djävligt kul, att erfara i rim till och med. För att så smått röra oss mot kreativitetens område...