anteckningar; passioner är integritetsförklarande-maktspel

[Åkes granne]

Varför "tro" (kvasi-religion) är nedbrytande:

Detta är nämligen VERKLIGHETEN! Vad menas med det? Jo, det "vi GÖR", det vi sysslar med. Dvs. det vi BEHÖVER "göra"/manifestera [karma], för att förstå våra förflutna FORMER.

Men vår potential till varande ligger bortom jordens kollektiva utveckling [arketyper]..



Vi kan inte göra mytologiskt ANSPRÅK på verkligheten. Det leder till = ja, gissa! Total, fullständig S-E-P-E-R-A-T-I-O-N.


Kyrkan ÄR agnosismen.

[Morningstar]

----

[Morningstar]

---

[Åkes granne]

Syftade på det som framkommer när man penetrerar logos.

---> Den bakvända skapelseprocessen; och syntesen mellan att vara (1/2), göra (2/1), äga (1/2). (Återkommer ev. senare om detta -ang. individualisering.)


Det går inte att äga "sig själv" (sin metafysiska kropp) genom en mytisk-arketypisk observation av tillvaron. Alltså, det är en kris, en pervers lust att förstå sig själv och alla spektrum av mänsklighetens skuggsida. (Någon som känner igen sig, hm?) Det är att BLI sitt icke-jag -och bara TRO på det man är. I botten handlar det helt om att MÖTA sig själv som "arketypiseringen" av rädslan..

Allt som inte är ALLT är aldrig nödvändigt. Sanningen är själva synen, det är därför man inte kan se den. Ingenting här är verkligt förutom Du som lyssnar. Jaget är det enda man kan ha TILLIT till, det är samma sak som att "tro på" Gud.


Jag vet att många här har problem med detta, dvs. tvångsmässigheter kring "överförande" av cykliska "insikter" (och söndersmulade av andras personliga värderingar) och att samtidigt vara oföränderlig "bakom ridån"!! Beroendet av massans uppmärksamhet [tid/energi] "besitts" som den mentala konstruktionen (förflutet betingade tryggheten), som identiteten spelar rollen av. Driften av att vara absolut sann mot sig själv förvrids till kroniska bedrägliga rörelser, över att publikt prostituera sitt djup. Således utnyttjar man LIVETS RESURSER = tömmer sig själv...

Detta förtvinar det inre VÄXANDET; som är nödvändigheten för att kunna fullfölja visionen, dvs. vara helt klar med det mentala/emotionella resultatet -ha en tydligt förankrad väg INUTI, och SE manifestationen ("Jag") framför sig, dvs. ha samtliga livsområden/funktioner utredda och synkronicerade -i Kärlek. (Vad, vilket "löfte" finns där att "offentliggöra", när alla "smådelar" är ickeintererade? Det är en tidmässig kollaps.)

Minst 70% här har fördunklade intentioner till dialogerna, eftersom "kommandot" (?) lyser igenom med sin förvirring. Utvecklande kommunikation handlar om att LYFTA FRAM de andras verkliga strukturer. Man kan fråga sig vad man egentligen försöker förstå om sig själv, om man i dialog till en annan människa vill "avslöja" den andre som en "lögn" ("myten" är ju allt det som inte är verkligt -illusionen i tillvaron -och DET är verkligen inte människans sanna natur..)

Svaret är att sluta/avbryta användandet av källan/utnyttjandet -för att göra DIALOGEN NÄRVARANDE, dvs. skapa en öppenhet för affärerna/marknaden. Detta leder till SJÄLVVÄRDE (stabila värderingar.) Slutligen leder till frihet. Det effektivaste sättet att minnas oss själva, genom varandra. Vi måste sluta "flytta runt" kommunikationen ("självbegrägerier"..) Då VET man alltid vad "svaret" är, eftersom det är vad man skulle göra..

[Åkes granne]

Sailaways,

vad "besvarar" du för behov av att verbalisera din närvaro?

[Morningstar]

----

[Åkes granne]

Okej. Men nu syftade jag på din vilja.. dvs. i det verkliga livet.

[Åkes granne]

Annars är det ingen fel på din jagteori, och det vet du själv. Det svåraste är att släppa taget om den existensiella estetiken. Jag spillde nyligen ut en stor kopp grönt te på golvet av misstag -jag kan värdera mig själv genom olika typer av excentriska varanden-i-handling, för att ta "beslag" på mig själv (eftersom den frånkopplade idén om min sanna vänliga själ, förknippas med svårt trauma och sabboterat självvärde.) Är mästare på att ta mig in i arketypiska roller med hela mitt livsväsen, och själv vara oberörd, bara för att "testa på" verkligheten, och förstå individer. Har starka känslor för "galenskapen" (för den kollektiva kärlekens skull), och kan anta skepnaden genom min objektifiering av min identitet -utan att själv vara det minsta galen.


Ofta njuter jag sjukligt av att "äga" mig själv -jag vill hypnotisera (eller gör) mitt universum för att roa mig nonstop med min egen privata föreställning av den sadomachokistiska versionen av mig själv..

Förstår inte varför jag "egentligen" gör såhär. Men -den ultimata sanningen är ju en energiformulering av en dröm (självets förening med tiden..)









Jag har i "hela mitt liv" LEVT I MISSTÄNKSAMHETEN. Jag har en mycket "sentimental" anda i allt, men det är transpersonellt/kollektivt/andligt; så jag har inte haft "någon annan" att skylla på förutom mig själv. Jag har utvecklat ett djupt, djupt subjektivt förhållningsätt till den totalt objektiva bilden; för att kunna älska så "mycket" som möjligt. Jag har liksom parkerat mig I den statiska observationen av en förfluten framtid, för att VARA HELT FÄRDIG med TIDEN -innan utvecklande av jaget; hållt stenhårt på min ambition/framgång -och ENVIST krävt sanningen; som belöning, -först!!!

Jag accepterar inte, klarar inte av att riskera att bli "bluffad" av livet. Jag måste vara säker på att jag kan LITA PÅ gud, i känslor rörande personliga, intensiva spörsmål. Misstänkte för några dagar sen gud för att "utnyttja" människan som sin egen SKUGGA (icke-jag), sitt eget självreflekterande verktyg, för att alltid kunna uppleva sig själv som så ren energi som möjligt.

(..detta stämmer inte -förstås. Men analysera gärna över det, så förstår ni. )







Jag tolkas möjligen som tjatig/ältande, men jag försöker tillsammans med ER sammansluta budskapet med undermedvetandet (tidlöshet -utanför oss själva -vi själva; och förlåtelsen.) Jag är ju här av den enda anledningen att jag bryr mig, och ingen annan. Jag måste återigen penetrera det som inte är verkligt med tillvaron (de ickeintegrerade utsagorna -fantasierna) med mina tankar. Det handlar om att man förstår hur stark man verkligen är.









***

Gud: -det är min TID. Vi är ömsesidiga på det sättet. Mina tider -alla människor jag ömsesidigt drar till mig; skapar händelserna [religion!] som ger MÖJLIGHETEN till synkroniseringen -att ta ner potentialen (odödligheten) på jorden.. (som redan har exemplifierats av undertecknad av en händelse -inkl. den naturvetenskapliga bakrunden)

***







Ni tänker aldrig att "tänk om.." Eller ..nej, inte? Jag ser människan som något värdefullt. Jag är emellan åt mycket frustrerad -och orolig. Religioner som vi känner till dem, är monumentala formler av självet. Inget mer än så, eller hur? "Beundran" över ett kreativt (inte alltid så kreativt) arv fyller ingen funktion i sig. Det handlar snarare om något romantiskt. Men vi behöver inte göra oss still skuggexemplar av gårdagens historier. Historians djupa berättelser kommer alltid finnas -i tingens varaktighet; vi kan själva till och med "gå tillbaka" och SJÄLVA uppleva dem så som det var när det hände..

Varför nekar vi oss själva detta?





I framtiden kommer vi (förhoppningsvis) förstå hur att "CENTRERA" individualiseringen INOM det kollektiva.. Man behöver inte vara så himla mentalt vild för att föreställa sig ett spektrum av potentiella scenarion från utbudet. Kan vi verkligen LÅTA den möjligheten slumra i en evighetssömn. Vi verkar ibland tro att det är något stort "fel" på universum..  

Jag pratar om att väcka universum till liv. Mänsklighetens självförverkligande födelse. Detta ska inte behöva ta "mycket långt tid".










Man borde älska relationen, dvs. "oss själva" -vårt skapande; genom (alltid är det genom; inte "till") gud. Det kanske inte är något behov (eftersom det är essensen) -det är en önskning. "Behovet" är transportsträckan vi individualiserar, men identifierar oss med. Fråga istället: vilken DEL av GUD är JAG? (dvs. VAR befinner jag mig -i det som pågår och hela tiden?)

Allt det livet är -visar sättet på hur vi vill bli älskade (hur vi REFLEKTERAR över vårt VÄRDE -skapade!) Vi borde egentligen beundras av livet ödesformer -dvs. varför SJÄLEN inom andra "tragiska"/defekta/fula människor har valt dessa utmaningar. Jag menar, helt allvarligt. Vad förväntar ni er egentligen?

[Åkes granne]

Erbjud dig själv att FÖRSTÅ religionernas heliga BILDER/ikoner; (Jesus på korset, Mohammed, osv.)

Detta är himlens TROFÉER -fullföljandet och manifestationen den fria viljan (Solen!)

Vaknade mitt i natten, för kanske två veckor sen. Saken var att jag s.a.s medvetet kunde "skrida" mellan drömmen och "verkligheten"; och förstod alltså vad den -mitt skapande- var för något, vilken var en rätt behaglig begreppsmässigt transcendental upplevelse. Jag kom sedan på mig själv med att instinktivt rikta blicken mot himlen, utanför fönstret där i natten; och fick en vison om HUR (bilder i himlen) vi väljer vårt individuella Själv -genom skapandet av "formulan" (tron som möjliggör livet; manifestationen av drömmen..)

Självförverkligandet ("homosexualiteten"/"Jesusprincipen") verkar i det absoluta faktiskt vara en himmelsk BILD/ideal (jag såg visoner om detta); som vi VILL BLI ..för att bli älskad (fadern - sonen - fadern - sonen) av "oss SJÄLV-A" (genom/inom den relativa svären förstås.) Jag vet att sista graden i Fiskarna handlar om det här, men det var inte därifrån jag fick insikten.

Det var en känsla av att "förstå allt".


Vi söker s.a.s att "frälsa oss själva" --- genom att vi "känner" våra föräldrar innan vi föds; för att kunna känna dem -GENOM dem, i det livssystem; som aukoritetsapparaten, och de biologiska föräldrarna är en del utav. Vi skapar alltså ett unikt själv, för att förstå oss själva ultimat.

Att ha blivit visionen (nirvana!) Därför kallas det FRI vilja..

Jag SKA inte förstå mig själv -för jag är ÖVERBEVISAD i mig själv. Jag förstår andra människor, men jag förnekar alltid det för mig själv, samtidigt som det är just det som är min stora kärlek.. att vara en "bra människa".

Jag ska istället OMFAMNA MIG SJÄLV INOM ANDRA -genom inlevelseförmågan, och utan föreställningar.

---det är själva GUDs-upplevelsen (transcendens)

Det är det i NATUREN som är principlöst, det är buddhism.

..därför är det den skönhet som är larger-than-life; -det är att stå UTANFÖR estetiken (istället för delaktig), och SE det som är ÄR -det är Sanningen; genom bortkoppling -det är världsjälen..

Vi lär oss alltså att det är DRÖMMEN som ALDRIG FÖRÄNDRAS.

"Det som aldrig förändras är förändringen själv." Det -det är något som inte ens "finns" -den är transparent. Den orörda röraren -det är drömmen, och just därför den transcendentala sanningen. Strålglansen finns inuti drömmen, som brukar i buddhismen kallas för egolöshet (glamour)..

Glamour var ursprungligen en typ av besvärjelse. Idag är begreppet synonymt med skönhet och karisma.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Glamour





Vi kan inte fortsätta TJÄNA (lyda/underordna) historian (och hylla aukoriteter)!

Det är viktigt att vi har ett öppet sinne och lär oss en slags "ödmjuk filosofi". Ödmjukhet är ren andlighet (-det ursprungliga kaoset), att inte ens behöva "förlåta".. Det är när vi visar att vi inte har alla svaren (som "färdiga" -det är den "lösa fantasin" =illusionen!) Mänsklighetens nya religion -bejakandet av den kollektiva andan bör vara ett ÖPPET SYSTEM; för att vi hela tiden ska kunna HITTA SVAREN (bli "belönad", växa, genuina upplevelser/expansion.) Allting finns, fortfarande, men vi måste vara naturliga och sanna.

[A]

Jag vet inte vart jag ska börja fråga dig saker, men jag börjar längst ner, vid det sista du sa, om måsta vara naturlig och sann.

Hur är man naturlig och sann? Hur fan är man det?

[Åkes granne]

Jag vet inte vart jag ska börja fråga dig saker, men jag börjar längst ner, vid det sista du sa, om måsta vara naturlig och sann.

Hur är man naturlig och sann? Hur fan är man det?

Jag skrev:

bejakandet av den kollektiva andan..

Jag talar om känslorna. Sann är ingenting man kan "försöka vara", det är.

Med naturlighet, syftar jag på att prata om/belysa de mentala struktuterna i sig -så som de verkligen är! (Istället för att strukturera sin "reality" genom den "kunskap" som samhället/kulturen, etc. tappat efter sig. Det är att vara del i ett system som inte längre existerar, och det är ett icke-skapande; det är det "snäva perspektivet"; cynismen.) När vi öppnar upp porten för oss att samlas i verkligheten -kan vi "börja planera"..

Detta är den kronologiska rumsuppfattningen; den "eviga evigheten" (varaktighet - resultat.) Det är den sanna "påtagliga" verkligheten -naturens riktiga STRUKTUR = att göra drömmen verklig!

[A]

Wow, ja, om jag förstår detta rätt så är det jävligt smart, tycker jag då. För att då lever man, och lär sig börja leva på samma sätt, storhet och snabbhet som sina drömmar. Det är också på tiden...

Jag upplever det som att fler och fler, helst i denna yngre intensiva sökar-generationen som vi är, vill åt varandras glöd och vill leva, och uppskattar mer och mer andras glöd som värmer sin egna glöd, men som kanske inte direkt då, eller "än" är redo för att uppvisas.

Märker också att folk genom att vara nära någon med glöd, vill göra denna upplevelse personlig, och försöker då återknyta upplevelsen med något ur sitt "personliga liv", totalt misslyckas med att få fram sitt budskap. Och detta medför en revolutionerande detalj! - Att man måste faktiskt uppoffra sig för att få vara med i glöden, på ett opersonligt och väldigt levande och kreativt (väldigt missledande ord, men jag menar mest med en aktiv nyfikenhet, eller vad man vill kalla det... svårt att gestalta) sätt för att bibehålla den, för det är ju ändå den det på ett eller annat sätt måste börja med. Det grymma med det är att när man då släpper sig själv, och när det blir vanligare och enklare, vilket går jävligt fort, så kommer gruppen, kollektivet i kontakt med den tidslösa konsten (jag tänker ju här i konsttermer), den som absolut är oberoende av "förståelse", och är närmare direkt upplevelse, på ungefär samma förståelse-intimitet som drömmarna gestaltar.


Paus.

[A]

kronologiska rumsuppfattningen

Vad menar du. Detalj detalj

[Åkes granne]

kronologiska rumsuppfattningen

Vad menar du. Detalj detalj

Det linjära mönster vi fördjupar. www.astro.com

Det ÄR ett användande... Var kunskapen kommer ifrån är FRÅGAN.

[A]

Jag tänker mig som en ränna framför mig som fördjupas, görs större, det är som ett hål framför mig som jag kan se djupare i, ju mer av mig själv som jag tillåter tillåtas fram. När jag slutar specifiera och favorisera delar av "min?" helhet, och tillåter denna helhet istället stoppa ihop sina delar....

Ett exempel är denna magnifika fysisiska kropp och så många aktiviteter samtidigt. Nästa steg är kanske arketypernas glada och våldsamma lek.


Menar du att du ser något mönster just nu som har fördjupats?