Jag förstår precis vad du menar, jag har känt så stora delar av mitt liv.Åkes granne skrev:Jag har ett ständigt TVÅNG att få "den andre" att "förstå"..
Nu för tiden kallar jag det "bekräftelsebehov", vilket kan låta "banalt", men för mig är detta bekräftelsebehov ett av de djupaste behoven vi har, dvs, vi vill ta plats och bli "erkända", dvs bekräftade på att vi existerar.
Jag tror att det handlar om vilken utsträckning av typ av "feedback" man fått från sina närstående, genom social interaktion, i socialiseringsprocessen.
Problelemet med att inte få "feedback" leder till att man har en "odefinied självbild" vilket leder till att man har svårt att gå in i en "social roll" eftersom detta upplevs som "kränkande", "hämmande" av en slags "ursprunlig ren potential".
Problemet är bara att man kan tendera till att bli socialt avskärmad, då man känner att man inte vill gå in i sociala spel.
....
Nu för tiden har jag inte lika stora behov av att behöva få andra att förstå. Jag väljer istället att själv att spela naiv på ett skickligt sätt. Det är den enda utvägen tror jag. Att hålla på hemligheterna för sig själv. Kanske släppa ut "det intima" om sitationen tillåter det, annars trivs jag med att spela korkad, oupplyst och nyfiken.
Det finns något mystiskt och charmigt i att hålla sig glad hela tiden. (Och då pratar jag inte om en ytlig pålag charm, utan ett slags erkännande att det bara är genom dessa ytor vi kommunicerar)... Jag var på konstfack en gång och då var det en student som påpekade för mig, att "allt egentligen var kullisser", vilket jag uppfattade som att konsten är meningslös/värdelös (i neutral meningen), och att den kommunikativa meningen, alltid är ytlig. All "hype" kring skolan, var alltså en slags "social process" som för den inneboende upplevs som ihålig, men som den som inte går på skolan upplever som "exotisk".
Om ljudet vi hör är en våg, så hör vi bara skvalpet på ytan.