Jag ser här och var att de borgerliga beskylls för den ekonomiska krisen i början av 90-talet. De ska ställas till ansvar. göran Person basunerar stolt ut detta budskap i hans ganska ointressanta bok Den som är satt i skuld är inte fri. Så enkel är inte sanningen.
Privatkapitalismen utmålas av vänsterintellektuella att vara mycket opålitlig och instabil, den behöver, i ett stadium när fabrikerna ännu inte socialiserats, kontrolleras av en regering; det är regeringen som inte bara ska reglera produktionen så att kapitalismen ska tvingas ta hänsyn till naturen, miljön och arbetsmiljön, utan staten ska dessutom styra sysselsättning och investeringar; att större delen av befolkningen har arbeten att gå till överhuvudtaget. Depressionen i västvärlden under 1930-talet med dess massarbetslöshet ses av intellektuella som ett lysande exempel, visserligen inbillade sådana, på kapitalismens handelskriser, överproduktion och allt vad det nu må heta.
Vänstern vill att förklaringarna till trettiotalsdepressionen ska vara svårt uttydbara, motiveringen kan lyda i stil att "det är så många underliggande orsaker till depressionen som spelar in i bilden, så det är svårt att peka ut en enda av dessa". Orsakerna ska vara så svårgripbara som möjligt, därför att själva kapitalismen är även den svårgripbar. Orsakerna, den främsta sägs vara börsspekulationen i USA, sägs vara några strukturella obalanser vilka alla är typiska för en ekonomi som inte kontrolleras. Men den elegantaste förklaringen jag sett till depressionen kommer inte ifrån vänstern utan ifrån den berömde amerikanske ekonomen Milton Friedman.
1930 påminner något om oredan som uplevdes av flera västerländska nationer 1990 (ca), då det centrala här är fokus på fasta, beständiga växelkurser. Fram till 1914 hade västerlandet sina valutor knutna till guldet; en viss vikt guld var värt en viss enhet i valuta. Hela den monetära basen för nationer utgjordes av guld, systemet kallas för guldmyntfot. Det första världskriget hade finansierats av flera regeringar liksom så många gånger tidigare, genom att låta sedelpressarna gå, varpå inflation uppstod och värdena på de olika nationella valutorna förändrades. Här började problemen. Att återgå till det gamla förkrigsvärdet var ingen lätt uppgift, både löner och priser var tvungna att sänkas för att de överflödiga pengarna skulle försvinna ur det ekonomiska loppet. Detta kan ske genom att en regering i samråd med landets riksbank beslutar sig för att begränsa mängden pengar som riksbanken för en period lånar ut till de privata (och kanske statliga) affärsbankerna. Problemet är att företag som under en period där pengarna blir alltmer sällsynta och prisras inträffar, en så kallad deflation, kommer i praktiken i reellt värde få tvingas betala tillbaka mångdubbelt mer. När företagen upphör att låna kontinuerligt avstannar det ekonomiska kretsloppet, när investeringarna i nästa steg innebär lön för arbetare.
Flera länder, Belgien, Frankrike och Italien, försökte deflatera, men misslyckades och nöjde sig med det nya efterkrigsvärdet. England, med Winston Churchill som ansvarig, var det land som hårdast drev igenom försöket att återgå till det gamla värdet, men detta misslyckades totalt. Arbetslösheten var hög och produktionen låg, ända fram till andra världskriget. Tyskland ställdes efter första världskriget inför enorma skadeståndskrav från segrarmakterna, men en lösning, efter inledande disputer, var att USA skulle på politiskt influerad väg ge Tyskland kontinuerliga lån så att Tyskland kunde betala dessa skadestånd, och att landet kunde producera något överhuvudtaget så att segrarmakterna alls kunde få skadeståndet. I och med depressionen i USA fick Tyskland svårare att få lån, varpå landet kollapsade.
Att gå tillbaka till guldmyntfot till det gamla värdet var ingen nödvändighet, ja att ha guldmyntfot överhuvudtaget var inte livsviktigt. Vid denna tid började även andra röster höras, att en nation bör ha prisstabilitet, vare sig deflation eller inflation, samt flytande växelkurser, exakt det världen upplever idag, systemet kallas pappersmyntfot, något guld behöver inte ens existera, utan det är den internationella marknaden som bestämmer växelkurserna, i grund och botten utefter hur konsumenter bedömer olika nationers produkter. Kanske hade denna lösning varit desto bättre för 1920- och 30-talen; Sverige hade faktiskt pappersmyntfot under några år.
Här dyker den berömda brittiska ekonomen John Maynard Keynes upp. Han menade att en regering kunde i en långvarig depression starta offentliga arbeten vilka kommer att få igång det ekonomiska maskineriet igen. Han menade att efterfrågan på produkter var för låg vilket var grunden för depressionen. Inflation eller andra obehagligheter behöver man inte bekymra sig om, då penningväsendet redan imploderat, att det har försvunnit. Bättre att göra så än att sitta och vänta på att några anonyma kapitalister ska ta initativet till investeringar och en ekonomisk återhämtning. På längre sikt kunde kanske ekonomin under en depression återhämta sig och sysselsättningen öka, men som Keyens sade: "i det långa loppet är vi alla döda".
Keynes är den mest berömde som formulerat dessa ideer, men han är verkligen inte den ende, då bl a Hitler utlovade i sitt partiprogram offentliga arbeten, vilket gav honom stor popularitet, då något liknande aldrig skådats tidigare. Keynes recept lyder helt enkelt att staten ska öka penningmängden i samhället. Den ökade penningmängden kommer locka företag att ta lån, och så är ekonomin i gång igen. Det andra världskriget som omedelbart bröt ut efter Keynes gett världen sitt berömda råd visade sig inte bara innebära död och lidande utan även att ekonomin fick en skjuts framåt, tack vare att staten ökade penningmängden och beställde krigsmateriel. Den ökande penningmängden fick företag att återigen låna. Det inträffade övertygade en hel västvärld om behovet av staten som regulator för ekonomin, ja inte bara regulator utan även som översiktsman över livets alla områden. Visserligen utbröt inflation, men det sågs som ett överkomligt problem, om man skulle välja mellan inflation och låg arbetslöshet respektive prisstabilitet eller deflation och hög arbetslöshet. Här finner man vänsterns uppskattande nickanden till inflation, vilken ses som ett mycket överkomligt pris att betala för att så många personer som möjligt ska kunna vara sysselsatta. Arbetslöshet ses som nedbrytande och alienerande för den drabbade individen. Men Keynes själv uppskattade aldrig hög inflation, detta borde somlig vänster ta till sig.
Skapade de borgerliga krisen 1992?
Moderator: Moderatorgruppen
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
Det Friedman belyser är statens roll att tillhandahålla pengar för nationen. I ett läge 1930 där USA behövde mer pengar struntade riksbanken Federal Reserve att leverera dem, att låna ut pengar till affärsbankerna. Den amerikanska allmänheten trodde då att pengar var svåra att få tag på, varpå gemene man rusade till bankerna för att ta ut dem som fanns. När en person sätter in etthundra kronor i en bank, är merparten av dessa pengar (troligtvis 92%, det är ett krav) utlånade en kort tid senare, utlånade till en annan person. Om alla som har satt in pengar på banken rusar dit för att få sina så kallade tillgodohavanden, kollapsar banken och kanske hela landets betalningssystem. Detta hade Federal Reserve skapas alldeles innan första världskriget för att kunna klara av, vilket man underlät. Denna förklaring uppskattas inte riktigt av somlig vänster, därför att misstag som staten har något att göra med i ett i stort sett privatkapitalistiskt land skulle kanske kunna begås även i socialistiska. Mycket bättre är, enligt vänstern, att hänvisa till strukturella obalanser. Men en strukturell obalans i en näring förklarar inte alls varför penningmängden imploderar.
Som sagt, en stat ska, enligt somliga socialister, stabilisera ekonomin. Hur har detta lyckats? Under andra världskrigets slutskede, när England, USA och Sovjet förstod att kriget skulle vinnas, diskuterades hur den ekonomiska politiken skulle föras i västeuropa. Keynes var en av de inflytelserikaste deltagarna. Under några dagar i Bretton Woods i USA planlades främst betalningssystemet västeuropeiska nationer emellan. Statens roll betonades noga, det man kom fram till var:
1. en nations riksbank ska hålla en fast valutakurs gentemot andra valutor, vilket betyder att riksbanken är beredd att växla utländsk valuta fram och tillbaka till ett utsatt, fast pris. Motsvarigheten till fast kurs heter flytande kurs där kursen bestäms av aktörer på marknaden
2. riksbankerna ska kontrollera köp och försäljning av olika valutor, vilket sågs som ett försök att stävja irrationell, skadlig spekulation vilket är så typiskt för det privatkapitalistiska samhället
3. dollarn skulle vara en reservvaluta, med vilken andra nationers centralbanker skulle grunda sin penningbas på; en dollar skulle motsvara en annan enhet av utländsk valuta. Nu hade inte andra nationers centralbanker en hög dollarsedlar liggande i sina valv, utan de hade räntebärande värdepapper vilka lovade att någon gång i framtiden betala ut en mängd dollar
Det man inte enades om i Bretton Woods var politiken om den fulla sysselsättningen. Flera nationer i västeuropa siktade, till skillnad från somliga andra, att ha en hög sysselsättning som sitt främsta ekonomisktpolitiska mål. En viss inflation ansågs vara acceptabelt. Detta sågs av vänstern stå i direkt strid mot "kapitalet", i och med att det behövdes alltid en viss arbetslöshet för att arbetarna skulle konkurrera med varandra om arbetstillfällen. Skulle det bli ont om arbetare, skulle kapitalister börja bjuda över varandra och minska vinsterna - ett drömscenario för vänstern. Västtyskland gick däremot stick i stäv mot denna inflationsuppskattande politik och valde pga dåliga erfarenheter av inflation att hålla prisstabilitet, så den västtyska inflationen översteg efter andra världskriget aldrig 8%. Sverige är ett av dem länder som ivrigast sett sig som keynesianskt. Under 1950- och 60-talen tycktes ekonomin i de flesta västländer vara stabil. Dessutom upplevdes en imponerande tillväxt, så Keynes råd sågs som sanningen självt, en mirakelmedicin för hur samhället ska skötas. Snarare än Keynes ekonomiska recept som ansvarigt för tillväxten efter kriget, de goda åren, finner vi snarare "tillväxtblock". Dessa block innebär att under en period råkar flera tekniska innovationer sammanfalla, innovationer som kompletterar varandra och skapar ökad produktion. Man bör komma ihåg att investeringarna upphörde under depressionsåren, så här dämdes kontinuerlig teknisk förbättring i ekonomin upp. Under Vietnamkriget och det amerikanska "kriget mot fattigdomen" ökade inflationen till den grad att den franska centralbanken sålde sina tillgångar i dollar, vilket borde få vänstersympatisörer att inse att det är inte alltid privata spekulanter som skadeskjuter olika valutors värde, och även inse att statliga valutakontroller inte alls är ett botemedel mot spekulation. Än så länge uppstod inga kraftiga konvulsioner i de västerländska ekonomierna, men under 1970-talet hopade sig problemen som oöverstigliga bergstoppar för trogna keynesianer och regeringar i västvärlden, och synnerligen i Sverige. Politiken under 70-talet kallas i Sverige för ackommodationspolitiken, vilken innebar att staten skulle ingripa därhelst det behövdes, om det så gällde priskontroller, eller att staten övertog krisdrabbade näringar (som skeppsvarven). England förde en liknande ekonomisk politik. Allt slutade i totalt fiasko. Inflationen sköt i höjden, men arbetslösheten sjönk inte för det, trots att USA försökte inflatera bort den. Detta hade emellertid Milton Friedman redan varnat för några år tidigare, då han menade att försök att "rädda" ekonomin genom att trycka pengar skulle bara skapa inflation men inte någon långsiktig ljusning för arbetslösheten. Tack vare den amerikanska inflationen övergav USA slutligen Bretton Woods och den fasta växelkursen. Detta fick även somliga andra länder att överge politiken om full sysselsättning genom att staten ska öka penningmängden i samhället. Här kanske någon undrar om inte oljekrisen med dess prisökningar var orsaken till inflationen under 1970-talet? Nej, inflationen började stiga redan innan och det förklarar inte varför Västtyskland, som lärt av sin historia och valt att bekämpa inflationen, upplevde en inflation på 7% medan England, ett av de länder trognast Keynes, samtidigt upplevde en inflation på 23%. I USA bromsade i början av 1980-talet centralbanken, Federal Reserve, penningmängdens tillväxt, med följd att arbetslösheten steg några procentenheter. Detsamma inträffade samtidigt i England. Från 70-talet och nästan 20 år framåt i Sverige kännetecknades ekonomin av plötsliga kast. Med ökad produktivitet och sjunkande priser behöver ökad penningmängd inte betyda något negativt. Men med utebliven produktivitet innebär penningmängd enbart att mer pengar jagar en oförändrad mängd varor. Följden blir prisstegringar. Somliga erfarna ekonomer försöker av någon anledning väcka frågeställningen om inflationen efter andra världskriget beror på ökade kostnader eller på slapp penningpolitik. Här lämnade Milton Friedman ett viktigt bidrag: han upptäckte att först sker en ökning i penningmängd och därefter ca sex månader senare en ökning i priserna. "Inflation is always a monetary phenomena."
Som sagt, en stat ska, enligt somliga socialister, stabilisera ekonomin. Hur har detta lyckats? Under andra världskrigets slutskede, när England, USA och Sovjet förstod att kriget skulle vinnas, diskuterades hur den ekonomiska politiken skulle föras i västeuropa. Keynes var en av de inflytelserikaste deltagarna. Under några dagar i Bretton Woods i USA planlades främst betalningssystemet västeuropeiska nationer emellan. Statens roll betonades noga, det man kom fram till var:
1. en nations riksbank ska hålla en fast valutakurs gentemot andra valutor, vilket betyder att riksbanken är beredd att växla utländsk valuta fram och tillbaka till ett utsatt, fast pris. Motsvarigheten till fast kurs heter flytande kurs där kursen bestäms av aktörer på marknaden
2. riksbankerna ska kontrollera köp och försäljning av olika valutor, vilket sågs som ett försök att stävja irrationell, skadlig spekulation vilket är så typiskt för det privatkapitalistiska samhället
3. dollarn skulle vara en reservvaluta, med vilken andra nationers centralbanker skulle grunda sin penningbas på; en dollar skulle motsvara en annan enhet av utländsk valuta. Nu hade inte andra nationers centralbanker en hög dollarsedlar liggande i sina valv, utan de hade räntebärande värdepapper vilka lovade att någon gång i framtiden betala ut en mängd dollar
Det man inte enades om i Bretton Woods var politiken om den fulla sysselsättningen. Flera nationer i västeuropa siktade, till skillnad från somliga andra, att ha en hög sysselsättning som sitt främsta ekonomisktpolitiska mål. En viss inflation ansågs vara acceptabelt. Detta sågs av vänstern stå i direkt strid mot "kapitalet", i och med att det behövdes alltid en viss arbetslöshet för att arbetarna skulle konkurrera med varandra om arbetstillfällen. Skulle det bli ont om arbetare, skulle kapitalister börja bjuda över varandra och minska vinsterna - ett drömscenario för vänstern. Västtyskland gick däremot stick i stäv mot denna inflationsuppskattande politik och valde pga dåliga erfarenheter av inflation att hålla prisstabilitet, så den västtyska inflationen översteg efter andra världskriget aldrig 8%. Sverige är ett av dem länder som ivrigast sett sig som keynesianskt. Under 1950- och 60-talen tycktes ekonomin i de flesta västländer vara stabil. Dessutom upplevdes en imponerande tillväxt, så Keynes råd sågs som sanningen självt, en mirakelmedicin för hur samhället ska skötas. Snarare än Keynes ekonomiska recept som ansvarigt för tillväxten efter kriget, de goda åren, finner vi snarare "tillväxtblock". Dessa block innebär att under en period råkar flera tekniska innovationer sammanfalla, innovationer som kompletterar varandra och skapar ökad produktion. Man bör komma ihåg att investeringarna upphörde under depressionsåren, så här dämdes kontinuerlig teknisk förbättring i ekonomin upp. Under Vietnamkriget och det amerikanska "kriget mot fattigdomen" ökade inflationen till den grad att den franska centralbanken sålde sina tillgångar i dollar, vilket borde få vänstersympatisörer att inse att det är inte alltid privata spekulanter som skadeskjuter olika valutors värde, och även inse att statliga valutakontroller inte alls är ett botemedel mot spekulation. Än så länge uppstod inga kraftiga konvulsioner i de västerländska ekonomierna, men under 1970-talet hopade sig problemen som oöverstigliga bergstoppar för trogna keynesianer och regeringar i västvärlden, och synnerligen i Sverige. Politiken under 70-talet kallas i Sverige för ackommodationspolitiken, vilken innebar att staten skulle ingripa därhelst det behövdes, om det så gällde priskontroller, eller att staten övertog krisdrabbade näringar (som skeppsvarven). England förde en liknande ekonomisk politik. Allt slutade i totalt fiasko. Inflationen sköt i höjden, men arbetslösheten sjönk inte för det, trots att USA försökte inflatera bort den. Detta hade emellertid Milton Friedman redan varnat för några år tidigare, då han menade att försök att "rädda" ekonomin genom att trycka pengar skulle bara skapa inflation men inte någon långsiktig ljusning för arbetslösheten. Tack vare den amerikanska inflationen övergav USA slutligen Bretton Woods och den fasta växelkursen. Detta fick även somliga andra länder att överge politiken om full sysselsättning genom att staten ska öka penningmängden i samhället. Här kanske någon undrar om inte oljekrisen med dess prisökningar var orsaken till inflationen under 1970-talet? Nej, inflationen började stiga redan innan och det förklarar inte varför Västtyskland, som lärt av sin historia och valt att bekämpa inflationen, upplevde en inflation på 7% medan England, ett av de länder trognast Keynes, samtidigt upplevde en inflation på 23%. I USA bromsade i början av 1980-talet centralbanken, Federal Reserve, penningmängdens tillväxt, med följd att arbetslösheten steg några procentenheter. Detsamma inträffade samtidigt i England. Från 70-talet och nästan 20 år framåt i Sverige kännetecknades ekonomin av plötsliga kast. Med ökad produktivitet och sjunkande priser behöver ökad penningmängd inte betyda något negativt. Men med utebliven produktivitet innebär penningmängd enbart att mer pengar jagar en oförändrad mängd varor. Följden blir prisstegringar. Somliga erfarna ekonomer försöker av någon anledning väcka frågeställningen om inflationen efter andra världskriget beror på ökade kostnader eller på slapp penningpolitik. Här lämnade Milton Friedman ett viktigt bidrag: han upptäckte att först sker en ökning i penningmängd och därefter ca sex månader senare en ökning i priserna. "Inflation is always a monetary phenomena."
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
Som sagt, keynesianismen var ett rättesnöre för många nationer från andra världskriget och två decennier framåt. I slutet av sextiotalet dök Friedman för första gången upp, han kritiserade politiken med den fulla sysselsätttningen och menade att inflationen kommer inte vara en lösning på något sysselsättningsproblem, därför att det enda som sker är att prisnivån kommer stiga men någon hållbar effekt på sysselsättningen kommer inte att inträffa. Istället skulle arbetslösheten för en mycket krot tid sjunka bara för att senare återvända till sin ursprungliga nivå; denna nivå döptes av Friedman till "den naturliga arbetslöshetsnivån", ett namn som inte blev populärt ansett, så detta begrepp benämndes istället NAIRU, Non Accelerating Inflation Rate of Unimployment. NAIRU avskys av vänstern, men Friedman fick helt rätt, något vänstern missar. Vänstern missar även att Keynes modell fungerar om arbetare är fullt utbytbara i alla segment, i alla yrken, som existerar på arbetsmarknaden. Så är inte fallet idag, med ett lapptäcke av olika krav, utbildningar och inte minst språkbegåvningar. Inte särskilt läskunniga, arbetslösa personer i Rosengård har ingen som helst inverkan på inflationen, de tävlar inte om några arbeten. En allmän efterfrågan i något motorvägsbygge (kanske startat av ett statligt projekt för att lösa något sysselsättningsproblem) resulterar troligtvis enbart i att just de som bygger motorvägen arbetar övertid, men några andra människor kommer inte anställas.
I Sveriges fall ökade inflationen rejält under 70-talet vilket medförde att svenska produkter blev dyrare på världsmarknaden, varav kunderna ratade svenska produkter. Svaret på detta blev i sin tur att staten deklarerade den svenska kronan vara billigare - man devalverade kronan under flera omgångar, den sista 1982. Då ansågs det vara uteslutet att misshandla kronans värde något mer. Men tio år senare var det dags igen. Krisen 1992 ses med ett vargleende av vänster. Kan det bli bättre att en borgerlig regering finner sig i en kris av sällan skådat slag i Sverige? Kanske någon vänster inser att det kan vara svårt att köra ett land i botten på enbart ett enda år (vilket regeringen Bildt heller aldrig gjorde), och det finns då en utväg ut ur det dilemmat: det går då att mena att socialdemokraterna "fört en högerpolitik". I början av 1980-talet siktade socialdemokraterna dels på att stabilisera det kraftiga ökande skattetrycket, men (som Joseph Schumpeter säger) det enda vänsern anser om skatter är att de är alldeles för låga, någon annan åsikt finns inte egentligen. Socialdemokraterna siktade även dels på att avreglera finansmarknaderna; 1985 slopades många finansregleringar, den sista försvann 1989. Avregleringar är ur en typisk vänsterintellektuells synvinkel aldrig bra, och dennes uppfattning stärks när denne får höra att avregleringen skapade av ondsinta, girirga börshajar en "spekulation", vilken, på något sätt, enligt vänstern skapade krisen 1992.
för det första behövde finansmarknaden avregleras för att staten överhuvudtaget skulle kunna låna pengar.
för det andra är det intressant att se hur stora inflationsskillnaderna är mellan Sverige och dess konkurrentländer. En valuta som faller i värde kommer innehavare snabbt att försöka göra sig av med, men vad sker om andra valutor faller i samma värde, vart ska man fly? Den största skillnaden i inflation mellan länder utspelades innan 1985 och inte efter; inflationen tog visserligen ett ordentligt skutt i jämförelse 1990, men det berodde dels på en momsökning, vilken ökar priserna, och inte på avreglering, och ökade skatter är ju aldrig någonsin fel enligt vänstern; dels berodde prisökningarna 1990 på Iraks invasion i Kuwait. Den som studerar inflationen under regleringarna kommer se att denna var antingen densamma eller högre än efter avregleringen 1985; vi bör studera inflationsperioden 1985 - 1989 och jämföra den med åren tidigare, och man finner att inflationen efter avregleringen 1985 är inte särskilt mycket märkvärdigare än t ex åren 1966 eller 1971
för det tredje kontrollerar inte börshajar penningmängden, utan det är riksbanken som har penningpressarna i sin ägo
I Sveriges fall ökade inflationen rejält under 70-talet vilket medförde att svenska produkter blev dyrare på världsmarknaden, varav kunderna ratade svenska produkter. Svaret på detta blev i sin tur att staten deklarerade den svenska kronan vara billigare - man devalverade kronan under flera omgångar, den sista 1982. Då ansågs det vara uteslutet att misshandla kronans värde något mer. Men tio år senare var det dags igen. Krisen 1992 ses med ett vargleende av vänster. Kan det bli bättre att en borgerlig regering finner sig i en kris av sällan skådat slag i Sverige? Kanske någon vänster inser att det kan vara svårt att köra ett land i botten på enbart ett enda år (vilket regeringen Bildt heller aldrig gjorde), och det finns då en utväg ut ur det dilemmat: det går då att mena att socialdemokraterna "fört en högerpolitik". I början av 1980-talet siktade socialdemokraterna dels på att stabilisera det kraftiga ökande skattetrycket, men (som Joseph Schumpeter säger) det enda vänsern anser om skatter är att de är alldeles för låga, någon annan åsikt finns inte egentligen. Socialdemokraterna siktade även dels på att avreglera finansmarknaderna; 1985 slopades många finansregleringar, den sista försvann 1989. Avregleringar är ur en typisk vänsterintellektuells synvinkel aldrig bra, och dennes uppfattning stärks när denne får höra att avregleringen skapade av ondsinta, girirga börshajar en "spekulation", vilken, på något sätt, enligt vänstern skapade krisen 1992.
för det första behövde finansmarknaden avregleras för att staten överhuvudtaget skulle kunna låna pengar.
för det andra är det intressant att se hur stora inflationsskillnaderna är mellan Sverige och dess konkurrentländer. En valuta som faller i värde kommer innehavare snabbt att försöka göra sig av med, men vad sker om andra valutor faller i samma värde, vart ska man fly? Den största skillnaden i inflation mellan länder utspelades innan 1985 och inte efter; inflationen tog visserligen ett ordentligt skutt i jämförelse 1990, men det berodde dels på en momsökning, vilken ökar priserna, och inte på avreglering, och ökade skatter är ju aldrig någonsin fel enligt vänstern; dels berodde prisökningarna 1990 på Iraks invasion i Kuwait. Den som studerar inflationen under regleringarna kommer se att denna var antingen densamma eller högre än efter avregleringen 1985; vi bör studera inflationsperioden 1985 - 1989 och jämföra den med åren tidigare, och man finner att inflationen efter avregleringen 1985 är inte särskilt mycket märkvärdigare än t ex åren 1966 eller 1971
för det tredje kontrollerar inte börshajar penningmängden, utan det är riksbanken som har penningpressarna i sin ägo
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
Regeringen försökte 1990 hålla tillbaka inflationen, bl a med impopulära löne- och priskontroller (vilket medförde att den socialdemokratiska regeringen fick avgå), men detta misslyckades. Under inflation försöker innehavare av pengar göra sig av med pengarna så snabbt som möjligt och köpa varaktiga föremål, det må vara tavlor, diamanter, eller som i Sveriges fall under 80-talet bostäder. Internationella finansaktörer är inte heller intresserade av att behålla värdepapper som förlorar i värde utan dessa ska så snabbt som möjligt säljas. Redan 1990 stod klart att den svenska inflationen hade gröpt ur kronans värde (med andra ord, köpare av svenska produkter ansåg att de inte levde upp till prisökningana), så därav höjde riksbanken räntan. Räntan höjdes dels för att innehavare av värdepapper, eller pengar, i kronor skulle fortsätta att vara just innehavare av kronor istället för att i riksbanken växla bort dem mot en annan valuta. Hur höjer riksbanken räntan? Genom att låna ut en färre mängd kronor till affärsbankerna, man helt enkelt stryper penningmängden. (Ett lån till affärsbanker brukar sträcka sig över några veckor.) De ökade räntorna medförde i Sverige under 1991 en våg av konkurser: de två tidigare åren registrerades ca 40 000 per år, medan antalet uppgick till 145 000 år 1991. Regeringen Bildt tillträdde det politiska rodret i oktober 1991, så om man menar att Bildt är ansvarig för en politisk som på två månader skapar utbredda konkurser, ombedes man att visa exakt hur han bar sig åt. Förmodligen kommer inte ett enda bevis upp i dager. Hösten 1992 upplevde kronan en våg av spekulationer, innehavare av tillgångar i kronor sålde dessa, vilket fick riksbanken att höja räntan än mer. Talessättet lyder 500%, men det som inträffade var att riksbanken inrättade en räntetrappa så att ju mer man lånade, ju mer betalade man i ränta, för att avskräcka spekulanter vilka annars skulle låna kronor billigt, växla dem till annan valuta och när ronan sjunkit i värde köpa tillbaka dem och tjäna en slant på köpen. Den högsta räntan uppgick till 35%. Men detta misslyckades och istället tilläts kronan att flyta: att istället för att riksbanken deklarerar värdet bestämmer aktörer själva på marknaden värdet på valutan. Här anklagas givetvis kortsiktiga spekulanter som George Soros för att vara ansvariga för kronans sjunkande värde och hela turbulensen 1992, men de facto är det snarare de svenska storföretagen som varit klarsynta nog och anat flera år tidigare vad som komma skulle. Svenska företag har miljarder i utlandslån, lån i utländsk valuta, och några år innan sammanbrottet 1992 slutade företagen att låna dollar eller vilken annan valuta det rörde sig om. Om kronan sjunker i värde, betyder det att ett svenskt företag måste betala tillbaka mer reellt sett till utlandet om man lånat pengar där. Läsaren av detta kan vidare fråga sig själv vad han skulle göra med en tillgång som han vet kommer rasa i värde. Här anklagas kortsiktiga finansaktioner vara skyldiga, men det är istället de långsiktiga placeringarna som var avgörande för kronkursens fall, de längre beloppen rör sig om mångfalt mer än de kortsiktiga. Inga finanskontroller hjälper moten klarsynt framsikt på några år.
En kort tid efter kronans fall väckte den så kallade Tobinskatten uppmärksamhet, en skatt vars namn kommer från amerikanske ekonomen James Tobin, som föreslog en liten skatt på köp och försäljning av valuta. Detta skulle tydligen hejda spekulation. Många svenska socialdemokrater utropade sig som stolta Tobinanhängare. Men det få inom vänstern tycks ha tänkt på är att om en valuta kommer devalveras med 20%, vad spelar då en skatt på 0.5% för roll? Dessutom, USA har redan prövat en form av sådan skatt under 1960-talet, men resultatet blev, som vanligt, inte alls vad man avsett.
Inte nog med att den svenska kronan sjönk, dessutom höll Sveriges betalningssystem på att kollapsa. Vi ser återigen ingenting direkt fel handlande av banker, därför att de anade helt korrekt att Sverige knappast skulle lyckas hålla en låg inflation och siktade då på att placera pengar i fasta tillgångar - bostäder och kontor. När riksbanken höjde räntan i och med kronförsvaret försvann efterfrågan på bostäder och bankerna visade sig sitta med tillgångar som sjönk i pris. Bankerna behövde ett tillskott av pengar, vilket kom iform av ett räntefritt lån på 65 miljarder kronor, en "bankakut". Största mottagaren var den statliga Nordbanken, att jämföra med den av vänstern förhatliga Wallenberg och denna familjs SEB som inte behövde någon bankakut.
Budgetunderskotten under slutet av 1970- och i början av 90-talen berodde på att arbetslösheten steg, att produktionen sjönk, medan de offentliga utgifterna - under 70-talet enorma bidrag till företag och under 90-talet enorma bidrag till privatersoner främst i form av arbetslöshetsbidrag - ökade. Utbetalningar av sådana bidrag sker per automatik och är ingenting riksdagen, alltså en borgerlig regering, tar ställning till innan. Någon menar kanske att de borgerligas skattesänkningar ska ställas till svars för budgetunderskottet. Nej, de summorna rör sig om några tiotals miljarder varje år och förklarar inte varför en statsskuld exploderar till över ettusen miljarder kronor.
Jag menar nu inte att ett liberalt samhälle kommer vara ett paradis. Förmodligen kommer att 'äkta' kapitalistiskt samhälle genomgå konjunkturer, upp- och nedgångar. Men om man menar att kapitalismen är alldeles för farlig att lämnas åt sig själv, måste rimligtvis statliga åtgärder lyckas med någonting önskvärt som inte den privatkapitalistiska marknaden kan. Men så är inte fallet. Det vi ser när det gäller Sverige mellan 1970 - 1992 är knappast stabilisering, vi ser arbetslöshet öka och falla, vi ser misslyckade statliga räddningsaktioner, vi ser en regering som avgår och vi ser även en kraftig misshandel av kronans värde. Exakt detsamma gäller även USA och England. USA höjde 1980 räntan med följd att arbetslösheten steg, för att senare efter några år sjunka och pendla på ca 5 - 6%. Givetvis är denna arbetslöshetsstatistik djupt chockerande för socialister, i och med att de anser att kanske tre eller fyra procentenheter av dessa sex procent ska ha arbete. Men de flesta arbetslösa i USA har själva lämnat sitt forna arbete och är inte arbetslösa särskilt länge, i några månader. Dessutom bör vänstern syna Schweiz vilket haft inflationsmål men har tidvis haft en arbetslöshet lägre än Sverige under vår nations keynesianska sysselsättningsdagar.
En läsare av detta bör alltså vara mycket misstänksam om denne hör en vänsteranhängare rasa över Milton Friedman, beundra Keynes, mena att inflation är utav godo och att valutakontroller behövs. Läsaren bör även vara medveten över att kontrollerna syftar till att hindra ägare av en viss sorts valuta att sälja denna, därför att den ska enligt regeringens vilja sjunka i värde, och läsaren bör vidare vara misstänksam mot vänsterböcker som t ex Kapitalet.se som proklamerar att perioden i västerlandet efter 1980 varit ett "angrepp mot demokrati och välfärd". I sådana böcker berättas ingenting om statens misslyckade roll under sent 60- och 70-tal som stabilisator för ekonomin. Sådana böcker ska läsas med mycket stor misstänksamhet och snarare betraktas som ett dåligt skämt.
Litteratur:
Milton friedman: Free to Choose
Milton Friedman: Kapitalism och frihet
John Maynard Keynes: Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar
NBER-rapporten
http://www.sns.se/zino.aspx?productID=373
Lars Jonung: På jakt efter nytt ankare
http://www.sns.se/zino.aspx?productID=72
Hans Tson Söderström: Normer och ekonomisk politik
http://www.sns.se/zino.aspx?productID=344
De finansiella marknaderna i ett internationellt perspektiv:
http://www.sns.se/zino.aspx?productID=147
Klas Fregert: Inflation
http://www.sns.se/zino.aspx?productID=801
Bo Södersten: Marknad och politik- femte upplagan
Bengt Dennis: 500%
Hall & Taylor: Macroeconomics
http://wwnorton.com/college/titles/econ/macro5/
Peter Drücker: Drucker om management
En kort tid efter kronans fall väckte den så kallade Tobinskatten uppmärksamhet, en skatt vars namn kommer från amerikanske ekonomen James Tobin, som föreslog en liten skatt på köp och försäljning av valuta. Detta skulle tydligen hejda spekulation. Många svenska socialdemokrater utropade sig som stolta Tobinanhängare. Men det få inom vänstern tycks ha tänkt på är att om en valuta kommer devalveras med 20%, vad spelar då en skatt på 0.5% för roll? Dessutom, USA har redan prövat en form av sådan skatt under 1960-talet, men resultatet blev, som vanligt, inte alls vad man avsett.
Inte nog med att den svenska kronan sjönk, dessutom höll Sveriges betalningssystem på att kollapsa. Vi ser återigen ingenting direkt fel handlande av banker, därför att de anade helt korrekt att Sverige knappast skulle lyckas hålla en låg inflation och siktade då på att placera pengar i fasta tillgångar - bostäder och kontor. När riksbanken höjde räntan i och med kronförsvaret försvann efterfrågan på bostäder och bankerna visade sig sitta med tillgångar som sjönk i pris. Bankerna behövde ett tillskott av pengar, vilket kom iform av ett räntefritt lån på 65 miljarder kronor, en "bankakut". Största mottagaren var den statliga Nordbanken, att jämföra med den av vänstern förhatliga Wallenberg och denna familjs SEB som inte behövde någon bankakut.
Budgetunderskotten under slutet av 1970- och i början av 90-talen berodde på att arbetslösheten steg, att produktionen sjönk, medan de offentliga utgifterna - under 70-talet enorma bidrag till företag och under 90-talet enorma bidrag till privatersoner främst i form av arbetslöshetsbidrag - ökade. Utbetalningar av sådana bidrag sker per automatik och är ingenting riksdagen, alltså en borgerlig regering, tar ställning till innan. Någon menar kanske att de borgerligas skattesänkningar ska ställas till svars för budgetunderskottet. Nej, de summorna rör sig om några tiotals miljarder varje år och förklarar inte varför en statsskuld exploderar till över ettusen miljarder kronor.
Jag menar nu inte att ett liberalt samhälle kommer vara ett paradis. Förmodligen kommer att 'äkta' kapitalistiskt samhälle genomgå konjunkturer, upp- och nedgångar. Men om man menar att kapitalismen är alldeles för farlig att lämnas åt sig själv, måste rimligtvis statliga åtgärder lyckas med någonting önskvärt som inte den privatkapitalistiska marknaden kan. Men så är inte fallet. Det vi ser när det gäller Sverige mellan 1970 - 1992 är knappast stabilisering, vi ser arbetslöshet öka och falla, vi ser misslyckade statliga räddningsaktioner, vi ser en regering som avgår och vi ser även en kraftig misshandel av kronans värde. Exakt detsamma gäller även USA och England. USA höjde 1980 räntan med följd att arbetslösheten steg, för att senare efter några år sjunka och pendla på ca 5 - 6%. Givetvis är denna arbetslöshetsstatistik djupt chockerande för socialister, i och med att de anser att kanske tre eller fyra procentenheter av dessa sex procent ska ha arbete. Men de flesta arbetslösa i USA har själva lämnat sitt forna arbete och är inte arbetslösa särskilt länge, i några månader. Dessutom bör vänstern syna Schweiz vilket haft inflationsmål men har tidvis haft en arbetslöshet lägre än Sverige under vår nations keynesianska sysselsättningsdagar.
En läsare av detta bör alltså vara mycket misstänksam om denne hör en vänsteranhängare rasa över Milton Friedman, beundra Keynes, mena att inflation är utav godo och att valutakontroller behövs. Läsaren bör även vara medveten över att kontrollerna syftar till att hindra ägare av en viss sorts valuta att sälja denna, därför att den ska enligt regeringens vilja sjunka i värde, och läsaren bör vidare vara misstänksam mot vänsterböcker som t ex Kapitalet.se som proklamerar att perioden i västerlandet efter 1980 varit ett "angrepp mot demokrati och välfärd". I sådana böcker berättas ingenting om statens misslyckade roll under sent 60- och 70-tal som stabilisator för ekonomin. Sådana böcker ska läsas med mycket stor misstänksamhet och snarare betraktas som ett dåligt skämt.
Litteratur:
Milton friedman: Free to Choose
Milton Friedman: Kapitalism och frihet
John Maynard Keynes: Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar
NBER-rapporten
http://www.sns.se/zino.aspx?productID=373
Lars Jonung: På jakt efter nytt ankare
http://www.sns.se/zino.aspx?productID=72
Hans Tson Söderström: Normer och ekonomisk politik
http://www.sns.se/zino.aspx?productID=344
De finansiella marknaderna i ett internationellt perspektiv:
http://www.sns.se/zino.aspx?productID=147
Klas Fregert: Inflation
http://www.sns.se/zino.aspx?productID=801
Bo Södersten: Marknad och politik- femte upplagan
Bengt Dennis: 500%
Hall & Taylor: Macroeconomics
http://wwnorton.com/college/titles/econ/macro5/
Peter Drücker: Drucker om management
Nya försök...
Hejsan!
Efter att ha försökt framföra den nyliberala synen, och göra den till sanning, först i fallet Thatcher och hennes kamp mot demokratin och arbetarna i England. Därefter misslyckandet att med hjälp av en propaganda-gubbes heta drömmar om världsläget, påstå att fattigdomen minskat när alla andra ser att den ökar, har våran teoretiker nu hittat ett nytt område att försöka lansera den nyliberala bilden av vad som hände när "de fyras gäng" styrde Sverige!
Blir det ytterligare en sänkning av också denna önskebeskrivning av skeendet till förmån för den verkliga bilden av skeendet månne? Skulle tro det! :lol:
MVH
bigj
Efter att ha försökt framföra den nyliberala synen, och göra den till sanning, först i fallet Thatcher och hennes kamp mot demokratin och arbetarna i England. Därefter misslyckandet att med hjälp av en propaganda-gubbes heta drömmar om världsläget, påstå att fattigdomen minskat när alla andra ser att den ökar, har våran teoretiker nu hittat ett nytt område att försöka lansera den nyliberala bilden av vad som hände när "de fyras gäng" styrde Sverige!
Blir det ytterligare en sänkning av också denna önskebeskrivning av skeendet till förmån för den verkliga bilden av skeendet månne? Skulle tro det! :lol:
MVH
bigj
Att verka för det goda...
Teoretikern låter det inte som att du kritiserar det monetära systemet i sin helhet och menar att kapitalism bäst tillgodoser våra intressen relativt detta monetära system? Det låter så för mig.
Vidare så undrar jag om inte detta monetära system just är det man kan kalla kapitalism. Vad gör du annars för definition av ordet?
Vidare så undrar jag om inte detta monetära system just är det man kan kalla kapitalism. Vad gör du annars för definition av ordet?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Vi benar upp....
Hejsan!
Låt oss bena upp den historik som ledde till det borgerliga bottennappet senast de styrde, 1991-1994. Idag är man på väg att göra om misstagen, redan är inflationen och prisökningarna de högsta sedan 1993, ett år då borgarna också styrde! :lol:
Borgarna, och många godtrogna sossar, hakade på den nyliberala vågen wsom sköljde över världen under 1980-talet. Man agerade från två håll, förändringar i det offentliga, och en åtstramning inom den privata ekonomiska sfären - båda företeelserna generade ökad fattigdom, mer osäkerhet för allt fler människor och en ökad risk för att totalitära rörelser kunde få med sig de mest okunniga liksom de mest korkade och godtrogna! :lol:
Ändringen av den svenska kommunallagen
Socialdemokraterna och de borgerliga drev år 1991 igenom den nya kommunallag som de så hett hade eftersträvat sedan 1980-talet. Bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet reserverade sig emot den. Den nya lagen skulle gynna det folkliga inflytandet genom decentralisering och ökade möjligheter för de kommunanställda att bilda bolag och driva verksamheter på entreprenad. Att detta skulle missgynna medborgardemokratin tystades effektivt ned.
Lagen röstades igenom i väldig brådska och var ett svar på kommunala önskemål. Det främsta skälet sades, bl.a. av dåvarande civilminister Bengt K Å Johansson (s), vara kommunernas ”ansträngda” ekonomi. Samt behov av större frihet för de styrande i kommunerna, och dessutom underströk man behovet av större effektivitet i ”verksamhetsformerna”.
Kurt Hedman, dåvarande statssekreterare på civildepartementet, ansåg i en artikel i SvD från november 1991, att kommunallagen drevs igenom för att ”det till stor del handlar om att öka marknadsorienteringen och hämta inspiration från näringslivet”.
När lagen antogs hade bara en tredjedel av kommunerna tillfrågats om vad de ansåg om den nya lagen samt vilka följder den skulle få. Andra instanser krävde att få längre betänketid för att utröna konsekvenserna av lagändringarna, men sådant tog riksdagens majoritet ingen notis om. Ärendet avgjordes så snabbt att flera av de nödvändiga lagändringarna fick tas i efterhand, bl.a. ändringar i naturvårdslagen, miljöskyddslagen, djurskyddslagen och strålskyddslagen. I detta förfarande hänvisade den socialdemokratiska regeringens proposition vintern 1990-1991 till ett dussintal utredningar som fortfarande pågick men som långt ifrån var färdiga. Inte minst det s.k. frikommunsförsöket, vars modell låg till grund för de kommande omorganisationen av kommunerna. Här var dessutom de stora rikstidningarna påfallande tysta, någon diskussion om det hela förekom knappast.
De som ifrågasatte denna nya kommunallag var bl.a JO och fristående forskare som oroade sig för rättssäkerheten och enskilda människors integritet. De pekade på att man borde ha tillfrågat kommunernas socialnämnder vilka hade goda kunskaper om människornas situation ute i kommunerna. De menade att den nya kommunallagen skulle urvattna det skyddsnät som fångade upp människor som hamnat i svårigheter, och att det fanns risk för att kommunerna skulle välja sämre vård av kostnadsskäl, något som också kunde drabba gamla och sjuka.
Man fruktade från JO-håll även att den kommunala budgeten i själva verket skulle bli själva målet för verksamheten, istället för innehållet, alltså hur verksamheten fungerade för människorna. En byråchef på JO undrade vart rättssäkerheten fanns, samt vilka som skulle ansvara för att medborgarna inom en kommun behandlades på ett likvärdigt sätt. Även handikapporganisationerna resonerade i liknande banor. De visade som exempel Göteborg, där stadsdelsnämnderna, en slags variant av den nya kommunallagen, innebar olika behandling av kommunens handikappade. Inget hjälpte, år 1992 klubbades den nya kommunallagen igenom. Därmed började medborgarna behandlas olika beroende på ekonomisk, medicinsk eller social status.
För den vetgirige, rekommenderas denna lilla men välskrivna bok - Baklängesrevolutionen, Margareta Norlin, 1994
Vi går snart vidare med mer.....
MVH
bigj
Låt oss bena upp den historik som ledde till det borgerliga bottennappet senast de styrde, 1991-1994. Idag är man på väg att göra om misstagen, redan är inflationen och prisökningarna de högsta sedan 1993, ett år då borgarna också styrde! :lol:
Borgarna, och många godtrogna sossar, hakade på den nyliberala vågen wsom sköljde över världen under 1980-talet. Man agerade från två håll, förändringar i det offentliga, och en åtstramning inom den privata ekonomiska sfären - båda företeelserna generade ökad fattigdom, mer osäkerhet för allt fler människor och en ökad risk för att totalitära rörelser kunde få med sig de mest okunniga liksom de mest korkade och godtrogna! :lol:
Ändringen av den svenska kommunallagen
Socialdemokraterna och de borgerliga drev år 1991 igenom den nya kommunallag som de så hett hade eftersträvat sedan 1980-talet. Bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet reserverade sig emot den. Den nya lagen skulle gynna det folkliga inflytandet genom decentralisering och ökade möjligheter för de kommunanställda att bilda bolag och driva verksamheter på entreprenad. Att detta skulle missgynna medborgardemokratin tystades effektivt ned.
Lagen röstades igenom i väldig brådska och var ett svar på kommunala önskemål. Det främsta skälet sades, bl.a. av dåvarande civilminister Bengt K Å Johansson (s), vara kommunernas ”ansträngda” ekonomi. Samt behov av större frihet för de styrande i kommunerna, och dessutom underströk man behovet av större effektivitet i ”verksamhetsformerna”.
Kurt Hedman, dåvarande statssekreterare på civildepartementet, ansåg i en artikel i SvD från november 1991, att kommunallagen drevs igenom för att ”det till stor del handlar om att öka marknadsorienteringen och hämta inspiration från näringslivet”.
När lagen antogs hade bara en tredjedel av kommunerna tillfrågats om vad de ansåg om den nya lagen samt vilka följder den skulle få. Andra instanser krävde att få längre betänketid för att utröna konsekvenserna av lagändringarna, men sådant tog riksdagens majoritet ingen notis om. Ärendet avgjordes så snabbt att flera av de nödvändiga lagändringarna fick tas i efterhand, bl.a. ändringar i naturvårdslagen, miljöskyddslagen, djurskyddslagen och strålskyddslagen. I detta förfarande hänvisade den socialdemokratiska regeringens proposition vintern 1990-1991 till ett dussintal utredningar som fortfarande pågick men som långt ifrån var färdiga. Inte minst det s.k. frikommunsförsöket, vars modell låg till grund för de kommande omorganisationen av kommunerna. Här var dessutom de stora rikstidningarna påfallande tysta, någon diskussion om det hela förekom knappast.
De som ifrågasatte denna nya kommunallag var bl.a JO och fristående forskare som oroade sig för rättssäkerheten och enskilda människors integritet. De pekade på att man borde ha tillfrågat kommunernas socialnämnder vilka hade goda kunskaper om människornas situation ute i kommunerna. De menade att den nya kommunallagen skulle urvattna det skyddsnät som fångade upp människor som hamnat i svårigheter, och att det fanns risk för att kommunerna skulle välja sämre vård av kostnadsskäl, något som också kunde drabba gamla och sjuka.
Man fruktade från JO-håll även att den kommunala budgeten i själva verket skulle bli själva målet för verksamheten, istället för innehållet, alltså hur verksamheten fungerade för människorna. En byråchef på JO undrade vart rättssäkerheten fanns, samt vilka som skulle ansvara för att medborgarna inom en kommun behandlades på ett likvärdigt sätt. Även handikapporganisationerna resonerade i liknande banor. De visade som exempel Göteborg, där stadsdelsnämnderna, en slags variant av den nya kommunallagen, innebar olika behandling av kommunens handikappade. Inget hjälpte, år 1992 klubbades den nya kommunallagen igenom. Därmed började medborgarna behandlas olika beroende på ekonomisk, medicinsk eller social status.
För den vetgirige, rekommenderas denna lilla men välskrivna bok - Baklängesrevolutionen, Margareta Norlin, 1994
Vi går snart vidare med mer.....
MVH
bigj
Att verka för det goda...
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
J R Auk skrev:Teoretikern låter det inte som att du kritiserar det monetära systemet i sin helhet och menar att kapitalism bäst tillgodoser våra intressen relativt detta monetära system? Det låter så för mig.
Vidare så undrar jag om inte detta monetära system just är det man kan kalla kapitalism. Vad gör du annars för definition av ordet?
Den kritik man kan rikta mot det monetära systemet idag är väl att inflation är likväl en inflation, vilket betyder att valutan kommer misshandlas.
Dessutom kan man mena att en statlig riksbank knappast besitter perfekt information och kommer begå fel i räntesättningen.
Möjligtvis kan man i första kritiken föreslå absolut prisstabilitet med noll inflation, men beträffande den andra kritiken har jag ingen aning vad man kan göra.
Jag vet inte om just detta monetära system kan kallas kapitalism, i och med att även Sovjet hade sitt speciella monetära system, vilket jag glömt exakt hur det såg ut, och därmed inte känner till vare sig likheterna eller olikheterna. Socialismen betyder inte att pengarna med nödvändighet måste försvinna, eller för den delen inflationen, i och med att både Jugoslavien och Sovjet tidvis upplevde mycket hög inflation. Även Lenin insåg inflationens negativa effekter och förordade en prisstabilitet för att ekonomin skulle fungera överhuvudtaget.
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
Re: Vi benar upp....
Jbig skrev:Hejsan!
Hej.
Snälla, posta skriften om kommunallagen i en helt egen tråd, därför att inflationen och makroekonomiska ryck har existerat i alla länder som prioriterat sysselsättning och varit beredda på inflation, och detta utan att någon svensk förändring i kommunallagen existerat.
Hupp....
Hejsan!
Men lille teoretikern, ändringen av det svenska kommunala systemet bidrog ju till den kris du efterlyste! Om du läser noga, kanske med någon vuxen bredvid, så skall du se att det kanske går ner en tio-öring till slut! :lol:
Nu till saken!
År 1990 kom en internationell konjunkturavmattning, delvis pga Sovjetunionens sammanbrott, delvis motverkades denna av den tyska återföreningen som på motsatt sätt gynnade en fortsatt hög ekonomisk aktivitet, även hos en del av dess grannländer. Finland däremot, avslutade sin viktiga sovjethandel som innebar kris och problem även för Sverige eftersom Finland var en viktig handelspartner. Vidare innebar bankavregleringarna i Sverige att hushållen drogs med i en lånekarusell åren 1988-1989 som därefter slog tillbaks med kraft. Därpå följde den omtalade skattereformen som ledde till att hushållen började betala sina lån och konsumera mindre och därmed steg sparkvoten till närmare 8 procent år 1992. Därmed dränerades den inhemska efterfrågan åren 1991-1993. År 1991 lades dessutom målen för den ekonomiska politiken om från full sysselsättning till låg inflation. År 1991 knöts kronan till ECU:n med en fast växelkurs, vilket bidrog till att minska den svenska exporten och innebar valutakris hösten 1992. Själva analysen bygger så långt på Walter Korpis artikel, som vi hänvisar till nedan!
Något som Walter Korpi inte omnämner är den omorganisering av den kommunala verksamheten som började verka från år 1992 – och som snabbt bidrog till att skjuta arbetslösheten i höjden på bara ett år. Den kommunala verksamheten drogs bort från demokratisk insyn och medborgarnas påverkan, och istället infördes det idag ökända ”beställar/utförar-modellen” – som innebar att den demokratiska insynen i kommunernas arbete stängdes för medborgarna. Detta lyckades man genomdriva med hjälp av nya kommunallagar som påminde om totalitära staters offentliga insyn – eller brist på insyn!
De neoklassiska ekonomerna, och forskarna, tenderar att ha liknande argument som brittiska klassiska ekonomer hade år 1834 när de varnade för den engelska fattigvårdslagen. I Sverige framfördes liknande varningar under 1920-talet då ekonomerna talade om att skatterna inte fick bli för höga så att det inte uppstod ”allvarliga negativa effekter”. Eli F. Heckscher varnade för detta redan 1921, då skatterna låg kring några enstaka procent. Mot slutet av 1930-talet varnade de klassiska ekonomerna att en skatt över 15 procent var en yttersta gräns som ej kunde överskridas (Cassel och Bagge). Under 1940-talet höjdes ribban till 25 procent av en brittisk ekonom (Colin Clarke). Samma argument förekommer sedan årtionde efter årtionde och framfördes åter av Erik Lundberg år 1985. Hela tiden fick vanligt folk det bättre – och det var där skon klämde. Dessa ”ekonomer” och elitens megafoner, hade i uppgift att stoppa demokratiseringen, eftersom denna i längden skulle slå mot privilegierna den ekonomiska eliten tillskansat sig. Och ökad jämlikhet gynnar inte att en ekonomisk överklass har det extremt mycket bättre än andra. Udden var riktad mot det demokratiska och solidariska samhället – då som nu.
Ekonomen Lars Calmfors menade år 1996 att det bland de svenska ekonomerna finns en form av likriktning som riskerar att förstärkas av att de flesta känner varandra och påverkas att springa åt samma håll. Intuition och insikter utan empiriska belägg tenderar att lätt ta formen av dogmer och därmed allt mer röra sig ifrån empirisk forskning. Ett exempel är att professorn i ekonomi, Mats Persson, menade att man inte kunde bevisa denna ”sklerosdiagnostik” inom det ekonomiska etablissemanget, men att han ändå tror att den är sann. Professorn sammanfattade på ett bra sätt det samhällsvetenskapliga objektivitetsproblemet – gränsdragningen mellan vetande och tro! Många av ekonomerna vid universiteten och i finansdepartementet tycks ha trott att det recept som sklerosdiagnosen föreslog som rimliga och önskvärda. Andra ekonomer som insåg begränsningarna i detta recept ansåg att även om diagnosen var fel, så stämde receptet i alla fall!
Men hade då dessa ekonomer som trodde på sklerosdiagnosen rätt? För att sklerosdiagnosen skulle få genomslag, övertalades flertalet ekonomer att följa John, och förbise sådant som empiriska studier. De ekonomer som var kritiska fick inte vara ”med i gänget” utan blev i medierna baktalade, liksom av sina kollegor, inte sällan på grunder som var allt annat än sakliga. Det var ett högt pris för att stå utanför, och flertalet ekonomer föll in i samma stråk av likriktad (skleros)diagnos under perioden 1985-2005.
För den vetgirige: ”Objektivitetsproblemet i ekonomisk vetenskap”, red. Carl-Henric Grenholm och Gert Helgesson, Studies in Ethics and Economics 4, Uppsala 1998, artikel av Walter Korpi.
MVH
bigj
Men lille teoretikern, ändringen av det svenska kommunala systemet bidrog ju till den kris du efterlyste! Om du läser noga, kanske med någon vuxen bredvid, så skall du se att det kanske går ner en tio-öring till slut! :lol:
Nu till saken!
År 1990 kom en internationell konjunkturavmattning, delvis pga Sovjetunionens sammanbrott, delvis motverkades denna av den tyska återföreningen som på motsatt sätt gynnade en fortsatt hög ekonomisk aktivitet, även hos en del av dess grannländer. Finland däremot, avslutade sin viktiga sovjethandel som innebar kris och problem även för Sverige eftersom Finland var en viktig handelspartner. Vidare innebar bankavregleringarna i Sverige att hushållen drogs med i en lånekarusell åren 1988-1989 som därefter slog tillbaks med kraft. Därpå följde den omtalade skattereformen som ledde till att hushållen började betala sina lån och konsumera mindre och därmed steg sparkvoten till närmare 8 procent år 1992. Därmed dränerades den inhemska efterfrågan åren 1991-1993. År 1991 lades dessutom målen för den ekonomiska politiken om från full sysselsättning till låg inflation. År 1991 knöts kronan till ECU:n med en fast växelkurs, vilket bidrog till att minska den svenska exporten och innebar valutakris hösten 1992. Själva analysen bygger så långt på Walter Korpis artikel, som vi hänvisar till nedan!
Något som Walter Korpi inte omnämner är den omorganisering av den kommunala verksamheten som började verka från år 1992 – och som snabbt bidrog till att skjuta arbetslösheten i höjden på bara ett år. Den kommunala verksamheten drogs bort från demokratisk insyn och medborgarnas påverkan, och istället infördes det idag ökända ”beställar/utförar-modellen” – som innebar att den demokratiska insynen i kommunernas arbete stängdes för medborgarna. Detta lyckades man genomdriva med hjälp av nya kommunallagar som påminde om totalitära staters offentliga insyn – eller brist på insyn!
De neoklassiska ekonomerna, och forskarna, tenderar att ha liknande argument som brittiska klassiska ekonomer hade år 1834 när de varnade för den engelska fattigvårdslagen. I Sverige framfördes liknande varningar under 1920-talet då ekonomerna talade om att skatterna inte fick bli för höga så att det inte uppstod ”allvarliga negativa effekter”. Eli F. Heckscher varnade för detta redan 1921, då skatterna låg kring några enstaka procent. Mot slutet av 1930-talet varnade de klassiska ekonomerna att en skatt över 15 procent var en yttersta gräns som ej kunde överskridas (Cassel och Bagge). Under 1940-talet höjdes ribban till 25 procent av en brittisk ekonom (Colin Clarke). Samma argument förekommer sedan årtionde efter årtionde och framfördes åter av Erik Lundberg år 1985. Hela tiden fick vanligt folk det bättre – och det var där skon klämde. Dessa ”ekonomer” och elitens megafoner, hade i uppgift att stoppa demokratiseringen, eftersom denna i längden skulle slå mot privilegierna den ekonomiska eliten tillskansat sig. Och ökad jämlikhet gynnar inte att en ekonomisk överklass har det extremt mycket bättre än andra. Udden var riktad mot det demokratiska och solidariska samhället – då som nu.
Ekonomen Lars Calmfors menade år 1996 att det bland de svenska ekonomerna finns en form av likriktning som riskerar att förstärkas av att de flesta känner varandra och påverkas att springa åt samma håll. Intuition och insikter utan empiriska belägg tenderar att lätt ta formen av dogmer och därmed allt mer röra sig ifrån empirisk forskning. Ett exempel är att professorn i ekonomi, Mats Persson, menade att man inte kunde bevisa denna ”sklerosdiagnostik” inom det ekonomiska etablissemanget, men att han ändå tror att den är sann. Professorn sammanfattade på ett bra sätt det samhällsvetenskapliga objektivitetsproblemet – gränsdragningen mellan vetande och tro! Många av ekonomerna vid universiteten och i finansdepartementet tycks ha trott att det recept som sklerosdiagnosen föreslog som rimliga och önskvärda. Andra ekonomer som insåg begränsningarna i detta recept ansåg att även om diagnosen var fel, så stämde receptet i alla fall!
Men hade då dessa ekonomer som trodde på sklerosdiagnosen rätt? För att sklerosdiagnosen skulle få genomslag, övertalades flertalet ekonomer att följa John, och förbise sådant som empiriska studier. De ekonomer som var kritiska fick inte vara ”med i gänget” utan blev i medierna baktalade, liksom av sina kollegor, inte sällan på grunder som var allt annat än sakliga. Det var ett högt pris för att stå utanför, och flertalet ekonomer föll in i samma stråk av likriktad (skleros)diagnos under perioden 1985-2005.
För den vetgirige: ”Objektivitetsproblemet i ekonomisk vetenskap”, red. Carl-Henric Grenholm och Gert Helgesson, Studies in Ethics and Economics 4, Uppsala 1998, artikel av Walter Korpi.
MVH
bigj
Att verka för det goda...
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
Re: Hupp....
Jbig skrev:Hejsan!
Hej hej! Som jag sade, den svenska realräntan steg till 35% 1992. I USA steg arbetslösheten några procentenheter enbart genom en realränta på 12%. Och detta utan en svensk kommunallag. Det var inte uppsägningar i den offentliga sektorn som orsakade ett fall i efterfrågan utan det var tvärtom. Efterfrågan sjönk pga att inflationen legat högre än svenska konkurrentländers.
Nedgången i Europa ca 1990 motverkades inte av den tyska återföreningen, därför att tyska Bundesbank höjde sin ränta för att motverka sin inflation vilken hotade i horisonten pga återföreningen, vilket i sin tur fick andra europeiska nationer att höja sina räntor pga att de var knutna till D-marken. Utan tvärtom orsakade den tyska återföreningen en nedgång.
ojsan...
Hejsan!
Okey, så du menar att den svenska "realräntan" steg till 32 procent 1992!
Och det skulle bero på att man inte ens hade infört en ny kommunallag som tvingade ut flera hundra tusen människor i arbetslöshet! Då kan man ju ställa sig frågan varför det över huvud taget hände? Att de blev arbetslösa alltså! :lol:
Du skriver ju följande:
"...Det var inte uppsägningar i den offentliga sektorn som orsakade ett fall i efterfrågan utan det var tvärtom. Efterfrågan sjönk pga att inflationen legat högre än svenska konkurrentländers...."
Innebar det då att uppsägningarna i sig skapade ett efterfrågetryck i Sverige som blev högre för att man friställde fler? Och att inflationen därför höjdes mer i Sverige pga att efterfrågan sjönk när folk efterfrågade samma sak - fast med mindre kosing? Hur får du det att gå ihop?
Och att andra europeiska valutor följde den tyska valutan? Och att den tyska återföreningen i sig inte innebar en nedgång för D-marken på samma gång? Ho ho ho ho....vet du alls var du befinner dig i ekonomin egentligen, vännen? Om den tyska valutan skapade en nedgång, och detta drabbade resten av Europa, måste väl detta ha inneburit att hela Europa föll i en inflationsspiral! Njae, vännen, du får nog läsa igenom det du har hämtat från nätet en gång till! Ho ho ho ho.....eller menar du att den tyska valutan innebar en nedgång och uppgång på samma gång? :wink:
Ho ho ho ho........vad gött det ändå är.....
MVH
bigj
Okey, så du menar att den svenska "realräntan" steg till 32 procent 1992!
Och det skulle bero på att man inte ens hade infört en ny kommunallag som tvingade ut flera hundra tusen människor i arbetslöshet! Då kan man ju ställa sig frågan varför det över huvud taget hände? Att de blev arbetslösa alltså! :lol:
Du skriver ju följande:
"...Det var inte uppsägningar i den offentliga sektorn som orsakade ett fall i efterfrågan utan det var tvärtom. Efterfrågan sjönk pga att inflationen legat högre än svenska konkurrentländers...."
Innebar det då att uppsägningarna i sig skapade ett efterfrågetryck i Sverige som blev högre för att man friställde fler? Och att inflationen därför höjdes mer i Sverige pga att efterfrågan sjönk när folk efterfrågade samma sak - fast med mindre kosing? Hur får du det att gå ihop?
Och att andra europeiska valutor följde den tyska valutan? Och att den tyska återföreningen i sig inte innebar en nedgång för D-marken på samma gång? Ho ho ho ho....vet du alls var du befinner dig i ekonomin egentligen, vännen? Om den tyska valutan skapade en nedgång, och detta drabbade resten av Europa, måste väl detta ha inneburit att hela Europa föll i en inflationsspiral! Njae, vännen, du får nog läsa igenom det du har hämtat från nätet en gång till! Ho ho ho ho.....eller menar du att den tyska valutan innebar en nedgång och uppgång på samma gång? :wink:
Ho ho ho ho........vad gött det ändå är.....
MVH
bigj
Att verka för det goda...
teoretikern skrev:J R Auk skrev:Teoretikern låter det inte som att du kritiserar det monetära systemet i sin helhet och menar att kapitalism bäst tillgodoser våra intressen relativt detta monetära system? Det låter så för mig.
Vidare så undrar jag om inte detta monetära system just är det man kan kalla kapitalism. Vad gör du annars för definition av ordet?
Den kritik man kan rikta mot det monetära systemet idag är väl att inflation är likväl en inflation, vilket betyder att valutan kommer misshandlas.
Dessutom kan man mena att en statlig riksbank knappast besitter perfekt information och kommer begå fel i räntesättningen.
Möjligtvis kan man i första kritiken föreslå absolut prisstabilitet med noll inflation, men beträffande den andra kritiken har jag ingen aning vad man kan göra.
Jag vet inte om just detta monetära system kan kallas kapitalism, i och med att även Sovjet hade sitt speciella monetära system, vilket jag glömt exakt hur det såg ut, och därmed inte känner till vare sig likheterna eller olikheterna. Socialismen betyder inte att pengarna med nödvändighet måste försvinna, eller för den delen inflationen, i och med att både Jugoslavien och Sovjet tidvis upplevde mycket hög inflation. Även Lenin insåg inflationens negativa effekter och förordade en prisstabilitet för att ekonomin skulle fungera överhuvudtaget.
Har jag missat något eller är inte inflationen till stor del beroende av den 92 % du nämnde?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Fan Jbig, hohoh måste vara tick för dig. Jag kan inte för allt i världen tänka mig någon som har så roligt 
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
bara att läsa...
Hejsan!
Tja, Auk, det är ju bara att läsa vad de skriver. Att ta sådant på allvar är ju ungefär lika vettigt som att påstå att Stalin var den som innehade världsrekordet i tillväxt! Kolla denne text av teoretikern:
"...Jag vet inte om just detta monetära system kan kallas kapitalism, i och med att även Sovjet hade sitt speciella monetära system, vilket jag glömt exakt hur det såg ut, och därmed inte känner till vare sig likheterna eller olikheterna...."
Jag menar, är det ett UFO som skriver detta, eller är det en ny mutation av den intelligente skaparen i en avkrok norr om Idaho? Ho ho ho ho......
MVH
bigj
Tja, Auk, det är ju bara att läsa vad de skriver. Att ta sådant på allvar är ju ungefär lika vettigt som att påstå att Stalin var den som innehade världsrekordet i tillväxt! Kolla denne text av teoretikern:
"...Jag vet inte om just detta monetära system kan kallas kapitalism, i och med att även Sovjet hade sitt speciella monetära system, vilket jag glömt exakt hur det såg ut, och därmed inte känner till vare sig likheterna eller olikheterna...."
Jag menar, är det ett UFO som skriver detta, eller är det en ny mutation av den intelligente skaparen i en avkrok norr om Idaho? Ho ho ho ho......
MVH
bigj
Att verka för det goda...
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 35 och 0 gäster