Ondskans triangel....

[Jbig]

Hejsan!

Ondskans triangel - kanske man kan kalla USA, Storbritannien och Israel!
Dessa tre stater står för det största våldet och våldsutövningen i världen.
Låt oss göra en tillbakablick och studera hur de verkar även i det fördolda! Inte minst hur deras "medier" fungerar.

BBC åtnjöt ännu mot slutet av 1990-talet större förtroende hos allmänheten än TV-mediet gjorde i andra länder. Vilket troligen beror på att folk i andra länder inser att snedvridningen i etermedierna existerar utan att den är officiell. I de tidigare totalitära och kommunistiska staterna insåg de flesta människor att snedvridningen av nyheter och samhällsfakta gjordes till förmån för staten och dess ledare. Medvetet eller omedvetet korrigerade människorna vad de såg och hörde från medierna under denna tid. Sedan BBC tillkom har snedvridningen till förmån för den brittiska staten och dess eliter kunnat vidmakthållas utan hjärntvätt, men väl genom trimning. George Orwell har i sin bok ”Djurfarmen” en god beskrivning av det brittiska systemet där censuren är oändligt mycket mer grundlig än i diktaturerna eftersom ”impopulära idéer kan tystas och olämpliga fakta döljs utan något behov av officiell bannlysning”. Efter femtio år har mycket förändrats, men det centrala budskapet är detsamma.

Det är dock inte frågan om någon konspiration, den skulle bara vara onödig och överflödig. Istället fungerar det så att tidnings- och eterjournalister lägger sig på samma sätt som historiker och lärare till med den etablerade maktens prioriteringar och tankesätt. Precis som andra personer vilka har en viktig ställning i förhållande till etablissemanget är de utbildade till att bortse från sina egna tvivel. Systemet uppmuntrar visserligen till skepsis, men inte mot den förhärskande linjen – utan mot dem som står för motståndet till dessa ”sanningar”. Ofta drabbar det uppfattningar som flertalet av allmänheten anammat. De journalister som ifrågasätter systemets karaktär riskerar att manövreras bort från ”huvudfåran”, eller ”den politiskt korrekta vägen”. Journalister som går emot strömmen riskerar att hamna i marginalen och beskylls för att vara allt för ”engagerade” – trots att dessas engagemang är ganska blek i jämförelse med dem som knappt kan dölja sin hängivenhet att lojalt tjäna makten.

Minnsan.....

MVH
bigj

[suchanother]

Bra Jbig.
Samma gäller våra inhemska medier. Utåt finns ingen censur men alla vet vad som går att säga och självcensuren sätts igång.
Inte konstigt att SÄPO hade (har fortfarande?) en anställd på SVT som kollade alla så att de hade rätt åsikter.
I den här cirkusen gäller det att ha bekväma åsikter och alla utrikeskorrar t.ex. på SVT har redan färdiga åsikter innan de skickas ut.
Det gäller att sila snacket när man läser/lyssnar.

[Jbig]

Hejsan!

Jepp, mycket stämmer även in på Sverige. Många av våra kändare "journalister" är egentligen av näringslivet betalda megafoner. Deras uppgift är att ständigt ifrågasätta demokratiska impulser i samhället, och att föra ut sina herrars budskap. Lars Adaktusson, för att ta ett klart exempel, är en sådan figur! Men det finns fler, många fler!  :wink:

I Storbritannien var etermedierna sedan 1960-talet opinionsbildare, och deras ”information” serverades med på sätt som gör den trovärdig. Genom professionella talanger, illusioner om att vara ”opartiska” och i huvudsak styrda av en liberal anda har landets etermedier blivit ett användbart verktyg för statlig propaganda och censur.  World Service, ett organ för nyhetsrapportering finansieras av finansdepartementet och har sedan 1945 uppgiften att stärka samväldet och skydda Storbritanniens utländska intressen. Redan år 1948 gav den dåvarande labourregeringen (faktiskt) World Service i uppdrag att inleda ett ”våldsamt och systematiskt angrepp” på den kommunistiska ideologin. Kritik mot regimer i ”den fria världen” sågs med ogillande, man gynnar sedan dess den kapitalistiska världsordningen och gav öppet stöd till brittisk och amerikansk utrikespolitik i Indokina och fram till Irakkriget. BBC tillåter journalister att kritisera olika regimer, bara inga ”västerländska intressen” direkt hotas.

När exempelvis den indonesiska diktaturen under Suharto år 1996 skakades av demonstrationer och ett folkligt uppror, rapporterade en reporter på World Service att det bara var ungdomar som demonstrerade ett överskott på testosteron. Indonesien hade drabbats av en aktiekris, inte att Suharto höll på att störtas, det sade man inget alls om i BBC World 16 augusti, 1996. En kort tid senare störtades den gamle slaktaren och massmördaren.

MVH
bigj

[teoretikern]

Bra Jbig.
Samma gäller våra inhemska medier. Utåt finns ingen censur men alla vet vad som går att säga och självcensuren sätts igång.
Inte konstigt att SÄPO hade (har fortfarande?) en anställd på SVT som kollade alla så att de hade rätt åsikter.
I den här cirkusen gäller det att ha bekväma åsikter och alla utrikeskorrar t.ex. på SVT har redan färdiga åsikter innan de skickas ut.
Det gäller att sila snacket när man läser/lyssnar.

Är det därför om 30% av Sveriges journalister röstar på Vänsterpartiet? Är det därför som vi får se program som Rebellen? Är det därför som vi kan lyssna på feministen Annika Lantz varje fredagseftermiddag i P4?

[Jbig]

Hejsan!

Inte för jag exakt vet huruvida 30% av journalisterna röstar på just Vänsterpartiet, då kanske man lika gärna kan påstå att säkerligen hälften av dem röstar på de totalitära partierna, eller hur vännen?  :lol:
Annika Lantz har jag bara sporadiskt hört, och sett på TV. Har ingen direkt uppfattning om henne, fast ibland är hon rolig!

Man kan jämföra Janne Josefsson med Lars Adaktusson. Här ser man ju klart vem som är de totalitäras megafon, och vem som står på de mindre bemedlades sida!  :wink:

Nu till huvudfåran i tråden:

Den seriösa journalistiken i Storbritannien ligger långt från de ideal om en oberoende ”fjärde statsmakt” som lord Macauly föreställde sig en gång. En stor del av journalistkåren tjänstgör under ledning av televisionen som en parallell arm för statsmakten. Man testar eller ”släpper” etablissemangets planer och begränsar den politiska debatten till ”maktens viktigaste centra”. Men framför allt propagerar man för ökat västligt inflytande i världen i stort. En av de viktigaste uppgifterna för ”kommunikatorerna” är att bagatellisera de västliga makthavarnas ansvar för krig och terrorism, för påtvingad fattigdom, för stöld av naturtillgångar och för undertryckandet av mänskliga rättigheter. Detta uppnår man genom förbiseenden i stor skala, genom att upprepa gängse sanningar och genom att fördunkla framställningen av olika strävanden.

Journalisten Mark Curtis skrev redan år 1996 att det fanns omfattande material att tillgå i Public Record Office (ungefär riksarkivet) som visade hur brittiskt stöd utgått till undertryckandet av mänskliga rättigheter i Indonesien, Turkiet, Colombia för att ta några exempel, men inga medier har visat intresse för dessa källor, menade Curtis. Man rapporterar om exempelvis diktatorn Mobuto i det forna Kongo, då Zaire, och hans framfart. Men aldrig att det var USA och Storbritannien som stödde hans diktatur och hans kamp mot ”kommunismen”. Och att dessa stater var behjälpliga när han plundrade sitt eget land, något som under Mobutos tid troligen kostade flera miljoner kongoleser livet under denna utplundring av deras land!

Det samma sades senare om Sierra Leone, en f.d. brittisk koloni som ansågs vara en ”spirande demokrati” men som sedan slungats ut i ”anarki”. Det var bättre på den gamla goda brittiska tiden, var budskapet. Inte att Sierra Leone sedan självständigheten varit påtvingad en slags livegenskap hos västerländska finansinstitut, inte minst brittiska banker, nämndes aldrig. Man skiljer på det som gynnar västerlandets intressen, det anses vara ”fakta” – medan det som är kritiskt påstås vara ”åsikter”.

Folkliga begrepp såsom demokrati, valfrihet, frihet och reformer urvattnas sitt lexikaliska innehåll. Under 1900-talets sista decennier har detta utvecklats och givits en illusion om ett ”informationssamhälle”, fast det i verkligheten är så att fler och fler medier ägs av stora företagskonglomerat. Ingen diskussion förs om huruvida detta innebär att det existerar närmast ”hemliga” lagar, eller regler, inom dessa medier som konsekvent sopar bort fakta och diskussioner om hur makten egentligen granskas.

Det är även här medieutbildningarna ofta misslyckas i det att det kritiska tänkandet ständigt tonas ned och ytterst sällan diskuteras. I stället undervisas eleverna av gamla yrkesutövare och får av dem lära sig ett slags kollegialt ansvar gentemot de regler som döljer ställningstagandet för staten i ett slags dis av helgade ”principer”.  

MVH
bigj

[suchanother]

I journalistiken går det att vinkla allt.

I Haagdomstolen användes bilder av utmärglade människor som satt bakom taggtråd, ungefär som i nazisternas koncentrationsläger.
Saken var bara den att dessa bilder var fejkade och det framkom senare att fotografen hade filmat på avstånd genom en kohage med ståltrådsstängsel och uppnått effekten som om dessa människor satt bakom ett stängsel vilket inte var fallet.
När detta avslöjades blev det inga stora rubriker, då hade propagandajournalistiken redan gjort sitt med avsedd verkan och den här grejen blev bara ett exempel på rutten journalistik inom "kåren" s.a.s. (alla serber var måltavla här)

En rätt kul grej i Rapport för ett antal år sedan (90-talet ).
Teamet filmar en förstamajdemonstration. Reporterns namn har jag glömt men han var en av dessa färdigtvättade typer som har en negativ inställning från början och ser som sin huvuduppgift att leta efter fel, programmerad som han är.
Nå, nu vid detta tillfälle filmades en förstamajdemonstration på röda torget och kameran siktade in sej på äldre människor. Reportern kommentar var ung. "de äldre har svårt att anpassa sej till nya förhållanden"

Ironiskt nog, tror inte den här nollan hade koll på synkronisering av sina inslag, men två dagar efteråt får vi ett reportage från samma snubbe om hur de unga i forna Sovjet attraheras av socialismens ideal och hela socialismens idé är på frammarsch bland de unga.
Reporterns kommentar, "dessa unga har inte sett kommunismens avigsidor…"
Vilka återstår då?

Elisabeth Hedborg fick sen stora journalistpriset för sina insatser som utlandskorre i Ryssland Hon hade nämligen, till allas förvåning, lyckats avkoda alla dessa alienryssars hemliga meddelanden. Alla "kremlologer" hade nämligen misslyckats tidigare då de endast såg förstamajparaderna på röda torget och försökte tolka det politiska läget hur i vilken vinkel partibossarna hade sina hattar. Hedborg gjorde den fantastiska upptäckten att ryssarna var faktiskt människor. Vi alla hjärntvättade idioter på SVT är så tacksamma!

[Jbig]

Hejsan!

Jepp, det har suchanother rätt uti. Trotts det uppenbara att journalistik aldrig någonsin kan vara objektiv, tror en del även på detta forum att det visst finns "objektiva" medier!  :D

Ja, en del av dem tror till och med att det finns objektiva ekonomer, vilket ju är ganska så parodiskt!  :lol:

Enligt min mening bör samhällsgranskande journalistik mer eller mindre enbart syssla med att granska de ekonomiska eliterna, var dessa än uppträder i världen - för då kan journalistiken göra nytta!  :wink:

Propagandister, krigshetsare och mörkläggningar

Till de (tre) ”heliga principerna” hör de tre ”sanningarna” – ”opartiskhet, saklighet och balans”. Egentligen floskler som gjorts om till massmediala myter. Dessa sanningar skulle alltid användas, menade BBC:s grundare, lord Reith, utom när den etablerade ordningen hotades. Något lord Reith använde sig av under den brittiska generalstrejken år 1926 då endast premiärminister Baldwins propaganda nådde ut i etern, medan de fackliga ledarnas synpunkter inte tilläts passera genom BBC förrän strejken var över. En klart totalitär åtgärd och mot allt vad demokrati och opartiskhet, saklighet och balans hette. Baldwin lärde sig av Reith att låta bilden av det opartiska BBC fortgå och genom denna föreställning skulle de konservativa och liberala krafterna få som de ville – deras propaganda kunde nå ut, och på så vis förhindra utökad demokrati och rättvisa i Storbritannien. Men företeelsen var inte ens då ny, den hade tillämpats på pressen och journalisterna redan under boerkriget, 1899-1902, då kritiska journalister förvandlades till simpla propagandister för staten. En av dessa journalister var Winston Churchill. Journalisterna censurerade sina egna rapporter för att gynna den egna krigsmakten. Detsamma skedde senare under första världskriget.

År 1945 och åren efteråt gjorde de allierade regeringarna i väst allt för att släta över de ohyggliga skadorna som atombomberna över Japan i augusti 1945 åstadkom hos den stråldrabbade civilbefolkningen. Medierna, inte minst BBC, återgav den officiella linjen, medan sanningen grävdes fram av en fribrytare, australiensaren Wilfred Burchett, då arbetande för Daily Express. Han var nära att bli utvisad ur Japan av de allierade därför att han trots förbud att resa till Hiroshima ändå tog sig dit och tog reda på vad som hade hänt.

Så här fortsatte det och under Koreakriget, år 1952 erkände United Press korrespondent Robert C. Miller, att många av de ”fakta” som man rapporterade från detta krig var rena påhitt, och de var ofta ålagda att göra så av militärledningen hos amerikaner och britter.

Inte heller Vietnamkriget var det ”TV-krig” som det ibland har framställts som, i verkligheten framställdes det hela ur amerikanernas synvinkel. Även om en del journalister ifrågasatte den militära ”inblandningen” som USA:s invasion kallades, så ifrågasattes aldrig de amerikanska motiven för denna terror. Vanligen uppfattades de amerikanska motiven som godhjärtade, till och med ”ädla”, och i värsta fall befängda.

Dessa "godhjärtade och ädla motiv" kostade de tre indokinesiska staterna som drogs in i denna långa terror omkring 10, kanske 15, miljoner dödade människor.

MVH
bigj

[Jörgen]

Pengar & maktbegär skriver nyheterna.

Den gruppen som förfogar över bägge bestämmer vilka som får rapportera till allmänheten åt sponsorerna om vad som är verkligt.

Det som inte rapporteras uppmärksammas inte utanför händelsens plats.

Den journalisten som inte lyder sponsoren förlorar den.

I en västerländsk demokrati, där rösterna väger lika, så är det de enklaste påståenden, den bekvämaste "sanningen" som lättast fastnar i medvetanden, i de flesta medvetanden, det vill säga, och därför sprids bland befolkningen.

[Jbig]

Hejsan!

Jepp, det tror jag med, Jörgen! Se bara här:

En annan ”ädel uppgift” var Falklandskriget 1982. Protokoll från BBC:s Weekly Review Board har visat att cheferna vid BBC gav order om att rapporterna från kriget huvudsakligen skulle ”inriktas på regeringens policyförklaringar” och att opartiskhet kunde uppfattas som ett ”onödigt irritationsmoment”, som Sunday Times skrev den 22 september 1985.

En styrning som var mycket framgångsrik, och den dolde effektivt Perus fredsplan som framfördes till de båda krigande regeringarna. Hur nära denna plan var att lyckas fick allmänheten aldrig veta. I maj 1982 sipprade det ut att Argentina var på väg att sluta vapenstillestånd, men premiärminister Thatcher vägrade eftersom hon ville fortsätta kriget. Flertalet journalister prisade sig själva och sin subjektiva rapportering såsom ett sätt at skydda nationen från fara, vilket knappast var fallet.  

Medierna var inte heller sena att ta parti för den konservativa regimen Thatcher under gruvarbetarstrejken, inte minst gällde det Daily Express som hade en artikel den 9 maj 1984 om Arthur Scargills lögner, eller The Sun som vanställde ett fotografi av Scargill som fick denne att se ut som Adolf Hitler. Gruvarbetarna framställdes i TV-nyheterna som våldsamma och provokativa, att de struntade i lag och ordning, ja de blev en ”inre fiende”.

Men medierna visade aldrig bilder på polisens militära attacker på gruvarbetarbyarna och det våld som detta förde med sig. När strejken var över dokumenterade National Council for Civil Liberties hur omfattande polisvåldet i verkligheten varit. Något som bara framfördes i tidningen Guardian. Trots att journalister fanns i gruvdistrikten och fick massor av information om att den hemliga underrättelsetjänsten MI5 använts av regeringen för att undergräva och krossa gruvarbetarfacket.

Det tog tio år innan MI5:s inblandning slutligen avslöjades i bokform. Reportrar gick bland gruvarbetarna och rapporterade om en mängd överfall och upplopp som skulle ha utförts av de strejkande. Efteråt visade det sig att nästan samtliga rapporter var falska när de väl hamnade i domstolarna. Många journalister ångrade sig att de under strejken jämställt Scargill och hans metoder som ”klassiska kominternmetoder”. The Times ansåg att många brittiska journalister dragit nytta av CIA:s och MI6:s ”generositet” under det kalla kriget liksom under gruvarbetarstrejken.

MVH
bigj

[matahari]

Tatcher är direkt ansvarig för att ett antal gruvarbetare
slogs ihjäl av polisen men inte kommer hon i fängelse för de.

Men vi fick punken i stället o bra va ju de!

[Jbig]

Hejsan!

Journalistiken har på sina håll, främst från det liberala, angivits att försöka spegla samhället från alla sidor. Dvs, att journalistiken bör vara så "objektiv och neutral" som möjligt. Att den skall spegla samhället från olika synvinklar! Det kan man naturligtvis tycka, och det möter nog inga hinder att man något tillämpar dessa synsätt i det journalistiska arbetet!

Men det är knappast det viktigaste journalistiken skall syssla med. Journalister skall enbart granska makthavarna. Något annat bör de inte syssla med om de skall kalla sig för journalister. Det absolut viktigaste inom journalistiken är att försvara småfolket mot makthavarna inom politiken och det ekonomiska området. Journalister skall enbart syssla med att granska makteliterna, något annat behövs faktiskt inte!

Vi återkommer med mer info om detta!  :wink:

MVH
bigj

[Sceptisk]

Jbig

De som så att säga säger sig "representera" de svaga är kanske de mest totalitära av alla. Särskilt med dess inneboende förakt för vanligt folk som utmålas som "förlorarna", "de svaga", "småfolket", etc. Man talar till och behandlar folk som om de vore små barn. Det hör till det avstånd som finns mellan politiker och folket i Sverige. I England är det annorlunda, där är politikerna folkvalda och representerar folk på ett helt annat sätt. Där har vi något att lära oss. Jag tror att överhuvudtaget så är Sverige ett alldeles för kollektivistiskt samhälle. Vi har glömt bort att vi är personer och att vi faktiskt inte känner varandra alls. Men med den ytliga universalpolitiken som vänstern fört så har det skapats en slags artighetskultur som utesluter att verkligen lära känna en annan person för att det underminerar hela illusionen om att vi är jämställda, jämspelta, har samma tankeliv, osv.

[Jbig]

Hejsan!

En sak är klar, Sceptisk vet absolut ingenting om England. Är det något ställe på jorden där politikerna är längre ifrån vanligt folk så är det där!
Där får man kämpa och förlita sig på de sista journalisterna som försvarar de fattiga och de vanliga. England är i det avseendet ett nästan lika fascistiskt styrt samhälle som det gamla Nazityskland var! Politikernas roll i England är inte att vara sina väljares talesmän, tvärtom är de ett alibi för att trycka ned folk! Inte mycket du visste om England, det märks!  :D

Jämfört med England är Sverige, eller var fram till 2006, en nästan paradisisk demokrati. I England har exempelvis polisen rätt att mörda demonstranter, det har man inte i Sverige - ännu!  8)

Sceptisk tror att Sverige är ett kollektivistiskt samhälle - med det visar våran stjärna att han inte förstår ordet "kollektivistisk" innebörd!  :lol:

P.S. Dem Sceptisk kallar "vanligt folk" och "förlorarna" - är det sverigedemokraterna han då avser?  :wink:

Här en liknelse mellan Nazzetyskland och England idag:

Självklart vill folket inte ha krig. Men i slutändan är det landets ledare som avgör politiken, och det är alltid en enkel sak att dra med folket, om det så är en demokrati, en fascistisk diktatur, eller ett parlament, eller en kommunistisk diktatur. Röst eller ingen röst, folket kan alltid fås att lyda ledarna. Det är enkelt. Allt man behöver göra är att säga åt dem att de håller på att attackeras, och fördöma pacifisterna för brist på patriotism och för att utsätta landet för en större fara. Det fungerar på samma sätt i vilket land som helst.”
Hermann Göring, före detta riksmarskalk och chef för flygvapnet i Nazityskland, i samband med Nürnbergrättegångarna.

Ungefär samma sak säger man i dagens England, fast skillnaden är bara att fienden nu är muslim.......

MVH
bigj

[Sceptisk]

Vi vet redan att du lever i din egen lilla värld Jbig, men måste du understryka det också?

[Jbig]

Hejsan!

Sceptisk funderar i vilken värld man kan leva uti, tja, det beror på ens egna kunskaper! Här visar sceptisk sina "kunskaper":

"....I England är det annorlunda, där är politikerna folkvalda och representerar folk på ett helt annat sätt. Där har vi något att lära oss....."

Han känner nog inte till att vi har val även i Sverige! Tala om att ej veta vilken värld man lever uti!  :D

Nu vidare i de kollandet av dem totalitära vibarna inom den brittiska mediesvängen!
Många brittiska journalister, och medier, ägnar mycket kraft åt att vara sin statsapparats handgångne män - och då kommer journalistiken i skymundan helt.

Vad hade journalisterna då i gengäld att erbjuda dessa spionorganisationer kan man fråga sig? Denna generositet kom bl.a. från Information Research Department på utrikesdepartementet (IRD), en hemlig myndighet för politisk krigföring som under 1950-9160-talen ”styrde” en hel del journalister på Fleet Street, som Lyn Smith visar i sin forskningsrapport. IRD använde sig av sann, delvis sann och felaktig propaganda, man planterade falska officiella dokument, förtal och rena lögner i medierna. Under den antikoloniala kampen spelade IRD en stor roll för att nyheterna från blodbaden i Kenya, Malaya och Cypern tystades ned och undertrycktes.

Särskillt blodbaden i Malaya i början av 1960-talet, utförda av brittisk, militär framställdes, och framställs ännu, som en ”modell” för upprorsbekämpning. När kenyanerna gjorde uppror mot den brittiska kolonialmakten i början av 1950-talet, det s.k. Mau Mau, framställdes detta som en terroristkampanj mot de vita av den brittiska staten. Kampen för mänskliga rättigheter i Nordirland framställdes också som ett uppror mot lag och ordning av den brittiska staten under 1970-talet. Att det främst var den brittiska armén och säkerhetspolisen som terroriserade människorna förnekades, och förnekas än idag.

Framställningen att Sovjetunionen var en kärnvapenstat som hotade Västeuropa legitimerade president Kennedy att tala om en ”ojämn robotbalans” som måste åtgärdas under början av 1960-talet, något som ivrigt påhejades av Storbritannien och sågs som en triumf för desinformationen dessa år av kallt krig. År 1991 avslöjade tidningen The Guardian att det fanns omkring 500 framstående britter som fick betalt av CIA genom de korrupta bankerna Bank of Commerce och Crédit International i London. Under fyrtio års tid satt en överste på BBC World Service kontor och skickade namnen på dem som sökte redaktionella arbeten vid BBC till MI5 för ”granskning”. Journalister som var kända för att vara självständiga vägrades anställning eftersom de inte ansågs vara ”pålitliga”.

Det fanns både journalister och ministrar i Tony Blairs regering som tillhörde nätverket ”efterträdargenerationen”, vilka ingick i ”Brittish-American Project for the Successor Generation”, startat 1985 med pengar från Philadelphia och som var känd för sina högerinriktade kampanjer. Denna organisation startades under Reagans presidentperiod och syftade till att göra något mot den oro som kärnvapenutplaceringarna orsakade i Storbritannien och övriga Västeuropa i början av 1980-talet.

Vi återkommer med mer om det brittiska, och längre fram amerikanska, propagandakriget gentemot de demokratiska krafterna.....

MVH
bigj