Många vet kanske vilka kriterier och diagnoser som finns på en person som är psykiskt sjuk, men (1) vad kan man säga är symptom på att vara psykiskt frisk och (2) vilka kriterier finns det för att avgöra om en person är psykiskt frisk och slutligen (3) hur kan man genom ett visst levnadssätt uppnå dessa kriterier?
Harry Frankfurt , Charles Taylor, Susan Wolf m.fl menar att bl.a. ett kriterium är att ens identitet inte är konstlad, att man har ett "djupt själv", hon definierar det i korthet som förmågan att kunna vilja för att man vill det själv. Wolf menar att psykologisk sundhet är att 1; veta vad man håller på med och 2; att man kan avgöra skillnaden i om det man gör är rätt eller fel.
Vad har forumet för tankar om detta? Säkert finns det betydligt fler tecken och kriterier för mental sundhet. Hur når man en sådan styrka i viljan att man inte faller offer för akrasia eller aboulia?
Är du riktigt frisk?
Moderator: Moderatorgruppen
Re: Är du riktigt frisk?
Sceptisk skrev: hon definierar det i korthet som förmågan att kunna vilja för att man vill det själv. Wolf menar att psykologisk sundhet är att 1; veta vad man håller på med och 2; att man kan avgöra skillnaden i om det man gör är rätt eller fel.
Det är svårt att defijniera psykis hälsa, och det är lättare att säga vad det inte är. Dessa definitioner verkar lite godtyckliga. Uppfattningen om moral ("avgöra om rätt eller fel") har inte mycket att göra med hur man mår psykiskt, och därför finns det i de flesta lagtexterna om rättspsykiatrin att morala uppfattningarna inte ska hållas som kriterier längre.
Att veta vad man håller på med kan inte hållas som ett kriterium heller. Antingen vet alla vad de håller på med, även de flesta patienterna i psykiatriska avdelningar, eller ingen vet det, beroende på hur man definierar "veta". Men alla vet vad de håller på med i samma grad.
Man kan kanske definiera det som att psykisk såväl som fysisk sundhet innebär att man "fungerar bra". Att kroppen fungerar bra innebär att den har förmågan att klara av vanliga fysiska uppgifter, att man inte lidder av fysisk smärta, och att man klarar livet fysiskt helt enkelt. Jag ser inte varför samma kriterier inte skulle kunna tillämpas på psykisk hälsa: att man kan fungera socialt på ett tillfredställande sätt, att man inte lidder psykiskt, och att man har förmågan att leva sitt liv självständigt.
Jag förstår inte varför man skulle behöva addera till listan saker om morala uppfattningar, intelligens (att man ska förstå "vad man håller på med"), eller djupet. Man behöver inte vara djup för att vara psykiskt frisk, och man behöver inte vara idrottsman för att vara fysiskt frisk.
Hur når man en sådan styrka i viljan att man inte faller offer för akrasia
Akrasia är inte en psykisk sjukdom. Begreppet är en beskrivning av människans emotionella dimension, ett erkännande att hon inte bara är en rationnell varelse. Att alltid handla helt rationnellt är det som borde ses som en sjukdom: att aldrig lyssna på sina känslor, eller att vilja optimera alla situationer, är säkert inte så sund. Det skulle inte vara förvånande om sådana människor skulle vara offer för aboulia. Om det tar mer tid att planera det bästa möjliga sättet att ha det roligt än att faktiskt ha det roligt är det inte speciellt motiverande.
Jag tror för övrigt att psykiatrin har förlorat dess ambition att vara normerande, och har tagit ett mer pragmatiskt syn istället. Sjukdomen definieras inte längre beroende på hur man avviker från vissa normer (morala, kulturella, intellektuella, osv), utan på hur mycket man lidder och hur bra man kan klara livets vanliga uppgifter.
Utmaningen i den här tråden, oavsett hur "svår" den är, är ändå att fundera på och söka upp svar på frågorna. Jag tror inte det är svårare än något annat ämne. Personligen tycker jag det är betydligt svårare att förstå psykisk ohälsa eftersom varje människa har sin egen historia. Dessutom så vill jag mena att många människor lider av en slags omöjlighetsmytologi, där alla positiva förslag eller frågor som riktas i en positiv riktning, automatiskt diskvalificeras för att de är "för svåra". Det skulle ifs kunna vara ett ämne för en annan tråd, men samtidigt så tror jag att psykisk sjukdom präglas av en genuin ovilja till att vara psykiskt frisk. Det är "lättare" att säga att man lider av en sjukdom, depression eller någon annan diagnos än att försöka sträva mot att nå psykisk hälsa. Det är helt enkelt lättare att ge upp än försöka. Anledningen till det är tror jag just det du diskvalificerar, den "moraliska uppfattningen". Det har inte något med moral att göra, utan om förmåga till ett samvete. Alltså att veta vad man håller på med är samma sak som att ha ett samvete. Ett samvete brukar avbildas som en god ängel på ens högra skuldra, för den påminner en om vad man gör för något. Medan den onda ängeln, representerande det onda samvetet oftast pekar på alla fördelar med att glömma bort inför sig själv och sitt bättre vetande vad man håller på med.
Att däremot definiera psykisk hälsa med att "fungera bra" blir fullständigt godtyckligt eftersom i just dysfunktionella relationer så fungerar allting jättebra - på ytan, medan inuti människorna så finns ett oerhört lidande och frustrationer. Därför kan inte heller det att fungera tillfredställande i samliv vara en genomgripande definition på psykisk hälsa för även en person som mår jättedåligt kan fungera tillfredställande i relationer, beroende på vad man menar med tillfredställande... Det finns där inget som hindrar en person från att agera och ljuga om avsikterna. Till exempel en person som säger att han mår prima medan han egentligen mår piss. (Kort tillägg bara; psykiskt sjuka människor är även extremt utstuderade skådespelare.)
Därför måste det till att psykisk hälsa måste innefatta att veta vad man vill och göra det man vill just för att man vill det. Om man gjorde något för att man inte ville det, så kan man ifs fortfarande vara psykiskt frisk, men karaktäristiskt för psykisk hälsa är att man gör det man vill för att man vill det, utan några sk "higher order volitions" (eller Akrasia), se förklaring: http://en.wikipedia.org/wiki/Higher-order_volition
Frågan tycker jag dock inte handlar så mycket om att just "definiera" psykisk hälsa, utan snarare att förstå vad psykisk hälsa handlar om, vad den är och hur den uppnås.
Så jag vill nog vidhålla att samvetet spelar en grundläggande roll i psykisk hälsa.
Att däremot definiera psykisk hälsa med att "fungera bra" blir fullständigt godtyckligt eftersom i just dysfunktionella relationer så fungerar allting jättebra - på ytan, medan inuti människorna så finns ett oerhört lidande och frustrationer. Därför kan inte heller det att fungera tillfredställande i samliv vara en genomgripande definition på psykisk hälsa för även en person som mår jättedåligt kan fungera tillfredställande i relationer, beroende på vad man menar med tillfredställande... Det finns där inget som hindrar en person från att agera och ljuga om avsikterna. Till exempel en person som säger att han mår prima medan han egentligen mår piss. (Kort tillägg bara; psykiskt sjuka människor är även extremt utstuderade skådespelare.)
Därför måste det till att psykisk hälsa måste innefatta att veta vad man vill och göra det man vill just för att man vill det. Om man gjorde något för att man inte ville det, så kan man ifs fortfarande vara psykiskt frisk, men karaktäristiskt för psykisk hälsa är att man gör det man vill för att man vill det, utan några sk "higher order volitions" (eller Akrasia), se förklaring: http://en.wikipedia.org/wiki/Higher-order_volition
Frågan tycker jag dock inte handlar så mycket om att just "definiera" psykisk hälsa, utan snarare att förstå vad psykisk hälsa handlar om, vad den är och hur den uppnås.
Så jag vill nog vidhålla att samvetet spelar en grundläggande roll i psykisk hälsa.
För att veta vad som är lycka måste man veta vad människans uppgift är, menar Aristoteles. Jag tror något liknande gäller för frågan om vad friskhet och sundhet är. Man bör veta vad människan har för behov och strävanden som är utmärkande för henne som varelse.
Det handlar också om vilken miljö som lämpar sig för människan. För att kunna vara frisk/sund i en viss miljö måste man kunna klara av den, hantera den - och sig själv i den. Och jag tror också vi kan anpassa oss till olika miljöer...fast för att veta vilken miljö som är bra eller dålig krävs det att man vet vilken miljö som människan kan tänkas vara hemma i, och då måste man återigen veta vem eller vad människan är.
Det är ju knepigt med behov och sånt. Behov och syfte har vi, men vad de exakt är är värre att svara på. Men likväl tror jag det inte är en oåtkomlig kunskap för oss. Någonstans finns ritningen, planen för varje människa, som jag teoretiserar alltså.
Lever i sjukdom och osundhet gör vi när behoven eller förutsättningarna inte ses till, när det är något konstlat som har ersatt dem etc. Vi kan också ha sjukdomar, ohälsa och liknande. Då beror det på om det är en ohälsa som är av en reaktiv art, alltså ett resultat av omgivningen, eller om den kommer innifrån människan själv. Hon måste då antingen avhjälpa sina egna problem eller i det andra fallet behärska omgivningen effektivare. Alternativt ta till flykt, kompensera eller kompromissa på något sätt.
Det centrala är att ha en god förståelse för sig själv och det man möter i livet, och förstå sin miljö - samt att veta vad som är konstruktivt och destruktivt givetvis (eller veta vad som är rätt och fel). Man måste leva i enlighet med sin uppgift, finna sin roll som naturen avsett åt en. På något plan krävs det att man tror på sig själv och är självständig, att man är stark och inte accepterar förfalskningar, felaktigheter.
"...att vilja något för att man vill det själv."
Detta är intressant och jag tror det belyser något viktigt. Att leva autentiskt innebär enligt mig i hög grad att man själv har kontrollen, att det konstlade inte har blivit en del av en själv. För det är också en möjlighet.
Vet inte vilket slags svar du förväntade dig, men detta var några av mina meditationer kring detta. Men detta är en väldigt intressant och svår fråga.
Det handlar också om vilken miljö som lämpar sig för människan. För att kunna vara frisk/sund i en viss miljö måste man kunna klara av den, hantera den - och sig själv i den. Och jag tror också vi kan anpassa oss till olika miljöer...fast för att veta vilken miljö som är bra eller dålig krävs det att man vet vilken miljö som människan kan tänkas vara hemma i, och då måste man återigen veta vem eller vad människan är.
Det är ju knepigt med behov och sånt. Behov och syfte har vi, men vad de exakt är är värre att svara på. Men likväl tror jag det inte är en oåtkomlig kunskap för oss. Någonstans finns ritningen, planen för varje människa, som jag teoretiserar alltså.
Lever i sjukdom och osundhet gör vi när behoven eller förutsättningarna inte ses till, när det är något konstlat som har ersatt dem etc. Vi kan också ha sjukdomar, ohälsa och liknande. Då beror det på om det är en ohälsa som är av en reaktiv art, alltså ett resultat av omgivningen, eller om den kommer innifrån människan själv. Hon måste då antingen avhjälpa sina egna problem eller i det andra fallet behärska omgivningen effektivare. Alternativt ta till flykt, kompensera eller kompromissa på något sätt.
Det centrala är att ha en god förståelse för sig själv och det man möter i livet, och förstå sin miljö - samt att veta vad som är konstruktivt och destruktivt givetvis (eller veta vad som är rätt och fel). Man måste leva i enlighet med sin uppgift, finna sin roll som naturen avsett åt en. På något plan krävs det att man tror på sig själv och är självständig, att man är stark och inte accepterar förfalskningar, felaktigheter.
"...att vilja något för att man vill det själv."
Detta är intressant och jag tror det belyser något viktigt. Att leva autentiskt innebär enligt mig i hög grad att man själv har kontrollen, att det konstlade inte har blivit en del av en själv. För det är också en möjlighet.
Vet inte vilket slags svar du förväntade dig, men detta var några av mina meditationer kring detta. Men detta är en väldigt intressant och svår fråga.
Ett tillägg på förra inlägget. Det blir naturligtvis betydligt enklare att förklara psykisk ohälsa ifall man först vet vad psykisk hälsa är för något. Därför hittade jag på begreppen Counter Health Strategy (CHS) eller Counter Conscience Strategy (CCS), beroende på vad man menar. Vad jag menar med det är att ifall man utgår ifrån de kriterier som jag beskrev här ovan och att en psykiskt sjuk person avskyr att sträva mot att bli frisk igen så kan man kalla dessa yttringar eller reaktioner som CCS eller CHS. Dessa uttryck har en enorm variation och uppfinningsrikedom, alltifrån att snabbt byta ämne till bortförklaringar till grandiosa självförhärliganden eller till att man tar till droger, alkohol eller skadar sig själv eller också att man utvecklar en dubbel identitet eller röster i huvudet och slutligen rena konfrontationer med aggressioner och våld.
Till det följer att hos gravt "störda" människor så är CHS så pass djup att den blivit till ett kroppsminne och att själva uppenbarelsen av en god människa kan få en rejält psykiskt sjuk människa att agera med våld. Varför är det till exempel så många humanister genom historien som blivit avrättade (av regeringar) eller mördade (av psykiskt sjuka)? Jag tror svaret är att det är för att de står för samvetet som många andra inte klarar av att hantera. Eller låt oss ta Anna Linds mördare. Han hade utvecklat röster som gav honom direktiv för "vad han skulle göra". Vad han skulle göra då är utifrån denna teori att freda sig själv från sitt eget samvete, som inte hade något med Anna Lind att göra, men eftersom han identifierade Anna Lind som en god människa så var det henne som han var tvungen att döda - just då. För att för en psykiskt sjuk människa blir allting "omvänt", de onda blir på sätt och vis de goda eftersom de sitter i samma båt och gärna försöker att få andra att tro att de också sitter i samma båt som den sjuke. Den sjuke spelar t.ex. gärna djävulens advokat för att försöka avslöja andras "hycklarier". Detta kan kanske kallas vara ett slags "hedersmord" (mörda hedern) på en annan människa. Medan de goda blir de onda i den sjukes ögon eftersom deras agerande känns hotande och riskerar underminera den psykiskt sjukes CHS/CCS och därigenom sätta den sjuke i kontakt med sin egen smärta (och dubbelmoral).
I behandlingen av patienter med psykisk ohälsa så möter alla terapeuter på CHS. Som terapeut bör man då komma ihåg att alla de olika CHS:en är inte själva sjukdomen. Ifall en person kommer med bortförklaringar eller bara viker undan eller blir aggressiv så är det bara tecken på CHS och ska inte förväxlas med kärnproblemet. Däremot kan en terapeut använda sig av att känna igen CHS när det väl dyker upp, för det är ett tecken på att terapeuten är på rätt spår.
Schizofreni är att man utvecklat en inre splittring för att komma bort, inte bara från plågsamma minnen, utan viljan att ta itu med dom. Men för den schizofrene ligger det onda samvetet undangömt och behöver en trigger av något slag för att aktiveras och resultatet är oftast starka aggressioner.
Att höra röster i huvudet är ett tecken på att CHS har gått så långt att själva viljan att ta itu med sitt liv förskjutits till en andra part inom sig själv som fortfarande är aktiv. I brist på bättre exempel kan vi ta Gollum som utvecklat en andra part inom sig själv som har blivit så stark att denne kan använda sig av Gollums dåliga samvete för att manipulera och kontrollera honom, trots att detta slag av CHS/CCS utvecklats just för att han ska kunna undslippa sitt dåliga samvete.
Det går lika för alla med psykisk ohälsa, om inte störningen förvärras så förvärras omständigheterna i etapper, patienten blir ett offer för sin egen utvecklade CHS/CCS. Alkoholisten riskerar att inte bara supa bort sin ekonomi och familj utan kan dö av sitt missbruk. Den schizofrene alienerar hela sin omgivning. Deprimerades CHS/CCS att allting är omöjligt raserar till sist både ekonomi och familjerelationer och karriären och bekräftar på så vis själva syndromet.
Diagnosticering är som en kartläggning av det galleri av personer som fallit offer för sin egen CHS/CCS. Narcissister är kanske de som ändå "klarar sig bäst". Deras CHS/CCS går ju ut på att förhärliga sig själva och det är därför inte utan orsak att narcissism är bland de svåraste psykiska sjukdomarna att bota.
PS. Jag såg att om man talar om "goda" och "onda" människor så måste man ju förklara vad en god människa är, eller hur denne agerar. En god människa tar aldrig ansvaret från en annan människa, för den gode så är alla människors liv lika mycket värda och därmed har också alla lika mycket eget ansvar och det är detta som "onda" människor reagerar på.
Den gode vill att livet ska fortsätta, medan den onde vill att allting ska förgöras, för det är i förintelsen som denne tror sig hitta sin frälsning. Att begå självmord på grund av CHS/CCS är bara att närma sig den förutspådda undergången lite snabbare och lite mindre plågsamt.
Hitler sa till exempel såhär: "They refer to me as an uneducated barbarian. Yes, we are barbarians. We want to be barbarians, it is an honored title to us. We shall rejuvenate the world. This world is near its end."
PS2. Jag tror inte att de som utvecklar CHS/CCS är onda människor dock, de kan bli det men inte förrän de nått ett visst stadium där de inte längre kan hjälpa sig själva kan de kallas "onda" fast det är mer humant och optimistiskt att säga "psykiskt sjuka". För vi har ju alla ett visst mått av CHS/CCS i oss men strävar ändå fortfarande efter att behålla vår psykiska hälsa; att göra det vi vill för att vi vill det, för det mår man mycket bättre av. Men en person som är bortom självhjälp kan inte längre hitta någon annan tillfredställelse annat än i att utveckla CHS/CCS fullt ut i snabba och tanklösa vinster som ger en tillfällig kick eller lindring.
PS3. Att utveckla CHS/CCS är inte heller något som behöver ske utifrån en "ond" avsikt. För många människor som gått igenom svåra trauman och kriser så är det just i själva ältandet av vad de gjorde fel eller inte gjorde som utvecklas till en psykisk ohälsa. Och man kan ju lätt tro att själva ältandet och grämelsen är ett tecken på att man tar sitt ansvar, fast än det är ett sätt att försöka att läka sitt samvete. Man kan också lätt tänka sig att CHS/CCS som det definierats är ett resultat av medveten ondska, men så är det sällan, eller kanske aldrig.
PS4. En tes; en person attraheras av sådant som han kan identifiera till sin egen CHS/CCS. Det betyder att en blivande alkoholist redan har ett CHS/CCS system som talar i formen av att använda sig av just alkohol. Det finns något i att ta en flaska, dricka innehållet, den starka smaken och svälja det och därefter agera helt vårdslöst som stämmer överens med dennes CHS/CCS. Så genom att studera symptomet kanska man också kan förstå den individuella CHS/CCS:en. Samtidigt så attraheras personer med liknande CHS/CCS av varandra. Undantaget är dock narcissisten.
Till det följer att hos gravt "störda" människor så är CHS så pass djup att den blivit till ett kroppsminne och att själva uppenbarelsen av en god människa kan få en rejält psykiskt sjuk människa att agera med våld. Varför är det till exempel så många humanister genom historien som blivit avrättade (av regeringar) eller mördade (av psykiskt sjuka)? Jag tror svaret är att det är för att de står för samvetet som många andra inte klarar av att hantera. Eller låt oss ta Anna Linds mördare. Han hade utvecklat röster som gav honom direktiv för "vad han skulle göra". Vad han skulle göra då är utifrån denna teori att freda sig själv från sitt eget samvete, som inte hade något med Anna Lind att göra, men eftersom han identifierade Anna Lind som en god människa så var det henne som han var tvungen att döda - just då. För att för en psykiskt sjuk människa blir allting "omvänt", de onda blir på sätt och vis de goda eftersom de sitter i samma båt och gärna försöker att få andra att tro att de också sitter i samma båt som den sjuke. Den sjuke spelar t.ex. gärna djävulens advokat för att försöka avslöja andras "hycklarier". Detta kan kanske kallas vara ett slags "hedersmord" (mörda hedern) på en annan människa. Medan de goda blir de onda i den sjukes ögon eftersom deras agerande känns hotande och riskerar underminera den psykiskt sjukes CHS/CCS och därigenom sätta den sjuke i kontakt med sin egen smärta (och dubbelmoral).
I behandlingen av patienter med psykisk ohälsa så möter alla terapeuter på CHS. Som terapeut bör man då komma ihåg att alla de olika CHS:en är inte själva sjukdomen. Ifall en person kommer med bortförklaringar eller bara viker undan eller blir aggressiv så är det bara tecken på CHS och ska inte förväxlas med kärnproblemet. Däremot kan en terapeut använda sig av att känna igen CHS när det väl dyker upp, för det är ett tecken på att terapeuten är på rätt spår.
Schizofreni är att man utvecklat en inre splittring för att komma bort, inte bara från plågsamma minnen, utan viljan att ta itu med dom. Men för den schizofrene ligger det onda samvetet undangömt och behöver en trigger av något slag för att aktiveras och resultatet är oftast starka aggressioner.
Att höra röster i huvudet är ett tecken på att CHS har gått så långt att själva viljan att ta itu med sitt liv förskjutits till en andra part inom sig själv som fortfarande är aktiv. I brist på bättre exempel kan vi ta Gollum som utvecklat en andra part inom sig själv som har blivit så stark att denne kan använda sig av Gollums dåliga samvete för att manipulera och kontrollera honom, trots att detta slag av CHS/CCS utvecklats just för att han ska kunna undslippa sitt dåliga samvete.
Det går lika för alla med psykisk ohälsa, om inte störningen förvärras så förvärras omständigheterna i etapper, patienten blir ett offer för sin egen utvecklade CHS/CCS. Alkoholisten riskerar att inte bara supa bort sin ekonomi och familj utan kan dö av sitt missbruk. Den schizofrene alienerar hela sin omgivning. Deprimerades CHS/CCS att allting är omöjligt raserar till sist både ekonomi och familjerelationer och karriären och bekräftar på så vis själva syndromet.
Diagnosticering är som en kartläggning av det galleri av personer som fallit offer för sin egen CHS/CCS. Narcissister är kanske de som ändå "klarar sig bäst". Deras CHS/CCS går ju ut på att förhärliga sig själva och det är därför inte utan orsak att narcissism är bland de svåraste psykiska sjukdomarna att bota.
PS. Jag såg att om man talar om "goda" och "onda" människor så måste man ju förklara vad en god människa är, eller hur denne agerar. En god människa tar aldrig ansvaret från en annan människa, för den gode så är alla människors liv lika mycket värda och därmed har också alla lika mycket eget ansvar och det är detta som "onda" människor reagerar på.
Den gode vill att livet ska fortsätta, medan den onde vill att allting ska förgöras, för det är i förintelsen som denne tror sig hitta sin frälsning. Att begå självmord på grund av CHS/CCS är bara att närma sig den förutspådda undergången lite snabbare och lite mindre plågsamt.
Hitler sa till exempel såhär: "They refer to me as an uneducated barbarian. Yes, we are barbarians. We want to be barbarians, it is an honored title to us. We shall rejuvenate the world. This world is near its end."
PS2. Jag tror inte att de som utvecklar CHS/CCS är onda människor dock, de kan bli det men inte förrän de nått ett visst stadium där de inte längre kan hjälpa sig själva kan de kallas "onda" fast det är mer humant och optimistiskt att säga "psykiskt sjuka". För vi har ju alla ett visst mått av CHS/CCS i oss men strävar ändå fortfarande efter att behålla vår psykiska hälsa; att göra det vi vill för att vi vill det, för det mår man mycket bättre av. Men en person som är bortom självhjälp kan inte längre hitta någon annan tillfredställelse annat än i att utveckla CHS/CCS fullt ut i snabba och tanklösa vinster som ger en tillfällig kick eller lindring.
PS3. Att utveckla CHS/CCS är inte heller något som behöver ske utifrån en "ond" avsikt. För många människor som gått igenom svåra trauman och kriser så är det just i själva ältandet av vad de gjorde fel eller inte gjorde som utvecklas till en psykisk ohälsa. Och man kan ju lätt tro att själva ältandet och grämelsen är ett tecken på att man tar sitt ansvar, fast än det är ett sätt att försöka att läka sitt samvete. Man kan också lätt tänka sig att CHS/CCS som det definierats är ett resultat av medveten ondska, men så är det sällan, eller kanske aldrig.
PS4. En tes; en person attraheras av sådant som han kan identifiera till sin egen CHS/CCS. Det betyder att en blivande alkoholist redan har ett CHS/CCS system som talar i formen av att använda sig av just alkohol. Det finns något i att ta en flaska, dricka innehållet, den starka smaken och svälja det och därefter agera helt vårdslöst som stämmer överens med dennes CHS/CCS. Så genom att studera symptomet kanska man också kan förstå den individuella CHS/CCS:en. Samtidigt så attraheras personer med liknande CHS/CCS av varandra. Undantaget är dock narcissisten.
Sceptisk skrev: Utmaningen i den här tråden, oavsett hur "svår" den är, är ändå att fundera på och söka upp svar på frågorna.
Jag ville bara påpeka svårighetens grad att förstå begreppet psykisk ohälsa när jag skrev inlägget, och varför jag tyckte att det är svårt.
I ett antal länder finns det ingen laglig definition i rättspsykiatrin, då man anser att det är för svårt att definiera: definitionerna anses vara för subjektiva, motstridiga, eller värderande. Man har då bestämt att lita på experternas röst (läkarna), som inte använder ett generellt begrepp, utan en lista över olika sjukdomar.
Det finns faktiskt ingen officiell definition på psykisk ohälsa, även om det har funnits många försök att komma på någonting. Att definiera ett begrepp med ett skiftande innehåll är enligt mig en svår uppgift. Nu har vi ett ord som alla känner till och som har används långt innan något försök till definition, och därför är innehållandet disparat och flytigt. Det finns inte heller någon expert på området mot vilken man skulle kunna vända sig, eftersom inte ens psykiatrikerna använder det som generellt begrepp.
Dessutom så vill jag mena att många människor lider av en slags omöjlighetsmytologi, där alla positiva förslag eller frågor som riktas i en positiv riktning, automatiskt diskvalificeras för att de är "för svåra".
Jag tror inte att jag har diskvalificerat frågan, eftersom jag har svarat till den till slut. Jag tycker däremot att när man ska försöka svara en fråga är det bra att vara medveten om vilka svårigheter man måste möta, och klargöra vad det är man pratar om.
Det har inte något med moral att göra, utan om förmåga till ett samvete.
hmm... "Samvete, rättskänsla, förmåga att avgöra vad som är rätt, sinne för värderingar." (Wikipedia). Det låter som om samvete betyder morala medvetandet.
Att däremot definiera psykisk hälsa med att "fungera bra" blir fullständigt godtyckligt eftersom i just dysfunktionella relationer så fungerar allting jättebra - på ytan
Dysfunktionel betyder (per difinition) att det inte fungerar bra. Att inte "fungera bra" är mer inneffattande än du tror. Problemet är att det faktiskt är för inneffattande.
medan inuti människorna så finns ett oerhört lidande och frustrationer.
Smärtan är ett kriteria som jag har nämnt.
en person som mår jättedåligt kan fungera tillfredställande i relationer
Därför nämnde jag både kriterierna, och även en tredje: interraktionerna med omvärlden.
beroende på vad man menar med tillfredställande
Ja det är klart. Som sagt så är det någon slags skiss på en definition, alltså definitionen är för omfattande och behöver begränsas. När jag skrev "tillfredställande" tänkte jag precis att utesluta det "dysfunktionella", utan att vara för precis, för att det finns kanske andra saker som måste uteslutas också. Det är klart att mitt försök är ganska otydligt.
Till exempel en person som säger att han mår prima medan han egentligen mår piss.
Jag tror att du har missförstått mig. Jag pratade inte om synliga symptomer, och jag försökte inte beskriva tecken på psykisk ohälsa. Jag pratade om själva begreppet, inte om hur det synliggörs eller inte. Det är en annan fråga. När jag skrev "smärta" pratade jag om synlig såväl som osynlig smärta.
Däremot har jag svårt att förstå varför någon som har ett fungerande liv, fungerande relationer, fungerar bra med omvärlden, och mår bra, skulle kunna kategoriseras som psykiskt sjuka.
Akrasia, som sagt, är inte rett begrepp elaterat till psykiskt ohälsa, utan till värderingar: att värdera rationella handligar är ett förutfattat beslut. Det finns många så väljer någon medelväg utan att optimera alla sina val men som känner sig lyckliga ändå och dessutom har ett fungerande liv."higher order volitions" (eller Akrasia), se förklaring: http://en.wikipedia.org/wiki/Higher-order_volition
Frågan tycker jag dock inte handlar så mycket om att just "definiera" psykisk hälsa, utan snarare att förstå vad psykisk hälsa handlar om, vad den är och hur den uppnås.
Jag tycker att det är svårt att uppnå någonting om man inte vet vad det är. Man kan nöja sig med en beskrivning av vissa kännetecken, men det kan vara villseledande. Till exempel kan det leda till att tro att man inte kan uppnå psysik hälsa om ens beslut inte är rationella.
Det är klart att det finns många andra kriterier än rationaliteten för att ta beslut, av den enkla anledning att människans behov inte begränsas av rationaliteten och att prioriteringar varierar. Dessutom är det inte alltid möjligt att fatta rationella beslut, om man saknar information till exempel. Det skulle vara tragiskt om det skulle leda till psykisk ohälsa.
Så jag vill nog vidhålla att samvetet spelar en grundläggande roll i psykisk hälsa.
Påstår du alltså att omoraliskt beteende tyder på psykisk ohälsa? Det psykiatriska systemet har för övrigt givit upp morala uppfattningar som kriterier för att avgöra om någon är sjuk.
Nuförtiden tar man mest hänsyn till perceptions störningar inom psykiatrin, vilket faktiskt är det som skiljer patienterna från "normala" människor i stort sett. Patienterna uttrycker generellt samma sorts rationalitet och samma värderingar som övriga population annars. De flesta symptomerna till sjukdomarna är bara beskrivningar på hur förvrängd den sjukas perception är (perception om den yttre världen, om sina relationer med andra, om sig själv, osv).
Man kan då agera på en "higher volition", ha en stark samvete och lyda sitt samvete, men vara psykiskt störd. Det är inte en brist på samvete som leder psykiskt störda människor till att göra grejer som kan uppfattas som dåliga. Det är en förvrängd perception. Som alla andra försöker de skydda sig emot någon fara, hjälpa den som behöver det, osv. Skillnaden är att de förnimmer saker på ett annat sätt och har en förvrängd perception om vad det är de borde skydda sig emot, eller vem det är de borde hjälpa. Misstagens källa är inte en brist på rationalitet, utan en oförmåga att upffatta verkligheten.
Anna Lind's mördare är ett mycket ovanligt fall utifrån vilket man inte borde generalisera.Han hade utvecklat röster som gav honom direktiv för "vad han skulle göra". Vad han skulle göra då är utifrån denna teori att freda sig själv från sitt eget samvete, som inte hade något med Anna Lind att göra, men eftersom han identifierade Anna Lind som en god människa så var det henne som han var tvungen att döda - just då. För att för en psykiskt sjuk människa blir allting "omvänt", de onda blir på sätt och vis de goda eftersom de sitter i samma båt
De flesta patienterna som hör röster skadar sig själva och väldigt sällan andra, och även mer sällan leder det till allvarliga konsekvenser. De skadar sig vanligtvist precis för att bli "renare" och moraliskt "bättre" människor, alltså inte i brist på samvete.
Men du kan notera att även i det här fallet, där han försökte förstöra "det goda", agerade han inte på brist på rationalitet, utan pga förvrängd perception. Jag vet inte vad han har hänt med honom, men det är inte omöjligt att han gjorde det emot sitt samvete (att han inte ville göra det alltså), men för att han uppfattade det som att han inte hade något val och hotades av rösterna. Han agerade kanske under tvång och inte på brist på samvete. Men det är bara spekulationer, jag känner inte till historian men det skulle vara ganska typiskt.
De onda och de goda sitter nästan aldrig i samma båt för psykiskt störda människor. De kan skillnaden mellan det som är bra eller dåligt. Jag förstår att det kan se ut på detta sätt utifrån sett, men de flesta har ganska starka värderingar och en mycket logisk tänkande. Deras förvrängda perceptioner kan leda till att de är tvungna att utveckla sitt logiskt tänkande i större grad än andra. Dessutom har de större moraliska värderingar eftersom deras förvrängd världsbild kan leda till att de tror sig vara offer till något orättvist som de försöker rätta till. De kan vara mindre flexibla än genomsnittet angående det som är bra eller dåligt.
Jag tycker att definitionen borde ändå innefatta människans känslor, alltså psykisk smärta, men kanske har du tänkt att om man lever i enighet med sin uppgift och är anpassad till sin miljö leder det till att man inte upffattar någon psykisk smärta (alltså att smärtan kommer ifrån att inte vara anpassad/inte uppfylla sig).Advocate skrev: Det centrala är att ha en god förståelse för sig själv och det man möter i livet, och förstå sin miljö - samt att veta vad som är konstruktivt och destruktivt givetvis (eller veta vad som är rätt och fel). Man måste leva i enlighet med sin uppgift
Men förståelse för sig själv och sin omgivning är kanske ett högt krav. För att anpassa sig till en omgivning och uppfylla sin natur behöver man egentligen inte alltid en förtsåelse för vad det är. Det kan kanske räcka att följa sina böjelser i vissa fall. Det är resultatet som borde räknas, och är man anpassad behöver man inte alltid veta varför.
Det som är intressant är att man i stort sett i alla områden gått ifrån att använda sig av termen "samvete" så psykologin och psykiatrin är inte ensamma om att ha "givit upp morala uppfattningar som kriterier". Det är likadant i rättsväsendet och övriga vårdinrättningar. Ordet "samvete" lyser med sin uppenbara frånvaro och istället så, precis som du skriver, fokuserar man på att som du skriver "ta hänsyn till perceptionsstörningar". Jag vet inte i vilken sektor du arbetar inom, men jag vill bara upplysa dig om att jag vet mycket väl vad du pratar om. Denna "vård" som sker är en blandning mellan att leta fel i människors verklighetsuppfattning och förvara vårdpaketet på en inrättning. Jag ser detta som symptom på ett kärlekslöst självalienerat samhälle som inte längre tror på lösningar.
Bara detta att leta i människors "perceptionsstörningar", dvs verklighetsuppfattning strider mot alla principer för psykisk hälsa till att börja med. Störningen är ytlig, det enda som kan nå klienten är dennes eget samvete och det är därför samvetet man ska tala till, inte till störningarna. Men det är lätt att göra, lätt att ta klienten för given och tro att symptomen är personen. Men så är det inte. Att inkludera ett samvete hos klienten innebär att man ser mer än bara symptomen och "perceptionsstörningarna".
I övrigt vet jag inte hur jag ska ställa mig till din "kritik" för den missar precis allting jag sagt hittils. Du drar till och med in nya, helt annorlunda definitioner för de begrepp jag redan förklarat.
Bara detta att leta i människors "perceptionsstörningar", dvs verklighetsuppfattning strider mot alla principer för psykisk hälsa till att börja med. Störningen är ytlig, det enda som kan nå klienten är dennes eget samvete och det är därför samvetet man ska tala till, inte till störningarna. Men det är lätt att göra, lätt att ta klienten för given och tro att symptomen är personen. Men så är det inte. Att inkludera ett samvete hos klienten innebär att man ser mer än bara symptomen och "perceptionsstörningarna".
I övrigt vet jag inte hur jag ska ställa mig till din "kritik" för den missar precis allting jag sagt hittils. Du drar till och med in nya, helt annorlunda definitioner för de begrepp jag redan förklarat.
En del "higher order volitions" tycks mig nödvändiga för att funka i samhället. Låt mig t.ex. beskriva min nuvarande situation så exakt som möjligt. Jag sitter t.ex. här med en bunt räkningar som ska betalas.
Innan jag kan betala dem måste jag kolla upp en massa info om belopp, kontonummer etc. Hittills har jag sprättat kuvert och samlat ihop i hög - alltid något, men jag känner ingen glädje över att ha klarat av detta delmoment.
Jag finner pappersarbete/administrativt arbete otroligt motbjudande. Jag finner det också motbjudande att ha det hängande över mig som ett "måste". Jag har inget emot att skiljas från mina pengar, men förlös mig gärna från OCR-nummer och blankett N1.
Jag måste göra dessa e-bankärenden innan jag går och lägger mig. Jag kan tänka mig att kompromissa med mig själv så att jag bara gör de bankärenden som brådskar mest innan jag går och lägger mig, och tar resten imorgon, bara för att slippa.
Det mest rationella här vore ju att göra våld på sin själ och göra detta motbjudande, så det blir överstökat. Så är man av med det sen. Men jag vill verkligen inte det. Jag vill hellre i kärleksfullhet ge Sceptisk ett svar i hans tråd. Men man blir inte piggare vart natten lider och den där kompromissen tycks mig allt mer angenäm.
Vad göra? Jag kan förstås vägra pappersarbetet, som jag avskyr. Då kommer polisen så småningom. Jag kan överlåta det på min sambo, men hon är bortrest en längre tid, vilket ger mig dubbel adminstration. Jag kan också "bara göra det", på samma sätt som man kan gå emot sin vilja i många andra fall och göra motbjudande saker. För eller senare kommer jag ju att göra det ändå - det vet ju jag. Uppskjutandet blir som en slags protest. "Skriv tre poem för varje kravbrev du får, och du är räddad" - Baudelaire.
Jag hatar administration och byråkrati. Jag hatar det. Jag vill samtala, älska, kramas och göra nytta - jag har inte tid med sånt tjafs. Det är djävulens verk, fy fan.
Tja, vet inte om det bidrog på nåt sätt, men ibland kan en personlig beskrivning kasta nytt ljus på frågan.
Innan jag kan betala dem måste jag kolla upp en massa info om belopp, kontonummer etc. Hittills har jag sprättat kuvert och samlat ihop i hög - alltid något, men jag känner ingen glädje över att ha klarat av detta delmoment.
Jag finner pappersarbete/administrativt arbete otroligt motbjudande. Jag finner det också motbjudande att ha det hängande över mig som ett "måste". Jag har inget emot att skiljas från mina pengar, men förlös mig gärna från OCR-nummer och blankett N1.
Jag måste göra dessa e-bankärenden innan jag går och lägger mig. Jag kan tänka mig att kompromissa med mig själv så att jag bara gör de bankärenden som brådskar mest innan jag går och lägger mig, och tar resten imorgon, bara för att slippa.
Det mest rationella här vore ju att göra våld på sin själ och göra detta motbjudande, så det blir överstökat. Så är man av med det sen. Men jag vill verkligen inte det. Jag vill hellre i kärleksfullhet ge Sceptisk ett svar i hans tråd. Men man blir inte piggare vart natten lider och den där kompromissen tycks mig allt mer angenäm.
Vad göra? Jag kan förstås vägra pappersarbetet, som jag avskyr. Då kommer polisen så småningom. Jag kan överlåta det på min sambo, men hon är bortrest en längre tid, vilket ger mig dubbel adminstration. Jag kan också "bara göra det", på samma sätt som man kan gå emot sin vilja i många andra fall och göra motbjudande saker. För eller senare kommer jag ju att göra det ändå - det vet ju jag. Uppskjutandet blir som en slags protest. "Skriv tre poem för varje kravbrev du får, och du är räddad" - Baudelaire.
Jag hatar administration och byråkrati. Jag hatar det. Jag vill samtala, älska, kramas och göra nytta - jag har inte tid med sånt tjafs. Det är djävulens verk, fy fan.
Tja, vet inte om det bidrog på nåt sätt, men ibland kan en personlig beskrivning kasta nytt ljus på frågan.
Jag tror att du har bara förklarat ett enda begrepp, samvete. Eftersom du beskrev det som den lilla ängel som sitter vid någon sida så tog jag fram wikipedias definition. Jag förtår bildliga symboler men tycker bättre om klara definitioner, annars blir det för otydligt.Sceptisk skrev:I övrigt vet jag inte hur jag ska ställa mig till din "kritik" för den missar precis allting jag sagt hittils. Du drar till och med in nya, helt annorlunda definitioner för de begrepp jag redan förklarat.
Du verkar inte förstå det har har skrivit. Annars skulle du upfatta det motstridiga mellan din tro att psykisk störda inte har något samvete, och min beskrivning av psykisk stördas samvete (ibland av högre grad än genomsnittet).
Uttrycket "dysfunktionnel relation" hade du för övrigt definierat som "relationer som fungerar", vilket jag inte kan hålla med om, av uppenbarliga skäll.
Det är klart att det är nödvändigt, men det är ändå inte det som skilljer psykiskt störda människor från övriga populationen. Och även om det är nödvändigt i vissa fall är de inte alltid det heller. Om jag väntar på en taxi i 10 minuter istället för att gå 10 minuter tror jag inte att det förhindrar mig från att fungera i samhället. Konsekvensen är att jag förlorar pengar på ett dumt sätt istället för att köpa någonting nyttigare. Men det betyder bara att jag är lat. Det innebär inte att jag har blivit psykiskt störd helt plöstligt.hovnarr skrev: En del "higher order volitions" tycks mig nödvändiga för att funka i samhället. Låt mig t.ex. beskriva min nuvarande situation så exakt som möjligt. Jag sitter t.ex. här med en bunt räkningar som ska betalas.
Kanske lika bra att sammanfatta hur ditt kritiska sinne fungerar. Låt oss göra en lista av dina retoriska grepp:
"även om det är nödvändigt i vissa fall är de inte alltid det heller"
"Du verkar inte förstå det jag har skrivit."
"Att definiera ett begrepp med ett skiftande innehåll är enligt mig en svår uppgift."
"innehållandet disparat och flytigt."
"Det finns inte heller någon expert på området"
"Jag tycker däremot att när man ska försöka svara en fråga är det bra att vara medveten om vilka svårigheter man måste möta"
"Att inte "fungera bra" är mer inneffattande än du tror. Problemet är att det faktiskt är för inneffattande."
"Det är klart att mitt försök är ganska otydligt."
"Jag tror att du har missförstått mig."
"Jag tycker att det är svårt att uppnå någonting om man inte vet vad det är."
"..ett mycket ovanligt fall utifrån vilket man inte borde generalisera. "
"Men det är bara spekulationer..."
"Dessa definitioner verkar lite godtyckliga."
"Antingen vet alla vad de håller på med eller ingen vet det, beroende på hur man definierar 'veta'"
Svävande, flyktigt och intetsägande. Faktiskt har du även fel. Jag förklarar samvetet genom hela artikeln och INTE uteslutande som en "ängel på axeln". Inte heller har jag någonstans definierat dysfunktionella relationer som fungerande relationer. Vad jag däremot skrev var att på ytan fungerar det "tillfredställande" (beroende på vad man menar med det begreppet för det är inte mitt begrepp utan ditt), genom att man kanske helt enkelt skrämts till tystnad av den dominerande missbrukaren i familjen, eller sociologiskt sett i hur byråkratier "fungerar". Eller sk schizofren transferens som att vara involverade i osynliga mentala spel mellan familjemedlemmarna eller ensidiga kärlekslösa relationer som systematiskt undviker konflikter, etc.
"även om det är nödvändigt i vissa fall är de inte alltid det heller"
"Du verkar inte förstå det jag har skrivit."
"Att definiera ett begrepp med ett skiftande innehåll är enligt mig en svår uppgift."
"innehållandet disparat och flytigt."
"Det finns inte heller någon expert på området"
"Jag tycker däremot att när man ska försöka svara en fråga är det bra att vara medveten om vilka svårigheter man måste möta"
"Att inte "fungera bra" är mer inneffattande än du tror. Problemet är att det faktiskt är för inneffattande."
"Det är klart att mitt försök är ganska otydligt."
"Jag tror att du har missförstått mig."
"Jag tycker att det är svårt att uppnå någonting om man inte vet vad det är."
"..ett mycket ovanligt fall utifrån vilket man inte borde generalisera. "
"Men det är bara spekulationer..."
"Dessa definitioner verkar lite godtyckliga."
"Antingen vet alla vad de håller på med eller ingen vet det, beroende på hur man definierar 'veta'"
Svävande, flyktigt och intetsägande. Faktiskt har du även fel. Jag förklarar samvetet genom hela artikeln och INTE uteslutande som en "ängel på axeln". Inte heller har jag någonstans definierat dysfunktionella relationer som fungerande relationer. Vad jag däremot skrev var att på ytan fungerar det "tillfredställande" (beroende på vad man menar med det begreppet för det är inte mitt begrepp utan ditt), genom att man kanske helt enkelt skrämts till tystnad av den dominerande missbrukaren i familjen, eller sociologiskt sett i hur byråkratier "fungerar". Eller sk schizofren transferens som att vara involverade i osynliga mentala spel mellan familjemedlemmarna eller ensidiga kärlekslösa relationer som systematiskt undviker konflikter, etc.
Jag tycker att det är naivt att förvänta sig bra svar på så här komplicerade frågor, för om vi vände på det, ställde frågan inte om en individ, utan riktade frågan mot samhället, vilka svar skulle vi få då?
Är vi kloka någon av oss? De flesta går varje dag till ett jobb som egentligen är totalt meningslöst ur ett sundhetsperspektiv, det kanske dessutom är destruktivt både för miljön och människans hälsa på längre sikt. För att komma till arbetet så åker en hel del bil, bilar förpestar inte bara miljön, chansen att dö eller skadas ökar enormt mot att aldrig ge sig ut på vägen.
Är det en kalkylerad risk där nyttan överväger riskerna, knappast. Det är inte mycket bättre än narkomanen som varje dag missbrukar, både han och knegaren är fast i en ond cirkel som innebär att den egna fria viljan är förslavad och hur friskt är detta?
Är vi kloka någon av oss? De flesta går varje dag till ett jobb som egentligen är totalt meningslöst ur ett sundhetsperspektiv, det kanske dessutom är destruktivt både för miljön och människans hälsa på längre sikt. För att komma till arbetet så åker en hel del bil, bilar förpestar inte bara miljön, chansen att dö eller skadas ökar enormt mot att aldrig ge sig ut på vägen.
Är det en kalkylerad risk där nyttan överväger riskerna, knappast. Det är inte mycket bättre än narkomanen som varje dag missbrukar, både han och knegaren är fast i en ond cirkel som innebär att den egna fria viljan är förslavad och hur friskt är detta?
Det är alltid bra med listor. Men listor utan förklaringar leder sällan någonstans, dessutom när man tar saker och ting hur sammanhanget. Därför måste din lista kompletteras, av klarhets skull.
Om du är förvånad över sådana saker så tyder det på att du ställde en fråga utan att vilja undersöka den. Du verkar tro att du har svaret. Varför frågar du då, om du tror att allt är kristall klart?
(Jag gissar att detta är en till fråga som riktas till dig och som kommer att förbli obesvarad).
Sammanfattningsvis ser jag att du har tagit upp alla mellan-meningarna utan att ta upp själva innehållet av mina inläg. Det är klart att man kan kommentera vad man vill. Jag skulle kunna välja ditt val av prepositioner till exempel, men jag tycker inte att det är speciellt givande.
Nu till diskussionen: håller du nu med att Wikipedias definition av samvete innehåller hänvisningar till moral uppfattningar, vilket du förnekade först? (Du skrev: "Det har inte något med moral att göra"). Har du nu förmågan att ta hänsyn till faktumet att även de psykiska störda har en stark samvete? Eller ska vi prata om prepositioner istället? Eller kanske om huruvida jag använder för många dubbla-negationer?
... och inte specifiskt till psykisk störning. Därför kan det inte vara ett avgörande kriteria till psykisk störning.Sceptisk skrev:"även om det är nödvändigt i vissa fall är de inte alltid det heller"
Därför förklarar jag en gång till. Man kan notera att förklaringen är den enda du vägrar kommentera."Du verkar inte förstå det jag har skrivit."
Förr i tiden, när man tog hänsyn till moraliskt beteendet för att förklara psykisk ohälsa, var det till exempel att föda barn utan att vara gift ett symptom på psykisk störning. Numera finns det fortfarande olika definitioner på mental ohälsa, beroende på vem man frågar till. Om du inte förstår varför jag säger någonting borde du kanske... fråga? Vill du att jag återkommer med källor så det kan jag också. Jag känner till ett antal försök att definiera begreppet, inom olika område: rättspsykiatrin eller psykologi till exempel."innehållandet disparat och flytigt."
... Eftersom ingen håller med varandra om begreppets definition."Det finns inte heller någon expert på området"
Tycker du inte det? Det var ändå någonting som du också skrev själv."Jag tycker däremot att när man ska försöka svara en fråga är det bra att vara medveten om vilka svårigheter man måste möta"
Därmed sagt att min definition inte är rätt (vad klagar du för?)."Att inte "fungera bra" är mer inneffattande än du tror. Problemet är att det faktiskt är för inneffattande."
Samma som ovan."Det är klart att mitt försök är ganska otydligt."
Om du är förvånad över sådana saker så tyder det på att du ställde en fråga utan att vilja undersöka den. Du verkar tro att du har svaret. Varför frågar du då, om du tror att allt är kristall klart?
(Jag gissar att detta är en till fråga som riktas till dig och som kommer att förbli obesvarad).
... Och därför förklarar jag, men får inga kommentarer på förklaringar."Jag tror att du har missförstått mig."
Sammanfattningsvis ser jag att du har tagit upp alla mellan-meningarna utan att ta upp själva innehållet av mina inläg. Det är klart att man kan kommentera vad man vill. Jag skulle kunna välja ditt val av prepositioner till exempel, men jag tycker inte att det är speciellt givande.
Jag hoppas att jag inte har lärt dig någonting här. Sedan Aristoteles har mänsklilgheten upptäkt att man inte får generalisera över ett enstaka fall. Du har fått tillräckligt mycket tid för att lära dig detta."..ett mycket ovanligt fall utifrån vilket man inte borde generalisera. "
Den fullständiga meningen var ju: "Att däremot definiera psykisk hälsa med att "fungera bra" blir fullständigt godtyckligt eftersom i just dysfunktionella relationer så fungerar allting jättebra - på ytan". Du tog upp dysfunktionella relationer som exempel på "att fungera bra", för att sedan skriva att de faktiskt inte fungerar bra (och beskriva dem som frustrerande). Vad försökte du faktiskt säga? Eller vad menade du med ?Inte heller har jag någonstans definierat dysfunktionella relationer som fungerande relationer. Vad jag däremot skrev var att på ytan
Nu till diskussionen: håller du nu med att Wikipedias definition av samvete innehåller hänvisningar till moral uppfattningar, vilket du förnekade först? (Du skrev: "Det har inte något med moral att göra"). Har du nu förmågan att ta hänsyn till faktumet att även de psykiska störda har en stark samvete? Eller ska vi prata om prepositioner istället? Eller kanske om huruvida jag använder för många dubbla-negationer?
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 8 och 0 gäster