Vad .är. BEHOV för "något"?

[Åkes granne]

Det finns inget HAT som lyser igenom -så mycket som det imot döden. Det finns inget som är så skadande för jaget som förstörd respekt för överlevnandets väsen.

[Åkes granne]

Ser ni inte vilken FÖRNEDRING av Människan allt detta är. Att bara erkänna det "primitiva" ("känslor") som en acceptabelt anspråk.. De verkliga UPPHÖJDA emotionella projekten kan ju VARA "filosofi" och KONST (-och inte ett relationsorganiskt "behov". Behovet är inte det kulturen givit oss -utan SÖKANDET efter LÖFTET. Men något har fått oss att glömma.)

Det är ett jävligt onödigt felslut, att glömma att det är VI; människan själv som ÄR alla dessa svaren. Det börjar spåra ur -men dövheten förstummar dig från mig och tillbaka till de andra. Vi kan ju faktiskt inte ha "fel" -utifrån hjärtats spontana begreppsbildning.

Varför skulle inte du veta vad logik är? Vem har sagt detta? Jag? Dem? Varför skulle du inte känna till moralen? Vad finns förutom oss själva? Finns det ens en handling här? VAR kommer detta ifrån? Jag menar allvar.

Kärleken är kärleken, och behöver inte "hittas". Friheten är friheten, och behöver inte defineras.



Det är en enorm frihets-restriktion -en djup pervertering av helhetsutbyte, att inte ens "kunna" tillåta sig sin egen MENTALA FRIHET . . .

--> att inte kunna "få" känna den oskuldsfulla mystiken i FRÅGAN samtidigt som lugnet i vårt inre skogs fullständiga VETANDE.


Jag har insett att jag "nu" har alla "svaren" jag skapat -hittat efter mina "religiösa" operationer av verklighet; ..vilket öppnar upp för en TOTAL kommunikation; där inget censureras av filosofisk paranoia, vilket är mycket befriande. Det där censurerandet är ju ett enormt bedrägeri -motpolen till svaren. Det är ett SANT lugn, att kunna öppna upp sig helt, för den transcendentala sanningen -där saker kan vara "både och" -utan att något trängs undan eller knäpps igen. Den rena, naturliga dialogen -MED allvar på allvar, och vidare framåt.

[suchanother]

Har aldrig själv råkat ut för filosofisk paranoia.
År så cynisk, vet att all kunskap används i praktiska syften, enda sättet är att ta till våld.

[Xinea]

döm inte, förstå!

[Justin Case]

Ser ni inte vilken FÖRNEDRING av Människan allt detta är. Att bara erkänna det "primitiva" ("känslor") som en acceptabelt anspråk.. De verkliga UPPHÖJDA emotionella projekten kan ju VARA "filosofi" och KONST (-och inte ett relationsorganiskt "behov". Behovet är inte det kulturen givit oss -utan SÖKANDET efter LÖFTET. Men något har fått oss att glömma.)

Folk menar så olika saker med 1) känslor, 2) upphöjda emotionella projekt, 3) konst, 4) behov, 5) kultur. Jag får först en impuls att invända mot ditt nedvärderande av känslor, jag vill skriva att känslor tvärtom är viktigare än det där upphöjda du pratar om. Om du inte kände något när du sysslade med vad du kallar upphöjda emotionella projekt, skulle du inte uppskatta dem och lovorda dem som du nu verkar göra. Du skulle inte se dem som ett dugg mer värda i sig, än vad känslor är i sig, om du inte omedvetet förknippade dem med just känslor - någon sorts positiva, lockande känslor. Men när jag tänker efter lite, inser jag att du nog bara menar andra saker med de ord du använder, än vad jag spontant tror att du menar. Jag antar att du med känslor menar det jag skulle kalla svagare lycka, och att du med upphöjda projekt, filosofi, konst etc menar det jag skulle kalla starkare lycka. För konst kan verkligen ge en större lyckoupplevelser än det mesta annat. Men för mig är det alltså inte konsten i sig, eller de upphöjda projekten i sig, som är de intrinsikalt värdefulla, utan den lycka de ger mig. Kan jag få samma lycka på andra sätt, är det i princip inte ett dugg sämre, såvida det inte försämrar mina långsiktiga utsikter till lycka eller långsiktigt ger mig mer lidande.

Friheten är friheten, och behöver inte defineras.

Problemet med den attityden är att risken är att folk tolkar in något annat i ditt användande av ordet "frihet" än vad du avser med det. Att definiera är ju ett sätt att underlätta kommunikation och förståelse. Vill du inte underlätta kommunikation och förståelse?

Jag har insett att jag "nu" har alla "svaren" jag skapat -hittat efter mina "religiösa" operationer av verklighet; ..vilket öppnar upp för en TOTAL kommunikation;

Jag skulle bli förvånad om du verkligen kommunicerar med människor så "totalt" som du verkar tro. Jag tror du upplever det som total kommunikation. Men illusioner kan vara farliga.

Det är ett SANT lugn,

Det är toppen om du är i ett sant lugn. Men ditt sätt att kommunicera utstrålar inte direkt ett sant lugn, så man undrar lite...

[Åkes granne]

jaa...ser inte dig...jag är som blind som försöker hitta dig så som du är...

Jag ser inte heller mig själv. Det är väl därför jag är så gränslöst bedräglig. Jag känner mig mest som en "missbrukare". "-Det går aldrig att göra något åt"-mentaliteten (självföraktet), tror jag har skapats tidigt i min levnadshistoria, genom en utsaga om något "fel" på min inre RIKTNING, vilket har blivit min "identitet" -man har "kapat" själen, genom att visa DUALISTISKA världar, vilket sedan "strukturerar"/definerar..


Jag kan hastigt "komma ner på jorden" av att deklarera färgen på min tröja, och den "uppriktiga intentionen" bakom "handligen" -bara för att jag fattar att jag FINNS. Jag måste alltså "erkänna" för att komma ur fängelset.

Strukturerna är den TID jag investerat mitt (dolda) MÅL i. Saken är att hitta ett sätt att "bekräfta" mig i en sann tydlig "handling" -att komma fram i ljuset, genom att det "erkänns" att jag vet vad jag gör. (Har vid enstaka tillfällen sjunkit in i en lugn omfamnande rökig verklighet -men det är att leva i NÅGON ANNANS ljus, meningen blir bara "peace", och kreativiteten försvinner.)



Jag fattar att jag alltså har "KORSFÄST" mig själv bakom strukturen (min "vilja" överensstämmer alltså inte med tiden -den orimlighet som skapats i min familjesituation.)

Samtidigt är det ett dubbelspel -jag roar mig tvångmässigt med mitt "resultat" -"bakom gallret".

Jag lever alltså i en mentalt ISOLERAD förståelse för den kollektiva enhetens strukturer. Har alltid haft en HELT upplöst "relation" till gruppens egen enhet -men den är mental, jag har tendenser till att se olika människor som samma (alltså medvetet)..

Det jag måste göra är att "se" min egen sorg (kärleken är alltså -unitet efter "sacrifice" av viljans ego; eftersom man har bitit i det sura äpplet/sett sin egen baksida) -för att kunna kapitulera från mina höga hästar/illusionen.

Det går inte att ljuga för sig själv bara för att tillhöra en villkorslös gemenskap INOM villkoret. Självuttrycket har ju ett personligt syfte; en riktning.




Anledningen till att jag "fortsätter" (skriva tillsynes samma saker) är att jag instiktivt vet att jag GÅR MOT mitt "avslöjande" ganska snabbt när jag följer den känslan av "arbete"/karma. (Jag tycker inte detta är speciellt kul, jag skäms för mig själv, bl.a för den bild jag målar upp -men det känns heller inte bra att fly.) Och jag talar för människans struktur, det är en tolkning -det finns inget ägande i problemens personlighet.

[Åkes granne]

Börjar bli groteskt. Sånt som man får ta -saken är ju att UPPENBARA SJÄLVET. Det handlar om det. Annars ljuger jag ju. Jag har som sagt "inga hemligheter" -rent personligen. Jag försöker endast besanna denna moral, och befria mig från mina flyktvägar/övertäckt tvivel -som är bojjorna.


Grejen är att jag "höjt upp" mig för att få distans till mina problem -vilket gjort att jag ser "lidandet" som isolerat eller "unikt" -vilket är en stort självmotsägelse, apropå "verkligheten". Jag är precis jämbördig alla människor -jag känner ibland något sorts pinsamt äckel när jag målar upp någon sorts jesus-bild, när jag granskar mina minnen eller tolkningar, osv. På allvar måste jag markera det seriösa i allt det här -jag isolerar mig bara i distanserade jagmissbruk annars, står inte ut med någon glaumorös romantisering.