Tobin, plan B och de globala kriserna...

[Jbig]

Hejsan!

Vi skall köra lite mer kunskapsinhämtning eftersom trycket på bigj:s kunnande är så extremt stort ute bland läsarna, inte minst skoleleverna på gymnasiet! Därför kör vi en omgång nutidshistoria som samtidigt ger en insyn i det kapitalistiska systemet - och dess offer!  :wink:

Skuldbördan och dess offer................

I början av 1990-talet infann sig en allmän kris överallt där privatiseringsvågen dragit fram, i såväl i-länder som u-länder!

När de drabbade länderna efter finanskrascherna skulle prioritera drabbade nedskärningarna ofta de sociala sektorerna – skola, hälsovård, sociala säkerhetsnät – och drabbade dem som har det sämst. Vanligen utgör dessa grupper ländernas folkmajoriteter.

Länder som drabbas finns över hela världen, exempelvis Benin, Botswana, Elfenbenskusten, Ghana, Guinea, Mauretanien, Senegal, Tanzania, Tunisien och Zambia i Afrika mellan åren 1984 och 1995.
I Asien har Filippinerna och Indonesien, Israel, Japan, Jordanien, Laos, Malaysia, Sri Lanka, Sydkorea och Turkiet drabbats två gånger och Taiwan en gång mellan åren 1977 och 1998.
I Latinamerika har Argentina drabbats två gånger, Brasilien, Chile, Colombia, Ecuador, Mexiko, Paraguay, Uruguay och Venezuela en gång mellan åren 1980 och 1998.
I Europa har under åren 1977 och 1999 följande länder drabbats: Bulgarien, Estland, Finland, Lettland två gånger, Makedonien, Norge, Polen, Rumänien, Ryssland, Spanien, Sverige, Tjeckien och Ungern en gång.
USA drabbades under åren 1984-1991, Australien och Nya Zeeland mellan åren 1987 och 1992.
Källan är här Caprio & Klingebiel, opublicerat manuskript, Världsbanken 1999.
Efter år 2000 har ytterligare stater drabbats, inte minst Argentina åren 2001-2002.

Detta har resulterat i stor ökning av fattigdomen i de omnämnda staterna under 1990-talet. I Argentina var andelen fattiga före kriserna 17 %, efter kriserna var andelen fattiga 26 % av befolkningen. Ryssland hade 22 procent fattiga före krisen och 49 procent fattiga efter krisen1998. Thailand hade 11 procent fattiga före krisen, och 13 procent fattiga efter krisen. Allt enligt ländernas egna fattigdomsdefinitioner. Enligt vår svenska definition borde man egentligen ha tredubblat andelen fattiga efter kriserna dessa stater varit utsatta för - minst.

Det är/var oftast IMF som talade om för de berörda staternas ledare hur kriserna skulle botas, och resultatet har i alla dessa fall blivit än större fattigdom i samtliga länder som här har räknats upp. Politiken som genomförts, en nyliberal politik, har alltid inneburit att den offentliga sektorn har skurits ned – och resultatet har blivit stora mänskliga kostnader. Men bankerna som gynnats av dessa kriser har hållits skadelösa. Vilket inneburit att de som varit med och orsakat kriserna inte har behövt ta ansvar, vilket visar att en gammal sanning fortfarande har bärighet – den som aldrig kan förlora kommer heller aldrig att bete sig ansvarsfullt.
Källan här är Världsbankens årsbok ”World Development Report”, under temat ”Attacking Poverty”, 2000/2001

I dag saknas en hel del för att marknaden skall fungera till allas belåtenhet. Världsbankens sedan länge avgående chefsekonom, Joseph Stiglitz, framhöll år 1998 dessa åtgärder som man absolut behöver för att nå detta mål:

A/ Ett skydd för konkurrensen, exempelvis genom förbud mot monopol och kartellbildningar
B/ Upprättandet av ett system av teknologiöverföringar så att den ojämna utvecklingen mellan Nord och Syd kan brytas.
C/ En sund finansiell reglering.
D/ Demokrati.

Uteblir konkurrensen, blir det monopolstyre, och då uteblir de goda sambanden i en marknadsekonomi. Utan regler och institutioner som säkrar marknaden hamnar vi snart i ett missbruk av dominanspositioner och demokratin undergrävs. Får inte majoritetens värderingar styra marknadsekonomin innebär det att fientligheten mot denna ekonomi allt mer ökar bland allt fler. Nyttigheter såsom god miljö, rättvisa livsbetingelser samt en långsiktigt hållbar utveckling klarar marknaden inte av att skapa, därför måste marknaden delvis styras. Detta innebär inte avregleringar utan återregleringar på flera områden, och då blir lagstiftare, Konkurrensverkets tjänstemän, tjänstemännen i Koncessionsnämnden för miljöskydd och polisens avdelningar för ekonomisk brottslighet viktiga personer som håller marknaden i strama tyglar.  

I praktiken har dessa, minst 114, bank- och finanskriser som kommit som brev på posten efter de avregleringar av välfärden som påtvingats av Världsbanken och IMF under 1980-1990-talen, skapat en enorm ökning av fattigdomen i de drabbade länderna. Det är här man samtidigt kan se Världsbankens stora felräkning, eller kanske man kan tala om den stora lögn man försöker sprida - att fattigdomen minskar. Fakta talar emot Världsbankens beräkningar, även dess egna som vi redan påtalat, vilket även en teoretisk genomgång av bankens sätt att räkna fattigdom har visat – fattigdomen i världen har inte minskat – tvärtom har den ökat med hundratals miljoner sedan avregleringspolitiken påtvingats tredje världen. Frågan är om inte fattigdomen rent av har fördubblats sedan 1980-talet? Under den period som avregleringarna har varit det allenarådande! Mycket talar för att det finns ett samband!  

Under 1980-talet hamnade nästan samtliga stater i tredje världen i skuld hos bankerna i Europa, Japan och USA. Med kommunismens sammanbrott i Öst utvidgades den enda vägens inflytande högst betydligt i början av 1990-talet. Denna nyliberala utvecklingstanke kom at kallas för ”Washington Consensus, där USA:s regering, Världsbanken och IMF huserar med sina huvudkontor. Även Wall Street är lierad med denna enda vägs politik. Alla sitter nu i samma båt, och Bretton Woods är glömt.

En paradox finns dock, samtidigt som den fria marknadens evangelium predikas, skapas en enhetlig ekonomisk-politisk apparat för maktutövning i global skala. Ironiskt nog födde avregleringen egentligen en centralplanering av maximalt slag. Höjdpunkten i denna nyliberala process var i det multilaterala avtalet om investeringar, MAI. Detta började i-länderna förhandla om redan mot slutet av 1980-talet, i syfte att omvandla handelsavtalet GATT till en verklig världshandelsorganisation, WTO.

Vi återkommer med mer kunskap i ämnet.....

MVH
bigj

[Kallekula]

A/ Ett skydd för konkurrensen, exempelvis genom förbud mot monopol och kartellbildningar
B/ Upprättandet av ett system av teknologiöverföringar så att den ojämna utvecklingen mellan Nord och Syd kan brytas.
C/ En sund finansiell reglering.
D/ Demokrati.

Helt rätt.

Jag misstänker att du liksom jag sätter principen om demokrati som överordnad?

Bort med monopol, karteller och handelshinder osv. Ta även bort de fåniga reglerna som hindrar människor att flytta mellan länder. Helt passe med nationalstaten. Klart att Syd ska få mer teknologi och vi ser även till att ta bort diktaturskapet i de länder som lider av det. Så inför vi demokrati.  Detta borde tex FN gjort med Saddam i Irak. Tyvärr gick USA in själva (i princip). Vi borde väl nu se över hur vi, med våld om så krävs, kan lyfta bort militärregimen i Burma. Sund finanisell reglering låter bra.



Det var ju riktigt bra punkter biggen.

[Jbig]

Hejsan!

Ett svar har infunnit sig, och det är kallekula som tror att man kan atombomba fram demokratin! Det tror inte vi humanister!

Nu vidare.....om krisernas allé under 1990-talet - samtliga orsakade av privatiseringsiver och finansiell kortslutning!

Det hela drog ut på tiden eftersom stora och allt mäktigare stater i tredje världen; Indien, Brasilien och Malaysia ville föra egen utvecklingspolitik – som patenträttigheter och bioteknik – och alls inte gillade att internationella handelsorganisationer, styrda av Väst, skulle sköta det hela. Kina och andra socialistiska länder köpte inte heller dessa skrivningar utan struntade blankt i WTO. När WTO bildades 1995 hade i-länderna tvingats lämna frågan om skydd för utländska företags investeringar utanför. På liknande sätt hade i-ländernas eftergifter till tredje världen blivit begränsade, inte minst Västs tullpolitik, vilken de helt ville ha bort för egna jordbruksvaror och textilier skulle få tillgång till marknaderna i den rika delen av världen. I områden där tredje världens länder är konkurrenskraftiga, fick de inget gehör från Väst, bara att de ”gradvis” skulle infasas under en tioårsperiod. Dessutom skulle infasningen påbörjas mot slutet av tioårsperioden, vilket USA och EU krävde.

Efter detta beslöt i-länderna i hemlighet att slå fast regler för hur nationer skulle få styra utländska företag inom ett lands gränser. OECD-länderna hade ett avtal klart sinsemellan och det hela läckte ut år 1997. Hela projektet kallades för MAI – och det var helt i linje med den enda vägens politik. MAI var tänkt att fungera på följande sätt:

Inga skillnader skulle göras mellan portföljinvesteringar och direktinvesteringar. Portföljinvesteringar innebär ägande av aktier, obligationer och andra värdepapper utan avsikt att få inflytande över hur företag och verksamheter sköts, man är enbart ute efter kursvinster. Direktinvesteringar är däremot ett mer aktivt övertagande av företag för verksamhet i egen regi. Dessa investeringar kan även innebära försäljning i dotterbolag och kan ske genom nyinvesteringar eller uppköp av andra bolag/företag. Syftet med dessa investeringar var att kortsiktig spekulation, särskilt i form av portföljinvesteringar, skulle ha samma skydd som långsiktiga investeringar.
MAI skulle dessutom vara ett överordnat alla andra regelverk, t.ex. ”Rio-avtalet” om hållbar utveckling eller FN:s arbetsorganisation ILO:s överenskommelser om fackliga och sociala rättigheter för anställda. Internationella företag skulle således enbart ha rättigheter, men inga skyldigheter alls.
Vidare skulle företagen ha rätt att driva processer mot enskilda länder. I WTO fanns konflikter mellan olika stater, med MAI skulle storföretag jämställas med länder.

Hela denna process hade kanske fungerat i början av 1980-talet, men mot slutet av 1990-talet, när nyliberalismen hade skapat så många kriser, så borde OECD-länderna ha insett att tiderna hade förändrats – men det gjorde de inte. Inte heller MAI kunde genomdrivas, och detta pga att en kanadensisk och amerikansk frivilligorganisation lagt ut MAI-avtalet på internet, vilket orsakade en internationell proteststorm som var lika kraftig som 1970-talets Vietnam-protester. Frankrike drog sig ur när man insåg at den franska kultur- och medieindustrin skulle hotas av amerikansk konkurrens tack vare MAI. Efter detta blev OECD tvunget att lägga ned MAI. Men alla hade inte glömt MAI när man gick in i det nya årtusendet.


Globala spekulationer och nyliberala drömbilder

Den enda vägens teoretiker drömde om en värld som fått en mängd positiva följder efter avregleringar av kredit- och valutamarknaderna. Slipper man, de demokratiskt valda, politikerna, så kommer det hela att gå bra, eftersom hög avkastning gynnar samhället, menar de neoklassiska och spekulationssugna avregleringsförespråkarna. De menar rent av att spekulation är dämpande och utjämnande i samhället! När priserna ökar, börjar andra spekulanter att spekulera åt motsatt riktning och därigenom minskar pendelns svängningar av de motsatta rörelserna. Detta är teorin i nyliberalernas agenda. Men fungera verkligheten på samma sätt som kartan? Knappast, om vi studerar empirin!

I verklighetens värld fungerar finansmarknaderna på ett speciellt sätt. De som agerar på dessa marknader bedöms enbart i förhållande till hur andra aktörer lyckas. Ett spel där det hela går ut på att gissa vad andra spelare tror, som ekonomen James Tobin uttryckte det. Keynes uttryckte sig på följande sätt:
”….vi ägnar vår intelligens åt att förutspå gemene mans uppfattning om vad denne mans uppfattning är”.
Det får till följd att kapitalmarknadens aktörer springer åt samma håll samtidigt, ungefär som lämlar. Det blir följaktligen ingen motsatt pendelrörelse, vilket kapitalisten George Soros också har insett. Finansmarknaden blir en slags ”rivningskula” som slår sönder allt omkring sig, menade herr Soros vidare. Med tanke på de stora pengar den mannen har tjänat i detta spel, har vi anledning att tro honom. Verkligheten visar det tydligt.

År 1977 stod valutahandeln per dag för 4600 miljarder $US av världens sammanlagda handel. Samma år stod varu/tjänstehandeln för 1300 miljarder $US. Varuhandelns andel av valutahandeln var då 28%.
År 1989 stod valutahandeln för 148.000 miljarder $US. Handeln med varor/tjänster stod för 3300 miljarder $US samma år. Nu hade varuhandelns andel sjunkit till 2% av den totala handeln.
År 1998 stod valutahandeln för 373.000 miljarder $US. Varuhandeln stod för 7000 miljarder $US dollar. Varuhandelns procent av totalhandeln var fortfarande 2 procent.
Källor till dessa siffror är hämtade från BIS (Bank for International Settlements, Schweiz), WTO/GATT.

Valutahandeln ökade alltså extremt mycket från slutet av 1970-talet fram till slutet av 1990-talet. Till skillnad från efterkrigstidens handel som delvis styrdes av Bretton Woods-systemet har 1990-talets handel inneburit en nyordning av valutapolitiken och finanshandeln. Dess följder har blivit en klar försämring för världens majoriteter, eftersom fattigdomen också har ökat. Trots Bretton Woods så fanns spekulationen även under det tidiga 1970-talet, precis som siffrorna ovan visar. Redan då bestod över 70 procent av handeln av annat än varor och tjänster. Detta hade Keynes förutspått redan år 1936.
I ”General Theory” skrev han att spekulation är relativt ofarlig, så länge det rörde sig om…”… bubblor på en stadig ström av företagande. Men situationen blir allvarlig när företagande blir en bubbla i en virvel av spekulation. När ett lands huvudsakliga utveckling blir en bisak till det som sker på ett kasino, är det troligt att jobbet blir illa utfört.”

Ett utmärkande drag för valutahandeln är att den är kortsiktig. Se exempelvis år 1998:
40 % av omsättningen var s.k. ”spot-affärer”, dvs rörelser av pengar fram/åter ur en valuta som äger rum under två dagar.
För 41 % av handeln rörde det sig om valutahandel in och ur en valuta mellan 3-7 dagar.
18 % av handeln hade ett tidsperspektiv på mellan en vecka och ett år.
1 procent av handeln utgjordes av ett perspektiv över ett år.
Den valuta som man främst handlade i var detta år $US med 87 %, D-mark stod för 30 %, Yen för 21 %, och Pund stod för 11 %. Resterande valutor står för resten, och därmed kommer man upp i 200 %, vilket beror på att varje transaktion registreras två gånger.
Källan är även här BIS (Bank for International Settlements, Schweiz).  :wink:

MVH
bigj

[Kallekula]

Hejsan!

Ett svar har infunnit sig, och det är kallekula som tror att man kan atombomba fram demokratin! Det tror inte vi humanister!

Så så biggen nu fabulerar du ånyo.Atombomba ha ha , visa på citat isf, som vanligt när du ljuger frågar jag om det  :)

Ställer du demokratin som nr1?
Om du gör det och diktatorer med tillhörande regim  inte vill avgå trots att men snällt ber dem är du då redo att ta till våld för att lyfta bort dem?
Om du svarar nej, motivera varför. För att spetsa tilll det kan vi ta detta scenario. Diktaturregimen dödar i snitt 100 medborgare om dygnet, ingen rättegång bara pang bom så dödar de 100 st.

Vad tycker du polisen ska göra i en gisslansituation i Sverige. 20 i gisslan. De dödar 1 i timmen. Hitintills 4 döda. Vad göra? Om polisen ska bruka våld motivera varför?  


Den här gången tror jag att jag ställer dig dess frågor låt se 4 ggr. (svar kommer jag inte få på dem) Eller 5 nej 4 ggr får det bli. Det räcker för att göra det roligt att du inte har en aning, inte vill ta ställning  och kan inte visa/bevisa något.

Ja du fattar min nästa fråga men vi tar det så här så länge.

[Jbig]

Hejsan!

Kallekula anser att diktaturer mördar 100 personer om dagen, men USA mördar bara i Irak omkring 500 personer om dagen - på 17 år blir det omkring 3 miljoner människor! Ser ut som Burma, Nordkorea och andra styggingar mördar långt färre än USA gör - och det i ett enda land!

Vi hastar därmed vidare i vår informerande utvikning om världsläget.  :lol:

Kapitalflödena till och från tredje världen

Mellan åren 1975-1982 hade tredje världen något stärkt sin position gentemot i-världen, ekonomiskt, politiskt och militärt. OPEC-länderna hade sedan 1973 tvingat i-världen att föra över inkomster till främst OPEC-området, och samtidigt hade de folkliga befrielserörelserna i Indokina och i Afrika vunnit avgörande segrar mot forna kolonialmakter, och FN hade tagit en resolution och en handlingsplan för en ”Ny ekonomisk världsordning”. Men problemet var att under denna fas finansierades tredje världens utveckling med lån, till stor del oljedollar som placerats på eurodollarmarknaden i London. Är man lagd åt det konspiratoriska hållet, är det inte svårt att se en medveten politik för att lura in tredje världen i en skuldfälla. Några långsiktiga lån togs inte under denna period, endast ett fåtal länder i Latinamerika och Ostasien erhöll sådana.

Perioden 1982-1989 inleds med en rad skuldkriser och fortsättning in i den enda vägens nyliberala svarta hål. Flertalet afrikanska och latinamerikanska stater tvingas med, och därmed permanentades deras fattigdom på en ännu högre nivå. Nya lån ges till tredje världen, men de resulterar inte till nya resurser utan betalningar av äldre förfallna skulder. Biståndet ökar sin andel, men inte sin absoluta storlek. Under denna period börjar i-världens direktinvesteringar i tredje världen öka, främst till Ostasien.
Perioden 1990-1998 innebär avregleringar av marknaderna i de flesta länder, därmed ökar de kortsiktiga och spekulativa portföljinvesteringarna lavinartat. Åren 1975-1982 stod de för 2 procent av kapitalflödet till tredje världen, 1982-1989 för 3 procent och perioden 1990-1998 stod de för hela 21 procent. Under samma period minskade banklån och exportkrediter till tredje världen från 78 % till 34 %.
Källan äro följande - Akyüz & Cornford,”Capital Flows to Developing Countries and the Reform of the International Financial System”, UNCTAD, Discussion Papers 143, Genève 1999.

En av förklaringarna till att så många ekonomer plötsligt anslöt sig till avregleringarnas filosofi i början av 1980-talet kan spåras till föreställningar om sambanden mellan ekonomi, politik, tillväxt och välfärd. Två av dessa föreställningar ser i korthet ut så här:

Myt 1. Att avregleringarna ökar tillväxten. Vilket resulterar i att byråkrati försvinner och hinder för rörlighet av varor, tjänster och kapital försvinner. Hjulen kommer att snurra snabbare. Dock är dessa frihandelsvänner starka motståndare till att också människor skall tillåtas röra sig över gränserna på liknande sätt, utan restriktioner.

Men stämmer detta med verkligheten? Knappast, den allmänna bilden är den motsatta. FN:s forskningsinstitut UNRISD jämförde 22 i-länder under 40 års tid, och av dessa hade 21 lägre tillväxt under perioden 1980-2000. Alltså efter avregleringarna. Däremot var tillväxten högre under perioden 1950-1970 då ekonomierna var mer styrda. Tar man hela världen, är även tillväxtsiffrorna lägre under avregleringarnas epok än tidigare.
Dock är det inte säkert att den långsammare tillväxten helt och hållet beror på den nyliberala politiken, snarare kan det tyda på att det alls inte finns något entydigt samband mellan tillväxt och avregleringar. Efterkrigstidens snabba tillväxt berodde ju även på återuppbyggnaden, den tekniska utvecklingen och välfärdssystemen som växte fram under 1960-talet. Att tillväxten gick ned från 1970-talet kan ju helt enkelt även bero på att de dynamiska krafterna efter återuppbyggnaden sinade – och i så fall är kapitalismen knappast alls att räkna med långsiktigt.

Myt 2. Att avregleringar är bra för alla. Det går helt enkelt inte att till hundra procent fastställa något samband, men väl till 99 procent, vare sig positivt eller negativt, men trots det finns det avgörande problem med den enda vägens ekonomiska politik. En är den ojämna utvecklingen, som dessutom får till följd att omfördelningar och styrning av den ekonomiska politiken i utjämnande syfte leder åt motsatt håll.
Kapitalflödena har koncentrerats till ett fåtal länder, enligt FN:s utvecklingsprogram UNDP för år 1997 var det Kina, Brasilien, Mexiko, Singapore, Thailand, Argentina, Indonesien och Ryssland. Samtliga utan Kina hamnade i, eller indirekt i, Asienkrisen åren 1997-1998 med enorma följder och en ökning av fattigdomen som ingen trodde var möjlig i dessa stater.
Även inom länderna sker en ökning av ojämlikheten, av 19 OECD-stater fick Storbritannien, USA och Sverige de största ökningarna mätt i disponibel inkomst – även med hänsyn tagen till inkomstöverföringar, sociala säkerhetsnät etc. I sju stater ökade ojämlikheten lite och bara i ett land, Italien, fick man en utjämnande utveckling. Detta enligt UNDP, som här använder sig av den s.k. ”Gini-koefficienten” vilken mäter graden av avvikelse från en helt jämn inkomstfördelning - och perioden gällde från 1977 till 1993.  

Det kan alltså fastslås att avregleringar vanligtvis ökar ojämlikheten i ett samhälle. Enligt ”New School for Social Research” innebar avregleringarna under 1980-talet en ”katastrof för jämlikheten”. Liberaliseringen medförde för alla stater utom Malaysia och Indonesien, en fördjupad ojämlikhet. Malaysia och Indonesien drabbades dock åren 1997-1998 av extrema katastrofer, bl.a. bränderna på Borneo, och finanskriser som drog upp fattigdomssiffrorna rejält. Nyliberalismens ondska drabbade till slut även dessa staters befolkningar.

Nyliberal solnedgång – vad skall komma istället?

Filosofer och politiska tänkare liksom ekonomer har ofta ställt sig frågan – hur förändrar man världen? Kanske de i första hand borde ha ställt sig frågan – hur fungerar världen? Vad vi kan konstatera är att den nyliberala vägen, den enda vägen, har lett till massor av katastrofer, ökad fattigdom och vad värre är – den riskerar att störta hela världen i olycka. Fram till Asienkrisen 1997-1998 ansåg flertalet regeringsmedlemmar i den dåvarande svenska regeringen liksom flertalet ur ekonomkåren att MAI-avtalet borde följas och öka på avregleringarna. Ja, EU:s handelskommissionär, Leon Brittan, ansåg fortfarande 1999 att världen behövde mer avreglering, inte mindre. Vid WTO:s toppmöte i Seattle hösten 1999 förespråkade fortfarande EU officiellt, liksom Sverige, att MAI-frågan skulle tas upp till förhandlingsbordet. Trots nästan femton år av kriser och nyliberala bakslag, hägrade fortfarande den nyliberala dumheten för dessa herrar.

Anledningen till den nyliberala strömfårans allt fler misslyckanden innebär att fler och fler ställer sig frågan – stämmer de nyliberala påståendena i verklighetens värld? Nyliberalerna betonar att staten är skadlig medan marknaden är dynamisk, och avregleringarna släpper fram denna dynamik. Men 114 valuta- och bankkriser mellan åren 1980-1998 talar ett annat språk, verklighetens språk. Särskilt Asienkrisen visade på att motsatsen till den nyliberala tron – det var de avreglerade marknaderna som råkade i kris, knappast de hårt reglerade ekonomierna av exempelvis Kinas typ. Krisernas centrum var den privata sektorn, inte staten. Vad skall då göras? Det finns tre renodlade sätt, eller skolor, att se på problematiken, nämligen dessa:

1, Antingen att marknaden fungerar dåligt och behöver stärkas….
2, Att det aldrig utkrävs ansvar för dålig politik….
3, Att avregleringen lett till en kasinoekonomi som med nödvändighet är destruktiv.

Snart går vi vidare.....med mer kunskaper att inhämta för läsarna....

MVH
bigj

[Kallekula]

Hejsan!

Kallekula anser att diktaturer mördar 100 personer om dagen, men USA mördar bara i Irak omkring 500 personer om dagen - på 17 år blir det omkring 3 miljoner människor! Ser ut som Burma, Nordkorea och andra styggingar mördar långt färre än USA gör - och det i ett enda land!

Och så kör jag nr 2 (och märk det fina jag svar dig, sist i inlägget)

Så så biggen nu fabulerar du ånyo.Atombomba ha ha , visa på citat isf, som vanligt när du ljuger frågar jag om det  

Ställer du demokratin som nr1?
Om du gör det och diktatorer med tillhörande regim  inte vill avgå trots att men snällt ber dem är du då redo att ta till våld för att lyfta bort dem?
Om du svarar nej, motivera varför. För att spetsa tilll det kan vi ta detta scenario. Diktaturregimen dödar i snitt 100 medborgare om dygnet, ingen rättegång bara pang bom så dödar de 100 st. Eller varför inte 500 om dagen....

Vad tycker du polisen ska göra i en gisslansituation i Sverige. 20 i gisslan. De dödar 1 i timmen. Hitintills 4 döda. Vad göra? Om polisen ska bruka våld motivera varför?

Svar: ja det kan stämma, dock var ju blockaden mot Irak en FN saktionerad åtgård. Men visst mina frågor kan du översätta till vilket land/regim som helst. Jag är bara ute efter var du principellt står.

[Jbig]

Hejsan!

Kallekula går sin match mot skuggorna, det låter vi honom få fortsätta med - men vi fortsätter med väsentligheterna vad gäller den kapitalistiska ordningen som rent av börjar fallera mitt framför näsan på oss!  :wink:

Den nyliberala vägen – den första skolan…

Den första skolan bygger på en reformering av det redan existerande, alltså mer av nyliberalism. Det är alltså marknaden som misslyckats, menar nyliberalisterna, därför bör man stärka och förbättra institutioner och spelregler så att det fungerar bättre. Inom denna skola finns det många olika idéer, varav en är att stärka IMF:s (Valutafondens) roll – trots den kritik som Valutafonden mött för sin politik i krisdrabbade länder. En politik som inneburit mycket chock men lite av terapi, och i praktiken har det hela förvärrat situationen. Efter år 2000 har man alltmer börjat tona ned behoven av avregleringar, både inom IMF och OECD – Asienkrisen avskräcker liksom krisen i Argentina åren 2001-2002. Dock inte helt, bara lite långsammare avregleringar, så blir det säkert bättre, intalar sig de sista nyliberalerna.

Nyliberalerna sätter även sitt hopp till BIS, som även framledes skall styra världens ekonomier, alltså ett fortsatt styre från Nord gentemot, Syd och Öst. Bakom BIS finns elva stater, varav 7 ingår i G8-gruppen, och där även Sverige ingår. BIS hade redan under 1970-talet bildat kommittéer som enligt banken självt har räddat det skakiga nyliberala systemet efter Bretton Woods sammanbrott. En kommitté för bankinspektioner hade bildats redan 1974 efter att två stora banker, i Västtyskland och USA gått i konkurs. 1988 lade denna kommitté, kallad ”Baselkommittén”, fram en överenskommelse som skulle stärka det internationella bankväsendet då man ansåg att bankerna var särskilt utsatta. Uppenbarligen hjälpte dessa åtgärder inte för att avstyra sammanbrotten i Mexiko 1994 och Asienkrisen 1997-1998. Därför kom år 2001 ett nytt förslag från Baselkommittén för att höja banksäkerheten, som skulle börja verka år 2004 om det antogs. Det nya förslaget har tre ”pelare”:

1, Det egna kapitalet skall öka i förhållande till de utställda fordringarna, vilket kommer att göra bankerna mer skyddade vid kreditförluster.
2, BIS skall inspektera i de olika låntagarländerna huruvida dessa sköter sig enligt MAI:s kravlista. Resultatet av dessa inspektioner avgör om landet i fråga erhåller fler lån eller inte.
3, Ökad öppenhet och information skall ge mer kunskap hos marknadens parter om riskfördelning och utsatthet.

Dessa pelare är i praktiken rätt vingliga, och bygger främst på godtycke. Dessutom kommer de inte till rätta med ett allvarligt problem, det ständigt förstärkande trenden av det pro-cykliska beteendet. Vilket orsakas av att för mycket information och kunskap om dessa cykler förvärrar kriserna, istället för att förebygga dem när MAI bevakar och dess bedömningsföretag, även dessa helt privata, sänker länders och företags kreditvärdighet. Något som snabbt kan tvinga bort investerare och intressenter från ett lands marknad, och därtill öka svängningarna i själva den ekonomiska utvecklingen.

Från MAI påpekas dock att detta bromsas på så sätt att när det går bra bromsas uppsvinget, och när det går sämre ökas utlåningen för att få igång hjulen och stimulera ekonomiska aktiviteter. När BIS började arbeta, hade man tolv s.k. ”koder”, som man lät ”Financial Stability Forum”, FSF, utverka. Detta forum hade de dåtida G7-staterna, Världsbanken, IMF, OECD och BIS som intressenter. Det vill säga den industrialiserade och styrande delen av världen satt med och bestämde villkoren för övriga 90 procent av mänskligheten. Inga demokratiska institutioner såsom FN finns med, eller representanter från tredje världen satt med.

Någon återreglering av marknaden förespeglar inte dessa styrande herrar i organisationer såsom BIS, FSF och de andra tillskyndarna i denna skola – istället tror de på en självsanering, där aktörerna förväntas bli lite klokare och försiktigare. Räcker då detta? Innan vi besvarar denna fråga, skall vi analysera den andra skolan, att det behövs en ny institution!

Vi går snart vidare.....

MVH
bigj

[Kallekula]

Hejsan!

Kallekula går sin match mot skuggorna, det låter vi honom få fortsätta med - ....

Och så kör jag nr 3 (och märk det fina jag svar dig, sist i inlägget)

Så så biggen nu fabulerar du ånyo.Atombomba ha ha , visa på citat isf, som vanligt när du ljuger frågar jag om det  

Ställer du demokratin som nr1?
Om du gör det och diktatorer med tillhörande regim  inte vill avgå trots att men snällt ber dem är du då redo att ta till våld för att lyfta bort dem?
Om du svarar nej, motivera varför. För att spetsa tilll det kan vi ta detta scenario. Diktaturregimen dödar i snitt 100 medborgare om dygnet, ingen rättegång bara pang bom så dödar de 100 st. Eller varför inte 500 om dagen....

Vad tycker du polisen ska göra i en gisslansituation i Sverige. 20 i gisslan. De dödar 1 i timmen. Hitintills 4 döda. Vad göra? Om polisen ska bruka våld motivera varför?

Svar: jaha nonsens.Konstigt. Jag trodde du var intresserade att tala om demokrati och hur man skulle värna samt inför den. Men vad nytt under solen det blir den vanliga trallen när kommunisterna är igång. Det där med demokrati blir då, efter ett tag, sekundärt.

[Jbig]

Hejsan!

Kallekulan fortsätter sin kamp, fast vi kan vara elegantistiska och meddela honom att demokrati-frågor ej diskuteras i denna sajt, den är bara till för att informera om hur kapitalismen kör världen i botten!  För övrigt så har demokratifrågorna redan avhandlats - och då framkom ju att kallekulan inte gillade demokratin!

Därmed går vi vidare till....Den ”andra skolans” väg…

Den andra av de tre skolorna anser det vara avgörande för vem som har ansvaret och vem som utkräver ansvar. Man menar att det inte finns någon som tvingar de olika aktörerna att ta ansvar för dålig politik. De åtgärder som tagits innebär endast kosmetika för att få det existerande systemet att fungera bättre – vilket inte kommer att lyckas eftersom kriserna kommer med jämna mellanrum, ojämna mellanrum och på olika platser. D.v.s., det krisar alltid någonstans, och ibland krisar det på många ställen samtidigt.
Vilka bär då ansvaret för kriserna? Det finns två olika synsätt, antingen är det oansvariga banker och dåliga rådgivare som tillsammans drivit fram en ohållbar skuldsättning. Eller så är det de oansvariga och korrupta regimerna som slösat bort lånen. Rimligen har bägge dessa perspektiv rätt, att de båda har en del av sanningen. Lösningen då blir att ta sikte på det finansiella systemet och att göra regeringar politiskt ansvariga inför sina medborgare.

Det samma gäller när internationella och nationella banker inte tar ansvar för sina beslut. Ett omoraliskt beteende drabbar de regeringar som kan räkna med stora räddningspaket när de hamnar i kris, eftersom alternativet att drabbas av finansiellt sammanbrott anses vara ännu värre. På detta sätt resonerar USA:s ledare när de beviljat lån till sittande regimer i Mexiko, Ryssland och Indonesien – låt vara att i Indonesien misslyckades operationen 1998 och patienten dog. Även de internationella långivarna, som IMF och Världsbanken, vilka får ständigt förnyat förtroende hur många minor de än lett in länderna på.
Det finns en motsättning mellan att utkräva ansvar och behovet av stabilitet och säkerhet. Vill de styrande i världen garantera stabiliteten för valutor och regimer genom att rädda dem i nöd, innebär det samtidigt att regeringar alltid kan räkna med att räddas om de är av ”rätt” politisk kulör.

Lösningen enligt denna skola är att inrätta en ny världsfinansmyndighet, vilken liksom WTO skall ges rätt att ingripa med sanktioner mot stater som inte följer de överenskomna spelreglerna. De ekonomer som lanserat denna världsfinansmyndighet, John Eatwell och Lance Taylor, betonar följande två uppgifter:

1, Att motverka avregleringar av finansmarknader och tillåta återreglering.
2, Att möjliggöra utkrävande av ansvar av stater och finansinstitutioner genom tvingande försäkringssystem som skyddar insättarna – och inte ägarna.

Sätter man makt bakom denna politik, med en ny finansmyndighet för hela världen, blir det en kraftfull aktör. Troligtvis har denna idé liten chans att få gehör, eftersom den ifrågasätter dagens maktfördelning i världen. Att IMF:s s roll skulle minska väcker troligen motstånd hos USA och de övriga västmakterna som idag styr IMF.  

Snart går vi in i ett intressant konstaterande, för då kommer James Tobin in i bilden....

MVH
bigj

[Kallekula]

Hejsan!

Kallekulan fortsätter sin kamp, fast vi kan vara elegantistiska och meddela honom att demokrati-frågor ej diskuteras i denna sajt, den är bara till för att informera om hur kapitalismen kör världen i botten!  För övrigt så har demokratifrågorna redan avhandlats - och då framkom ju att kallekulan inte gillade demokratin!

Och så kör jag nr 4 (och märk det fina jag svar dig, sist i inlägget)

Så så biggen nu fabulerar du ånyo.Atombomba ha ha , visa på citat isf, som vanligt när du ljuger frågar jag om det  

Ställer du demokratin som nr1?
Om du gör det och diktatorer med tillhörande regim  inte vill avgå trots att men snällt ber dem är du då redo att ta till våld för att lyfta bort dem?
Om du svarar nej, motivera varför. För att spetsa tilll det kan vi ta detta scenario. Diktaturregimen dödar i snitt 100 medborgare om dygnet, ingen rättegång bara pang bom så dödar de 100 st. Eller varför inte 500 om dagen....

Vad tycker du polisen ska göra i en gisslansituation i Sverige. 20 i gisslan. De dödar 1 i timmen. Hitintills 4 döda. Vad göra? Om polisen ska bruka våld motivera varför?

Svar:

Din utgångspunkt::

"A/ Ett skydd för konkurrensen, exempelvis genom förbud mot monopol och kartellbildningar
B/ Upprättandet av ett system av teknologiöverföringar så att den ojämna utvecklingen mellan Nord och Syd kan brytas.
C/ En sund finansiell reglering.
D/ Demokrati. "


Det var du som tog upp demokratin så. Du diskuterar nya världsordningar och politiken kring detta. Då om något är väl demokratin och demokratiskt fattade beslut intressanta. Vad gör du om det finns stater som inte accepterar dina ideer.  

Sen ser man på nu gillar jag inte demokratin, då har vi en punkt till. Du får visa på citat isf, som vanligt när du ljuger frågar jag om det

[Jbig]

Hejsan!

Kallekula har av någon underlig anledning gjort ett citat från herr Joseph Stiglitz till denna sajts "utgångspunkt" - men då har våran kallekula missuppfattat själva utgångspunkten! Utgångspunkten är kapitalismen förmåga att ständigt skapa kriser och fattigdom......och vad som kan göras åt saken!

Kanske kallekulans ihärdiga försök att nå sandlådans botten bottnar i att han härförliden ansåg att det var Göran Perssons fel att Irak invaderades, och att den ekonomiska demokratien ej kunde existera - på bägge dessa fronter blev han nedgjord, och här har vi nog orsaken hans butterixka humör just nu!  :D

Den tredje skolans väg…

År 1978 skrev ekonomen James Tobin en artikel med namnet ”Ett förslag om penningreform”, vilken gav upphov till en hetsig debatt som skrämde nyliberalerna redan innan de ens tagit över det hett eftertraktade problemformuleringsprivilegiet. Redan 1972 hade Tobin föreslagit samma sak, att minska omloppshastigheten i den spekulativa ekonomin genom att man inför en avgift på valutahandeln. År 1977 fördjupade Tobin vid en ekonomisk konferens, sin analys och kritik av spekulationsekonomin så då började ta fart. Tobin ville att man skulle göra skillnad mellan varor och arbetskraft, å ena sidan, och kapital å andra sidan. Han insåg att såväl priset som mängden av varor och arbetskraft förändras trögt och ojämnt, medan kapital rör sig flödande och mycket snabbt. Och detta har inget samband med om växelkurserna är fasta eller flytande, de är olika genom deras själva ”natur”, menade Tobin. Just kapitalets lättrörlighet innebär att det inte går att föra en likadan ekonomisk politik över allt i världen. Det leder onekligen till kriser och ökat kaos i både de ekonomiska och sociala systemen om sådant skulle bli verklighet. Här hade Tobin helt rätt, verkligheten skulle visa just detta knappt tio år senare, 114 finans- och penningkriser i världen orsakades just av en likriktad valuta- och finanspolitik i olika länder. Sådant riskerar att framkalla protektionistisk politik och utestänga stora delar av världen när dessa försöker skydda sig från just internationella finansiella chocker.

Tobin resonerade delvis som Keynes hade gjort tidigare, han ville se en enda världsmarknad med en enda centralbank, en gemensam ekonomisk politik och en valuta. Tobin insåg dock att detta var orealistiskt och förespråkade därför en näst-bästa politik som gynnade och skapade utrymme för ekonomisk särart. Centralbanker och finansdepartement borde ges större självständighet när det gäller att utforma politiken, då kommer utvecklingen at bli bättre, menade Tobin vidare. Han menade vidare att det borde gå att ”kasta grus i maskineriet på våra allt för effektiva internationella penningmarknader” – då skulle det hela bromsas upp och därmed gynna alla människor på vår jord. Tobin föreslog en avgift som skulle tas ut varje gång en valutagräns passerades, oberoende av om det gäller köp av varor och tjänster, en utlandsresa eller ren penningplacering. Om en sådan skatt var exempelvis en procent, skulle det kosta 101 kronor att växla 100 svenska kronor till utländska pengar. Samma procentuella avgift skulle sedan tas ut varje gång en valutaövergång sker.

Men Tobins idéer gillades alls inte av alla, särskilt de nyliberala ekonomerna gjorde tummen ner. År 1981 fick Tobin det s.k. Nobelpriset i ekonomi, som egentligen är Riksbankens pris, där han ej berörde sina idéer om skatt på valutatransaktionerna. Priset erhöll han för att hans teorier visade portföljinvesteringarnas påverkan på den reella ekonomin….
Efter Mexiko-krisen 1994 började Tobinskatten åter diskuteras, verkligheten hade givit Tobin rätt. De närmast efterkommande åren var således Tobinskatten åter i ropet, nu mer accepterad än tidigare vid 1980-talets början. Flera länder, exempelvis Kanada och Sverige sade sig vilja utreda saken mer. Rörelsen Attac ställde sig bakom Tobinskatten och därmed var diskussionerna åter i full gång. Nyliberalerna fruktade den som pesten och försökte på alla sätt misskreditera den. Tobinskatten är en klipsk idé eftersom den mest bestraffar kortsiktiga valutaaffärer, men knappast alls påverkar mer långsiktiga kapitalplaceringar. Denna skatt skiljer alltså på de, oftast, sämre kortsiktiga aktiviteterna, och de, oftast, mer långsiktiga aktiviteterna inom den finansiella världen. Det går att beräkna denna process på följande sätt, givet en skatt på 0,2 procent per växlingstillfälle:

Om avgiften är 0,2 procent innebär det en total årskostnad på 48 procent om valutaväxlingarna sker dagligen. 10 procent om de sker en gång i veckan
2,4 procent om de sker en gång per månad. Eller 0,4 procent om man växlar två gånger per år.

Åren 1995-2005 har valutahandeln i världen till 81 procent bestått i tidsperspektiv av högst en vecka. En låg skatt skulle därmed innebära en betydande kostnad för dessa snabba och vanliga rörelser in i och ut ur valutorna. Växling för handel med varor och tjänster skulle däremot inte beröras mer än marginellt.

Vi går snart vidare.....

MVH
bigj

[Kallekula]

Hejsan!

Kallekula har av någon underlig anledning gjort ett citat från herr Joseph Stiglitz till denna sajts "utgångspunkt" - men då har våran kallekula missuppfattat själva utgångspunkten! Utgångspunkten är kapitalismen förmåga att ständigt skapa kriser och fattigdom......och vad som kan göras åt saken!

Kanske kallekulans ihärdiga försök att nå sandlådans botten bottnar i att han härförliden ansåg att det var Göran Perssons fel att Irak invaderades, och att den ekonomiska demokratien ej kunde existera - på bägge dessa fronter blev han nedgjord, och här har vi nog orsaken hans butterixka humör just nu!  :D

Japp det var 4 ggr. Som jag misstänkte inga svar.

Vänta ska vi köra en runda om samma fråga/frågor ställs 4 ggr.

Så jag ansåg att det var Göran Perssons fel att Irak invaderades..(trodde du talade om annat i denna tråd eller vad sa du nyss? humor)  Intressant du får du visa på citat där jag säger detta annars ljuger du som vanligt. Livlig fantasi du har. Det är lite gulligt sött
Eller nja kommunister och deras förmåga att ljuga är ju omvittnad. Men nu är ju ingen intresserad av sådana politiska system längre så då blir det bara harmlöst kul.

Ska sluta busa mig dig nu biggen, si så nu får du fortsätta med din monolog. Monolog en demokrats adelsmärke, eller  :)

Inga svar från dig inga svar från mig.

[Jbig]

Hejsan!

Vi fortsätter vår genomgång av de ekonomiska förloppen i världen - och hur dessa skapar både fattigdom och miljöproblem av skilda slag.

Men alla var alltså inte nöjda med Tobins idéer, vi skall här ta fram de vanligaste fyra argumenten emot Tobinskatten..........

Påstående ett: Tobinskatten måste införas i hela världen samtidigt för att få effekt.

Svar: Knappast, eftersom handeln med valutor är starkt koncentrerad. Cirka 75-80 procent av all valutahandel i världen äger rum med fyra stora valutor; US dollar, EURO, Pund och Yen. Det räcker med att dessa stater med på en överenskommelse. Men lätt blir det nog inte, särskilt vad gäller USA. En allmän opinion i dessa stater kan dock snabbt få till stånd förändringar i positiv riktning. En möjlighet är att IMF och ett framtida WTF tar in Tobinskatten som ett villkor för medlemskap.

Påstående två: Skatteparadisen kommer att göra en Tobinskatt omöjlig. Länder som specialiserat sig på att dumpa marknaden för finansiella tjänster kommer att locka till sig all valuta- och finanshandel. Dessa skulle alltså fly dit om Tobinskatten tas ut på andra marknader.

Svar: Det är osannolikt, ja helt otroligt, att en större del av valuta- och aktiemarknaden skulle flytta från metropoler som London, New York eller Tokyo bara för att en låg Tobinskatt införs. Redan idag finns banker på skatteparadisen, men den dominerande lagliga verksamheten finns kvar i storstäderna. Närhet och personliga kontakter med kunder bogar för ett fortsatt beroende av de forna ”hemmabaserna”.

Dessutom för OECD en ständig kamp mot skatteparadisen som långsamt men säkert tvingar dem att införa rimliga regleringar och avgifter och inte medverka till penningtvätt och annan ekonomisk brottslighet. OECD har redan svartlistat några skatteparadis; Liechtenstein, Barbados, Seychellerna och Gibraltar. Dessa småstater har idag tvingats till reell reträtt och är ett allt mindre problem. Dock finns det andra liknande ställen som fortsätter denna oftast brottsliga verksamhet, men de bearbetas sakta men säkert ned. I framtiden kommer dessa skatteparadis att helt försvinna. Andra stater som har, eller har haft, ögonen på sig från ”Financial Stability Forum”, FSF, – ett organ som arbetar emot skatteparadisen – är Hong Kong, Irland, Singapore, Schweiz, Guernsey, Luxemburg. Dessa har alltmer börjat lyssna på OECD och dess förmaningar. Andorra, Bahrain, Barbados, Bermuda, Gibraltar, Macau, Malaysia, Malta och Monaco har på senare år tvingats till lydnad och sköter sig allt bättre.
De värsta länderna omkring år 2000 var följande: Anguilla, Antigua & Barbuda, Aruba, Bahamas, Belize, Brittiska Jungfruöarna, Cayman Islands, Cook Islands, Costa Rica, Cypern, Libanon, Liechtenstein, Marshallöarna, Mauritius, Nauru, nederländska Antillerna, Niue, Panama, S:t Kitts & Nevis, S:t Lucia, S:t Vincent & Grenadinerna, Samoa, Seychellerna, Turks & Caicos och Vanuatu.

Alla skatteparadis är dock ej inräknade och varken OECD eller FSF vill undanröja dem utan bara få dem att följa vissa regler och sluta med kriminell verksamhet. Bara detta skulle dock försvåra den olagliga penninghanteringen högst avsevärt. Skatteparadisen lär fortleva ännu en tid, men de kommer knappast att i någon större skala försvaga en Tobinskatts styrande förmåga. Problemen är hanterliga och det går att klara av dem, så detta argument bitter knappast på Tobinskatten.

Påstående tre: En Tobinskatt skulle inte kunna rädda länder från akuta kriser eller från större spekulationer. Både Mexiko och Sydostasienkriserna under 1990-talet hade skett även om en Tobinskatt hade existerat.

Svar: Det är rätt, Tobinskatten kan bara bromsa spekulationen, men inte kasta in käppar i hjulen. Det är inte heller dess mening. En avgift på en procent hindrar inte en spekulant som räknar med 10 procents kursfall att avhålla sig från spekulation.
Det finns dock en lösning även här, framtaget av den tyske ekonomen Paul Bernd Spahn. Spahn påpekar att Tobinskatten mycket väl kan förenas med en mycket högre procentsats när valutakurser börjar röra sig kraftigt upp eller ner. Därmed blir det en sorts tvåstegsraket, låg Tobinskatt som bromsar vis normala tillstånd plus en ordentlig spärr när spekulativa förlopp sätter in.

Påstående fyra: Tobinskatten går inte att införa eftersom ingen känner till valutahandelns omfattning.

Svar: tack vare den snabba informationstekniken vet vi i dag väldigt väl hur stor omfattningen av valutahandeln är. Tobin själv har med tiden drivit ned sin ursprungliga skattesats på en procent till 0,2 procent. (En del tror att han här har övergivit sina ursprungliga idéer, men det är det som synes knappast frågan om.)
Den ursprungliga skatten på en procent skulle ha givit närmare 1000 miljarder dollar, medan 0,2 procent skulle kunna ge cirka 300 miljarder dollar i årlig vinst. Frågan är sedan vart pengarna skulle gå? Skuldavskrivningar, eller fonder för lokala projekt i tredje världen under exempelvis UNCTAD:s regi är idéer som framförts. Något som skulle kunna gynna både ekonomisk och demokratisk utveckling i tredje världen.

Slutsatser:
Således innebär Tobinskatten, liksom miljöskatter och koldioxidavgifter, hopp om en bättre framtid för oss alla. Eftersom de kan fungera riktigt bra!

Vi gårt snart vidare.....

MVH
bigj

[J R Auk]

Hejsan!

Ett svar har infunnit sig, och det är kallekula som tror att man kan atombomba fram demokratin! Det tror inte vi humanister!

Så så biggen nu fabulerar du ånyo.Atombomba ha ha , visa på citat isf, som vanligt när du ljuger frågar jag om det  :)

Ställer du demokratin som nr1?
Om du gör det och diktatorer med tillhörande regim  inte vill avgå trots att men snällt ber dem är du då redo att ta till våld för att lyfta bort dem?
Om du svarar nej, motivera varför. För att spetsa tilll det kan vi ta detta scenario. Diktaturregimen dödar i snitt 100 medborgare om dygnet, ingen rättegång bara pang bom så dödar de 100 st.

Vad tycker du polisen ska göra i en gisslansituation i Sverige. 20 i gisslan. De dödar 1 i timmen. Hitintills 4 döda. Vad göra? Om polisen ska bruka våld motivera varför?  


Den här gången tror jag att jag ställer dig dess frågor låt se 4 ggr. (svar kommer jag inte få på dem) Eller 5 nej 4 ggr får det bli. Det räcker för att göra det roligt att du inte har en aning, inte vill ta ställning  och kan inte visa/bevisa något.

Ja du fattar min nästa fråga men vi tar det så här så länge.

Blah blah blah. Fan håll dig till ämnet åtminstone Kalle. Det är ju sjukligt tröttsamt med detta eviga tugg.

[Kallekula]

Hann inte med att skriva detta tidigare,  så in med det nu. Visst är det ett evigt tjat. Håller med. Jag kan erkänna det. Kallas för självinsikt. Och det är tjatet man vill åt, bjäbbandet  :) Självinsikt, kan komma med åren(eller inte som för biggen). Pröva får du se Auk. Eller fortsätt kasta sten i glashus. Du malar ju samma visa hela tiden själv. När/om du skriver något nytt och intressant som jag höjer ögonbrynen så lovar jag att inte tjata i den tråden.  

Nja så off var det inte. Om demokrati är en förutsättning. Biggens grundförutsättning,  hur ska då gör med att införa och behålla demokrati.Då kan vi tjöta om det i ett antal inlägg.

Tycker väl annars att biggen initierade ett intressant spår om man ska atombomba diktaturer eller ej. Men visst en anings off topic blev det.  Ska håll mig mer till tråden nästa gång och då ska jag tjata ännu mer, det blir jättekul ska du se  Auk.