Sun

[Åkes granne]

Egentligen vet jag inte vad jag skall säga till dig.

Spontant!

Du är fin, du lever, du lär.

Jag förstår inte ångesten, jag tycker du borde glädjas.

Du skriver bra, önskar jag kunde förmedla mig så.

Åt vad? Allt detta visste jag ju redan. Ingen behöver bekräfta min personlighets integrering för mig. Sånt är riktig ångest, typ "arbetsterapi". Men tack för att du talar om att du hänger med. Det är bra, för då vet jag att jag kan lita på dig i ditt högre intresse för sammanhanget.

Varför smickra? Ja det frågar jag mig.

Ja, precis, det frågar jag också. För det finns väl ett syfte med det här? Bortom mänsklig FUNKTION.


Nu verkar det kanske som om jag här fullkomligt famlar i min omognad i en anda av "nu jävlar", men så är det inte -jag är observant.

Fast det där med att tankarna skulle vara "helt ens egna", eller "autentiska" i någon subjektivistisk mening, är inget annat än borgerlig vidskepelse. Språket, genom vilket våra tankar erhålles, är allmän egendom och inget privat.

Jag tar, till skillnad från dig, i detta avseende avstånd från en metafysik som tillskriver människan en fixerad karaktär i sig själv - en själ eller vad det nu månne vara, även om du menar denna vara dynamisk så till vida att den samlar och behandlar kunskap och överskrider på så sätt sin tidsliga begränsning

Varför resignera? Varför inte fortsätta på den inslagna linjen av trotsigt motstånd, avslöjande satir, och varm humanism, som redan gjort dig så stor som litteratör och människa?

Här t.ex. så lyfter vederbörande på hatten med sin naturs värdegrund -genom komplexiteten mellan den vårdslöst hanterade alturismen, och personlighetens dunkelt (nästan mystiskt) rotade ovilja till kollektivt-socialt omvärderande, för att försvara sig från bristen av personlig förankring -genom något konstnärligt fritt fram utan medveten form! Det genomsyrar allting.


Det jag menar är -VAD VILL VI UPPNÅ? Jag har den senaste tiden begrundat mänsklighetens inre vägars historia av det glömda syftet, och det oerhört ambitiöst utmejslade kulturpatos det väver -jag ser det mycket tydligt, vilket gör att det blir för överhängande för att kunna uttryckas i ord. Jag tar ansvaret för kollektivets förvirring personligt, därför får jag nästan kristillstånd av att uppleva massans försummelse. Eller vadå? -hur ska jag "komma över" min egen mening med livet, som avslöjar sitt signalement i min relation till mänsklighetens egen uppgivelse-perversion? Självklart speglar ju det mina projektioner -men samtidigt bygger det vi kallar verkligheten på det, alltså är det något som finns, det enda som faktiskt finns. Men det för att jag under så lång tid i de bittra schakten varit van vid att inte uttrycka min verkliga visions abstrakta svar på livet -detta konfronterar mig utmärkt. Men självklart undrar jag fortfarande om ni inte fattar någonting -rakt av alltså.


Jag menar.. jag värderar människan ganska djupt; vilket betyder att jag väver in ganska stora egna villkor av besvikelse, etc. Jag menar, jag träffar lugna människor med stor potential ute i livet, som bjuder på sig själva och sådär.. man tar del av deras "varma humanism", som man själv nästan avundas på -men precis när man hittat en vilja till att LÄRA SIG, så läggs den överskridande initieringen ner som ett skämt, och blockeringens djupa regress blir snart till illusionens centrala mening i sanningsbilden.

Eller okej, vi säger så här..

1. Jag är inte stolt över min stolthet!

Förstås -jag har varit för länge på samma ställe.

2. Det är en indikation på att syftet: meningen med allting, har gått förlorat!


3. -Precis som med de flesta -människor som t.ex. VILL "lära ut" -bara för syftet I SIG, -utan att det finns en högre mening med det (i alla fall ingen de vet om -eller har holistisk respekt/"fantasi" för att föreställa sig sig) - vi ser alltså en "biologiserad" processering, där vi har identifierat oss med naturens driftmekantiska lekfullhet (alltså depression.)


4. Vi försvarar ARKETYPENS DÖD [stillbilds-dramatik] (men; för livets självklara ORDNING/syfte!) Så länge som vi lever i icket, dvs.


.  .  .


3.

Vad skulle de gamla grekerna sagt? De klagade inte så mycket.

Fråga: Vad syftar jag på? Syftar jag ens på något?



Jag säger inte att detta är endast en sjukdom -låt oss säga att det är en allergisk reaktion, sprunget från vårt (vi tvingas alltså "identifiera" oss med det) samhällsklimats glaumorösa missuppfattaning om sig själv. Dvs: POTENTIALEN i den LOGISKA-OLOGISKA syntesens SVAR inom det som inte finns ("löfte" -växande/vinst)!!!

[Avantgardet]

Det vi vill är - precis som de gamla grekerna förövrigt - ett bra liv, ett bra samhälle o.s.v. Vi vill det bra, eller vad vi håller för bra. Vi brukar de verktyg vi har till hands. Annars så är just nu mitt boktips till dig "Äcklet" av Sartre.

[Åkes granne]

Det vi vill är - precis som de gamla grekerna förövrigt - ett bra liv, ett bra samhälle o.s.v. Vi vill det bra, eller vad vi håller för bra. Vi brukar de verktyg vi har till hands. Annars så är just nu mitt boktips till dig "Äcklet" av Sartre.

Tack för tipset.

Men vad innebär att ha det bra då? Vad kan UPPSTÅ inom alla de ledtrådar som vi spiller efter oss genom historien? Allt och alla måste tas med i beräkningen.

Detta handlar ju inte om "välstånd" -vi kan inte HANTERA syftet med våra händer; MENINGEN är alltid det ytterst abstrakta, det innehållade och det mest "intelligenta" i varje ögonblicks potential till VAL, som överbevisar oss när vi varit på fel ställe för länge. För något nytt har ju inte faktiskt skapats i den nivå av utveckling mänskligheten ytligt sett stadgat sig i.

[Avantgardet]

Jag vill egentligen inte tala i termer av "utveckling", begreppet har för mig en besk bismak som är svår att skaka av sig. Ja, för att veta vad "bra" skulle kunna vara så måste vi ha en någorlunda klar uppfattning om vad "människan" är för något. På detta stadium nöjer sig tyvärr allt för många med en ganska vulgär schablon, vilket utan undantag leder till en smått fascistisk läggning.

Jag har mina teorier, du har dina, han och hon har sina o.s.v. När det kommer till kritan handlar det om makt, men sanningen är en djävligt bra bundsförvant.

[Åkes granne]

Jag vill egentligen inte tala i termer av "utveckling", begreppet har för mig en besk bismak som är svår att skaka av sig. Ja, för att veta vad "bra" skulle kunna vara så måste vi ha en någorlunda klar uppfattning om vad "människan" är för något. På detta stadium nöjer sig tyvärr allt för många med en ganska vulgär schablon, vilket utan undantag leder till en smått fascistisk läggning.

Jag har mina teorier, du har dina, han och hon har sina o.s.v. När det kommer till kritan handlar det om makt, men sanningen är en djävligt bra bundsförvant.

Jag håller med!

Ännu äckligare är dock det mänskliga resonerandet kring sin egen vilja som ett ting "utan mening".

Fundera över detta: Makten finns här som ett VERKTYG, för att möjliggöra realiseringen av den innersta kärnpotentialen (dvs. -meningen!!) Genom denna förståelse får vi en helt ny respekt för vår kreativitet, ett ansvar vill säga.

"Meningen med" att "sätta sig ner och njuta" infinner sig automatiskt/naturligt när konstens möjlighet ges -allting dör i samma ögonblick det föds, samtidigt är tillvaron ett helt tillstånd. Jag menar -annars skulle vi inte ha några MOTIV [makten] till någonting -eftersom ingen anledning skulle existera.

Ser mer på mänklighetens spöktåg som ett pussel vi ännu inte löst, utan bara ifrågasatt på distans. Samtidigt KAN vi lösa pusslet, -för allting som finns är lösningar.

[J R Auk]

Rastlösheten. Kroppens bojja.


Jag vet inte, är det så svårt? Vad som är bra, vad vi borde?

Jag tycker inte det. Men ser friktionen människor emellan, och mig mellan andra. Problemet är att man blir fastlåst i konventioner, tvingas ljuga för folk och skapar distans till dem. Eller så är det bara min situation.

Människor ser sig som behäftade, nästan som en smitta, av andras tankar och idéer. Det är som en tävlan, om vems idé skall få råda. Konflikter uppstår liksom som för att förekomma, den "riktiga konflikten".

Personligen tror jag att vi är öar, fria ute på ett öppet hav och att idéen om gemenskapen, är det som ställer till det. Andra måste få ha sina tankar, sina ideal. Det enda jag bör göra är att vara ärlig mina känslor, verka i min närmiljö. Så blir livet gott, då är livet gott.

Vi tillkämpar oss makt men den har en bedräglig karaktär. Den biter sig i svansen.

Och det mönstret verkar följa oss genom livet. Saker uppstår och faller undan. Endast det flyktiga har form.
Det är någon slags rörelse som gör att sinnet aldrig blir nöjt. Sanningar antas och förkastas. Det finns alltid utrymmer för mer, eller djupare. Dialektiken verkar inte kunna flys.

[Åkes granne]

Rastlösheten. Kroppens bojja.


Jag vet inte, är det så svårt? Vad som är bra, vad vi borde?

Jag tycker inte det. Men ser friktionen människor emellan, och mig mellan andra. Problemet är att man blir fastlåst i konventioner, tvingas ljuga för folk och skapar distans till dem. Eller så är det bara min situation.

Människor ser sig som behäftade, nästan som en smitta, av andras tankar och idéer. Det är som en tävlan, om vems idé skall få råda. Konflikter uppstår liksom som för att förekomma, den "riktiga konflikten".

Personligen tror jag att vi är öar, fria ute på ett öppet hav och att idéen om gemenskapen, är det som ställer till det. Andra måste få ha sina tankar, sina ideal. Det enda jag bör göra är att vara ärlig mina känslor, verka i min närmiljö. Så blir livet gott, då är livet gott.

Vi tillkämpar oss makt men den har en bedräglig karaktär. Den biter sig i svansen.

Och det mönstret verkar följa oss genom livet. Saker uppstår och faller undan. Endast det flyktiga har form.
Det är någon slags rörelse som gör att sinnet aldrig blir nöjt. Sanningar antas och förkastas. Det finns alltid utrymmer för mer, eller djupare. Dialektiken verkar inte kunna flys.

Du har inte frigjort dig, genom analys, av ditt familjära förflutna alls ännu.

[J R Auk]

Rastlösheten. Kroppens bojja.


Jag vet inte, är det så svårt? Vad som är bra, vad vi borde?

Jag tycker inte det. Men ser friktionen människor emellan, och mig mellan andra. Problemet är att man blir fastlåst i konventioner, tvingas ljuga för folk och skapar distans till dem. Eller så är det bara min situation.

Människor ser sig som behäftade, nästan som en smitta, av andras tankar och idéer. Det är som en tävlan, om vems idé skall få råda. Konflikter uppstår liksom som för att förekomma, den "riktiga konflikten".

Personligen tror jag att vi är öar, fria ute på ett öppet hav och att idéen om gemenskapen, är det som ställer till det. Andra måste få ha sina tankar, sina ideal. Det enda jag bör göra är att vara ärlig mina känslor, verka i min närmiljö. Så blir livet gott, då är livet gott.

Vi tillkämpar oss makt men den har en bedräglig karaktär. Den biter sig i svansen.

Och det mönstret verkar följa oss genom livet. Saker uppstår och faller undan. Endast det flyktiga har form.
Det är någon slags rörelse som gör att sinnet aldrig blir nöjt. Sanningar antas och förkastas. Det finns alltid utrymmer för mer, eller djupare. Dialektiken verkar inte kunna flys.

Du har inte frigjort dig, genom analys, av ditt familjära förflutna alls ännu.

Nej jag vet. Väljer att behålla det. Ibland av respekt för de som investerat i mig. Ibland enbart för att jag inte orkar.

Oftast. För att jag har aldrig sett en möjlighet till något annat i relation människor emellan. Det är sällsynt.

Oftast är det bara gradskillnad i när fördömandet kommer, när man reduceras till tinget. Romantiserat drömmer jag om artskillnaden.

Tror mig dock inte kapabel själv ännu. Jag försöker bära upp för mycket fortfarande. Det som inte är min börda att bära.

[Åkes granne]

J R Auk:

jag tänker väldigt mycket såhär själv, fast lite annurlunda.


Här ser vetenskapen det åt mig djupt korrekt:


http://en.wikipedia.org/wiki/Nadir

http://en.wikipedia.org/wiki/Spirits

http://images.google.se/images?hl=sv&rl ... a=N&tab=wi


[IC / MC] -där min sol lyser upp min månes svaga livsvilja: som är frihet.



Vill ni leva såhär -jag brukar undra om det verkligen är så, eftersom ni kring svaret? Osv.



Jag har andras ANDAR i mig -det är exakt den känslokrtiken jag känner. Jag ska helt bort från denna "position" SNART.

[Åkes granne]

Detta är det tydliga MÄNSKLIGA EVOLUTIONSBEHOVET jag ständigt söker att "uppnå".

[Åkes granne]

Jag vill BYTA IDENTITET, och uppnå min personlighet i två (gärna tre -eftersom jag gör det enda viktiga nu) helt friståense skiljda kroppar.


Jag har alltid tycker JORDEN och NATUREN är asful. Jag relaterar inte till den -för allt STÖR mig; jag får aldrig mitt fulla tidsutrymme -de lurar in mig i de rituler jag redan varit i.


Ingen kan hjälpa mig. Eller ska jag "gå i skolan" kanske?