Inläggav Sartre » 20 apr 2008 13:16
I byn var allt som det alltid hade varit; fiskarens son blev fiskare, slaktarens son blev slaktare och alla flickor gifte sig med grannpojkarna trots att ingen kärlek fanns där. På måndagarna städade kvinnorna husen, på onsdagarna tvättade de, varje dag kl 14 stod lunchen färdig, då syntes inte en endaste själ på gatorna, förutom några av byns gamla som hade samlats utanför den lilla butiken för att samtala, på fredagarna spelade männen bocce eller briscola… ja, den här byn var egentligen som alla andra byar i området.
Kvinnor, i sina finaste klänningar, män, med perfekt knutna slipsar, var på väg till söndagsmässan, trots att det var länge sedan någon faktiskt trodde på den kristna läran. Abrupt stannade byn upp, blickarna magnetiserades och drogs till henne, hon som gjorde byn så fullkomligt annorlunda än alla andra byar i området. Hon gick där med det bruna håret slarvigt uppsatt i en knut, det vita genomskinliga linnet som hon hade på sig, smekte stundom hennes slanka midja, för att kort därefter fångas upp av brisen. De orangea shortsen som hon hade på sig hade hon för länge sedan växt ur, på fötterna hade hon ett par enkla rosa flipflops.
Kvinnan som ägde restaurangen och som precis var på väg att låsa dörren gick in igen, stängde den om sig och tittade ner på sin egna åldrade kropp. En fiskare som inspekterade hur han på bästa sätt skulle kunna laga sitt fisknät, kastade de ifrån sig när han fick se henne, ty han visste att den fisk som han helst av allt skulle vilja fånga, aldrig skulle nappa.
Hon gick förbi kyrkan och ropade glatt hej, i vanlig ordning fick hon inget hej tillbaka. Hon log åt dem och såg till att vicka extra mycket på höfterna när hon gick förbi prästen, som oroat skakade på huvudet.
Plötsligt ser hon toppen på hans huvud, han sitter i sandgropen, bakom sanddynan, på deras plats. Hon börjar småspringa, kastar av sig linnet, krånglar av sig de tajta shortsen och sparkar av sig flipflopsen. Hon tar ett språng över hans huvud, landar i hukande ställning vänder sig om och tittar oavvänt på honom, med ett förföriskt leende. Hon reser sig upp och hoppar i vattnet…
… Hon är på väg ut från vattnet och han följer vattendropparna som letar sig ner för hennes brunbrända kropp. Hon ställer sig framför honom så att hon skymmer solen, han tittar först på henne och sedan på sina uppvikta jeans, tänker på de vattendroppar som smekt hennes kropp och som nu uppsugs av hans egen. Hon sätter sig gränsle över hans ben och lägger undan gitarren, hennes blick är lekfull. Hon böjer sig lätt framåt, tar ett stadigt tag om hans t-shirt och drar honom till sig, men han skjuter henne ifrån sig. En tanke far genom hans huvud; hon är som en klassisk Monet-tavla. Han ser in i de där lekfulla ögonen; millimeternära kommer han, millimeternära, men möts sedan av en svart vägg. Han är en sekund i hennes ögonvrå, medan hon är en långfilm på hans näthinna. Han spänner käkarna lägger omedvetet huvudet på sned, låter blicken flacka och funderar över om han för alltid har slösat bort henne. Kan man tappa något man aldrig haft, ge bort något man aldrig ägt?
Han tar upp gitarren och börjar återigen plocka, medan hon lägger sig ned och gör sandänglar…
Du vet att för mycket maskrosblad inte är bra för matsmältningen, man kan få halucinationer, det är mer än en gång jag har sett kaninerna irra runt i hagen, utan en aning om vart de är på väg.