Vårt tjaffsande

[Morningstar]

opåopå

[Åkes granne]

Brukade fantisera om en identisk jag-kopia när jag var liten. Min bästis. Enda grejen var, att han inte var lika övermunter och teatraliskt som jag. Har uppfostrats till ett strikt objekt för att möta min mors syvende lögn hon målar upp mot omgivningen/samhället.
Bland annat; när jag var 16-17 (!) körde hon en 4-mils omväg på morgonen för att hämta mig till en släktträff, bankade vilt på dörren en tidig morgon. Besatt av att visa upp mig - "Titta - HAN LEVER faktiskt". "Ja, jag är allt nån jag med, jaa, jag kan- jag är normal, jaa"

Förstår "sambandet" mellan din förflutnas OBJEKT-kontext av dig; och det OHÄMMADE -som är inom samma "mönster". Oerhört frustrerande.

Känner igen omgivningens (mammas) vilja att "visa upp" "SIN" skapelse. Hittar inte de exakta exemplena på detta just nu, men hela historien bygger på det -just eftersom distansen ("frånvaron") skapar en intensiferad observation av traumat. Eller ..t.ex. har hennes enda ambition med oss (mig och mina syskon) varit hennes version av "social acceptans". Under varje sommar har hon t.ex. varit noga med att trycka ner oss med uttalanden om våra "neurologiska TILLKORTAKOMMANDEN, över våran bristande STOLTHET" -och varit neurotiskt rädd för att vi inte sa bli SOLBRÄNDA nog..  -och "bortförklarat" sig inför VÅRA vänner och likande, alltså våran bristande status, osv. Alltså -verkligen, i varje ord, varje handling, försökt försäkra sig om sitt "inflytande"/manipulation om hennes eget självvärde -genom oss.. Religiös fanatism i social tappning, där man sitter och "säger hur det är".. för att inkordinera sina undersåtar i den rätta "nischen"; ju mer "förvirrade"/sorgsna osv. vi förefaller inför henne; ju mer beundrar hon sig själv, eftersom hon tror att det är hon som "satt oss på plats" -genom att vi ser hur mycket BÄTTRE hon är än oss, att vi inte kan LEVA UPP till den beundran över henne, som hon fantiserar om att vi har.. (hon bröjade prata om att vi hade problem, vilket gjorde att vi fick..) -hon SÖKER alltså de riktigt riktigt djupa helvete och utspårade kaos vi som familj är ..det är hennes paradis, genom tillgången till hennes emotionella trygghets potentiella död. Hon horar ut en enorm falskhet, gränsen till "riktiga vanföreställningar" -om hennes egen person, storheten/populariteten/skönheten, osv. -Hennes egen uppenbarelse visar motsatsen, vilket spelar upp utmaningen -hon vill så gärna DÖ, men klarar pga. av logisk frånvaro inte av att möta behovet i den desperata fantasins uppbyggande av ilskecentrering. Hon vill befrias från skulden -hennes personliga inre ursprungliga värde är det "oskuldsfulla" och det "fina" (hon har en pinsammare och bedrägligare relation till sex än någon annan -och hon älskar t.ex. att PRATA OM/facineras över, min lillasysters kompisars alla neuroser -som hon målar upp -tycker t.ex. att enstaka självskärande är ungefär likvärdigt med långvarig ätstörning baserat på psykotiska tvång.) Ingen kan respektera henne, för alla ser hur helt lost, och oerfaren kunskap hon är.

Pappa har föresten samma rädsla, samma brinnande tvång att "få oss att inse" (!!!) ..fast då gällande våran intellektuella kultivering -som utåfrån VÅRA PERSPEKTIV helt genomskådas som maktsökande, genom de formuleringar som bevisar VAR han faktiskt STÅR i "utvecklingen".. Han kan t.ex. "brusa upp" och slänga ur sig STORA dramatiska berättelser om vad han såg på "H&M" "-sådana där..." .. "-som man ser inte har något intresse för att kultivera sig, inte VILL något, är bara ..HELT, du vet, helt tomt tomt, man bliiiir alldelles..helt alltså..." -"PÅ MITT JOBB.. du vet, vi skulle, VI HAR SKRIVIT PÅ PAPPER på att ta avstånd från sånt.." .."-du vet, många på mitt jobb, du skulle aldrig få SÄTTA FOTEN, de skulle skratta dig rakt i ansiktet, alltså NI FATTAR INGENTING.. JÄVLA Hanna, DU FATTAR INGENTING.."

(30 minuter senare; kontaktsökande av lillasyster. "-Hon är den enda som tycker om mig".)

Min mamma brukade också köra med hemliga "kupper" -t.ex. bjuda hem "kompisar" till mig, när jag under perioder isolerade mig. Utan att säga något alltså -tvinga hem dem, med lögner/utsagor om MINA "behov" och neurotiska rädslor (att hon VET att JAG är jättekänslig och jätterädd för att "ni" inte bjuder hem henne, osv") -som inte ens fanns där -just pga. av att hon inte förstod någonting. Som yngre hade jag svårt att "försvara" mig, eftersom jag inte riktigt kunde uttrycka det jag såg. Hon förstår mig inte, hon ser inte ens 1% -och det är hennes sårade stolthet, och det är den jag måste LYSA UPP -för att kunna skapa upprinnelsen till befrielsen; det måste erkännas ömsesidigt; och det är det enda hon kan förstå.


Alltså -skratta HENNE rakt i ansiktet istället, ser du inte hur bisarrt det är?

[Morningstar]

ioiopiop

[Avantgardet]

Består er litterära egenart blott i det faktum att ni tar djävligt triviala kälkborgerliga "insikter" och spökar ut dem i skrikiga språkliga färger? Ett slags fraseologi, där man i sin självcentrering gör sig lite märkvärdig?

[Morningstar]

---

[Avantgardet]

Men vad är sensmoralen?

[Morningstar]

----

[Avantgardet]

Ja, om det är så anspråkslöst så kan jag knappast ha nåt att invända. Det enda jag skulle kunna inflika är väl "håll diskursen kring matnyttiga grejer".

[Åkes granne]

Jag förstår dig sailaways.

Det vi inte kan ungå att ta hänsyn till är att det finns många olika plan av uppfattning, i den stora uppfattningen, -som är alltings vinklar/relativism-tid, och det som är bortom, innehållandes, och utanför och ursprung till detta. Annars slutar lärandet och därmed utvecklingen överhuvudtaget, eftersom nya idéer är enda chansen till nyskapande liv, och så vidare.

[Avantgardet]

Åkes granne, postulerar du ett medvetande i denna storhet (Alltet)?

[Åkes granne]

Ja -i sin självmedvetenhet; DELAR av -i den relativa TILLGÅNGEN av/till tid.

[Morningstar]

--

[Åkes granne]

Nej?

Titta jag flyger! Här har ni mig, jag ålar, och se så fort jag tar mig fram.

[Åkes granne]

Vad menar du med det här föresten?

Befann mig i ett dunkelt tankehål, det var inte så att jag "kände"/"såg" nånting, men kvardröjde mig vid samma position i en slags försläpning, mothugg om att släppa och gå vidare till nästa steg- "nej jag har fortfarande inte fattat".
Förstod att det var du i och med ditt graciöst medvetna tysta släng med huvudet. Jag är inte psykotisk. Minns dock egentligen inte så mycket av dig, har återiscensatt varje detalj av stunden, gått igenom, ältat, skrattat åt mänsklig kommunikativ teater; eller rättare sagt- "händelser" överhuvudtaget.. Men har nästan grumlat minnet av din egentliga uppenbarelse, eller ok. Jag minns. Tycker inte du såg särskilt "androgyn" ut, direkt. Jo, litegrand sådär. Vad har du för upptåg i centrum? Gå runt och fritt uppleva "estetiska rum"?  Andra intressen, möten? Jaha, okay...

I övrigt vill jag säga att jag känner igen mig mer i det där (det traumatiska) -mer än jag tror att du tror.

Grejen är bara att du försöker finna en "integritet" (i brist på bättre uttryck) i ditt trauma. Du fattar inte att andra människor runt omkring oss också går och bär på inre konflikter, etc. Risken med att individer i massan försöker isolera sig i sig själva, när deras identitet bygger på allting utanför dem själva (identitetsbortfall, osv.) -är att dessa rollgestaltningar av "ofrivilliga offer" -BLIR "psyksjuka" just pga. av att det är det enda som finns kvar att tillhandahålla i separat livstil.

[Åkes granne]

Om man ställer sig UNDER andras behov, ser man igenom deras livshistoria av (obehandlad) depression; och stupar av fysikaliska skäl; ser bara vad personen behöver i NUET för att "orka" ett nästa steg.

Om man är linjär visar man på individens ansvar. Ser potential till utveckligen genom EGET förändelsearbete.

Yes. Perfekt formulerat. (Var djupt inne i medvetenheten om det, och trodde inte på något annat -restriktionen; när jag var inne i min livskris för två år sen.)