Rörande personlig relatering

[Åkes granne]

*Jag känner att jag inte "får" diskriminera (inom konst/utseende, t.ex) -att jag ínte får uttala en privat integritetshandling. Samtidigt vill jag INTE (aboslut inte) stänga ute andra "för gått", s.a.s. Jag vill heller inte "tvinga dem" -då vore jag ju inte klok.

Men jag har inga måsten -det är att tvångsförsvara sin "tro" (upprätthålla DÖTT material!)


*Jag är oerhört känslig för sinnligt/fysiskt obehag; vill ha ett "varmt" när jag mår dåligt att det kliar på benet t.ex. Men när jag äter nötter och god mat för att "JAG VILL" -det är då jag tappar mitt självvärde -även fast jag här "bekräftar" min självkänsla. Men den enda gången jag UPPLEVER min respekt för mig själv -är när jag uttrycker min frihet -söker min själ, genom att gå vidröra naturen på genom att gå in i estetiska rum; titta på ställen i stan och göra precis vad jag vill.

Skulle någon säga "-Bra, då vet jag vad du gillar, sådär är jag med, kom så går vi och hittar på något kul." Då, där -HATAR jag mig själv. Allt är dött, dött, dött. Eftersom då bara är ett perverst sökande efter bekräftelse på min ursprungliga orädda, perfekta natur.

VARFÖR????




Jag gick runt hela natten och morgonen i Stockholm iförrgår och fick förståelse för min kroppsliga smärta (bristen på alkemisk frihet)

Återförenades hastigt med VISIONEN på morgonen; visste att jag visste -att jag var himlen och molnen; perspektivet och valfriheten.

Jag MÅSTE VETA att detta är SANT -jag är livrädd för att "ha fått det om akfoten" (just därför vågar jag inte vara självsäker; dessutom ÄCKLAS jag av förljugen egocentrism..)

Men på morgonen hemma är allt "borta" igen -och jag har tappat självkänslan och känner DJUP meningslöshet, och känner mig föraktad av livet själv.

Jag har försökt förstå vad gud är för länge... Kan inte DU bara HÅLLA KÄFTEN. Gud är ALDRIG "bättre" än människan. Herregud.


*Jag avskyr (blir sjuk av) KONSTRUKTIONER, typ explicita "kontrakt". Även samma SMÄRTA jag känner om jag sitter på bussen och inte "får" LEVA mitt själsliga frihetsuttryck; genom att säga vad jag tycker om de andra omkring mig; eller lägga fötterna där jag vill.. Jag känner outtlad fysisk smärta utav det -jag vet instiktivt att det är ett våldsamt skitsnack.


*Jag bryr mig egentligen inte om vad folk tycker om mig; men jag blir nästan aldrig av med den djupa neurosen/självutplåningen -missnöjet som skapas när jag ve vad andra "tror" (att jag tror att jag är "jesus" eller något i den stilen, eller andra saker av självcentrerad/patetisk natur.) Jag litar aldrig på människor, men jag gör det ibland -men då blir allt upplöst. Jag MÅSTE veta att folk MENAR de dem säger; och har ett fruktansvärt uthålligt MINNE.


Jag MÅR MYCKET DÅLIGT av allt som är SNÄVA PERSPEKTIV; -- FÅTALIGA, kvävande relationer av ömsesidigt "vänlig" -fördummad natur t.ex.



Ingen vill ge mig RÅD när jag frågar. De kör bara med en filosofisk utsaga som jag känner att jag kunde skrivit/undervisat/sagt SJÄLV -vilket ger ytterliagre smärta -i det att jag förstår att morparten ser sig som NÅGOT ANNAT/annurlunda än JAG.


Jag fick som sagt en UPPENBARELSE (minnesregress) för 1 ½ år sen -vilket är normalt. Jag har ett mycket bra minne -och detta är vad som händer med påföljden av att FÖRLORADE SJÄLEN (så att säga)  -självbedrägeriet är det NI kallar för självbedrägerit och "att inte se sig för den du är"....


VILL FLYGA UT FRÅN DET FÖRFLUTNAS KRAMPAKTIGA HANDTAG.



Detta upplevs som stora problem för mig -vad ska jag göra?

[Åkes granne]

Jag VILL (-behöver-) som sagt DÖ!


Jag måste KROSSA MITT HJÄRTA FRÅN RÖTTERNA.

---> Men alla MISSFÖRSTÅR min extremt komplexa/distanserade opersonliga-personliga KÄNSLONATUR.

Jag blir inte exakt "sårad" över att någon jag misstänker mig själv för att tycka om väljer andra framför mig -så är det ju med ALLA jag tror att jag KÄNNER..


OMEDVETET ...sörjer jag djupt och smärtsamt... över att hela mänskligeheten HAR FEL -ni vet vad jag menar; att de lever i familjär ritualiserad behovsbubbla från igår.


Jag har bett om det hela tiden ------ TALA OM FÖR MIG --- vem är jag? Vem är jag?

Jag RESPEKTERAR inte mig själv -känner skuld -- INNAN jag vågar; vågar FÖRSTÅ (förståelse är sk. "tro") -- att jag har uppfunnit ett UNIKT system för mig själv; eller det lät konstigt, snarare.. att jag är en FRI SJÄL -men personliga djupa BEHOV av existensiell sexuell ESTEIK.


Mår fan. Jag BOR INTE HÄR --- vill hem! Men frihet är inte ENDAST att bli dominerad och ledd på vägen.

LIVET ÄR EN JÄMLIKE. Acceptera ALDRIG att någon är BÄTTRE -vi är unika -men inte "annurlunda"...

Detta är ingen "poesi" -jag behöver hjälp. Har någon här på FILOSFI-forum någor att säga, som svar på min fråga (exakt så som jag säger)?

[Åkes granne]

VI BEHÖVER BRYTAS LOSS. Galenskap och psykisk smärta framkommer när vi försöker hjälpa genom manipulation; försöka framställa specifik kontrollerad effekt som INTE egentligen är bra för den andra (som blir förvirrad och tillslut slänger motparten); eftersom vi vet att VI VET -enhetligt, vilket är det enda ursprungliga VETANDET -guds ESSENS.  

Eller?

Detta är vår överspelades svåra smärta och koppel -att inte ens känna VÅRA EGNA känslor. VAD GÖR VI?


(För det första MÅSTE vi ju SABBOTERA/bryta ner konceptet GUD -det är den nya religionen kan vi väl kalla det.. frigörelsen från den existensiella smärtan..) Vi går under annars -vi orkar inte.


http://www.youtube.com/watch?v=CYP9lA-g1_I

[Zokrates]

Vill ha råd men vägrar följa dem, hur fan ska du rådas? Man kan inte lära andra människor hur man skall leva sitt eget liv. Du gör det du tycker om att göra, vare sig du gillar det eller ej. Det finns ju även njutningar i självplågerier, även om det tycks motsägelsefullt. Äcklas du av andra, eller är det din reaktion över andra som du äcklas av? Vem bryr sig, ingen bryr sig, så varför ömka din svaga självkänsla? Gör det du vill och försök inte bli någon annan, vill du vara en självutnämnd martyr, så var det, vill du göra det du inte vågar så ta sats, testa, du kan bara förlora dig själv, eller rättare sagt din livstid, delar eller allt. Livet är ofta som ett fängelse, jag lever mina ritualer, fastlåsta och inrutade. Men jag tar en dag i sänder och undviker allt och alla som kan tänkas tunga ner mig ytterligare, om det så innebär att ge fan i att  gå ut, eller att välja att gå ut när alla andra är inne, då gör jag det. Vem behöver dig? Ingen behöver någon, vi skapar de behov  vi själva önskar genom relationer, de är alltid självpåtagna, även ett offer för en dålig relation har styrt sina steg dit. Man behöver inte ha en sjuk far som låser in en i en bunker för att säga, är det här allt?
Det är allt, detta är det enda svaret på dina frågor jag ger dig, vare sig du fattar det eller ej.

[Åkes granne]

Jag får stora distanserade skuldkänslor av att jag beter mig illa/objektivt "maniskt"

-att jag har varit ovarsam/betett mig orätt -på något sätt. Att jag kört över de som TÄNKER PRECIS SOM JAG (samtidigt är jag rädd att DE som kanske gör de ska drabbas av ett dunkelt vet-baserat ömsesidigt tvång ang. implicit löfte..) Samtidigt VET JAG JU att jag inte alls gjort något fel; eller jag menar.. att jag inte har "gjort något".. (vill istället desperat veta vad det är -som finns där.)

Jag vill att alla ska VETA VEM JAG ÄR.. PRECIS OM DU/VI/OSS.


Vad ska man göra?


Är rädd för att bli "bluffad". Antingen tror jag på andra; men blir bara snart psykopatiskt återgående; ömsesidigt förstås.


Känner ingen TILLIT -eftersom jag aldrig får "kontakt" med människan, genuint. Det slutar i mental aggressivitet/seperation

-samt RÄDSLA från min sida, över att de andra sitter och observerar ett "psykfall" och sitter där hemma och "förstår" min "galenskap" och känner omtanke för "mitt självbedrägeri"..

Just den rädslan skapar något djupt tvivelaktigt -alltså det värsta tänkbara resultatet -dualismens omöjlighet.



ALLTING SÅRAR MIG -även fast jag nästan njuter estetiskt av att bli "hatad" (eftersom det bekräftar de djupare sidorna av identiteten)

..allting sårar mig -på ett TRYCKANDE sätt. Att inte bli trodd, osv. Allt jag ser och hör (då jag inte befinner mig i en sådan healande medvetenhet att jag direkt ser hur jag är skapandemittpunkten för mina stora propotioner.. -allting har tagit de största propotionera/mänskligheten, världen, allting -på en SOLID begreppsnivå..)


Jag söker bara att VARA IFRED från de DÖDA "intrycken" -missbruket.

LÄGG NER ANDLIGHETEN (den föråldrade..) Vi kan aldrig någonsin "styra" andra; vi bara UPPLEVER att vi kan det. Kollektivets fantasi/tro överensstämmer alltid med individens VILJA, individernas viljor.

[Åkes granne]

Vill ha råd men vägrar följa dem, hur fan ska du rådas? Man kan inte lära andra människor hur man skall leva sitt eget liv. Du gör det du tycker om att göra, vare sig du gillar det eller ej. Det finns ju även njutningar i självplågerier, även om det tycks motsägelsefullt. Äcklas du av andra, eller är det din reaktion över andra som du äcklas av? Vem bryr sig, ingen bryr sig, så varför ömka din svaga självkänsla? Gör det du vill och försök inte bli någon annan, vill du vara en självutnämnd martyr, så var det, vill du göra det du inte vågar så ta sats, testa, du kan bara förlora dig själv, eller rättare sagt din livstid, delar eller allt. Livet är ofta som ett fängelse, jag lever mina ritualer, fastlåsta och inrutade. Men jag tar en dag i sänder och undviker allt och alla som kan tänkas tunga ner mig ytterligare, om det så innebär att ge fan i att  gå ut, eller att välja att gå ut när alla andra är inne, då gör jag det. Vem behöver dig? Ingen behöver någon, vi skapar de behov  vi själva önskar genom relationer, de är alltid självpåtagna, även ett offer för en dålig relation har styrt sina steg dit. Man behöver inte ha en sjuk far som låser in en i en bunker för att säga, är det här allt?
Det är allt, detta är det enda svaret på dina frågor jag ger dig, vare sig du fattar det eller ej.

Herregud. Herregud. Det är ju detta jag säger! Detta är inte DET VERKLIGA LIVET. Ungefär så som du pratar där -precis så uppehåller/sysselsätter jag min vardag -en tvångsupprepande METODIK om livets innebörd, min identitet, personligt uträknade filosofiska saker.. Tror 99,7% av tiden att jag inte ÄR något annat än det. (Riktigt illa.)

Jag menade på allvar det jag sa.. Min far t.ex. är inte värre än någon annan. Sluta! Alla som t.ex. mediterat djupt någongång visste och förstod att livet är ett rollspel, en FRYST teater.

Detta är ångesten. NI VILL JU INTE VARA MED I MÄNSKLIGHETEN.


Eller tror du att jag med råd menar att någon ska tala om för mig hur jag "rättar mig i ledet" och lär mig handskas med ILLUSIONEN om MARKNADEN? Frågar jag till alla här, ifrån den kollektiva roten self.

[Åkes granne]

Alltså. NU FATTAR JAG.

Jag "är inte" -är I N T E: distanserad, och så vidare.

Det är inte min sanna inre natur (jag bara TROR det ang. mig själv -vilket förgör mina känslors fria uttryck/förlamar mig innifrån..)

Frågar mig själv -hur känns det?! Men behöver ÖPPNA KANALEN till yttervärlden (som jag redan assimilerat genom vetandet totalt) -men på ett riktigt, värdigt, naturligt sett. LÖGNEN FINNS INTE.


Till och med här fortsätter jag automatiskt/vant -att härma ett förflutet jag. Vad är denna förflutna identitet egentligen? JO VI ÄR ALLA GUD.

Behöver SANN HYPNOS -med autentiska verkliga avsikter.

(Vet inte vad mitt liv handlar om överhuvudtaget, därför känner jag igen mig i världsläget konstant.) Har bokstavligen ingen aning; om vad jag gillar -jag gillar/hatar ju allting, det är relativt/dualistiskt. Har inget MÅL -förutom MÅLET I SIG; allt detta. Har inga ambitioner; men besitter en extremt, frukstansvärt ambitiös natur. Har massa egentligen -men de är transparanta och utmejslade...

[PopJimmy]

Jag vill att alla ska VETA VEM JAG ÄR.. PRECIS OM DU/VI/OSS.


Vad ska man göra?
...


Känner ingen TILLIT -eftersom jag aldrig får "kontakt" med människan, genuint. Det slutar i mental aggressivitet/seperation

Jag förstår precis vad du menar.