Tobin, plan B och de globala kriserna...

[Jbig]

Hejsan!


Vi fortsätter vår jakt på svaren - till varför vi idag har hungerskriser i världen, varför vi har miljöförstöring i världen - och varför vi har en snabbt ökande fattigdom i världen!

Andra sätt att komma åt spekulationsekonomin

Det har funnits ett flertal olika sätt att komma undan kriserna och försöka komma ur det nyliberala greppet. IMF har några typfall som presenteras nedan:

Brasilien, Chile, Colombia och Malaysia försökte kontrollera inflödet av pengar år 1994, och även Thailand gjorde samma sak åren 1995-1997.
Spanien, Malaysia och Thailand sökte bromsa utflödet av pengar åren 1997-1998.
Ryssland, Rumänien och Venezuela försökte med olika politiska medel klara sig ur krissituationer under hela 1990-talet.
Peru, Argentina och Kenya avreglerade snabbt mot slutet av 1990-talet.
Kina, och delvis Indien, behöll sina reglerade kapitalmarknader.

Frågan är nu vilka som klarade sig bäst?

Kina, och delvis Indien klarade sig bäst, enligt IMF. Men ändå anser IMF att det är att föredra att inte förespråka återregleringar. Att de inte ser vad andra, och egentligen de själva ser, beror nog mest på att de inte får tycka att avregleringar är fel för sina herrar; alltså USA och övriga G-8-stater plus några till, vilka styr IMF. Orsaken är att dessa länders företag tjänar på att behålla det hela som det nu är.

Chile försökte införa en avgift på det kapital som flödade in i landet, och tvinga det att stanna kvar i landet under en viss begränsad tid. Detta försökte man med under åren 1991-1998. I Malaysia försökte man däremot att hindra utflödet av den egna valutan, ringgit. Alla försök att köpa utländsk valuta eller föra ut pengar från landet belades med höga avgifter. Det hela fungerade bra, men kostade också i administration, dock marginellt jämfört med vad man vann.

Trots dessa båda sätt att försöka begränsa spekulationen delvis var framgångsrika, förtar de inte Tobinskattens goda egenskaper – att det finns ett generellt regelverk som bromsar spekulationsströmmarna i världen. Något som i längden gynnar alla ekonomier. Idag vinner Tobinskatten, liksom andra åtgärder för att åter styra valutahandel och finansiella strömmar, allt mer mark i världen. Samtidigt som många även betonar att ansvar skall utkrävas av de berörda, banker samt internationella institutioner och låntagare, placerare och rådgivare.

Var finns då den goda marknaden? Finns den över huvud taget?

Det skall vi kolla upp i nästa inlaga......

MVH
bigj

[J R Auk]

Hann inte med att skriva detta tidigare,  så in med det nu. Visst är det ett evigt tjat. Håller med. Jag kan erkänna det. Kallas för självinsikt. Och det är tjatet man vill åt, bjäbbandet  :) Självinsikt, kan komma med åren(eller inte som för biggen). Pröva får du se Auk. Eller fortsätt kasta sten i glashus. Du malar ju samma visa hela tiden själv. När/om du skriver något nytt och intressant som jag höjer ögonbrynen så lovar jag att inte tjata i den tråden.  

Nja så off var det inte. Om demokrati är en förutsättning. Biggens grundförutsättning,  hur ska då gör med att införa och behålla demokrati.Då kan vi tjöta om det i ett antal inlägg.

Tycker väl annars att biggen initierade ett intressant spår om man ska atombomba diktaturer eller ej. Men visst en anings off topic blev det.  Ska håll mig mer till tråden nästa gång och då ska jag tjata ännu mer, det blir jättekul ska du se  Auk.

Du vet att jag också har invänt mycket på BigJ stil i argumentation. Men jag tycker att det är bättre.

Det jag menar är att det finns massor med trådar om demokrati. Denna handlar om ekonomi, och det rådande systemets effekter.

Varför kommenterar du inte det?

Du drar in andra motsättningar du har, som inte är relevant i sammanhanget. Verkar väl onödigt när det finns så många andra ställen att ta de frågorna.

Jag vet att jag brukar tjata om värdegrunder. Men de saknas oftast också. Det är något som man kan relatera till många problem.

Demokratins principer berör mycket också. Men inte alltid i sak, utan på ett mera övergripande plan.

Här lyfts det fram en fråga som många ideologier har försökt dryfta för att  verka för eller emot. Och den frågan är relevant oavsett om vi har demokrati eller despoti. Därav, demokrati kanske relaterar till frågan, men demokrati är ovidkommande för frågan i sig.

Ps Kommentera gärna om jag mal samma sak. Då kan jag utveckla eller se mitt misstag. Ds.

[J R Auk]

Vill bara tillägga att denna fråga är den absolut viktigaste politiska fråga som existerar idag, i min mening. Fredsavtal, mänskliga rättigheter, och liknande faller i skymundan, då fattigdom gör alla sorters humana avtal verkningslösa. Alla måste tillåtas äga för att kunna hävda sig. Annars kommer vi ha horder av legoknektar som förtrycker för de fås vinning. Hur vi behandlar detta kommer att avgöra framtiden i mångt om mycket.

Dock tror jag att ett visst hopp står att finna i pengars, ekonomins, relativitet mot de värde som de kan köpa.

Jag kan förstå den här drömmen som närs som får dem att agera efter dessa principer. Och varför IMF med flera förespråkar denna aggressiva politik. Men jag tror inte på den.

Eller rättare sagt. Jag tror inte det spelar någon roll. Globaliseringen måste inte påtvingas, den kommer ske ändå. I framtiden kommer anarki råda. Om inte annat för att terroristcellerna bevisar dess värde

Men vägen dit kan se olika ut. Och denna frenesi skapar friktioner i våra mänskliga kulturer som leder till en dehumanisering och förvirring som jag tvivlar någonsin förut skådats. Och med det offer såklart. I lidande och armod.

Jag tror inte mänskligt lidande är lika stort när vi dör i frihet, då naturen berövar oss vårat liv, som när vi dör vid ordningens periferi, vid civilisationens rand eller nycker. Det är en annan slags storhet än naturen, en som är vidrig för den individuella människan.

Men det är min känsla det.

[Kallekula]

Jag häll med bigen om det han skissade upp som huvudlinjerna, se första inlägget:

"I dag saknas en hel del för att marknaden skall fungera till allas belåtenhet. Världsbankens sedan länge avgående chefsekonom, Joseph Stiglitz, framhöll år 1998 dessa åtgärder som man absolut behöver för att nå detta mål:

A/ Ett skydd för konkurrensen, exempelvis genom förbud mot monopol och kartellbildningar
B/ Upprättandet av ett system av teknologiöverföringar så att den ojämna utvecklingen mellan Nord och Syd kan brytas.
C/ En sund finansiell reglering.
D/ Demokrati.

Uteblir konkurrensen, blir det monopolstyre, och då uteblir de goda sambanden i en marknadsekonomi. Utan regler och institutioner som säkrar marknaden hamnar vi snart i ett missbruk av dominanspositioner och demokratin undergrävs. Får inte majoritetens värderingar styra marknadsekonomin innebär det att fientligheten mot denna ekonomi allt mer ökar bland allt fler."
 
Så vi är överens, inget mycket mer att orda ang. de övergipande punkterna. Att nå dem via ökat förstatligande, centarlisering och byråkratisering vet i tusan. Jag tror inte på det. Men sen står jag inte till vänster. Biggen gör det och han står till vänster. Då får man tro vad man vill, att bevisa något går inte (i så fall varför har vi kvar olika politiska fraktioner om det bara finns en väg, en sanning). Vad mer ska jag älta om. Det är ju inget nytt som framförs, och motargumenten är de samma gamla vanliga.Bara gammal skåpmat. Att tjata om det är om något tråkigt Auk. Så vad åsterstår? Att tjafsa lite med varandra. Kul.  :)

[Jbig]

Hejsan!

Finns den goda marknaden - eller måste den göras om fullständigt? Låtom oss se efter!

Dåvarande SAF-chefen Sture Eskilsson påstod under 1960-talet att föreningen ”Unga filosofer” var marknadsekonomis värsta fiender. Tjugo år senare utnämnde SAF miljörörelsen ”Det naturliga steget” som marknadens värsta fiende. Efterföljaren Timbro-chefen Mattias Bengtsson utnämnde under 1990-talet miljörörelsen som helhet till marknadens värsta fiende.

Idag har verkligheten visat att miljörörelsen och de marknadskritiska rörelserna har fått rätt, och idag vågar organisationer som Timbro inte längre angripa den – officiellt. Men väl på ett mer fördolt sätt.
Vad Timbro och många av dess påhejare inte riktigt tycks förstå, är att de som vill styra marknaden inte är fiender till marknaden som sådan. De vill bara att den skall fungera bättre genom att hänsyn tas till ekologin och miljön, liksom i förlängningen till att alla skall få del av framstegen inom ekonomi och välfärd. Att styra marknaden är att göra den effektiv, man förlänger dess liv rent av. Kenneth Galbraith skrev år 1986 följande tänkvärda meningar:

”Kapitalismen hade inte överlevt i USA, Storbritannien och Västeuropa om den inte varit förbunden med det sociala trygghetssystemets mildrande verkningar i form av pensioner, lagstadgad ledighet från arbetet, stöd till flerbarnsfamiljer och så vidare. Dessa inrättningar slipade av 1800-talskapitalismens vassa kanter, minskade alienationen och dämpade det revolutionära tryck som eljest hade hotat den ekonomiska ordningen. Man föreslår nu i Washington och London att denna struktur skall brytas ner.”

Galbraith´s budskap är klart, utan politik och politisk styrning kapsejsar kapitalismen. Och det skulle inte vara helt fel alls. Kapitalismen bör avskaffas, medan marknaden kan behållas, naturligtvis underställd lagar och regler. Detta betyder således inte att marknader aldrig kan vara förutseende och kloka, men vanligtvis är de inte det.

Dock skall man inte underskatta delar av marknaderna, exempelvis försäkringsbolagen världen över. De började redan mot slutet av 1990-talet inse att miljörörelsen, till skillnad från kapitalismens megafoner och propagandister, troligen har rätt om framtiden. Växthuseffekten kan komma att ruinera branschen, eftersom det när som helst kan inträffa en naturkatastrof som tvingar försäkringsbolagen att punga ut med hundratals miljoner dollar. Detta har framförts av ett av de största återförsäkringsbolagen i världen, ”Munich Re”.  

En fyrfaldig ökning av antalet riktigt stora naturkatastrofer per årtionde sedan 1950-talet talar sitt tydliga språk – från 20 under 1950-talet till 80 under 1990-talet. Samtidigt har skadorna i pengar 14-dubblats under samma tid, från 38 miljarder dollar under 1950-talet till 535 miljarder fyrtio år senare – allt räknat i dagens priser. Och ökningen håller i sig, år 1999 inträffade 750 större naturkatastrofer, år 2000 var antalet uppe i 850 liknande katastrofer.

Men innebär det att försäkringsbranschen vill att politikerna skall göra något åt växthuseffekten? Knappast, de resonerar som kapitalister alltid gör, de inser läget och försöker då stå på två ben, att erbjuda försäkringar till högre kostnader för att tjäna mer pengar, samt att försäkra sig själva från att bli ruinerade och förlora pengar. Munich Re har åren kring 2000 gett sig ut på marknaden och tagit upp ett obligationslån – catastrophe bonds – och erhållit ett speciallån på 300 miljoner dollar för att sprida riskerna på fler ”spelare”. Obligationernas värde baseras på en prognos över hur orkaner, jordbävningar och stormar kan tänkas drabba USA och Västeuropa i framtiden.

Snart kommer det mer...

MVH
bigj

[Jbig]

Hejsan!


Fortsättning från tidigare - vad kan "marknaden" göra?

Det visar sig att när politikerna inte kan agera, särskilt nyliberala sådana, så får marknaden ta smällarna. Idag inser både framsynta företagsledare liksom miljörörelsens folk och fackföreningarna att man bör samarbeta för att komma vidare. I USA och Kanada diskuterar facken sedan 1990-talet hur de skall använda strejkkassor och medlemmarnas pensionspengar för att tillvarata deras intressen av lokal utveckling, bra jobb och en fungerande social service. Genom att gå in med kapital till verksamheter som kan stärka den lokala ekonomin har facken blivit en aktiv spelare på riskkapitalmarknaden.  

Denna syn på marknaden är så långt från Timbros hotbilder man kan komma. Under 1970-talet var miljörörelsen för statliga ingripanden av typen regleringar och styrning framför marknadsmekanismer, men efter 1990-talet är man helt på det klara med att det är ekonomiska styrmedel som behövs för att få företagen att bete sig vettigt ur miljösynpunkt. Det talas nästan enbart om skatter och avgifter för företagen så att alla miljökonsekvenser tas med i priser och kostnadsberäkningar. Alla märkningssystem, såsom ”Krav” och ”Svanen” i Sverige, syftar till att förbättra konsumenternas information inför deras val på marknaden. Men det är samtidigt svårt att övertala folkmajoriteten om vad som väntar dem om inget görs, och vad som bör göras för att förhindra detta. Vanliga människor tänker fortfarande med plånboken, inte med förnuftet. Hos många är det förståeligt, alla har det inte fett precis, och i vardagen är det naturligen närmast att få äta åtminstone en bräckkorv än ingen korv alls.

Men detta kan förändras med regleringar och en ekonomi som fungerar till allas bästa; det insåg Keynes, Polanyi, Myrdal, Galbraith, Tobin och Soros för länge sedan. Utan styrning fungerar marknaderna inte socialt ansvarsfullt. Och ingriper inte samhället och reglerar, då måste vi själva göra det – annars riskerar en framtida folkopinion att kräva marknadens försvinnande. Och det borde oroa de sanna marknadsvännerna.

Dessutom är det idag, början av 2000-talet, så att graden av monopolisering hela tiden ökar i hela världen. Kapitalismen leder till extrem likriktning helt enkelt. Konkurrensen är satt ur spel på så många håll att motsatsen till reglering inte är fungerande marknader utan starkt monopoliserade och kontrollerade domäner. Redan Adam Smith varnade för just detta – att monopoliseringen skulle upphäva konkurrensen. Politikerna verkar nästan lamslagna av det globala kasino som släppts lös, det enda man åberopar som ett mantra är att man måste bestämma sig i en världsomspännande skala. Man åberopar IMF, BIS, FSF eller WTO – men de har alla misslyckats, eller så har de förvärrat läget med sina råd och tvångsåtgärder.

Men det är inte svårt att genom enkla åtgärder såsom att ha olika skattesatser och avdragsmöjligheter för olika sorters placeringar i syfte att styra penningflödena på ett samhälleligt önskvärt sätt. Man har ju i Sverige år 2007 infört olika skattesatser på s.k. ”hushållsnära tjänster”, eller ”pigavdrag”, så det är inte alls svårt med skilda skattesatser och avdragsmöjligheter om viljan bara finns.
Då borde det ju inte vara så svårt att skapa gynnsamma regler för dem som sparar i ekologiska eller etiska fonder, exempelvis genom diverse skatteavdrag eller minskade avgifter.  Liksom att man kan införa avdragsrätter för privata pensionsförsäkringar liksom skattesatser för reavinster viktades så att nationellt, lokalt, ekologiskt eller etiskt inriktade verksamheter fick förmånligare villkor än de som gynnar miljöförstörande näringar.

Vi behöver ingen ”osynlig hand” som styr, tvärtom behöver vi fler synliga händer som styr. Det är bakom dessa synliga händer vi hittar framtiden; miljö- och solidaritetsrörelser och fackliga organisationer likväl som politiska partier som vill behålla marknaden – men en marknad med ett mänskligt ansikte.
Det är dags att överge den ”enda vägens ekonomiska politik” – och ersätta den med många goda vägars politiska, demokratiska och humanistiska ekonomi.

Därmed går vi vidare, och kollar in vad som hände när den nyliberala fasaden alltmer började spricka några år in på det nya årtusendet.....

MVH
bigj

[Jbig]

Hejsan!

Vi går framåt i tiden, och vad händer med den globala ekonomin efter sekelskiftet 2000? Låt oss följa händelseförloppet:

Två bubbelekonomier på väg att brista - miljön och de rikas (sic!) skuldkris...

Oberoende av varandra kom samma vecka år 2003 två rapporter om bubbelekonomier som håller på att spricka, nämligen det ohållbara naturresursutnyttjandet, samt de rikaste ländernas - främst USA och Storbritannien - skuldbörda.  
De två bubblorna hänger naturligtvis samman, om än sambanden är svåra att sätta fingret på, eftersom konventionella ekonomer envisas med att inte vilja ta med miljökostnaderna i sina beräkningar.
Skuldkrisen förknippar vi vanligen med de fattigaste länderna i världen. Men varningen nu handlar alltså inte om den, utan om den enorma skuldkris främst USA och Storbritannien försatt sig i.  
Tecken finns på att den finansiella bubbla som bygger på dollarns uppblåsta värde är på väg att spricka. Enligt kritikerna finns en långsiktig tendens att aktörer på finansmarknaden byter sina tillgångar i dollar mot euron, vars värde inte kan påverkas av enskilda länders centralbanker.
Kritikerna menar nämligen att skuldkrisen främst orsakats av valda politiker i de länder som hårdast motsatt sig en reglering av sina nationella centralbanker, och inte bara finanskapitalets globalisering till följd av informationsteknologin eller multinationella företags spekulationer (vilket är två vanliga förklaringar).
Kriget i Irak visar på sambandet mellan de två bubblorna.  
Varningar - inte domedagsrapporter - om vad som måste göras

Intressant nog tar bägge varningsrapporterna - som är skrivna från vitt skilda utgångspunkter - avstamp i exempel som den japanska finanskraschen 1989 då en finansiell bubbla byggd på bostadsmarknaden sprack, samt kraschen för IT-sektorn år 2000, då Nasdaq-indikatorn för högteknologiska aktier sjönk med 75 procent.  
Lester Brown från Earth Policy Institute använder exemplen för att väcka tankar kring vad som väntar då bubblan som är byggd på ohållbart naturresursutnyttjande spricker. Då kommer inte bara människor i det industrialiserade väst och i Japan att drabbas, utan hela världen.  
Ann Pettifor från The New Economics Foundation använder exemplen för att visa på att det är konsumenter från medelklassen som kommer att få bära bördan av USAs och Storbritanniens oansvariga skuldsättning.  
Ingen av rapporterna är "domedagsrapporter" i den meningen att de förutspår en oundviklig krasch. Istället är de varningssignaler om vad som väntar ifall allt tillåts förbli "så som vi alltid haft det". Och de innehåller konkreta åtgärdsförslag:  
För Lester Brown handlar det om en omställning lika stor - men också lika möjlig - som den då USAs hela produktionsapparat ställde om till krigsmaterielproduktion under tidigt 1940-tal. Han har just utkommit med en helt ny bok,
"Plan B: Rescuing a Planet Under Stress and a Civilization in Trouble", full med konkreta handlingsplaner. Boken är tillgänglig i sin helhet på nätet.  
För Ann Pettifor och hennes kollegor bakom boken "Real World Economic Outlook" (alternativet till Världsbanksrapporten World Economic Outlook) handlar det om att regeringar och centralbanker måste ta kontroll över växelkurser igen och få slut på den oansvariga utlåningen som håller USAs och Storbritanniens ekonomier under armarna.  

Snart kommer det mer kunskaper....

MVH
bigj