Saknar ord

[PopJimmy]

Jag känner ganska ofta att jag har väldigt lite att säga människor.

Jag tror jag är ute efter en slags bekräftelse, men gång på gång så lurar jag mig själv. Jag tror att det är någon annan som ska förstå mig och erkänna att de har samma behov, dvs att de vill kommunicera och bli förstådda.



Min tilltro till mänskligheten har sjunkigt väldigt mycket senaste året eller så. Mina krav och förväntningar är väldigt låga. Jag tycker att människan är en ganska.... svag... och sorglig varelse.

På något sätt måste jag försonas med människan. Att orka ställa mig upp...

[Skogsälvan]

Seså Jimmy, jag tror att du är jag och vice versa fast ändå inte. Jag tror inte att man får motgångar om man inte har kapacitet att övervinna dem. Men för all del för din tillit till någon som v e t , jag bara t r o r och det förvånar mig att så många vet hur allt hänger ihop, vad som är bra och rätt och riktigt...

[Advocate]

Mina förväntningar och krav har också sjunkit den senaste tiden, jag känner ibland att jag liksom inspireras till intigheten, "nihilismen"...det är en konstig känsla. Ensamhet. Man finner inte ens ett välbehag i obehaget, t.ex brukar man ju ofta gilla sig själv och bli glad p.g.a det, martyra sig typ. Men man tycker inte ens om sig själv.

Men sedan har jag haft turen att också då och då få en skymt av det goda med människan. Jag har sett, eller tror mig ha sett, den ansvarstagande och vuxna människan, och då förvånas jag lika starkt, och sådant lever jag på länge. Men alla har ju inte turen att ha sådana upplevelser. Du kanske också har blickat ner i djupare avgrunder än vad jag har, och under längre tid (även om jag tycker att jag senaste tiden varit rätt bortskämd när det gäller sånt, haha). Då är det ju svårare att blicka upp igen.

Jag tror inte att man får motgångar om man inte har kapacitet att övervinna dem.

Whoa Skogsälvan, är allting verkligen så välordnat för oss? Iofs tänker jag också rätt stoiskt för det mesta, men jag undrar ändå.

[Skogsälvan]

Inte vet jag, advokaten. Jag utgår bara från mitt liv och de visioner som jag upplever som mina tidigare liv. Förr eller senare kirrar man nog biffen.

[Advocate]

Inte vet jag, advokaten. Jag utgår bara från mitt liv och de visioner som jag upplever som mina tidigare liv. Förr eller senare kirrar man nog biffen.

Ja använder man sig av ett sådant perspektiv, är det kanske lättare att se det på det sättet. Själv tycker jag att tragiska öden är tragiska även om jag försöker inge mig hopp genom att fantisera att dessa personer får fler chanser. Men så har jag ju heller inte haft nåra sådana visioner, än åtminstone.

[Skogsälvan]

Välkommen förresten, advokaten, jag ser att du är ny här. Jag kanske bör informera dig om att jag är forumets blåbär och mig ska man nog inte lyssna alltför mycket på för då ligger psykosen nära till hands Mina visioner klassas som vanföreställningar, även om det är så djuplodat och omfattande att jag lätt skulle kunna skriva en bok om det. Men å andra sidn, skulle nog inte intressera någon. Jag har ju inte varit Napoleon liksom....

[Advocate]

Välkommen förresten, advokaten, jag ser att du är ny här. Jag kanske bör informera dig om att jag är forumets blåbär och mig ska man nog inte lyssna alltför mycket på för då ligger psykosen nära till hands Mina visioner klassas som vanföreställningar, även om det är så djuplodat och omfattande att jag lätt skulle kunna skriva en bok om det. Men å andra sidn, skulle nog inte intressera någon. Jag har ju inte varit Napoleon liksom....

Tack. Jag har vistats här förr, men jag sabbade något med det gamla kontot, så jag lyckades inaktivera det och kunde inte logga in alls. Nu har jag kommit på att det tydligen gick att registrera på nytt.

Har också haft en vision eller två, eller något besläktat med det åtminstone, men aldrig av den typen det var frågan om här, beklagligt nog.

[Skogsälvan]

Eftersom jag inte har något bättre för mig och att det kanske kan roa någon.

Jag tror att jag hette Mary Jane Higgins under 1800-talet i USA. Levde på en farm, bar oftast en svart klänning knäppt med små knappar ända upp i halsen. Religös. Det var ett tryggt, men rätt händelselöst liv tills gräshopporna kom. De åt upp skörden. De åt på min gröna klänning. Jag tror min gräshoppefobi kommer därifrån.

Det tidigare livet är mer diffust. Jag vet inte ens vilken kultur det var, men jag gissar på sydamerika. Alla byggnader var vita med platta tak. De flesta var fyrkantiga, men ett par hade trappor på utsidan. Jag ser det här i svartvitt så det är svårt för mig att avgöra min hudfärg, men jag hade långt, rakt svart hår och vita kläder. Jag gjorde krukor och plockade grönsaker. Det var ett väldigt enkelt liv. Det som har etsat sig fast mest är dock att jag befann mig på taket av en av de där byggnaderna med trappor på utsidan. Jag var livrädd. En man var också där, ser honom bara bakifrån ur mitt nuvarande perspektiv, men då var det lång ögonkontakt. Han drog upp en kniv, skar sig i hälen. Blodet torkade han av på ett tygstycke. Sedan gick han närmare kanten av taket och lyfte upp tyget. Jag antar att detta har med min trapp- och höjdfobi att göra.

Hur som helst... Freud och Jung skulle ha älskat mig, men nu är jag förpassad till diverse diagnoser som varierar med vilken läkare jag träffar.

[Advocate]

Eftersom jag inte har något bättre för mig och att det kanske kan roa någon.

Jag tror att jag hette Mary Jane Higgins under 1800-talet i USA. Levde på en farm, bar oftast en svart klänning knäppt med små knappar ända upp i halsen. Religös. Det var ett tryggt, men rätt händelselöst liv tills gräshopporna kom. De åt upp skörden. De åt på min gröna klänning. Jag tror min gräshoppefobi kommer därifrån.

Det tidigare livet är mer diffust. Jag vet inte ens vilken kultur det var, men jag gissar på sydamerika. Alla byggnader var vita med platta tak. De flesta var fyrkantiga, men ett par hade trappor på utsidan. Jag ser det här i svartvitt så det är svårt för mig att avgöra min hudfärg, men jag hade långt, rakt svart hår och vita kläder. Jag gjorde krukor och plockade grönsaker. Det var ett väldigt enkelt liv. Det som har etsat sig fast mest är dock att jag befann mig på taket av en av de där byggnaderna med trappor på utsidan. Jag var livrädd. En man var också där, ser honom bara bakifrån ur mitt nuvarande perspektiv, men då var det lång ögonkontakt. Han drog upp en kniv, skar sig i hälen. Blodet torkade han av på ett tygstycke. Sedan gick han närmare kanten av taket och lyfte upp tyget. Jag antar att detta har med min trapp- och höjdfobi att göra.

Hur som helst... Freud och Jung skulle ha älskat mig, men nu är jag förpassad till diverse diagnoser som varierar med vilken läkare jag träffar.

Tackar för inlägget. Jag har hört liknande historier av vänner, alltid lika underhållande att lyssna på... när det t.o.m kommer fram namn, hemort och så. Fast det hela är säkert väldigt handgripligt och verkligt för dig (er), kan jag tänka mig.

Natti natti.
/Advokaten

[Skogsälvan]

Javisst, på ett plan är det så. Detta är över och passé. Jag kan inte med säkerhet säga att detta verkligen har hänt, eller om det är ett utflöde av min fantasi. Jag kan bara tro. Och jag tror att det här hände på riktigt. Natti!

[Marksa]

Jag känner ganska ofta att jag har väldigt lite att säga människor.

Jag tror jag är ute efter en slags bekräftelse, men gång på gång så lurar jag mig själv. Jag tror att det är någon annan som ska förstå mig och erkänna att de har samma behov, dvs att de vill kommunicera och bli förstådda.

Jag kan nog inte lyfta din tilltro till människan.
Men det tyx mig att det är din tilltro till dig själv som behöver ses över, för är det inte ofta så att det är våran egen känsla, besvikelse som vi speglar i våra medresänerer och deras liv.

När vi inte kan se deras vilja att växa och förstå, komunicera så flyttar vi vårat tillkortkommande för vårat egna innre på deras glättighet. Och ser på dem med den djupare förståelse vi tycker oss ha från våran åskådarplats. Och allienerar oss från gemenskapen, drar oss undan.

Att fundera över livet, att sätta ord på de företeelser och ting som möter oss på våran resa är en process som kan föra oss vilse från själva livet under vissa perioder.
Och när vi synes ha nått en nivå av insikt så kan vi se skeenden mera klart, och möter man då en medresenär som inte lärt sig koden för hur man gör, hur man delar dessa tankar, så upplevs det frustrerande. Men var förvissad om att livets olika olika skeenden även gör honom fundersam.
Ju mer man läser, ju mer man funderar desto visare hoppas man att man blir. Har dock vid flera tillfällen funnit att resultatet är ett annat, man är fortfarande lika förrvirrad dock på ett något "högre" plan.

Jag hoppas i min naivitet att min resa i de olika dimentionerna av kunskap gör cirkelröleser i mitt förhållande till mina medresenärer så att jag kan landa och vara som snickaren hos snickaren och tal visst med de lärde, och om möjligt vara till någon hjälp på deras resa, och förstå något mer av min. Vad mer kan man begära.

Min tilltro till mänskligheten har sjunkigt väldigt mycket senaste året eller så. Mina krav och förväntningar är väldigt låga. Jag tycker att människan är en ganska.... svag... och sorglig varelse.

På något sätt måste jag försonas med människan. Att orka ställa mig upp...

[/quote]

Jag tänker inte komma med råd till dig, då jag ser dig som en av de få som faktiskt vet. Du har svaren tillgängliga i dig.

[Skogsälvan]

Jag tror att man ser sig själv i andra. Välj ditt perspektiv - gilla vad du ser, eller gilla dig själv och förstå att det är samma sak.

Mvh
Blåbär

[Ling]

Jag känner ganska ofta att jag har väldigt lite att säga människor.

Jag tror jag är ute efter en slags bekräftelse, men gång på gång så lurar jag mig själv. Jag tror att det är någon annan som ska förstå mig och erkänna att de har samma behov, dvs att de vill kommunicera och bli förstådda.

Jag har haft precis samma tankar när det gäller människor omkring mig i nu läget. Det gör mig lite skrämd, varför känner jag så? Jag är inte förmer på något sätt, men det känns som om ingen är på samma våglängd. Jag har dock haft tur att träffa några här på FF som jag kommunicerar med emellanåt, samtal som ger något. Visst finns det behov av "smalltalk", men upplever att det ibland är för mycket sånt, utan substans egentligen.

[A]

PopJimmy, låtsas att du har fått bekräftelsen, so whats next?

Tycker du ska ta dig själv på allvar, göra något av ditt liv.

[Fication]

Jag tror jag är ute efter en slags bekräftelse, men gång på gång så lurar jag mig själv. Jag tror att det är någon annan som ska förstå mig och erkänna att de har samma behov, dvs att de vill kommunicera och bli förstådda.

For what it's worth...

Jag