Behovet av bekräftelse

[PopJimmy]

Jag söker gemenskap. Jag söker bekräftelse.



Jag funderar på varför. I religiös litteratur så är studenten förtvivlad och uppgiven, är upprörd över det sociala förfallet.



Att möta "Gud" är att nå bekräftelse.

Insikten måste "bekräftas" av en lärare, efter att studenten fått sin bekräftelse från "Gud". Insikten lever alltså vidare genom traditionerna.


Så vart kommer denna grundläggande osäkerhet ifrån?



Att bli avvisad.



Av vem? Ens föräldrar? "Gud"?







....




Är mitt problem sociokulturell betingat och därför "ytligt"?


Är jag fåfäng?




Jag är nog fåfäng. Jag trivs bäst i bra sällskap. Min kommunikation blir meningslös om den inte blir bekräftad. Varför ska jag göra något över huvud taget?

Varför arbeta när ingen känner uppskattning?


Jag funderar på om jag inte har en känslomässig störning. Jag känner sällan uppskattning.





............


Jag har ett slags estetiskt kriterie. På hur jag dömmer min sociala gemenskap. det jag ser är fult. jag tycker människan är ful.

det enda jag tycker är vackert är två saker: 1. en människa som gör stora anspråk på goda grunder. 2. en människa som är totalt anspråkslös.


Jag känner mycket av maktlöshet i min vardag. Jag har blivit bättre på att hantera den.



*************************************************************************************************************

Nu går jag min praktik.

När jag får min första lön ska jag ordna fest.

Alla ska känna sig välkomna och uppvaktade.



Belysning är viktigt.

*************************************************************************************************************

Det jag säger kanske låter trivialt.

Men jag tror det är ganska enkelt.

Du vill bli bekräftad. Du behöver uppmärksamheten.

Varför?

*************************************************************************************************************

Varför upplever vi våran egna uppmärksamhet som värdelös och "tom" (för oss själva), men samtidigt andras uppmärksamhet som värdeskapande och "uppfyllande"?

Detta är i grund och botten det enda problemet jag har.



En av de saker jag velat kommunicera är denna tomhetskänsla.

Varför?


*************************************************************************************************************

Varför blommar blommor ut och sedan vissnar? Varför denna manifestation?

På något sätt kan jag inte begripa varför.

På något sätt känner jag att det språk jag har är fel verktyg för att nå upplösning.

[Fromm]

Varför upplever vi våran egna uppmärksamhet som värdelös och "tom" (för oss själva),
men samtidigt andras uppmärksamhet som värdeskapande och "uppfyllande"?

Detta är i grund och botten det enda problemet jag har.

Andras människor uppmärksamhet skapar en upplevelsen av gemenskap och man upplever ett mått av trygghet.
Om inte vår uppmärksamhet mot andra ger någon känsla av gemenskap blir man naturligtvis besviken.

Hoppas det hjälper  :)

[Ling]

Genom andras uppmärksamhet, bekräftas det att du ÄR någon för någon annan, inte bara dig själv. Att kommunicera med andra är en cirkelgång, ge och ta, ge och få bekräftelse, känns det fel tycker du?
Jag har behov av bekräftelse, det varierar förstås, ibland är jag nog, ibland behöver jag andra.

[Åkes granne]

Hörnni! Avd: Upprepningstvång


Det är är ju vad NI tror att den andra behöver. Däri ligger destruktionen. Vi vet vet aldrig vad den andre "behöver" lära sig, osv -när vi försöker tvångsöverföra skuggan, har vi glömt bort vad vi håller på med, och vilka vi är. I en övergångsfas måste vi konfrontera och möta teaterns könsbetingelser -den gamla religionen (evolutionärt odödliga händelser) påminner oss med maktspelens förutsägbara dualism och till och med alltet är motbjudande -vi har sett allt.


Den andre är alltid den andres BEHOV.


Definera skillanden mellan laget och gruppen?




Tycker det är dags att ACCEPTERA --- andliga kollektiva personlig sanningar; för mänsklighetens friglörelse ligger där i. Den störrsta värdesabbotören är förmodligen den tradtionella synen på GUD och Jesus -som är OERHÖRT DOMINANT i de andra kulturerna. Syftet är INTE självcentrerad pinsamhet; eller one-to-one-"realtioner" -det "innehåller".

Allting handlar om MEDVETANDEGÖRANDE av själens vison; och den FRIA viljan -vägen. Livet kommer vara våra SINNEN ganska snart -inte GENOM människor; utan transcendenderat genom allting -till allt som är ALLT DET SOM INTE ÄR DET HÄR.

http://poeter.se/poetHome.php?writerId=22365

[Nanna]

En aspekt kan vara att det helt normalt att söka bekräftelse och än mer tydligt i unga år innan man "funnit sig själv". Enligt Georg Simmel - "Hur är samhället möjligt", så är det helt omöjligt att finna sig själv utan hjälp av andra. Man måste på något sätt pröva sig själv med hjälp av andra - utbytet skapar bekräftelsen. Men i vårt samhälle har vi ett starkt självständighetsideal, vilket också skapar konkurrens och vilket inte kanske alltid ger ärliga reaktioner från andra. Bekräftelsesökande är en ständigt pågående process. Ändå fast man kommit in på "rätt" spår så sker en ständig utveckling. Ibland kanske man är otålig, eller av andra skäl har behov av extra bekräftelse - men den där "normala" bekräftelsen - får man inte den så nog bra att söka vidare - hitta annat spår eller andra miljöer.

[PopJimmy]

Bra inlägg Nanna.

[Melime]

Jag tycker det är ganska enkelt, bekräftelse=trygghet. Och barn (alla åldrar egentligen) behöver trygghet.

[Algotezza]

Borde inte personer med filosofisk läggning också ha ett behov av att bli ifrågasatta?

Jag får härliga adrenalinskjussar när t.ex. Suchanother m.fl. påstår att jag är ytlig och använder tankeschabloner. Jag inspireras till nya djärva verbala  stordåd. Hur andra uppfattar det är upp till dem!

MVH

Algotezza

[Avantgardet]

Borde inte personer med filosofisk läggning också ha ett behov av att bli ifrågasatta?

Jag får härliga adrenalinskjussar när t.ex. Suchanother m.fl. påstår att jag är ytlig och använder tankeschabloner. Jag inspireras till nya djärva verbala  stordåd. Hur andra uppfattar det är upp till dem!

MVH

Algotezza

Instämmer. Själv blir jag irriterad om ingen någonsin motsäger mig. Det finns liksom ingen motivation till "framåtskridande" då. Helt rätt inställning.

[Algotezza]

Borde inte personer med filosofisk läggning också ha ett behov av att bli ifrågasatta?

Jag får härliga adrenalinskjussar när t.ex. Suchanother m.fl. påstår att jag är ytlig och använder tankeschabloner. Jag inspireras till nya djärva verbala  stordåd. Hur andra uppfattar det är upp till dem!

MVH

Algotezza

Instämmer. Själv blir jag irriterad om ingen någonsin motsäger mig. Det finns liksom ingen motivation till "framåtskridande" då. Helt rätt inställning.

Ja, vad skulle det bli av livet om alla höll med mig och om "alla var som jag"? Kanske som i filmen I huvudet på John Malkovich när han själv hamnar i sitt eget huvud! Vidrigt och absurt!

Älska din nästa för det hon är, en mer eller mindre lidande medmänniska och/ eller "Guds ögon och händer",  men du behöver banne mig inte alltid  acceptera och älska det hon gör! Det är min inställning!

If you shit in my face, I'll shit in yours!

Det är inte hämnd - det är Gyllene regeln i praktiken! Din nästa har behandlat dig som hon själv vill bli behandlad!

MVH

Algotezza

[J R Auk]

Är inte detta med bekräftelse enbart en chimär då?

Jag kan se det förankrande värdet, som en påminnelse om att vi är här och ingenstans annars.

Men oftast när jag möts av det här begreppet "bekräftelse" så är det inte definierat som att någon ger någon en samstämmighet. Nej utan begreppet syftar oftast till att mena att någon ger något, punkt. Det som blir givet är tex uppmärksamhet. Eller en värdering. "Du är trevlig, bra, snygg, lång, moderiktig osv".

Men vad är det för något? Kan vi bli givna något sådant?

Kan vi få värden av andra?

Jag vill hävda att så inte är fallet. Och häri ligger problemet med bekräftelse.

Vi ber om något som relaterar till vår syn på oss själva. Men i andras ord kan vi bara finna samstämmighet för något vi redan har accepterat. Det är endast fråga om en överlåtelse av "ansvaret" för värdet, eller omdömet.

Man måste se detta med att vi först väljer människorna vi umgås med, de vi får uppmärksamhet av. Men sen antar vi att det faktiskt kan bli något givet oss, som vi inte redan har, om vi får det av någon annan. Och på så sätt så döljer vi det faktum att detta som någon annan ger oss, som värderar bekräftelsen, måste accepteras av oss. Och på intet sätt gör vi något annat än att bekräftar oss själva genom andra.

Att behovet finns där verkar klart, men varför.

Jag ser det enbart som något som handlar om valen, värderingarnas, bördans tyngd. Enbart genom den fria association vi skapar med någon annan som förmedlare av det antagna så lättas bördan.

Vi gör oss frånkopplade, "detached", genom att överlåta åt andra, eller så tror vi. Personligen så tror jag enbart att det har att göra med hur vårat medvetande når sin medvetenhet. Hur känslorna afficeras medvetenheten.



Har man behovet kan man inte förneka det. Men samtidigt så tycker jag inte att man bör ha behovet.

Det är bara att kapitulera inför faktum om att vi definierar oss själva. Och att den bördan aldrig kan bli lättare att bära.