Detta stycke siktar på att sopa bort uppfattningen somliga socialister har, att rika är de enda levande, mänskliga varelser som kan vara jättestygga, medan alla andra indivier ur "folket" är "goda innerst inne". Godheten är en djup instinkt. Ordet "god" behöver en definition: att anstränga sig på egen bekostnad för andra utan att förvänta sig något i gengäld. Socialister vet att de måste övertyga eventuella lyssnare, och inför sig själva sväva runt i villfarelsen, att människor är "goda", dvs mer eller mindre altruistiska och tänker inte särskilt mycket på vad man får utan snarare vad man kan ge. Det kan här vara värt att klargöra exakt vilka socialister jag talar om:
* äkta marxister behöver kanske inte ta åt sig så mycket av detta stycke
* anarkister har jag ingen aning om hur de beskriver människans natur, men anarkister är obetydliga som organisation
* socialdemokrater och vänsterpartister bör känna sig hårt träffade. Dessa uppskattar Marx som person, när de hör Marx namn nickar de uppskattande, även om de inte läst hans skrifter. Detta ligger dem emellertid till last som läsaren strax ska få se.
Dessutom bör hårdföra feminister ta åt sig, sådana som menar att kvinnor och män är på millimetern likadana, att det finns inga som helst beteenden som bottnar i biologiska och genetiska skillnader. Alla beteenden beror istället helt på miljö och uppfostran. För nu producerar trots allt män testosteron vilket påverkar beteendet. Det finns två möjliga alternativ hur man kan klassificera dessa socialister:
* de bör klassas som psykossjuka; Wikipedia har en hyfsad beskrivning av psykos: "Psykos är ett mentalt ohälsotillstånd som innebär att individen tappar kontakten med omgivningens verklighet. Omgivningen uppfattar den drabbade som allvarligt personlighetsförändrad när detta inträffar, och man känner inte igen människan som drabbats av psykos. Den drabbade själv har en förändrad verklighetsuppfattning och hallucinerar, vilket innebär att han/hon ser saker ingen annan ser, hör röster ingen annan hör och känner andra saker än vad andra närvarande upplever. Ofta är dessa hallucinationer förenade med stor rädsla och ångest."
* denna tro bör klassas som en religion, vilket är ganska ironiskt i och med att vänsterpartister och socialdemokrater brukar vara ateister; skulle jag placera stämpeln religion på dessa människor, gör jag det lugnt i vetskapen att de själva brukar "ha en tro på människan", att "människan har en enorm skaparkraft". Tron behövs av socialister för att inbilla sig att "äkta" socialister kommer aldrig korrumperas eller fatta fel beslut om de finner sig sitta i en beslutandeställning över ett geografiskt område eller en organisation. Denna tro brukar manifesteras i åsikter som följer alldeles härefter.
Med 'goda' menas ur de godhetstroende socialisters synvinkel att människan i gemen har en inre, brinnande längtan efter jämlikhet, jämställdhet, rättvisa, generositet, vänliga samtal och att visa omtanke om alla, även dem man inte ser med blotta ögat. Tanken att det är enbart de rika man ska fördöma och rikta samhällets agg mot är ingen som existerar enbart på ett debattforum, skrivet av några naiva ungdomar i någon obskyr, inavlad SSU-cell. Utan denna tanke ser jag skymta fram här och var bland ledande vänsterpolitiker som intervjuas i media. Och journalister nickar instämmande eller utan eftertanke till de ytterst visa orden från oraklet vänsterpolitikern utan att reflektera vidare över budskapen. Ur denna socialists synvinkel är rika giriga, egoistiska, hagalna, lystna efter pengar och tvekar inte att kliva över lik för att få sin vilje igenom. USA:s rika vita, anglosaxiska protestanter ses som stereotyper för typiska kapitalister vilak ska nagelfaras och kritiseras. Det är i verkligheten förresten inte rika, vita protestanter i USA som har högst inkomster. Om 100 står för total amerikansk medelinkomst, har de rika, vita protestanterna 105, medan judar har 170, japaner 132, polacker 115, kineser 112 och italienare även de 112.
Tvärtemot de rikas klandervärda, hedonistiska, monetära utsvävningar står "folkets" exemplariska, beundransvärda uppfattning och kultur. Folket vill inte alls ha pengar, vilka i sin tur ska kunna ge DVD-spelare, utlandssemester, vackra kläder och kanske en Chrysler. Nej, folket längtar efter att arbeta hårt, så länge som möjligt och kräver inget som helst i gengäld, absolut ingenting materiellt. Medan kapitalister vill arbeta så lite som möjligt och leva gott på andras bekostnad, vill "folket" arbeta så mycket som möjligt på sin egna bekostnad. Folket tänker inte alls på sig självt. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att människan tillskrivs någon slags godhet, i och med att allt det onda människan någonsin kan uppbringa förekom i exempelvis andra världskriget. Zoologen Robert Ardrey ställde sig själv samma fråga när han diskuterade beteende och instinkter med diverse vetenskapsmän, vilka i princip förnekar att det överhuvudtaget existerar ett speciellt beteende mitt framför ögonen. "Om vi försvarar äganderätten till vår mark eller vårt lands överhöghet gör vi det av samma skäl som de lägre djurens, inte mindre medfödda, inte mindre outplånliga. Hunden som skäller på oss innanför husses staket handlar av ett motiv som inte kan skiljas från husses när staketet sattes upp." Ardrey drog paralleller till en teaterpjäs där en man stjäl en elefant, men blir påkommen av en polis. När polisen frågar tjuven "Är det din elefant?", svarar denne undrande och oförstående "Vilken elefant?". Ja, "Vilka krig?" Vänsterintellektuella bortser även ifrån sin klagan att "den äkta socialismen" förråds; hela det gamla socialistblocket i öst och även socialdemokratiska regeringar här i västerlandet påstås ha tappat gnistan, kanske rentav aldrig ens varit intresserade av arbetarnas väl och ve. Personer som vuxit upp med socialistisk litteratur och slagord som rättvisa visar sig alltå, när det kommer till kritan, bli egoistiska och maktgalna. Hur i allsin dagar kan det ske, om nu människan är god innerst inne?
Existerar den biologiska grunden för socialism?
Moderator: Moderatorgruppen
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
De rika och de förrädiska socialistledarna är inte speciella människor vilka på grund av en lustig, unik, egentligen defekt liten genuppsättning råkar begå fel. Dessa är inte en slags adlig, utomjordlig, fristående ras som anlänt ifrån yttre rymden för att kolonnisera jorden och förtrycka människan, utan de är - människor! Den viljan att samla på sig pengar, finns inte den hos resten av befolkningen? "Omöjligt!", säger socialisten. Är resterande del av populationen immun mot sådana lumpna begär de rika har? Men hur bemöter arbetarrörelser i Sverige varandra? Jo, vi ser arbetare som grälar sinsemellan om pengar! Hur kan något sådant inträffa? Välbetalda direktörer hamnar direkt i skottlinjen för personer med lön under 25 000 kronor peer månad. Direktörerna är giriga. Låt oss nu se hur arbetare resonerar. Iden om "solidarisk lönepolitik" är gammal, planerna existerade redan under 1920-talet. Politiken innebar helt enkelt att högavlönade LO-anslutna arbetare skulle avstå från lön till förmån för lägre avlönade. Genom centrala förhandlingar mellan fackföreningar samt arbetsköpare skulle denna modell kunna tillämpas.
* 1922 protesterade byggnads- och livsmedelsarbetare
* 1941 protesterade grafiker, gjutare och återigen byggnadsarbetare
* 1969 markerade Arne Geijer både mot Svenska Arbetsgivarföreningen, men även mot andra löntagarorganisationer: "Allt vad ni ger övriga grupper ska även LO-kollektivet ha - och inte i procent utan i kronor".
* 1983 bröt sig LO-anslutna förbund inom verkstadsindustrin ur de centrala förhandlingarna och ville istället tala direkt med arbetsköparen för att kunna få högre lön
* 1986 kallade LO:s Metalls ordförande Leif Blomberg fackföreningen Kommunal för "en gökunge" i och med de offentlig anställdas ökade lönekrav
* Hela tiden hårdbevakade LO och TCO varandras inkomster, och om den ena gruppen fick mer än den andre, framfördes direkt krav till regeringen från den sida med mindre inkomstökning om kompensation genom skatter. Svante Nycander skriver: "Om LO lyckas lyfta sina låglönegrupper, stiger genomsnittslönen inom industrin. TCO och SACO anser då att de är berättigade till kompensation. Hur ska man i så fall klara utjämningen? Det går inte". Resultatet blev en löneglidning, när mer och mer pengar pumpades in i ekonomin för att kompensera olika gruppers krav, för att slutligen underminera kronans värde runt 1990.
Om pengar inte är allt, hur kommer det sig då att pengar tycks vara det som mestadels rör sig i fackordförandens och glödande socialisters huvuden? Jo, svaret är att de är inte bättre eller sämre än vilken slumpvis utvald kapitalist (eller jag för den delen) som helst. Den som, liksom jag häromdagen, någon gång hör talas om ordet "solidaritet" bör vara medveten att den som talar menar att andra organisationer ska på något sätt överföra pengar till den organisation just talaren tillhör. Socialism verkar inte medföra någon direkt sämja. Kanske det ligger i människans natur? Psykologen Steven Pinker skriver vad som framkommer i psykologiska experiment: "Socialpsykologiska experiment visar att människor konsekvent överskattar sina talanger, sin hederlighet, generositet, och självständighet. De övervärderar också sitt eget bidrag till gemensamma projekt, menar att de egna framgångarna beror på skicklighet och motgångarna på otur, och tycker alltid att motparten dragit det längsta strået i en kompromiss. Och folk håller fast vid denna uppblåsta självuppfattning också när de kopplas till vad de uppfattar som en tillförlitlig lögndetektor." Vad sker om denna personliga inställning ligger kvar innuti den socialistiske medborgaren när denne kan angripa vilken ojämlikhet och orättvisa som helst?
Hur ska vi förklara inbördeskriget mellan arbetare? En vänstersympatisör som läser detta ska inte reagera med skygglappar på dessa ord; erfarenheten säger mig att det kan vara mycket troligt att någon reagerar med ett totalt irrationellt stickspår i stil med "Ja, det är hemskt att det finns giriga rika, så det gäller för arbetarklassen att föra över de rikas pengar dit de egentligen tillhör, till folket". Men det nyss skrivna, att arbetare själva har penningsug, bortfaller totalt. Fråga mig inte hur det går till. En liberal finner ingenting uppseendeväckande att människor sluter sig samman i organisationer för att få sin vilje igenom. Detta uttalande av mig alldeles nyss fördöms säkert av någon socialist, gärna någon ur nyvänstern, med orden: "Du återspeglar bara vilka tankar som tumlar runt inne i dig, för det är inte många arbetare som är själviska. Förmodligen är du något fegt, ynkligt rikemansbarn som är rädd att folket ska få tillbaka de pengar dina föräldrar stulit".
Om aggression inte är medfödda egenskaper och om godhet finns där någonstans djupt inom människan som instinkter, borde barn vara de trevligaste varelser av alla - än så länge ofördärvade av det kalla, omgivande samhället. Att människan är innerst inne god kan man ifrågasätta med den berömde tyske psykologen Konrad Lorenz och hans bok Aggression: "Om aggressionen bara vore en reaktion på vissa yttre betingelser, som så många psykologer och sociologer tidigare trodde, skulle mänsklighetens situation inte vara lika farlig som den verkligen är. Då skulle man principiellt sett kunna utforska de reaktionsutlösande faktorerna och koppla bort dem. Freud kan ta åt sig äran av att som den förste ha insett aggressionens självständighet, och han visade också att bristen på social kontakt, framför allt förlusten av den, hör till de starkt understödjande faktorerna. Den felaktiga slutsats som många amerikanska pedagoger drar ur denna i och för sig riktiga ide var, att barn skulle bli mindre neurotiska, bättre anpassade till omvärlden och framför allt mindre aggressiva som vuxna om man redan från de var små besparade dem varje besvikelse (så kallad frustration) och gav efter dem i allt. Den amerikanska uppfostringsmetod som grundade sig på dessa antaganden visade bara att aggressionsdriften, som så många andra instinkter, spontant väller fram ur människans inre. Den ledde till otaliga fullständigt outhärdligt fräcka barn som var allt annat än icke aggressiva. Denna tragikomiska sak fick emellertid tragiska följder när dessa barn blev äldre och plötsligt mötte den hjärtlösa offentliga meningen när de t ex började college. Under trycket av den sociala inordning som nu så hårt påtvingades dem blev många ungdomar som uppfostrats på detta sätt verkligt neurotiska." Någon som läser detta kanske protesterar och menar att "barn har ju inte riktigt mognat såman ska väl inte peka på dem som exempel". Ja just det, instinkterna har inte av den yttre miljön dämpats och kontrollerats, så kan man också säga det.
* 1922 protesterade byggnads- och livsmedelsarbetare
* 1941 protesterade grafiker, gjutare och återigen byggnadsarbetare
* 1969 markerade Arne Geijer både mot Svenska Arbetsgivarföreningen, men även mot andra löntagarorganisationer: "Allt vad ni ger övriga grupper ska även LO-kollektivet ha - och inte i procent utan i kronor".
* 1983 bröt sig LO-anslutna förbund inom verkstadsindustrin ur de centrala förhandlingarna och ville istället tala direkt med arbetsköparen för att kunna få högre lön
* 1986 kallade LO:s Metalls ordförande Leif Blomberg fackföreningen Kommunal för "en gökunge" i och med de offentlig anställdas ökade lönekrav
* Hela tiden hårdbevakade LO och TCO varandras inkomster, och om den ena gruppen fick mer än den andre, framfördes direkt krav till regeringen från den sida med mindre inkomstökning om kompensation genom skatter. Svante Nycander skriver: "Om LO lyckas lyfta sina låglönegrupper, stiger genomsnittslönen inom industrin. TCO och SACO anser då att de är berättigade till kompensation. Hur ska man i så fall klara utjämningen? Det går inte". Resultatet blev en löneglidning, när mer och mer pengar pumpades in i ekonomin för att kompensera olika gruppers krav, för att slutligen underminera kronans värde runt 1990.
Om pengar inte är allt, hur kommer det sig då att pengar tycks vara det som mestadels rör sig i fackordförandens och glödande socialisters huvuden? Jo, svaret är att de är inte bättre eller sämre än vilken slumpvis utvald kapitalist (eller jag för den delen) som helst. Den som, liksom jag häromdagen, någon gång hör talas om ordet "solidaritet" bör vara medveten att den som talar menar att andra organisationer ska på något sätt överföra pengar till den organisation just talaren tillhör. Socialism verkar inte medföra någon direkt sämja. Kanske det ligger i människans natur? Psykologen Steven Pinker skriver vad som framkommer i psykologiska experiment: "Socialpsykologiska experiment visar att människor konsekvent överskattar sina talanger, sin hederlighet, generositet, och självständighet. De övervärderar också sitt eget bidrag till gemensamma projekt, menar att de egna framgångarna beror på skicklighet och motgångarna på otur, och tycker alltid att motparten dragit det längsta strået i en kompromiss. Och folk håller fast vid denna uppblåsta självuppfattning också när de kopplas till vad de uppfattar som en tillförlitlig lögndetektor." Vad sker om denna personliga inställning ligger kvar innuti den socialistiske medborgaren när denne kan angripa vilken ojämlikhet och orättvisa som helst?
Hur ska vi förklara inbördeskriget mellan arbetare? En vänstersympatisör som läser detta ska inte reagera med skygglappar på dessa ord; erfarenheten säger mig att det kan vara mycket troligt att någon reagerar med ett totalt irrationellt stickspår i stil med "Ja, det är hemskt att det finns giriga rika, så det gäller för arbetarklassen att föra över de rikas pengar dit de egentligen tillhör, till folket". Men det nyss skrivna, att arbetare själva har penningsug, bortfaller totalt. Fråga mig inte hur det går till. En liberal finner ingenting uppseendeväckande att människor sluter sig samman i organisationer för att få sin vilje igenom. Detta uttalande av mig alldeles nyss fördöms säkert av någon socialist, gärna någon ur nyvänstern, med orden: "Du återspeglar bara vilka tankar som tumlar runt inne i dig, för det är inte många arbetare som är själviska. Förmodligen är du något fegt, ynkligt rikemansbarn som är rädd att folket ska få tillbaka de pengar dina föräldrar stulit".
Om aggression inte är medfödda egenskaper och om godhet finns där någonstans djupt inom människan som instinkter, borde barn vara de trevligaste varelser av alla - än så länge ofördärvade av det kalla, omgivande samhället. Att människan är innerst inne god kan man ifrågasätta med den berömde tyske psykologen Konrad Lorenz och hans bok Aggression: "Om aggressionen bara vore en reaktion på vissa yttre betingelser, som så många psykologer och sociologer tidigare trodde, skulle mänsklighetens situation inte vara lika farlig som den verkligen är. Då skulle man principiellt sett kunna utforska de reaktionsutlösande faktorerna och koppla bort dem. Freud kan ta åt sig äran av att som den förste ha insett aggressionens självständighet, och han visade också att bristen på social kontakt, framför allt förlusten av den, hör till de starkt understödjande faktorerna. Den felaktiga slutsats som många amerikanska pedagoger drar ur denna i och för sig riktiga ide var, att barn skulle bli mindre neurotiska, bättre anpassade till omvärlden och framför allt mindre aggressiva som vuxna om man redan från de var små besparade dem varje besvikelse (så kallad frustration) och gav efter dem i allt. Den amerikanska uppfostringsmetod som grundade sig på dessa antaganden visade bara att aggressionsdriften, som så många andra instinkter, spontant väller fram ur människans inre. Den ledde till otaliga fullständigt outhärdligt fräcka barn som var allt annat än icke aggressiva. Denna tragikomiska sak fick emellertid tragiska följder när dessa barn blev äldre och plötsligt mötte den hjärtlösa offentliga meningen när de t ex började college. Under trycket av den sociala inordning som nu så hårt påtvingades dem blev många ungdomar som uppfostrats på detta sätt verkligt neurotiska." Någon som läser detta kanske protesterar och menar att "barn har ju inte riktigt mognat såman ska väl inte peka på dem som exempel". Ja just det, instinkterna har inte av den yttre miljön dämpats och kontrollerats, så kan man också säga det.
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
En intressant forskning är sociobiologin - läran hur gener styr mänskligt beteende. En känd sociobiolog är Richard Dawkins och dennes bok Den själviska genen. Han går häri bl a in på spelteorier - mänskliga strategier för hur man ska bete sig i samspel med andra människor, när han testade hur altruistiska från gatan handplockade försökspersoner är. Slumpvis utvalda personer är väl ingen dum försöksmetod för att studera någon påstådd utbredd altruism? Fångarnas dilemma innebär bl a att två personer kan spela mot varandra genom att visa en skylt med ett val man gjort. De bägge kan ha samma strategi eller helt olika. Spelet går helt enkelt ut på att spelarna belönas individuellt för sina val. Genom att välja valet ' avhopp' får en spelare ett stort antal poäng medan motspelaren får ingenting alls; genom att välja 'fortsätta' kan en spelare få ett något mindre antal poäng om även den andre spelaren väljer 'fortsätta'. I det långa loppet i datorsimulationer, berättar Dawkins, vann strategin Öga för öga vilket innebar att en spelare härmade det den andre spelaren gjorde. "Spelteoretiker delar upp spel i nollsummespel och icke-nollsummespel. Ett nollsummespel är ett spel i vilket en vinst för den ene spelaren är en förlust för den andre. Schack är ett nollsummespel för båda spelarnas mål är att vinna och det innebär att få den andre spelaren förlora. Fångarnas dilemma, å andra sidan, är ett icke-nollsummespel. Där finns en bankir som betalar ut pengar, och det är möjligt för de två spelarna att skrattande gå arm i arm hela vägen fram till banken. ... Emellertid är det tyvärr så att när psykologer organiserar upprepade Fångarnas dilemma-spel mellan verkliga personer, faller nästan alla spelare offer för avundsjuka och uppnår relativt dåliga resultat när det gäller utdelning i pengar. Det verkar som om många människor, kanske utan att ens reflektera över det, hellre skulle bekämpa den andre spelaren än att samarbeta med honom och kämpa mot bankiren."
Steven Pinker skriver i sin alldeles strålande bok Ett oskrivet blad:
"I en spelsituation får den ena deltagaren en större summa pengar att dela mellan sig själv och den andra deltagaren. Denna andra deltagare ställs inför valet att godta eller förkasta detta.. Om man förkastar det, får ingendera parten någonting alls. Av själviska själv borde den första deltagaren behålla det mesta av slantarna för egen del; och likaså av sjäviska skäl bör den andre deltagaren tacka ja till de återtående smulorna, hur lite det än är, eftersom en skiva av limpan trots allt är bättre än inget bröd alls. I verkligheten visar det sig att givaren är beredd att avstå nästan halva summan, och mottagaren nöjer sig med inte mycket mindre än hälften. Om han inte får vad han begär, väljer han hellre av ren missunsammhet att förkasta erbjudandet, trots att han är medveten om att båda parter i så fall blir helt utan. Det tycks som om mottagaren drivs av en självrättfärdig vrede över att givaren är så självisk och vill se denne bestraffad, trots att det går ut över honom själv. Givaren förutser detta och kommer med ett erbjudande som är precis så generöst att mottagaren kan förväntas acceptera det. Att givarens generositet till stor del motiveras av rädsla för motpartens hämnd framgår av följande två varianter av experimentet. I det ena fallet har givaren diktatorisk makt och fördelar helt enkelt pengarna efter eget tycke utan att motparten kan göra något åt saken. Utan risk för repressalier blir hans erbjudande betydligt knussligare. Men erbjudandet är trots allt mer generöst än det hade behövt vara, vilket beror på att givaren oroar sig för att bli betraktad som en snålvarg - ett rykte som skulle kunna skada honom i längden. Att det förhåller sig så framgår av av den variant där flera deltagare lägger sina erbjudanden i förseglade kuvert och ingen, vare sig försöksledare eller deltagare, vet vem som erbjudit vad. Med den utformningen rasar generositeten i botten: de flesta deltagare behåller alltsammans för egen räkning. En annan variant tar sikte på det gemensamma bästa: var och en lämnar ett frivilligt bidrag till en gemensam pott som försöksledaren sedan dubblar, varpå summan fördelas jämnt mellan deltagarna oberoende av hur mycket de bidragit med. För den enskilda deltagaren är den optimala strategin att tänka egoistiskt och inte lämna något bidrag i förhoppningen att de andra kommer att fylla på potten och att han därmed får sin del av deras bidrag. Men om varje deltagare tänker så här blir det ju inga pengar i potten och ingen förtjänar en enda krona. Ur gruppens synvinkel vore det optimala att alla deltagare bidrar med allt de har, vilket betyder att alla sedan får den dubbla summan tillbaka. I verkligheten visar det sig emellertid att alla inblandade försöker snylta på de andras givmildhet, med följden att potten blir noll och intet och alla därmed har förlorat. Å andra sidan, om deltagarna tillåts både att lämna ett bidrag efter eget gottfinnande och utkräva böter av dem som inte bidrar, drabbas snart sagt alla av eftertankens kranka blekhet och bidrar med sin beskärda del till den gemensamma potten, med följd att alla tjänar på affären."
Detta fick Dawkins att skriva: "Denna bok är i första hand avsedd att vara intressant, men om du absolut vill utvinna en moral av något slag ur den, så läs den som en varning. Varningen går ut på att om du, som jag, gärna vill ha ett samhälle där individerna generöst och osjälviskt strävar efter det gemensamma bästa, så kan du inte räkna med någon större hjälp från den biologiska naturen."
Dessa ord kommer säkert fördömas å det hårdaste av en eventuellt läsande nyvänster som tror att andelen själviska människor i samhället är ytterst liten och man finner enbart i Djursholm, Lidingö eller Östermalm. Denna nyvänster reagerar helt i postmodernistisk anda, att beskylla obehaglig information vara fabricerad, subjektiv, anpassad, förvrängd. De vänsterintellektuella teorier är ju däremot rena sanningen självt och absolut ingen teori. Dawkins måste vara någon förvirrad forskare som antingen fabricerat eller på genomruttna vetenskapliga metoder verkligen trott sig upptäckt bevis för "samhällselitens räkning". Men vad säger då Friedrich Engels, Karl Marx kompanjon? Engels intresserade sig i allra högsta grad för genforskning, evolutionen, Charles Darwin och beteende. Det borde vänsterintellektuella av idag också göra. Gör man som vänster inte detta, får Darwins namn och teorier manipulerande och populistiskt nog passa vänstern som handen i handsken när det är dags att attackera kreationister, de som tror på en gud som skapat världen. En kort kommentar här om religiös tro är väl förtjänad: i USA tror 76% på den bibliska skapelseberättelsen; 79% tror att händelserna som skildras i Bibeln verkligen har inträffat; 76% tror att änglar och Djävulen existerar. Om amerikanska delstater skulle införa religiösa lagar, borde i så fall socialister jubla här i Sverige, därför att det är ett demokratiskt beslut. Socialister uppskattar "direktdemokrati" eller "direkt aktion". I USA:s fall bör i så fall varje medborgare i sin delstat kunna rösta om:
* aborter ska tillåtas
* morgonbön ska ske varje dag i skolorna
* kreationism ska ha företräde framför evolution
* homosexualitet ska förbjudas
* astrologi och spiritism (avgudadyrkan), ja kanske rentav ateism ska förbjudas att öppet visas och demonstreras
Dessa beslut tycks för mig vara långt enklare än att besluta vilka personer som ska producera tio ton svavelsyra , var någonstans och till vad denna syra ska användas. Och alla berörda invånare ska rätta sig efter röstutfallet, eller flytta från delstaten. Nåja, efter en attack mot religiösa är det i nästa ögonblick dags att stänga dörren för en diskussion kring vad Darwins teorier kan leda till för upptäckter när det gäller människans beteenden. Engels avskydde uppdelningen i goda respektive onda, när han skrev i Anti Dühring: "Nu medför emellertid redan människans härstamning ur djurriket att hon aldrig helt kan bli kvitt det bestialiska och att det följaktligen endast kan röra sig om ett mer eller ett mindre, om en skillnad i graden av bestialitet respektive mänsklighet."
Är det fortfarande någon vänsterintellektuell som vill koncentrera sig på enbart själviska rika och deras medlöpare liberaler, eller kan det inte vara dags att med eftertanke se vad Engels faktiskt skriver? Han antyder att det finns en djurisk sida hos envar människa, en sida som verkligen inte resonerar altruistiskt. Även Konrad Lorenz insåg att socialister som nyvänster skulle bli vansinniga om man kopplar samman människa med djur. Han skrev: "Emellertid lämnar vi nu skildringen av vad iakttagelser och experiment har lärt oss om det aggressiva beteendet hos djur, och vänder oss till frågan om man av allt detta kan lära sig sådant som kan tillämpas på mäniskan och som kan utnyttjas till att skydda henne mot de faror som hennes aggressionsdrift innebär. Många människor ser redan i denna fråga en förolämpning mot människovärdet. Vi betraktar oss själva alltför gärna som universums medelpunkt, som något som inte tillhör den övriga naturen utan står i motsats till den som något väsensskilt och högre. Att framhärda i denna villfarelse är för många ett behov, de förblir döva för det klokaste råd som en vis man någonsin gett: gnoti seavton, känn dig själv. ... Att människan härstammar från djuren förnekas visserligen inte, men hennes nära släktskap med den anstötliga schimpansen hoppar man över med några logiska kullerbyttor eller också kringgår man den på sofistiska omvägar. ... Den obehagliga känsla av instängdhet som många människor får när de ser orsaksbundenheten bakom alla naturskeenden, inklusive det mänskliga beteendet, sammanhänger säkerligen med deras begripliga behov av frihet för den egna viljan och med deras likaledes välgrundade önskan att inte låta det egna handlandet bestämmas av tillfälliga orsaker utan av högre mål."
Steven Pinker skriver i sin alldeles strålande bok Ett oskrivet blad:
"I en spelsituation får den ena deltagaren en större summa pengar att dela mellan sig själv och den andra deltagaren. Denna andra deltagare ställs inför valet att godta eller förkasta detta.. Om man förkastar det, får ingendera parten någonting alls. Av själviska själv borde den första deltagaren behålla det mesta av slantarna för egen del; och likaså av sjäviska skäl bör den andre deltagaren tacka ja till de återtående smulorna, hur lite det än är, eftersom en skiva av limpan trots allt är bättre än inget bröd alls. I verkligheten visar det sig att givaren är beredd att avstå nästan halva summan, och mottagaren nöjer sig med inte mycket mindre än hälften. Om han inte får vad han begär, väljer han hellre av ren missunsammhet att förkasta erbjudandet, trots att han är medveten om att båda parter i så fall blir helt utan. Det tycks som om mottagaren drivs av en självrättfärdig vrede över att givaren är så självisk och vill se denne bestraffad, trots att det går ut över honom själv. Givaren förutser detta och kommer med ett erbjudande som är precis så generöst att mottagaren kan förväntas acceptera det. Att givarens generositet till stor del motiveras av rädsla för motpartens hämnd framgår av följande två varianter av experimentet. I det ena fallet har givaren diktatorisk makt och fördelar helt enkelt pengarna efter eget tycke utan att motparten kan göra något åt saken. Utan risk för repressalier blir hans erbjudande betydligt knussligare. Men erbjudandet är trots allt mer generöst än det hade behövt vara, vilket beror på att givaren oroar sig för att bli betraktad som en snålvarg - ett rykte som skulle kunna skada honom i längden. Att det förhåller sig så framgår av av den variant där flera deltagare lägger sina erbjudanden i förseglade kuvert och ingen, vare sig försöksledare eller deltagare, vet vem som erbjudit vad. Med den utformningen rasar generositeten i botten: de flesta deltagare behåller alltsammans för egen räkning. En annan variant tar sikte på det gemensamma bästa: var och en lämnar ett frivilligt bidrag till en gemensam pott som försöksledaren sedan dubblar, varpå summan fördelas jämnt mellan deltagarna oberoende av hur mycket de bidragit med. För den enskilda deltagaren är den optimala strategin att tänka egoistiskt och inte lämna något bidrag i förhoppningen att de andra kommer att fylla på potten och att han därmed får sin del av deras bidrag. Men om varje deltagare tänker så här blir det ju inga pengar i potten och ingen förtjänar en enda krona. Ur gruppens synvinkel vore det optimala att alla deltagare bidrar med allt de har, vilket betyder att alla sedan får den dubbla summan tillbaka. I verkligheten visar det sig emellertid att alla inblandade försöker snylta på de andras givmildhet, med följden att potten blir noll och intet och alla därmed har förlorat. Å andra sidan, om deltagarna tillåts både att lämna ett bidrag efter eget gottfinnande och utkräva böter av dem som inte bidrar, drabbas snart sagt alla av eftertankens kranka blekhet och bidrar med sin beskärda del till den gemensamma potten, med följd att alla tjänar på affären."
Detta fick Dawkins att skriva: "Denna bok är i första hand avsedd att vara intressant, men om du absolut vill utvinna en moral av något slag ur den, så läs den som en varning. Varningen går ut på att om du, som jag, gärna vill ha ett samhälle där individerna generöst och osjälviskt strävar efter det gemensamma bästa, så kan du inte räkna med någon större hjälp från den biologiska naturen."
Dessa ord kommer säkert fördömas å det hårdaste av en eventuellt läsande nyvänster som tror att andelen själviska människor i samhället är ytterst liten och man finner enbart i Djursholm, Lidingö eller Östermalm. Denna nyvänster reagerar helt i postmodernistisk anda, att beskylla obehaglig information vara fabricerad, subjektiv, anpassad, förvrängd. De vänsterintellektuella teorier är ju däremot rena sanningen självt och absolut ingen teori. Dawkins måste vara någon förvirrad forskare som antingen fabricerat eller på genomruttna vetenskapliga metoder verkligen trott sig upptäckt bevis för "samhällselitens räkning". Men vad säger då Friedrich Engels, Karl Marx kompanjon? Engels intresserade sig i allra högsta grad för genforskning, evolutionen, Charles Darwin och beteende. Det borde vänsterintellektuella av idag också göra. Gör man som vänster inte detta, får Darwins namn och teorier manipulerande och populistiskt nog passa vänstern som handen i handsken när det är dags att attackera kreationister, de som tror på en gud som skapat världen. En kort kommentar här om religiös tro är väl förtjänad: i USA tror 76% på den bibliska skapelseberättelsen; 79% tror att händelserna som skildras i Bibeln verkligen har inträffat; 76% tror att änglar och Djävulen existerar. Om amerikanska delstater skulle införa religiösa lagar, borde i så fall socialister jubla här i Sverige, därför att det är ett demokratiskt beslut. Socialister uppskattar "direktdemokrati" eller "direkt aktion". I USA:s fall bör i så fall varje medborgare i sin delstat kunna rösta om:
* aborter ska tillåtas
* morgonbön ska ske varje dag i skolorna
* kreationism ska ha företräde framför evolution
* homosexualitet ska förbjudas
* astrologi och spiritism (avgudadyrkan), ja kanske rentav ateism ska förbjudas att öppet visas och demonstreras
Dessa beslut tycks för mig vara långt enklare än att besluta vilka personer som ska producera tio ton svavelsyra , var någonstans och till vad denna syra ska användas. Och alla berörda invånare ska rätta sig efter röstutfallet, eller flytta från delstaten. Nåja, efter en attack mot religiösa är det i nästa ögonblick dags att stänga dörren för en diskussion kring vad Darwins teorier kan leda till för upptäckter när det gäller människans beteenden. Engels avskydde uppdelningen i goda respektive onda, när han skrev i Anti Dühring: "Nu medför emellertid redan människans härstamning ur djurriket att hon aldrig helt kan bli kvitt det bestialiska och att det följaktligen endast kan röra sig om ett mer eller ett mindre, om en skillnad i graden av bestialitet respektive mänsklighet."
Är det fortfarande någon vänsterintellektuell som vill koncentrera sig på enbart själviska rika och deras medlöpare liberaler, eller kan det inte vara dags att med eftertanke se vad Engels faktiskt skriver? Han antyder att det finns en djurisk sida hos envar människa, en sida som verkligen inte resonerar altruistiskt. Även Konrad Lorenz insåg att socialister som nyvänster skulle bli vansinniga om man kopplar samman människa med djur. Han skrev: "Emellertid lämnar vi nu skildringen av vad iakttagelser och experiment har lärt oss om det aggressiva beteendet hos djur, och vänder oss till frågan om man av allt detta kan lära sig sådant som kan tillämpas på mäniskan och som kan utnyttjas till att skydda henne mot de faror som hennes aggressionsdrift innebär. Många människor ser redan i denna fråga en förolämpning mot människovärdet. Vi betraktar oss själva alltför gärna som universums medelpunkt, som något som inte tillhör den övriga naturen utan står i motsats till den som något väsensskilt och högre. Att framhärda i denna villfarelse är för många ett behov, de förblir döva för det klokaste råd som en vis man någonsin gett: gnoti seavton, känn dig själv. ... Att människan härstammar från djuren förnekas visserligen inte, men hennes nära släktskap med den anstötliga schimpansen hoppar man över med några logiska kullerbyttor eller också kringgår man den på sofistiska omvägar. ... Den obehagliga känsla av instängdhet som många människor får när de ser orsaksbundenheten bakom alla naturskeenden, inklusive det mänskliga beteendet, sammanhänger säkerligen med deras begripliga behov av frihet för den egna viljan och med deras likaledes välgrundade önskan att inte låta det egna handlandet bestämmas av tillfälliga orsaker utan av högre mål."
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
Denna djuriska, bestialiska sida ställer till rejäla problem för socialister. Engels skrev ganska utförligt i sina böcker om människans utveckling, om människans övergång mellan tidigt jägar- och samlarsamhälle, där någon egentlig individuell äganderätt inte existerar, i och med att den knappast behövdes när människan inte behövde några märkvärdiga verktyg för att klara sin vardag, till det efterföljande jordbruksamhället, där individuell äganderätt överhuvudtaget uppstår när arbetsdelning sker. Han skriver i Anti Dühring om människans utveckling:
"I det skick som människorna ursprungligen träder ut ur djurriket i trängre mening träder de även in i historien: ännu till hälften djur, primitiva, vanmäktiga gentemot naturkrafterna och okunniga om sina egna krafter; de är fattiga som djuren och föga mer produktiva än dessa. Det råder en viss jämlikhet i livsbetingelserna och för familjeöverhuvudena även ett slags jämlikhet i fråga om samhällsställning - i varje fall en frånvaro av samhällsklasser, som fortsätter att äga bestånd ännu i den naturvuxna åkerbruksdrivande gemenskapsorganisationen hos de senare kulturfolken. I varje sådan gemenskap finns från begynnelsen vissa gemensamma intressen av den karaktär att deras tillvaratagande - om också under uppsikt från gemenskapen - måste överlämnas till enskilda individer: avgörandet i tvister, bestraffningen av enskildas oberättigade övergrepp, uppsikt över bevattningen, särskilt i varma länder, och slutligen, under mycket primitiva förhållanden, de religiösa funktionerna. Sådana ämbetsuppdrag återfinns i den ursprungliga gemenskapsorganisationen under alla tider, så var det i den äldsta tyska markgemenskapen och så är det än i dag i Indien. De är självfallet utrustade med en viss maktfullkomlighet och representerar den första ansatsen till en statsmakt. Så småningom stegras produktivkrafterna: den tätare bebyggelsen skapar än gemensamma, än stridiga intressen mellan de enskilda kommunerna, vilkas gruppering till större enheter i sin tur framkallar ny arbetsdelning, skapande av organ för att tillvarata gemensamma och avvärja motstridiga intressen. Dessa organ, vilka redan som representanter för hela gruppens gemensamma intressen intar en särställning som under vissa omständigheter kan skärpas till ett öppet motsatsförhållande till den enskilda kommunen, blir så småningom allt självständigare, dels på grund av att ämbetsutövningen nästan som en självklar sak går i arv i en värld, där de naturvuxna formerna förhärskar, dels på grund av att organen i och med ökningen av konflikterna med andra grupper blir allt mer oumbärliga. Hur dessa samhällsorgan genom sin självständighet i förhållande till samhället med tiden kunde svinga sig upp till herravälde över samhället, hur den ursprunglige tjänaren där lyckan var gynnsam så småningom förvandlade sig till herre, hur denne herre alltefter omständigheterna framträdde som orientalisk despot eller satrap, som grekisk stamfurste, som keltisk klanhövding o.s.v., i vilken utsträckning han vid denna förvandling i yttersta hand betjänade sig av våld, hur slutligen de enskilda härskande personerna sammanslöt sig till en härskande klass - allt det behöver vi här inte gå in på."
I Familjens, statens och privategendomens ursprung fyller han ut med ett annat kort stycke om den intressanta övergången mellan jägar- och samlarsamhälle och senare jordbrukssamhälle och statsbildning:
"Den tätare befolkningen framtvingar en närmare sammanslutning inåt liksom utåt. Förbundet mellan besläktade stammar blir överallt en nödvändighet, snart nog också deras sammansmältning och därmed sammansmältningen av stammarnas olika områden till ett folkets gemensamma område. Folkets härförare - rex, basileus, thiudans - blir allt oumbärligare, en ständig tjänsteman. Folkförsamlingen uppkommer där den inte redan finns. Härförare, råd, folkförsamling bildar organen för det gentilsamhälle, som håller på att vidareutvecklas till en militär demokrati. Militär - ty kriget och organisationen för att föra krig har nu blivit regelbundna funktioner i folkets liv. Grannfolkens rikedomar eggar rovlystnaden hos dessa folk, som redan anser förvärvandet av rikedom vara ett av livets främsta syften. De är barbarer, att röva anser de vara lättare och till och med ärofullare än att arbeta sig till något. Kriget, som förut endast förts för att utkräva hämnd eller för att utöka ett område, som blivit otillräckligt, föres nu för blotta bytet, blir en stående förvärvskälla. Inte för inte reser sig de hotande murarna omkring de nya befästa städerna."
Det Engels menar i sina böcker är att i en begränsad grupp, i en begränsad isolerad organisation, där ett stort materiellt överflöd finns kan människan agera altruistiskt; man tänker inte på sina rättigheter eller skyldigheter. Men i en myriad av organisationer där människan dels byter tillhörighet och dessutom stöter på varandra, varandras äganderätter, och dessutom för en kamp om begränsade resurser, faller tanken att arbetarna ska i en kort, enkel, vänskaplig diskussion klara vardagens måsten. Människan klarade inte för tusentals år sedan, när man levde i en slags socialism, att övergå i ett stadium där få konflikter existerade i större utsträckning till ett annat stadium där konflikterna kom dagligen. Varför skulle människan klara det nu? Som synes säger socialismens galjonsfigurer att människan är aldrig innerst inne vid varje tillfälle god, frikostig och älskvärd mot vem som helst. Nu ser man en förklaring varför arbetare grälar inbördes. Hur ska socialister bortförklara det? Engels fokuserar mycket på relationerna inom en grupp, en stam, där relationerna är mycket gemytliga och trevliga, men kommenterar tyvärr och förvånansvärt nog i enbart hastigt förbigående relationer mellan grupper i det 'socialistiska' jägar- och samlarsamhället. Somliga antropolger menar att jägar- och samlarsamhällen generellt inte är särskilt aggressiva ens mot varandra. Glöm det! Engels skriver exempelvis om tyska ('socialistiska') stammar: "Vad som stod utanför stammen stod utanför lagen. Där det inte förelåg uttryckliga fredsfördrag härskade krig, stam mot stam, och kriget fördes med den grymhet, som utmärker människorna framför de andra djuren, och som först senare mildrades i den mån intresset så krävde." Om indianerna: "Hos några stammar finner vi en överhövding, vars befogenheter emellertid är mycket ringa. Han är en av sachems, som vid tillfällen, vilka kräver snabb handling, har att träffa provisoriska åtgärder till den tidpunkt, då rådet kan församlas och fatta slutgiltiga beslut. Det är en svag, men i den fortsatta utvecklingen i allmänhet ofruktbar ansats till en tjänsteman med verkställande makt. Denna har snarare, som det kommer att visa sig, i de flesta fall om inte överallt utvecklats ur den högsta härföraren. Längre än till förenandet i en stam kom det stora flertalet amerikanska indianer inte. Samlade i föga mansstarka stammar, skilda från varandra genom vidsträckta gränsområden, försvagade av eviga krig, besatt de med få människor ett oerhört område. Förbund mellan besläktade stammar bildades här och där på grund av tillfälliga nödlägen och upplöstes med dem. Men i enstaka trakter hade stammar, som ursprungligen var besläktade, åter slutit sig samman ur splittringen till varaktiga förbund och så tagit det första steget till bildandet av nationer."
"I det skick som människorna ursprungligen träder ut ur djurriket i trängre mening träder de även in i historien: ännu till hälften djur, primitiva, vanmäktiga gentemot naturkrafterna och okunniga om sina egna krafter; de är fattiga som djuren och föga mer produktiva än dessa. Det råder en viss jämlikhet i livsbetingelserna och för familjeöverhuvudena även ett slags jämlikhet i fråga om samhällsställning - i varje fall en frånvaro av samhällsklasser, som fortsätter att äga bestånd ännu i den naturvuxna åkerbruksdrivande gemenskapsorganisationen hos de senare kulturfolken. I varje sådan gemenskap finns från begynnelsen vissa gemensamma intressen av den karaktär att deras tillvaratagande - om också under uppsikt från gemenskapen - måste överlämnas till enskilda individer: avgörandet i tvister, bestraffningen av enskildas oberättigade övergrepp, uppsikt över bevattningen, särskilt i varma länder, och slutligen, under mycket primitiva förhållanden, de religiösa funktionerna. Sådana ämbetsuppdrag återfinns i den ursprungliga gemenskapsorganisationen under alla tider, så var det i den äldsta tyska markgemenskapen och så är det än i dag i Indien. De är självfallet utrustade med en viss maktfullkomlighet och representerar den första ansatsen till en statsmakt. Så småningom stegras produktivkrafterna: den tätare bebyggelsen skapar än gemensamma, än stridiga intressen mellan de enskilda kommunerna, vilkas gruppering till större enheter i sin tur framkallar ny arbetsdelning, skapande av organ för att tillvarata gemensamma och avvärja motstridiga intressen. Dessa organ, vilka redan som representanter för hela gruppens gemensamma intressen intar en särställning som under vissa omständigheter kan skärpas till ett öppet motsatsförhållande till den enskilda kommunen, blir så småningom allt självständigare, dels på grund av att ämbetsutövningen nästan som en självklar sak går i arv i en värld, där de naturvuxna formerna förhärskar, dels på grund av att organen i och med ökningen av konflikterna med andra grupper blir allt mer oumbärliga. Hur dessa samhällsorgan genom sin självständighet i förhållande till samhället med tiden kunde svinga sig upp till herravälde över samhället, hur den ursprunglige tjänaren där lyckan var gynnsam så småningom förvandlade sig till herre, hur denne herre alltefter omständigheterna framträdde som orientalisk despot eller satrap, som grekisk stamfurste, som keltisk klanhövding o.s.v., i vilken utsträckning han vid denna förvandling i yttersta hand betjänade sig av våld, hur slutligen de enskilda härskande personerna sammanslöt sig till en härskande klass - allt det behöver vi här inte gå in på."
I Familjens, statens och privategendomens ursprung fyller han ut med ett annat kort stycke om den intressanta övergången mellan jägar- och samlarsamhälle och senare jordbrukssamhälle och statsbildning:
"Den tätare befolkningen framtvingar en närmare sammanslutning inåt liksom utåt. Förbundet mellan besläktade stammar blir överallt en nödvändighet, snart nog också deras sammansmältning och därmed sammansmältningen av stammarnas olika områden till ett folkets gemensamma område. Folkets härförare - rex, basileus, thiudans - blir allt oumbärligare, en ständig tjänsteman. Folkförsamlingen uppkommer där den inte redan finns. Härförare, råd, folkförsamling bildar organen för det gentilsamhälle, som håller på att vidareutvecklas till en militär demokrati. Militär - ty kriget och organisationen för att föra krig har nu blivit regelbundna funktioner i folkets liv. Grannfolkens rikedomar eggar rovlystnaden hos dessa folk, som redan anser förvärvandet av rikedom vara ett av livets främsta syften. De är barbarer, att röva anser de vara lättare och till och med ärofullare än att arbeta sig till något. Kriget, som förut endast förts för att utkräva hämnd eller för att utöka ett område, som blivit otillräckligt, föres nu för blotta bytet, blir en stående förvärvskälla. Inte för inte reser sig de hotande murarna omkring de nya befästa städerna."
Det Engels menar i sina böcker är att i en begränsad grupp, i en begränsad isolerad organisation, där ett stort materiellt överflöd finns kan människan agera altruistiskt; man tänker inte på sina rättigheter eller skyldigheter. Men i en myriad av organisationer där människan dels byter tillhörighet och dessutom stöter på varandra, varandras äganderätter, och dessutom för en kamp om begränsade resurser, faller tanken att arbetarna ska i en kort, enkel, vänskaplig diskussion klara vardagens måsten. Människan klarade inte för tusentals år sedan, när man levde i en slags socialism, att övergå i ett stadium där få konflikter existerade i större utsträckning till ett annat stadium där konflikterna kom dagligen. Varför skulle människan klara det nu? Som synes säger socialismens galjonsfigurer att människan är aldrig innerst inne vid varje tillfälle god, frikostig och älskvärd mot vem som helst. Nu ser man en förklaring varför arbetare grälar inbördes. Hur ska socialister bortförklara det? Engels fokuserar mycket på relationerna inom en grupp, en stam, där relationerna är mycket gemytliga och trevliga, men kommenterar tyvärr och förvånansvärt nog i enbart hastigt förbigående relationer mellan grupper i det 'socialistiska' jägar- och samlarsamhället. Somliga antropolger menar att jägar- och samlarsamhällen generellt inte är särskilt aggressiva ens mot varandra. Glöm det! Engels skriver exempelvis om tyska ('socialistiska') stammar: "Vad som stod utanför stammen stod utanför lagen. Där det inte förelåg uttryckliga fredsfördrag härskade krig, stam mot stam, och kriget fördes med den grymhet, som utmärker människorna framför de andra djuren, och som först senare mildrades i den mån intresset så krävde." Om indianerna: "Hos några stammar finner vi en överhövding, vars befogenheter emellertid är mycket ringa. Han är en av sachems, som vid tillfällen, vilka kräver snabb handling, har att träffa provisoriska åtgärder till den tidpunkt, då rådet kan församlas och fatta slutgiltiga beslut. Det är en svag, men i den fortsatta utvecklingen i allmänhet ofruktbar ansats till en tjänsteman med verkställande makt. Denna har snarare, som det kommer att visa sig, i de flesta fall om inte överallt utvecklats ur den högsta härföraren. Längre än till förenandet i en stam kom det stora flertalet amerikanska indianer inte. Samlade i föga mansstarka stammar, skilda från varandra genom vidsträckta gränsområden, försvagade av eviga krig, besatt de med få människor ett oerhört område. Förbund mellan besläktade stammar bildades här och där på grund av tillfälliga nödlägen och upplöstes med dem. Men i enstaka trakter hade stammar, som ursprungligen var besläktade, åter slutit sig samman ur splittringen till varaktiga förbund och så tagit det första steget till bildandet av nationer."
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
Även David Barash i den mycket rekommenderade Sociobiology: The Whisperings Within visar den misstänksamma inställningen stammar och klaner har gentemot främlingar, när han skriver att aboriginier i Australien undersöker noga eventuella besökare om de har någon genetisk koppling till sin egna stam. Har besökaren inte det, kan han mycket väl bli dödad. Detsamma gäller även en stor stam i Brasilien som utan betänksamhet angriper varje annan grupp som närmar sig dess område. Chansen för en slumpvis utvald man ur olika samhällen att bli dödad i krig ser ut som följer, först följer stammar i Sydamerika och Nya guinea och sist det moderna västerlandet:
Jivaro: 60%
Shamatari: 40%
Mae Enga: 35%
Dugum Dani: 30%
Murngin: 30%
Namowei: 25%
Huli: 20%
Gebusi: 10%
USA och Europa under 1900-talet: 2%
Förlustsiffrorna visade sig även vara höga för Kun sanfolket i södra Afrika, ett folk som tidigare var känt som "det fredsamma folket". Problemet här var att västerländska forskare tillbringat en kortare tid med Kun san, men i och med att observatörer spenderade en längre period med det fredsamma folket, upptäckte man att mord var valigare här än i amerikanska storstäder. Barash skriver: "Bushmännen i den afrikanska Kalahariöknen anförs ofta som ett fredligt, icke-krigiskt folk och det stämmer att de inte slåss om jaktmarker. I Kalahari är villebrådet omöjligt att förutsäga och platserna varierar. Inga områden anses därför tillhöra en enda person eller en stam. Människorna verkar vara fria att ströva omkring och jaga var de behagar i en idyllisk om än ganska torr Edens lustgård där svartsjuk omsorg om mitt kontra ditt vid första anblicken inte tycks förekomma. Men det råkar finnas andra tillgångar som går att försvara och som det råder brist på. Dessa är föremål för många aggressiva dispyter. ... De bördiga områden där den viktiga vildpotatisen växer, dungarna med muskotnötträd, bärbuskarna, fruktträden och de sällsynta och begärliga tsifläckarna - alla är kända. Dessa viktiga näringskällor ägs av de olika stammarna med strikta avgränsningar och svartsjukt engagemang." 1972 kartlade antropologen W T Divale 99 jägar- och samlarfolk från 37 olika kulturer och reultatet blev detta: 68 stycken befann sig i krig vid denna tidpunkt; 20 stycken hade befunnit sig i krig 5 till 25 år tidigare. Fast detta skriver inte FN:s förledande kampanjer, vilka visar hur trevligt det är med "urinvånares" beundransvärda seder och traditioner, någonting om. Dessa stammar är typexempel på hur människan under mycket lång tid levt. Strid, aggression och konkurrens är en del av livet, något naturligt, en fest (precis som ett derby), ett spännande tillfälle för unga män att visa vad de går för och vad de är värda. En fiendes människohuvud är en trofé i somliga stamkonflikter. Raka motsatsen till det humanister vill se: en värld där alla kramar varandra. Dessa samhällen är dessutom sådana där ingen direkt privat äganderätt till produktionsmedlen existerar, vilket tilltalar socialister. Men fred är ändå frånvarande. Förhållandet borde enligt vänsterintellektuellas ögon vara det motsatta, det är i det hemska, privatkapitalitiska västerlandet som en slumpvis utvald man borde ha störst chanser att dö i krig.
Det Engels och Marx tyvärr däremot inte understryker så noga är genens betydelse, trots att de läst och högt uppskattat Darwin. David Barash inflikar berömvärt att i primitiva samhällen bestående av några hundratal människor är det mycket troligt att en slumpvis utvald medlem av detta kollektiv är en släktning. Därför ses konflikter inom stammar och klaner som något som ska undvikas i största utsträckning, därför att ett genetiskt inbördeskrig lönar sig inte, det är inte evolutionärt stabilt. I dagens industrisamhälle med hundratusentals människor runt omkring en enda slumpvis utvald person är det därför inte så förvånande att någon utbredd 'samhällsanda' eller 'samhällsansvar' urvattnas och på sina håll kanske inte ens existerar. Sociobiologins budskap lyder att helst vill inte en levande varelse bedriva en strid på liv och död, därför att krig är farligt och kostsamt, ett budskap som låter gemytligt. Men däremot tillkommer här budskapet att människan är van att vara misstänksam mot sin omgivning, det har varit människans lott i hundratusentals år. Människan, i synnerhet män genom sina urgamla jaktlag, är van att forma sig i olika grupper, det är därför män fortfarande sysslar med fotboll, frimureri, fiskelag eller politik. Kännetecknande för mäns beteende är konkurrens, antingen i form av krig eller förmågan att samla privata ägodelar. Barash skriver: "Inte en tillstymmlse till bevis, historiskt eller samtida, stöder förekomten av ett enda samhälle där kvinnor kontrollerat männens politiska och ekonomiska liv. Det frestar hårt på uppfattningen att kvinnan världen över och historien igenom varit offer för en samordnad och undertödd komplott av ogina män, som sammansvurit sig för att manipulera samhällsstrukturen och exploatera kvinnan genom att tvinga in henne i oönskade roller."
Jivaro: 60%
Shamatari: 40%
Mae Enga: 35%
Dugum Dani: 30%
Murngin: 30%
Namowei: 25%
Huli: 20%
Gebusi: 10%
USA och Europa under 1900-talet: 2%
Förlustsiffrorna visade sig även vara höga för Kun sanfolket i södra Afrika, ett folk som tidigare var känt som "det fredsamma folket". Problemet här var att västerländska forskare tillbringat en kortare tid med Kun san, men i och med att observatörer spenderade en längre period med det fredsamma folket, upptäckte man att mord var valigare här än i amerikanska storstäder. Barash skriver: "Bushmännen i den afrikanska Kalahariöknen anförs ofta som ett fredligt, icke-krigiskt folk och det stämmer att de inte slåss om jaktmarker. I Kalahari är villebrådet omöjligt att förutsäga och platserna varierar. Inga områden anses därför tillhöra en enda person eller en stam. Människorna verkar vara fria att ströva omkring och jaga var de behagar i en idyllisk om än ganska torr Edens lustgård där svartsjuk omsorg om mitt kontra ditt vid första anblicken inte tycks förekomma. Men det råkar finnas andra tillgångar som går att försvara och som det råder brist på. Dessa är föremål för många aggressiva dispyter. ... De bördiga områden där den viktiga vildpotatisen växer, dungarna med muskotnötträd, bärbuskarna, fruktträden och de sällsynta och begärliga tsifläckarna - alla är kända. Dessa viktiga näringskällor ägs av de olika stammarna med strikta avgränsningar och svartsjukt engagemang." 1972 kartlade antropologen W T Divale 99 jägar- och samlarfolk från 37 olika kulturer och reultatet blev detta: 68 stycken befann sig i krig vid denna tidpunkt; 20 stycken hade befunnit sig i krig 5 till 25 år tidigare. Fast detta skriver inte FN:s förledande kampanjer, vilka visar hur trevligt det är med "urinvånares" beundransvärda seder och traditioner, någonting om. Dessa stammar är typexempel på hur människan under mycket lång tid levt. Strid, aggression och konkurrens är en del av livet, något naturligt, en fest (precis som ett derby), ett spännande tillfälle för unga män att visa vad de går för och vad de är värda. En fiendes människohuvud är en trofé i somliga stamkonflikter. Raka motsatsen till det humanister vill se: en värld där alla kramar varandra. Dessa samhällen är dessutom sådana där ingen direkt privat äganderätt till produktionsmedlen existerar, vilket tilltalar socialister. Men fred är ändå frånvarande. Förhållandet borde enligt vänsterintellektuellas ögon vara det motsatta, det är i det hemska, privatkapitalitiska västerlandet som en slumpvis utvald man borde ha störst chanser att dö i krig.
Det Engels och Marx tyvärr däremot inte understryker så noga är genens betydelse, trots att de läst och högt uppskattat Darwin. David Barash inflikar berömvärt att i primitiva samhällen bestående av några hundratal människor är det mycket troligt att en slumpvis utvald medlem av detta kollektiv är en släktning. Därför ses konflikter inom stammar och klaner som något som ska undvikas i största utsträckning, därför att ett genetiskt inbördeskrig lönar sig inte, det är inte evolutionärt stabilt. I dagens industrisamhälle med hundratusentals människor runt omkring en enda slumpvis utvald person är det därför inte så förvånande att någon utbredd 'samhällsanda' eller 'samhällsansvar' urvattnas och på sina håll kanske inte ens existerar. Sociobiologins budskap lyder att helst vill inte en levande varelse bedriva en strid på liv och död, därför att krig är farligt och kostsamt, ett budskap som låter gemytligt. Men däremot tillkommer här budskapet att människan är van att vara misstänksam mot sin omgivning, det har varit människans lott i hundratusentals år. Människan, i synnerhet män genom sina urgamla jaktlag, är van att forma sig i olika grupper, det är därför män fortfarande sysslar med fotboll, frimureri, fiskelag eller politik. Kännetecknande för mäns beteende är konkurrens, antingen i form av krig eller förmågan att samla privata ägodelar. Barash skriver: "Inte en tillstymmlse till bevis, historiskt eller samtida, stöder förekomten av ett enda samhälle där kvinnor kontrollerat männens politiska och ekonomiska liv. Det frestar hårt på uppfattningen att kvinnan världen över och historien igenom varit offer för en samordnad och undertödd komplott av ogina män, som sammansvurit sig för att manipulera samhällsstrukturen och exploatera kvinnan genom att tvinga in henne i oönskade roller."
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
Vad har Engels beskrivit? Konflikter mellan människornas olika grupper och organisationer, igår precis som idag. Deja vu. Engels har tangerat det "bestialiska" inom människan och gett stöd att det räcker inte som förklaring att enbart privatkapitalismen ska stå till svars för konflikter mellan människor. Här kommer sociobiologin in i bilden, vilken som sagt menar att genen, och inte bara individen, är en ytterst betydelsefull aktör. Dawkins skriver: "Utan genens perspektiv på livet finns det ingen särskild anledning till varför en organism skulle bry sig om sin egen och sina släktingars framgång när det gäller den egna fortplantningen hellre än att t ex sträva efter ett långt liv." Sociobiologin kan förklara varför arbetare hyser agg mot varandra. Varje människa har en unik uppsättning gener vilka organismen, människan, vill sprida vidare. Dawkins går in på livets början i sin intressanta bok. En genuppsättning är en speciell formation material. Att material överhuvudtaget formas i regelbundna former är vanligt i naturen, ta salter som exempel. Organiska, icke metalliska material reagerar på samma sätt. Forskare har i laboratorium lyckats skapa en mindre modell av hur jorden troligtvis såg ut för miljarder år sedan, innan livet uppstod. Med en rätt blandning av organiska ämnen och elektriska laddningar framställdes ämnen i bestämda formationer - början till liv. Det unika med mikroorganismer är att de kan reproducera sig själva. Steget från formation till reproduktion var inte långt. Denna period anses av Dawkins var jorden täckt av en organisk soppa i ivlken formationer alltmer spreds. Men med tiden tog den organiska soppan slut. När olika formationer lyckades reproducera sig själva lyckades vissa formationer när det visade sig att det slut på organiska ämnen bryta ned andra formationer för att kunna reproduceras. Därför skaffade sig formationer skydd; med tiden utvecklades cellvägg, muskler, etc. Redan från början innebär livet en kamp för överlevnad. Med Dawkins ord är komplexa organismer helt enkelt olika geners "survival machines", vilket inkluderar människan. Vi är survival machines. Våra muskler, hud, ögon och öron är skydd - pansar för generna. Generna avgör synbart hur människan agerar. Tydligast och som bäst exempel är övergången mellan jägar- och samlarsamhälle till herde- och jordbrukssamhällen. Kvinnorna hade i jägar- och samlarsamhällen långt större inflytande i beslutsfattande vad rörde stammen, än vad fallet är i efterföljande, patriarkala jordbrukssamhällen. Engels skriver:
"Försörjningen hade ständigt varit mannens sak, försörjningsmedlen hade producerats av honom, var hans egendom. Hjordarna var de nya försörjningsmedlen, deras tämjande till en början och senare vården av dem var hans verk. Hans var därför boskapen, hans de mot boskapen tillbytta varorna och slavarna. Allt det överskott, som försörjningen nu lämnade tillföll mannen. Kvinnan hade också gagn av detsamma, men hade ingen del i egendomen. Den 'vilda' krigaren och jägaren var nöjd med andra platsen i huset, efter kvinnan. Den mera 'saktmodiga' herden, som anspråksfullt stödde sig på sin egendom trängde sig fram till första platsen och trängde undan kvinnan till den andra. Och hon kunde inte beklaga sig. Arbetsdelningen i familjen hade reglerat egendomsfördelningen mellan man och kvinna. Den hade förblivit densamma och dock vände det nu upp och ner på det hittillsvarande husliga förhållandet, uteslutande emedan arbetsdelningen utanför familjen hade blivit en annan."
Att männen fick mer makt i sin hand är inledningen på det patriarkala samhället där ena halvan av befolkningen blev långt mer underlydande den andra. Detta uppstod aldrig utefter en noga övertänkt plan, utarbetad av någon liten "elit" i ett skumt rum. I vidsträckta världsdelar över hela jorden upptäckte manliga individer att de hade med sina ägodelar makt i sin hand, vilken de visste att utnyttja till sin fördel. Hur kan det ske, om man får fråga socialister? Männen, och särskilt kungar för att trygga successionsordningen, blev noggranna att kontrollera att just deras gener skulle spridas vidare i ytterligare släktled. Det blev för enskilda män viktigt att se att kvinnorna var oskulder vid giftermål för att försäkra sig om att just den enskilde mannens gener skulle reproduceras. Ytterligare kontroll kunde vara förbud för enskilda kvinnor att vistas med män överhuvudtaget. Detta sker fortfarande i världen. Något liknande existerar i djurvärlden, där lejonhannar bevakar en hona under en längre tid innan han parar sig med henne för att se till att hon inte är gravid, så att han i så fall spiller tid på att uppfostra ett annat lejons barn. Hade honan ungar tidigare, kan hanen mycket väl döda dem för att röja undan ett annat lejons gener. Exakt detsamma gäller även somliga apor. Djur är inte heller särskilt benägna att bli styvföräldrar, och jämfört till människans värld finns statistik som visar att styvbarn anser sig vara mer negligerade än barn som lever med sina biologiska föräldrar. Ett annat urval och kontroll som sker är när det gäller födsel. Inom alla däggdjur är det mycket vanligt att hanar har fler honor. Honor som tillhör en stark och framgångsrik hannes välbärgade harem visar sig föda fler hannar än honor. Varför? Denne hane har bevisligen visat sig inneha någon form av styrka och kan därmed sprida konkurrensföra gener vidare. Hanen kommer även att köra bort eventuella andra manliga inkräktare ifrån sina honor, varav somliga av dessa hanar kommer aldrig para sig. Under en längre period i människans historia har det varit mycket vanligt att män skaffar sig fru/fruar något senare i livet i jämförelse med när kvinnor blir fruar. Det är därför pojkar utvecklas långsammare än flickor. Den dominerande hanen kommer ha långt större chanser att sprida gener vidare och därför förekommer även i människovärlden, i bl a Indien och Kina, att kvinnor i de lägre stånden och klasserna vill hellre ha flickor än pojkar, medan kvinnorna i de högre stånden och klasserna föredrar män, i och med att de har större chanser att på kortare tid än kvinnor kunna sprida sina gener vidare. Angående Indien pekar Barash på ett ytterligare beteende som är till punkt och pricka lika för djur, i Barashs fall ankor, och människor: i kriget mellan Indien och Pakistan våldtogs tusentals indiska kvinnor av pakistanska soldater. Våldtäkt existerar även bland djur, främst består förövarna av hanar som misslyckats konkurrera om honorna genom regelrätta strider mellan män, eller i uppviosningar inför honor. Parallellen till människans värld är kanske inte så avlägsen? Släktingarna till de våldtagna kvinnorna reagerade inte alls särskilt humanitärt som nyvänstern önskar skulle ske, utan de försköt de olyckliga offren. Varför? För att genernas fortplanting inte kunde kontrolleras.
Därför finns det synnerligen inget fel i sociobiologins budskap om geners betydelse för organismens agerande, och invändningar att man kan inte alls överhuvudtaget jämföra djur och människor (i och med det självklara faktum att sociobiologin inte faller vänsterhumanismen i smaken) saknar grund.
Det inträffade, det fatala vid övergången mellan jägar- och samlarsamhälle till jordbruk och civilisation, fick Engels att uppgivet och smått frustrerat skriva: "Rena vinningslystnaden har varit civilisationens drivfjäder från dess första stund och fram till i dag. Rikedom, återigen rikedom och för tredje gången rikedom, rikedom inte för samhället utan för denna enskilda eländiga individ, har varit dess enda avgörande syfte." Notera här att Engels skriver individen, inte "den minimala eliten" eller "de fåtal kapitalisterna". Inuti envar person finns alltså det bestialiska latent, vilande. Det feodala avlöstes efter 1600-talet i somliga regioner av det privatkapitalistiska samhället. Här är spelreglerna något annorlunda, för det är inte alls säkert att mannen alls har några personliga verktyg som ska trygga familjens levebröd. Många män liksom många kvinnor säljer sin arbetskraft. Här sker en omsvängning till kvinnornas fördel.
Det är verkligen inte fruktbart att fullständigt bejaka egoismen och aggressionen, utan en slags kompromiss måste till för att samhället inte ska urarta till blodigaste krig. Den kompromissen heter rätten till:
* frihet
* äganderätt och
* egendom
Inte "åt envar efter behov och från envar efter förmåga", baserad på någon diffus 'rättvisa'. Denna kompromiss innebär på sätt och vis att människan fastställer spelregler för hur mänskligheten bör bete sig, men det är helt andra regler än vad vänsterhumanister brukar skandera. Den organisation som i sin egentliga egoism försöker övertala andra organisationer att avstå från sina inkomster kan ju annars försöka med sammetslena ord som 'solidaritet' övertyga dess antagonister om vikten av jämlikhet och vikten för alla att införa det socialistiska samhället, men som Engels sade - "Denna vädjan till moral och rättvisa hjälper oss inte en tumsbredd framåt". förmodligen kommer någon humanistisk stolle totalt förbise Engels ord och istället rikta in sig på just mig, att jag måste vara något reaktionärt, bortskämt rikemansbarn vilken har allt att vinna på att sprida nesliga lögner om arbetarna. Men vad sägs då om Engels ord? Eller vad sägs om urinvånare som för krig? Ingen kapitalistisk John D. Rockefeller eller en av Rockefeller anställd bedräglig, klassisk, borgerlig nationalekonom lärde dem det.
Kapitalister är vare sig mer eller mindre onda än vilken annan människa som helst. Mödrar som uppger för stadsdelsnämnden att de är ensamstående, men egentligen är samboende med en en man som inte är biologisk far till mammans barn, och får bostadsbidrag (ett mycket vanligt fall vilket det visade sig i en folk och bostadsräkning) agerar inte särskilt annorlunda än vilken direktör som helst. Det är bara summan pengar som är olik. Även arbetslösa kan tjäna lite extra fritid. Hans Tson Söderström skriver i Normer och ekonomisk politik:
"En hel del forskning har ägnats frågan huruvida ett generöst tilltaget och långvarit arbetslöshetsunderstöd kan medverka till att arbetslöshetstiderna blir längre än de annars skulle ha varit. Sådana tendenser har spårats i statistisk analys, och läsaren erbjuds en intuitiv tolkning av taballen."
Därefter följer en tabell över land, understödets varaktighet och andel som varit arbetslösa över ett år:
Belgien .. obegränsad .. 68
Nederländerna .. obegränsad .. 55
England .. obegränsad .. 41
Tyskland .. obegränsad .. 31
Frankrike .. 30 månader .. 47
Sverige .. 14 månader .. 11
USA .. 6 månader .. 9
Han fortsätter:
"Den stora ökningen av långtidsarbetslösheten i Europa kan ses som ett resultat av en avsaknad av mekanismer som driver arbetskraften tillbaks till arbetsmarknaden efter en ökning av arbetslösheten. I USA är det fattigdomen som tvingar de arbetslösa tillbaka till arbetsmarknaden, i Sverige har det varit hög efterfrågan på arbetskraft i kombination med den aktiva arbetsmarknadspolitiken. I de stora europeiska länderna har det istället blivit en livsform att leva på arbetslöshetsunderstöd."
I och med att människor är kapabla till både det ena och andra, till det bestialiska och det 'sociala' (ett missbrukat ord) och kooperativa, är det ingen vidare god ide att försöka bygga ett 'gott' samhälle som antar att människor - förutom kapitalister! - i grund och botten är goda. Det är fullständigt oansvarigt att under- eller ovanifrån bygga en politik på antagandet att alla är goda, även om vänstern säger sig vara fulla av 'samhällsansvar' och 'samhällsmedvetenhet'.
"Försörjningen hade ständigt varit mannens sak, försörjningsmedlen hade producerats av honom, var hans egendom. Hjordarna var de nya försörjningsmedlen, deras tämjande till en början och senare vården av dem var hans verk. Hans var därför boskapen, hans de mot boskapen tillbytta varorna och slavarna. Allt det överskott, som försörjningen nu lämnade tillföll mannen. Kvinnan hade också gagn av detsamma, men hade ingen del i egendomen. Den 'vilda' krigaren och jägaren var nöjd med andra platsen i huset, efter kvinnan. Den mera 'saktmodiga' herden, som anspråksfullt stödde sig på sin egendom trängde sig fram till första platsen och trängde undan kvinnan till den andra. Och hon kunde inte beklaga sig. Arbetsdelningen i familjen hade reglerat egendomsfördelningen mellan man och kvinna. Den hade förblivit densamma och dock vände det nu upp och ner på det hittillsvarande husliga förhållandet, uteslutande emedan arbetsdelningen utanför familjen hade blivit en annan."
Att männen fick mer makt i sin hand är inledningen på det patriarkala samhället där ena halvan av befolkningen blev långt mer underlydande den andra. Detta uppstod aldrig utefter en noga övertänkt plan, utarbetad av någon liten "elit" i ett skumt rum. I vidsträckta världsdelar över hela jorden upptäckte manliga individer att de hade med sina ägodelar makt i sin hand, vilken de visste att utnyttja till sin fördel. Hur kan det ske, om man får fråga socialister? Männen, och särskilt kungar för att trygga successionsordningen, blev noggranna att kontrollera att just deras gener skulle spridas vidare i ytterligare släktled. Det blev för enskilda män viktigt att se att kvinnorna var oskulder vid giftermål för att försäkra sig om att just den enskilde mannens gener skulle reproduceras. Ytterligare kontroll kunde vara förbud för enskilda kvinnor att vistas med män överhuvudtaget. Detta sker fortfarande i världen. Något liknande existerar i djurvärlden, där lejonhannar bevakar en hona under en längre tid innan han parar sig med henne för att se till att hon inte är gravid, så att han i så fall spiller tid på att uppfostra ett annat lejons barn. Hade honan ungar tidigare, kan hanen mycket väl döda dem för att röja undan ett annat lejons gener. Exakt detsamma gäller även somliga apor. Djur är inte heller särskilt benägna att bli styvföräldrar, och jämfört till människans värld finns statistik som visar att styvbarn anser sig vara mer negligerade än barn som lever med sina biologiska föräldrar. Ett annat urval och kontroll som sker är när det gäller födsel. Inom alla däggdjur är det mycket vanligt att hanar har fler honor. Honor som tillhör en stark och framgångsrik hannes välbärgade harem visar sig föda fler hannar än honor. Varför? Denne hane har bevisligen visat sig inneha någon form av styrka och kan därmed sprida konkurrensföra gener vidare. Hanen kommer även att köra bort eventuella andra manliga inkräktare ifrån sina honor, varav somliga av dessa hanar kommer aldrig para sig. Under en längre period i människans historia har det varit mycket vanligt att män skaffar sig fru/fruar något senare i livet i jämförelse med när kvinnor blir fruar. Det är därför pojkar utvecklas långsammare än flickor. Den dominerande hanen kommer ha långt större chanser att sprida gener vidare och därför förekommer även i människovärlden, i bl a Indien och Kina, att kvinnor i de lägre stånden och klasserna vill hellre ha flickor än pojkar, medan kvinnorna i de högre stånden och klasserna föredrar män, i och med att de har större chanser att på kortare tid än kvinnor kunna sprida sina gener vidare. Angående Indien pekar Barash på ett ytterligare beteende som är till punkt och pricka lika för djur, i Barashs fall ankor, och människor: i kriget mellan Indien och Pakistan våldtogs tusentals indiska kvinnor av pakistanska soldater. Våldtäkt existerar även bland djur, främst består förövarna av hanar som misslyckats konkurrera om honorna genom regelrätta strider mellan män, eller i uppviosningar inför honor. Parallellen till människans värld är kanske inte så avlägsen? Släktingarna till de våldtagna kvinnorna reagerade inte alls särskilt humanitärt som nyvänstern önskar skulle ske, utan de försköt de olyckliga offren. Varför? För att genernas fortplanting inte kunde kontrolleras.
Därför finns det synnerligen inget fel i sociobiologins budskap om geners betydelse för organismens agerande, och invändningar att man kan inte alls överhuvudtaget jämföra djur och människor (i och med det självklara faktum att sociobiologin inte faller vänsterhumanismen i smaken) saknar grund.
Det inträffade, det fatala vid övergången mellan jägar- och samlarsamhälle till jordbruk och civilisation, fick Engels att uppgivet och smått frustrerat skriva: "Rena vinningslystnaden har varit civilisationens drivfjäder från dess första stund och fram till i dag. Rikedom, återigen rikedom och för tredje gången rikedom, rikedom inte för samhället utan för denna enskilda eländiga individ, har varit dess enda avgörande syfte." Notera här att Engels skriver individen, inte "den minimala eliten" eller "de fåtal kapitalisterna". Inuti envar person finns alltså det bestialiska latent, vilande. Det feodala avlöstes efter 1600-talet i somliga regioner av det privatkapitalistiska samhället. Här är spelreglerna något annorlunda, för det är inte alls säkert att mannen alls har några personliga verktyg som ska trygga familjens levebröd. Många män liksom många kvinnor säljer sin arbetskraft. Här sker en omsvängning till kvinnornas fördel.
Det är verkligen inte fruktbart att fullständigt bejaka egoismen och aggressionen, utan en slags kompromiss måste till för att samhället inte ska urarta till blodigaste krig. Den kompromissen heter rätten till:
* frihet
* äganderätt och
* egendom
Inte "åt envar efter behov och från envar efter förmåga", baserad på någon diffus 'rättvisa'. Denna kompromiss innebär på sätt och vis att människan fastställer spelregler för hur mänskligheten bör bete sig, men det är helt andra regler än vad vänsterhumanister brukar skandera. Den organisation som i sin egentliga egoism försöker övertala andra organisationer att avstå från sina inkomster kan ju annars försöka med sammetslena ord som 'solidaritet' övertyga dess antagonister om vikten av jämlikhet och vikten för alla att införa det socialistiska samhället, men som Engels sade - "Denna vädjan till moral och rättvisa hjälper oss inte en tumsbredd framåt". förmodligen kommer någon humanistisk stolle totalt förbise Engels ord och istället rikta in sig på just mig, att jag måste vara något reaktionärt, bortskämt rikemansbarn vilken har allt att vinna på att sprida nesliga lögner om arbetarna. Men vad sägs då om Engels ord? Eller vad sägs om urinvånare som för krig? Ingen kapitalistisk John D. Rockefeller eller en av Rockefeller anställd bedräglig, klassisk, borgerlig nationalekonom lärde dem det.
Kapitalister är vare sig mer eller mindre onda än vilken annan människa som helst. Mödrar som uppger för stadsdelsnämnden att de är ensamstående, men egentligen är samboende med en en man som inte är biologisk far till mammans barn, och får bostadsbidrag (ett mycket vanligt fall vilket det visade sig i en folk och bostadsräkning) agerar inte särskilt annorlunda än vilken direktör som helst. Det är bara summan pengar som är olik. Även arbetslösa kan tjäna lite extra fritid. Hans Tson Söderström skriver i Normer och ekonomisk politik:
"En hel del forskning har ägnats frågan huruvida ett generöst tilltaget och långvarit arbetslöshetsunderstöd kan medverka till att arbetslöshetstiderna blir längre än de annars skulle ha varit. Sådana tendenser har spårats i statistisk analys, och läsaren erbjuds en intuitiv tolkning av taballen."
Därefter följer en tabell över land, understödets varaktighet och andel som varit arbetslösa över ett år:
Belgien .. obegränsad .. 68
Nederländerna .. obegränsad .. 55
England .. obegränsad .. 41
Tyskland .. obegränsad .. 31
Frankrike .. 30 månader .. 47
Sverige .. 14 månader .. 11
USA .. 6 månader .. 9
Han fortsätter:
"Den stora ökningen av långtidsarbetslösheten i Europa kan ses som ett resultat av en avsaknad av mekanismer som driver arbetskraften tillbaks till arbetsmarknaden efter en ökning av arbetslösheten. I USA är det fattigdomen som tvingar de arbetslösa tillbaka till arbetsmarknaden, i Sverige har det varit hög efterfrågan på arbetskraft i kombination med den aktiva arbetsmarknadspolitiken. I de stora europeiska länderna har det istället blivit en livsform att leva på arbetslöshetsunderstöd."
I och med att människor är kapabla till både det ena och andra, till det bestialiska och det 'sociala' (ett missbrukat ord) och kooperativa, är det ingen vidare god ide att försöka bygga ett 'gott' samhälle som antar att människor - förutom kapitalister! - i grund och botten är goda. Det är fullständigt oansvarigt att under- eller ovanifrån bygga en politik på antagandet att alla är goda, även om vänstern säger sig vara fulla av 'samhällsansvar' och 'samhällsmedvetenhet'.
En han före....
Hejsan!
Det var en hiskelig massa dynga, men vi rycker ut en lite strof ändå:
"...Det finns två möjliga alternativ hur man kan klassificera dessa socialister: de bör klassas som psykossjuka;..."
Ja, det sa Adolf H om sina fiender också! :lol:
Hittade en goding till, som du missade lite av själva innebörden utav:
"....Chansen för en slumpvis utvald man ur olika samhällen att bli dödad i krig ser ut som följer, först följer stammar i Sydamerika och Nya guinea och sist det moderna västerlandet:....."
När de träffade på en "vit" man ja.......såg du inte att det stod så? :lol:
MVH
bigj
Det var en hiskelig massa dynga, men vi rycker ut en lite strof ändå:
"...Det finns två möjliga alternativ hur man kan klassificera dessa socialister: de bör klassas som psykossjuka;..."
Ja, det sa Adolf H om sina fiender också! :lol:
Hittade en goding till, som du missade lite av själva innebörden utav:
"....Chansen för en slumpvis utvald man ur olika samhällen att bli dödad i krig ser ut som följer, först följer stammar i Sydamerika och Nya guinea och sist det moderna västerlandet:....."
När de träffade på en "vit" man ja.......såg du inte att det stod så? :lol:
MVH
bigj
Att verka för det goda...
Egoisten som rättfärdiga sig själv
teoretikern skrev:En intressant forskning är sociobiologin - läran hur gener styr mänskligt beteende. En känd sociobiolog är Richard Dawkins och dennes bok Den själviska genen.
Teoretikern nu sällar du dig till Enron's Ceo Jeff Skilling.
Egoisterna som misstolkat Den själviska genen för att rättfärdiga sig själva. :wink:
“Enron's chief executive was Jeff Skilling, and his favourite book was The Selfish Gene, in which Oxford biologist Richard Dawkins argues that we are a product of our genes, and that these genes have survived by being as ruthless as Chicago gangsters.”
Dawkins skrev:Jag blev tillintetgjord när jag läste i Guardian.”
Jag har gjort mitt bästa för att förebygga liknande missförstånd i mitt nya förord till 30års utgåvan av Den själviska genen.
Nu kör vi....
Hejsan!
Jovars, det kan bli riktigt roligt!
Har ej läst allt denne teoretiker skrev, men blev lite nyfiken när han tog upp det där med de blodtörstiga vildarna. Kan vi ha den turen att han möjligen citerar W T Divale? För då kan vi ha rena huggsexan! :lol:
MVH
bigj
Jovars, det kan bli riktigt roligt!
Har ej läst allt denne teoretiker skrev, men blev lite nyfiken när han tog upp det där med de blodtörstiga vildarna. Kan vi ha den turen att han möjligen citerar W T Divale? För då kan vi ha rena huggsexan! :lol:
MVH
bigj
Att verka för det goda...
Egoisten som rättfärdiga sig själv
teoretikern skrev:Detta fick Dawkins att skriva: "Denna bok är i första hand avsedd att vara intressant, men om du absolut vill utvinna en moral av något slag ur den, så läs den som en varning. Varningen går ut på att om du, som jag, gärna vill ha ett samhälle där individerna generöst och osjälviskt strävar efter det gemensamma bästa, så kan du inte räkna med någon större hjälp från den biologiska naturen."
Teoretikern istället för Pinkers och Dawkins lyssna på Daniel Goleman: Why aren't we all Good Samaritans?
En modernare förklaring och slutsats som ges av hjärnforskarna idag.
Goleman rättfärdigar inte egoism, fråga om du inte förstår
http://www.youtube.com/watch?v=r3wyCxHtGd0
Nu kom jag med från start, kul!
Hiskligt vilken textmassa du fått ihop, teoretikern, orkade tyvärr bara skumma, men mitt första intryck blir:
Kopplingen kapitalister och ondska.... Vet inte om nån tror att "de rika" skulle vara ondare, som du säger, de är väl, som du också säger, folk som alla andra. Fullt kapabla till ondska. Vad som kan skrämma är väl att de har en maktposition. På samma sätt som en sosseledare, fackföreningspamp eller för all del en rockstjärna. Deras handlingar får större konsekvenser, och det gäller därför att de inte får spelrum att utöva ondska i alltför hög grad.
Men den här uppfattningen om "de rika" som onda har nog ändå ett berättigande. I just det att de är rika. Face it, andras högre ekonomiska välstånd är svårt att ta. Och än mer än "nån slags arbetarklass" som vill ha små skillnader för att "fattigdomen fördras..." är det en medelklass, kanske ambitiöst arbetande, som ser den självklara belöningen för framgångsrikt slit kunna uppnås orättvist av någon som till exempel ärver sin förmögenhet. En ondska.... (Lustigt nog verkar andras inkomst genom lottovinst eller fotbollsproffsspel lättare att fördra)
Skall jag våga mig på en sammanfattning av de här bitarna med krigen och lejonen - det ligger i vår natur att roffa åt oss. Varför bejaka det?
Frihet-äganderätt-egendom. Tror inte det.
Ja, jag hävdar att det som kan uppfattas som ondska egentligen är något som åtminstone gränsar till en avundsjuka. Men - avundsjuka kanske inte är så fel?
Hiskligt vilken textmassa du fått ihop, teoretikern, orkade tyvärr bara skumma, men mitt första intryck blir:
Kopplingen kapitalister och ondska.... Vet inte om nån tror att "de rika" skulle vara ondare, som du säger, de är väl, som du också säger, folk som alla andra. Fullt kapabla till ondska. Vad som kan skrämma är väl att de har en maktposition. På samma sätt som en sosseledare, fackföreningspamp eller för all del en rockstjärna. Deras handlingar får större konsekvenser, och det gäller därför att de inte får spelrum att utöva ondska i alltför hög grad.
Men den här uppfattningen om "de rika" som onda har nog ändå ett berättigande. I just det att de är rika. Face it, andras högre ekonomiska välstånd är svårt att ta. Och än mer än "nån slags arbetarklass" som vill ha små skillnader för att "fattigdomen fördras..." är det en medelklass, kanske ambitiöst arbetande, som ser den självklara belöningen för framgångsrikt slit kunna uppnås orättvist av någon som till exempel ärver sin förmögenhet. En ondska.... (Lustigt nog verkar andras inkomst genom lottovinst eller fotbollsproffsspel lättare att fördra)
Skall jag våga mig på en sammanfattning av de här bitarna med krigen och lejonen - det ligger i vår natur att roffa åt oss. Varför bejaka det?
Frihet-äganderätt-egendom. Tror inte det.
Ja, jag hävdar att det som kan uppfattas som ondska egentligen är något som åtminstone gränsar till en avundsjuka. Men - avundsjuka kanske inte är så fel?
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026
Jag tycker det är ett intressant inlägg och det visar också på den största problematiken med ett statsbygge. Hur får man alla involverade.
Dock tycker jag att vi på intet sätt måste hänge oss till någon slags tro att genetiken är det som i sista hand styr vårat beteende. Jag vill avgjort hävda att vi är kapabla till att handla så som vi själva väljer att handla.
Jag tycker att det som saknas är att man gör exempel av dem som antas veta bättre. Alltså, att man börjar döma domare som bryter mot lagen, ministrar som inte redovisar riktigt, viktiga aktörer inom finansväsendet fifflar med pengar, poliser och väktare som brukar våld, hårdare just för att det ligger inom deras verksamhetsområde vad brottet berör.
Det kommer alltid att finnas ursäkter nerifrån om uppifrån inte lever som de lär. Så är det med barn och så är det i allmänhet. Är en struktur rutten i toppen så kommer det sprida sig nedåt.
Vissa positioner i samhället anses vara toppen av samhället. Och jag tycker det är rimligt att dessa anses göra ett grövre brott, alltså inte dömas lättare utan bara hårdare, då de innehar en förtroendeposition.
Det är förmodligen därför som så många revolutionsstyren kapsejsar. Det är för mycket skulder som har uppstått under en tidigare kamp som gör att alla anser sig rättfärdigade till att knipa åt sig något extra eller undanta sig någon regel.
Sen kan man börja snacka om vad "gemene man" gör. För vi måste inse hur stor del av var persons världsbild dessa ikoner, som förtroendeposterna innebär, utgör. Därav så kommer världen te sig korrupt och som sådan legitimera korrupt handlande nedåt.
Kan man få alla att agera schysst? Inte vet jag. Men fria marknader, i sann mening, vilket måste innebära ett förhinder för de kapitalansamlingar som existerar idag, är väl ett steg på vägen. En bredare fördelning av rikedom och ett upphörande av skrämselpropagandan skulle nog leda till att fler idéer realiserades på det lokala planet. Men så länge allt är ägt och tillgången till kapital främst, initialt, står att finna på arbetsmarknaden så är mycket agerande låst till denna otrygghet som lån och marknad gör för byggandet av en personlig ekonomi. Det måste finnas trygghet om folk skall våga satsa på att realisera sina idéer. Det är inte direkt svårt att se hur det kan försvinna när inflation och osäkra spekulationsmarknader hotar pensionfonder och privat kapital. Man går ju back om man bara har sina pengar på banken, jag tror att det är svårt att överskåda vad framtiden innebär för envars ekonomi. Ekonomi är främst ett sätt att få våran samvaro att leda till projekt som investerar och ger avkastning som betyder en värdeökning för oss. Idag "existerar" så många "behov" att någon värdeökning aldrig upplevs. Det är en slags blaseartad tendens som har smugit sig in i alla vrår. Visst finns det de som söker "väcka" moralen och det personliga förnuftet, men likt dig skanderar de om människans genetik och innärvda beteende men missar helt vad det innebär för symbolik och, det som utnyttjar just det, reklam samt propaganda.
Vi kan inte tillåta kapitalet styra vår kulturs offentliga rums budskap. Så länge mötesplatserna och arenorna är kommersialistiska enbart så kommer kulturbygget bli lidande. Och det som konstituerar vårt beteende, vårat kulturella arv kommer bli ärvt av bilder som marknadens stajlister och reklammakare skapar för att sälja på oss kläder, bilar och livsstilar. Dessa blir våra myter och kulturförankringar, det tillsammans med sitcoms och andra av reklamtvns tablåettor.
Vad är det för ideal vi vill ha egentligen?
Vilket vill du ha teoretikern? Vad är din utopi?
Jag tänker att det löser sig förr eller senare, det är bättre än bokbränningarna, för nu finns all information tillgängligt via internet och den som tar sig utanför populärmediet kan nästan finna kunskap om vad som helst.
Och är det inte kunskapssamhället vi alla eftersträvar? Där folk är eftertänksamma och agerar efter vad som är rationellt för dem att göra?
Där man vet vad som är bra och dåligt för en, och man vet vad som är dåligt för andra och kan mellan två olika ting göra avvägningar som i varje fall leder till det sannolikt bästa.
Är det alls likt din förhoppning på framtiden?
Hur kommer det kunna ske så länge reklam är så effektivt för att påverka vårat beteende och det mediumen är relativt priviligierat bland oss alla?
Dock tycker jag att vi på intet sätt måste hänge oss till någon slags tro att genetiken är det som i sista hand styr vårat beteende. Jag vill avgjort hävda att vi är kapabla till att handla så som vi själva väljer att handla.
Jag tycker att det som saknas är att man gör exempel av dem som antas veta bättre. Alltså, att man börjar döma domare som bryter mot lagen, ministrar som inte redovisar riktigt, viktiga aktörer inom finansväsendet fifflar med pengar, poliser och väktare som brukar våld, hårdare just för att det ligger inom deras verksamhetsområde vad brottet berör.
Det kommer alltid att finnas ursäkter nerifrån om uppifrån inte lever som de lär. Så är det med barn och så är det i allmänhet. Är en struktur rutten i toppen så kommer det sprida sig nedåt.
Vissa positioner i samhället anses vara toppen av samhället. Och jag tycker det är rimligt att dessa anses göra ett grövre brott, alltså inte dömas lättare utan bara hårdare, då de innehar en förtroendeposition.
Det är förmodligen därför som så många revolutionsstyren kapsejsar. Det är för mycket skulder som har uppstått under en tidigare kamp som gör att alla anser sig rättfärdigade till att knipa åt sig något extra eller undanta sig någon regel.
Sen kan man börja snacka om vad "gemene man" gör. För vi måste inse hur stor del av var persons världsbild dessa ikoner, som förtroendeposterna innebär, utgör. Därav så kommer världen te sig korrupt och som sådan legitimera korrupt handlande nedåt.
Kan man få alla att agera schysst? Inte vet jag. Men fria marknader, i sann mening, vilket måste innebära ett förhinder för de kapitalansamlingar som existerar idag, är väl ett steg på vägen. En bredare fördelning av rikedom och ett upphörande av skrämselpropagandan skulle nog leda till att fler idéer realiserades på det lokala planet. Men så länge allt är ägt och tillgången till kapital främst, initialt, står att finna på arbetsmarknaden så är mycket agerande låst till denna otrygghet som lån och marknad gör för byggandet av en personlig ekonomi. Det måste finnas trygghet om folk skall våga satsa på att realisera sina idéer. Det är inte direkt svårt att se hur det kan försvinna när inflation och osäkra spekulationsmarknader hotar pensionfonder och privat kapital. Man går ju back om man bara har sina pengar på banken, jag tror att det är svårt att överskåda vad framtiden innebär för envars ekonomi. Ekonomi är främst ett sätt att få våran samvaro att leda till projekt som investerar och ger avkastning som betyder en värdeökning för oss. Idag "existerar" så många "behov" att någon värdeökning aldrig upplevs. Det är en slags blaseartad tendens som har smugit sig in i alla vrår. Visst finns det de som söker "väcka" moralen och det personliga förnuftet, men likt dig skanderar de om människans genetik och innärvda beteende men missar helt vad det innebär för symbolik och, det som utnyttjar just det, reklam samt propaganda.
Vi kan inte tillåta kapitalet styra vår kulturs offentliga rums budskap. Så länge mötesplatserna och arenorna är kommersialistiska enbart så kommer kulturbygget bli lidande. Och det som konstituerar vårt beteende, vårat kulturella arv kommer bli ärvt av bilder som marknadens stajlister och reklammakare skapar för att sälja på oss kläder, bilar och livsstilar. Dessa blir våra myter och kulturförankringar, det tillsammans med sitcoms och andra av reklamtvns tablåettor.
Vad är det för ideal vi vill ha egentligen?
Vilket vill du ha teoretikern? Vad är din utopi?
Jag tänker att det löser sig förr eller senare, det är bättre än bokbränningarna, för nu finns all information tillgängligt via internet och den som tar sig utanför populärmediet kan nästan finna kunskap om vad som helst.
Och är det inte kunskapssamhället vi alla eftersträvar? Där folk är eftertänksamma och agerar efter vad som är rationellt för dem att göra?
Där man vet vad som är bra och dåligt för en, och man vet vad som är dåligt för andra och kan mellan två olika ting göra avvägningar som i varje fall leder till det sannolikt bästa.
Är det alls likt din förhoppning på framtiden?
Hur kommer det kunna ske så länge reklam är så effektivt för att påverka vårat beteende och det mediumen är relativt priviligierat bland oss alla?
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
Re: Egoisten som rättfärdiga sig själv
Fromm skrev:Teoretikern nu sällar du dig till Enron's Ceo Jeff Skilling.
Egoisterna som misstolkat Den själviska genen för att rättfärdiga sig själva.
“Enron's chief executive was Jeff Skilling, and his favourite book was The Selfish Gene, in which Oxford biologist Richard Dawkins argues that we are a product of our genes, and that these genes have survived by being as ruthless as Chicago gangsters.”Dawkins skrev:Jag blev tillintetgjord när jag läste i Guardian.”
Jag har gjort mitt bästa för att förebygga liknande missförstånd i mitt nya förord till 30års utgåvan av Den själviska genen.
Det är möjligt att Skilling misstolkat Dawkins, för Dawkins säger aldrig att alla bör bete sig som Chicagogansters ("hökaktigt beteende") eller ens att alla kommer det av evolutionen. Han säger faktiskt att om alla plötsligt beter sig som gangsters, kommer somliga andra tjäna på det, därför att de som inte beter sig som gangsters kommer helt enkelt tjäna på att inte bete sig så. Jag läste aldrig Dawkins för att rättfärdiga mig själv, utan för att studera mänskligt altruistiskt och kooperativt beteende. Och det verkar som att arbetare själva, utan att ens ha läst honom, rättfärdigar sig själva och sina krav på inkomst. :wink: Hökaktigt beteende?
Skilling behövde förresten inte ens Dawkins utan kunde ha nöjt sig med Friedrich Engels: "Nu medför emellertid redan människans härstamning ur djurriket att hon aldrig helt kan bli kvitt det bestialiska och att det följaktligen endast kan röra sig om ett mer eller ett mindre, om en skillnad i graden av bestialitet respektive mänsklighet."
-
teoretikern
- Inlägg: 496
- Blev medlem: 31 mar 2008 07:57
- Ort: Sho't
Re: Nu kör vi....
Jbig skrev:Hejsan!
Jovars, det kan bli riktigt roligt!
Har ej läst allt denne teoretiker skrev, men blev lite nyfiken när han tog upp det där med de blodtörstiga vildarna. Kan vi ha den turen att han möjligen citerar W T Divale? För då kan vi ha rena huggsexan! :lol:
MVH
bigj
Nej, du har dessvärre inte sådan tur. Författare som pekar på människans historia och dess betydelse för beteende, evolutionspsykologi helt enkelt, är bland andra psykiatern Anthony Storr och Den aggressiva människan (länk), Steven Pinker och Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur (länk), Desmond Morris och den begrundansvärda Den nakna apan, Robert Ardrey och den mycket roliga Kampen för eget område (länk om Ardrey), David Barash och den berömvärda Det viskar därinne (länk)
Jag tror att du är lite orolig för att de samhällen du uppskattar kanske inte alls är så fredliga som vänsterhumanister tror dem vara. Jag vet att du helt i postmodernistisk stil inte uppskattar bistra budskap från vad du anser vara av eliten anställda ekonomer. Nu har väl eliten även betalt zoologer, psykologer (inklusive Freud för att han dömde ut så vitt jag vet kommunismen såsom marxister vill se den!), psykiater och etologer för att de ska sprida propaganda? Då är vi direkt inne i det jag sade från början, det där om psykos. Vi kommer kanske få se en mycket snabb nedvärdering av alla författare jag nyss radat upp och så vill du att jag måste fortsätta bevisa någonting. Någon du kommer ha svårt att avfärda är Kuper, vilken skriver om naturfolk i södra Afrika, att mordstatistiken där är likadan som i de amerikanska storstäderna. Länk. Kuper själv är mest inne på kulturens roll för hur människors beteende skapas, men bevisar inte det särskilt bra. Boken säger inte så mycket, men du kan försöka avfärda den om du vill, i och med att Kuper beskriver ett naturfolk i föga romantiska ordalag.
Smutskastning var det första sociobiologer mötte när de för första gången framlade sina teser. En av dem som drabbades var Robert Trivers, som jag ej läst, men det var ett misstag att ge sig på honom, därför att han var faktiskt radikal och aktiv med de Svarta pantrarna. Vi får se om du fortsätter den traditionen.
Synd var det....
Hejsan!
Det var ju synd att vi inte kunde få det roliga i att totalt trycka ned W T Divale i skorna! Det hade varit skoj! :lol:
Så det där, som så ofta kommer upp i totalitära/liberativistiska kretsar, med att dem man ej gillar dem anser man vara "sjuka" eller på annat sätt "psykiskt" borta! Det samma ansåg alltid nazzarna och Adolf H så fort de förlorade i debatterna mot desse, och det var inte få, som snart började driva med deras idéer efter att de helt gjort bort dem. Intressant är att alla former av de totalitära idéernas förespråkare, eller påhejare, också alltid sysslar med att leta efter sjukdomar hos motståndare de har svårt att klara av att debattera emot! :lol:
Här har vi dock något ju:
"...Steven Pinker och Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur..."
Här har du ju hittat en av de byfånar som det finns en sådan mängd av i USA, och som välan bygger sina resonemang på W T Divales bejublat korkade "iaktagelser" och som därur utläste att det var naturligt att slå sin fru! Inte sant, vännen? Ho ho ho ho.....
Ho ho ho....mera söndagsgodis hittade jag ju här:
"...Desmond Morris och den begrundansvärda Den nakna apan,....."
Den har jag läst, och var det inte han som påstod att människan minnsan först levde i havet, innan hon vandrade upp på land......? Ho ho ho ho.....
Det är ju inte sant, hittade ännu mer. Har du redan sänkt ribban, vännen?
"...Någon du kommer ha svårt att avfärda är Kuper, vilken skriver om naturfolk i södra Afrika, att mordstatistiken där är likadan som i de amerikanska storstäderna....."
Nyss skrev du ju om att det minsann var 30 gånger större chans att bli dödad som "vilde" än som vit europé/amerikan? Läste du om texten kanske? Ho ho ho ho....vad vi njuter.......ho ho ho.......
MVH
bigj
Det var ju synd att vi inte kunde få det roliga i att totalt trycka ned W T Divale i skorna! Det hade varit skoj! :lol:
Så det där, som så ofta kommer upp i totalitära/liberativistiska kretsar, med att dem man ej gillar dem anser man vara "sjuka" eller på annat sätt "psykiskt" borta! Det samma ansåg alltid nazzarna och Adolf H så fort de förlorade i debatterna mot desse, och det var inte få, som snart började driva med deras idéer efter att de helt gjort bort dem. Intressant är att alla former av de totalitära idéernas förespråkare, eller påhejare, också alltid sysslar med att leta efter sjukdomar hos motståndare de har svårt att klara av att debattera emot! :lol:
Här har vi dock något ju:
"...Steven Pinker och Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur..."
Här har du ju hittat en av de byfånar som det finns en sådan mängd av i USA, och som välan bygger sina resonemang på W T Divales bejublat korkade "iaktagelser" och som därur utläste att det var naturligt att slå sin fru! Inte sant, vännen? Ho ho ho ho.....
Ho ho ho....mera söndagsgodis hittade jag ju här:
"...Desmond Morris och den begrundansvärda Den nakna apan,....."
Den har jag läst, och var det inte han som påstod att människan minnsan först levde i havet, innan hon vandrade upp på land......? Ho ho ho ho.....
Det är ju inte sant, hittade ännu mer. Har du redan sänkt ribban, vännen?
"...Någon du kommer ha svårt att avfärda är Kuper, vilken skriver om naturfolk i södra Afrika, att mordstatistiken där är likadan som i de amerikanska storstäderna....."
Nyss skrev du ju om att det minsann var 30 gånger större chans att bli dödad som "vilde" än som vit europé/amerikan? Läste du om texten kanske? Ho ho ho ho....vad vi njuter.......ho ho ho.......
MVH
bigj
Att verka för det goda...
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 12 och 0 gäster