Meditation

[magicadehex]

Advocate, tack vilken fin berättelse. Om man inte känner för att meditera så är det nog bättre att låta bli, annars tvingar man sig till något istället för att man verkligen vill det.

[Skogsälvan]

Jag mediterar inte. Eller, jo, jag gör väl det... men alltså jag använder mig inte av ställningar, musik och rökelse. Jag glider lätt in i ett medativt stadium ändå, bortkoppling från det yttre och avslappning.

Jag har haft en sk. kundaliniresning, men då visste jag inget namn på symptomen. Det var i vevan då jag hade min megalomaniska period då jag ville "rädda världen". Folk snackar ofta om att de ser ljuset i religiösa sammanhang. Det gjorde jag. Och då menar jag inte att saker lyste lite mer. Det blev vitt - allt runt omkring. Jag fick fokusera mig å det yppersta för att hålla mig kvar. Det brände och pulserade som satan längs ryggraden. Det sägs ju att man ser sitt liv spelas upp i ultrarapid när man är döende. Jag såg världen. Med ens visste jag så mycket. Så mycket information att jag önskar att jag hade haft en bandspelare i huvudet för det är omöjligt (tror jag) att lagra så mycket info i hjärnan.

Hur som helst; jag visste inte vad det var, jag visste bara att jag var tvungen att vistas i en begränsad miljö för att sortera intryck så jag åkte till psyket och klassades med diagnosen psykos. Bränningarna i ryggen höll i sig och klassades som vanföreställningar. Slutligen landade känslorna i huvudet. Jag hade alltså känsel i huvudet. Det kändes som vatten som gled runt och stötar i olika regioner i hjärnan. Fast jag har en del akademisk kunskap om hjärnans olika områden och dess funktioner kunde jag inte finna någon logik i känsloförnimmelserna.

Vid ett tillfälle gled en stöt genom min kropp, det gick så fort att jag knappt hann registrera: från huvudet, ner i vänster arm, ut i fingerspetsarna, tillbaks genom armen, ner genom kroppen, genom benet, upp och på samma sätt fast uppåt på höger sida. När energicirkeln var sluten - och det gick väldigt, väldigt snabbt det här - sjönk jag ihop. Trodde jag skulle dö, men det gjorde jag alltså inte. Råkar någon ha information om dylika händelser är jag väldigt intresserad!

Under någon vecka kände jag en känsla i min panna och efter några veckor kändes det som ett hål öppnades mitt i skallen och allt forsade ut. Under tiden då dessa fenomen höll i sig tappade jag all rädsla. Jag har tex. fobi för getingar. Jag tittade bara på de när de landade på glaset jag höll i min hand med saft, utan ett uns rädsla. Jag var inte apatisk, snarare i acceptans. Inom Taoismen förespråkas att man ska förhålla sig i det stadiet. Det gjorde inte jag och jag grubblar med jämna mellanrum om jag gjorde fel. Jag har nämnligen barn. Jag vill känna kärlek. Jag vill uppleva det vackra. Det går inte utan att hat och det fula är involverat. Det närmaste man kan uppnå då är acceptans, empati, småleenden. Men som sagt... Jag vet inte om jag valde fel väg här...

[Avantgardet]

Lite offtopic kanske, men likväl. På tal om den där skiten du kände Skogis, testa (för den som känner sig manad) lite kemikalier och sen jagar du ifatt den där grejen. Psilocybin, MDMA och fint smoke på det. Gärna till musik så du ser sambandet.

Har förövrigt också mött Gud, under psykos. Lustigt nog så var den andliga upplevelsen så stark (om uttrycket tillåts) att den står på egna ben, och inte behöver ges en övernaturlig förklaring.

[Skogsälvan]

Kemikalier har vi redan nog av i vår kropp, Avantgull. Det är om inte annat billigare att bli hög på de man redan besitter i kroppen  :wink:

[Avantgardet]

Ja, men att testa psykets utmarker har sina fördelar också, men klart det kostar på. Man tar ju stryk, självklart. Men det är bara resa sig upp och damma skiten av axeln. Inte en livsstil jag förespråkar, med undantag av brasset. Brasset är universalmedicinen mot modernitetens stressyndrom. Det är fan mitt krav på omvärlden. Sakta ner på ekorrhjulet, man hinner fan inte njuta av skiten!

[magicadehex]

Skogsälvan: Åh, vad intressant! Jag har läst lite om kundaliniresningar och det är väl mest skrämselpropaganda och därav blir man rädd inför fenomenet. Jag själv har haft en mindre resning, inte alls lika kraftig som den du beskriver, men det kändes som jag skulle brinna upp inifrån, som att jag skulle kunna krossa en sten med bara handen (som förvisso Moses gjorde  :D  kanske hade han en kundaliniresning?!)
Orgasmer i sömnen utan att ha vidrört sig själv. Och likgiltighet precis som du beskriver, total acceptans, inte samma sorts känsloliv som i vanliga fall, utan man har totala lyckorus som ståpäls över hela kroppen och mysrysningar.
Jag tror att det hade vart bra om det fanns mera tillgänglig info om kundalini så att folk vet vad det handlar om, för många hamnar ju på psykjouren när det inträffar och psyket vet nog föga om fenomenet i sig.
Tack för din berättelse.

[Skogsälvan]

Njaa, jag hade väl mer ett behagligt lugn i mig jmf. med ett totalt lyckorus och ståpäls. Gick från nervvrak till glidare.

Det blir ju liksom en kulturkrock med dylika upplevelser. Inom vår kultur klassas det som psykisk sjukdom, i andra kulturer ett snudd på gudomligt stadium. Jag vet inte vilket som är rätt. Jag vet bara att efter mina egna erfarenheter och efter att ha läst en del att man ska vara försiktig med ex. tantrameditation.

Grundläggande är att man redan är välbalanserad innan man söker fördjupat lugn, tycker jag.

Den meningen är så viktig så jag upprepar den.

Grundläggande är att man redan är välbalanserad innan man söker fördjupat lugn.

Jag är rätt säker på att det sitter en och annan på låst avdelning som har upplevt liknande fenomen. Dessa ordineras Zyprexa eller Risperdal eller något. Sedan är det inte det lättaste att stå med bägge fötterna på jorden, organisera intryck och interagera med omgivningen efter en sådan upplevelse.

Jag tycker att man ska ta det lugnt med meditation. Chilla lite är bra, men mer än så bör man betänka om det är en bra idé.

[Loke]

destruktivt kan det ju bli med psykoser, men ändå tveksamt om det är värre än att dega med aftonbladet, chips och cola och suparresor till thailand

[Algotezza]

Kemikalier har vi redan nog av i vår kropp, Avantgull. Det är om inte annat billigare att bli hög på de man redan besitter i kroppen  :wink:

Allt vi stoppar i oss i matväg består väl av kemiska föreningar och är väl  därmed i någon mening "kemikalier"...

Lika länge som vi varit människor har vi supit, drogat ner oss och rökt vad vi kommit över. Intet är nytt under solen. Vad vore religionen utan dessa "födoämnen"? Även djuren gör så gott de kan! Har ni någon gång träffat på sidensvanasar som käkat jästa rönnbär en vinterdag? Kul syn! Fulla som alikor! Rediga fyllkajor!

MVH

Algotezza (som i praktiken alltid varit och fortfarande är restriktiv med ANT-produkterna... men var och en har rätt att gå sin väg)

[Advocate]

Advocate, tack vilken fin berättelse. Om man inte känner för att meditera så är det nog bättre att låta bli, annars tvingar man sig till något istället för att man verkligen vill det.

Ja det kan hända. Vilja tror jag just är något som mycket i livet handlar om. Att leva rätt, att utvecklas och komma framåt, att vinna - det handlar mycket om vilja eller mod. Att häva sig upp ur sängen om morgonen.

Att jag inte ville tillräckligt kan nog också ha varit en orsak till att mitt meditationsprojekt inte blev som jag tänkt mig. Under den där perioden funderade jag exempelvis på att gå en 2 veckors meditationskurs, en reträtt, men det hela rann ut i sanden.

[Åkes granne]

Lite offtopic kanske, men likväl. På tal om den där skiten du kände Skogis, testa (för den som känner sig manad) lite kemikalier och sen jagar du ifatt den där grejen. Psilocybin, MDMA och fint smoke på det. Gärna till musik så du ser sambandet.

Har förövrigt också mött Gud, under psykos. Lustigt nog så var den andliga upplevelsen så stark (om uttrycket tillåts) att den står på egna ben, och inte behöver ges en övernaturlig förklaring.

Vet inte varför jag tycker det är så intressant att rota i narkotisk mytologi.

Grejen med att du sympatiserar med tillvaron där droger är förusättningen, handlar ju om något rent "nostagliskt", en stol du redan gett passform, minnet av ditt mods bedrift som lönat rummets varaktighet, -och inte "grundfenomenets" allmänna"resultat" (njutningen och uppgivandets storhet.) Alla reagerar ju helt olika pga. vad det söker att ses "uppenbaras" i deras utforskande -det är vår personlighet. Genom drogerna hanterar du din "inre resurs" (minne) -där du har så att säga "hittat dig själv", men tillskrivit något annat själva "händelsen" [myten/meningen].

Ofta handlar rituell meningssymbolism om att söka sin "styrka" -typ händelser där man gett upp integritetens mening. Typ den skinny bitch som byggt sin självmedvetenhet på råkollen i näringsintag och träning, som sedan abrupt har en upplevelse av att trycka i sig en hamburgare med hydrerade fetter och sliskig sås på McDonalds. Bara för att förstå att överträdelserna inte kostade oss någonting av värde "-jag finns fortfarande", vilket ger en helt ny reflektion om den egna styrkan. Men detta kan bli ett "missbruk" -man blir tillslut "imun mot sig själv" (något jag känner jag till.) Ju mer orgier i karaktärssvaghet och spontant bortkastande av självständig kursriktning man hanterat utan att klaga -desto suddigare blir motivet -vilket leder till "förvirring". Tillslut har man tappat de ursprungliga inre frågorna som händelsemysteriet var svar på. Man är inte så spontan som man utger sig för att vara, och processen börjar ses som "naturlig", i och med att man vänjer sig vid sina signaler. Skuggans "perservitet" tar över, identiteten blir "statisk" i och med filosofins kammarrum, i det passiviserade sinnets föreställda förankring. Man har "gått med på allt" (utifrån sitt så att säga "filosofiska" beslagtagande) -bara för att uppvisa hur tolarant, öppenhjärtad och generös man är. (Samtidigt som "livsstilen"/det existensiella signumet, gör att man inte längre vet hur man bygger ett utökat värde, något konstruktivt av erfarenheternas inre talanger -eller kapaciteten till, utan låter detta VILA, i cirklarnas distrahering -som vi accepterar och inte eliminerar i kaosets härledning.) Då "är" man tillslut inte något av det där -eftersom man hanterat uppbyggnanden -gått IGENOM SIG SJÄLV. Den larviga konsten i att visa hur obehindrat man klarar av att snubbla hur man än vrider sig blir överlevnaden -just eftersom man har en sådan inre självklarhet och jagtolerans -det finns inga andra förslag, än att finna sig själv i det "ostrukturerade" (genom försvaret av reflektionernas riktighet och värde) ..samtidigt som man försöker förhålla sig till det strukturerade, som förolämpar ens "individ"/kunskap, vilket gör en till "liberal". Man lever alltså i två läger; för att man kapitulerat från verklighetens absurditet.

Jag menar att det ligger en sårbarhet och lögnaktighet i detta. Typ "-kolla, jag överlevde, jag är stor numera" -vilket avslöjar en desperation i det missbruk som detta kan bli. Samtidigt tycker jag människans förmåga att alltid förstå (nivåerna) alltså ..sin egen, komplexa anledningskonstruktion som "värdig" ("sann".) Det är allas inre latenta alturism, egentligen. Det är alltså en förståelse för -HUR sanningens väsen skapas! Vilket ÄR sanningen.

Du menar att du i det psykotiska tillståndet såg uppenbarelsen Gud i fysisk personifiering? Om du inte menar något annat eller skojar. När jag upplevde min "fåfängas" paranoida tro -bakvänt utifrån "de andra" -min kraft inåtvänd i mig själv, så förstod jag tillvarons estetik i de vulgära råa jag-reflekterande maktbegären. Om du förstår vad jag syftar på.

Angående det där med Gud, eller det "andliga" snarare. Problemet med den uttömda seriositeten handlar om att det gäller att att välja mellan detta andliga och en själv -och det är det man vet. Väljer man "det andliga" kan man inte välja -sig själv (och det är mycket viktigare.) Samtidigt BLIR andligheten/Gud -allt det man själv är, när man fixerats av "intresset". När man hur som helst fortfarande sitter fast i frihetsrestriktionen, lidandets långsamma upplösning -och man börjar tränga in i sin egen kommunikation, då kan man inse att det andliga har kommit FÖR NÄRA -vilket leder till existensens "fulhet". Begreppets soliga "Gud" känns som en vulgär androgyn dominans som "tagit sig in i hjärnan och erbjuder vilorum -under tvång"; i och med den breda, men mosiga verklighetsuppfattingen i en alldelles för långvarig reflektion av jaget. När man släpper taget och förstår att "Gud" är mycket större förstår man sig själv, eftersom alla "delar"/ens SANNA JAG -börjar "vakna" i VERKLIGA "andliga insikter" -som inte är profilerade, utan mer tillstånd av att börja kunna assilimera högre/bredare strukturerar av världen/verkligeheten -en känsla av jordisk medvetandeutvidgning.


(Ursäkta  -du kanske uppfattar att jag "förföljer" dig, Avantgardet -men det är inte meningen.

Jag känner även en viss pinsamhet över de senaste inläggen på forumet -jag börjar lösa upp den gamla mentala identiteten, men har inget direkt språk för det nya -och somnar in i något lite halvflummigt. Börjat dricka kaffe igen också som gör att jag sover mycket mer och gör mig slapp och okoncentrerad.)

[Anders]

Meditation har jag inte praktiserat, men jag är lite nyfiken på det, har läst en del. Det jag har gjort i den vägen är väl Yoga Nidra. Ingen koncentration, mer avslappning, men ändå - Nån som har erfarenhet av båda? Finns likheter? I så fall, vad ger Meditationen utöver det som Yoga Nidra har att ge?

[magicadehex]

Åkes granne: Jag kan bara instämma, klockrent!

[magicadehex]

Anders: Jag vet inte just yoga nidra, men jag utövar både yoga och meditation, och enligt min upplevelse så kompletterar yogan meditationen, så att meddan blir skönare. Men det kanske är olika för alla.

[J R Auk]

Åkes granne: Jag kan bara instämma, klockrent!

Ja det var mycket insiktsfullt och väl förmedlat.