Utmanande fundering

[J R Auk]

Vi skulle vara den. Och vi skulle fråga oss vad "den" är.

Vi skulle, om man ser oss som representationer av olika tankar och idésystem, virvla runt i dans tills så många mattats av att en står ut.

Sen skulle vi pröva den. Gick det att ge mening så?

Om inte så skulle vi dansa mer.

[My Captain]

sen så är vi inte individer heller,
utan dåliga kopior av varandra,

Ett oundvikligt faktum jag har tänkt på ett flertal gånger. Inget att göra något åt och därför bara att acceptera. Det är ju inte ett faktum som sticker eftersom alla känner till att det är så av en anledning; att vi är människor och existerar för att vara människor dvs dåliga kopior, precis som allt konkret och abstrakt som går att finna. (Någon slående skillnad mellan människan och omvärlden är religös, allt annat är fakta.)

[My Captain]

Vi skulle vara den. Och vi skulle fråga oss vad "den" är.

Vi skulle, om man ser oss som representationer av olika tankar och idésystem, virvla runt i dans tills så många mattats av att en står ut.

Sen skulle vi pröva den. Gick det att ge mening så?

Om inte så skulle vi dansa mer.

Skulle vi kunna definiera "den" hade jag saknat okunskapen om "den" efteråt. Det är inte alltid svaret som är målet med dansandet. "Den" hade bara existerat om den hade uppfyllt sin funktion som dess beståndsdelar önskat, dvs dansandet i sig.

Det är hälften av nöjet/meningen med filosofi för mig.

[Åkes granne]

Vi skulle vara den. Och vi skulle fråga oss vad "den" är.

Vi skulle, om man ser oss som representationer av olika tankar och idésystem, virvla runt i dans tills så många mattats av att en står ut.

Sen skulle vi pröva den. Gick det att ge mening så?

Om inte så skulle vi dansa mer.

Är det såhär din självreflektion brukar se ut?


Tror förövrigt annars att jag vet varför det blir såhär..

[J R Auk]

Vi skulle vara den. Och vi skulle fråga oss vad "den" är.

Vi skulle, om man ser oss som representationer av olika tankar och idésystem, virvla runt i dans tills så många mattats av att en står ut.

Sen skulle vi pröva den. Gick det att ge mening så?

Om inte så skulle vi dansa mer.

Är det såhär din självreflektion brukar se ut?


Tror förövrigt annars att jag vet varför det blir såhär..

Jag vet inte. Jag försöker oftast inte reflektera över mig själv. Gjorde det dock idag. Söp in historien och försökte förstå mig.

Jag försöker mest laborera med antireflektion, alltså intuition. På något sätt så talar det av sig självt. Blir ibland förvånad själv.

Det jag reflekterar över, är snarare tanken och världen som helhet. Allt för att hitta vad jag vill fråga. Och varför det skulle vara värt att fråga det.

Men än har jag inte funnit det. Har dock funnit att det är hindret för kommunikationen. Vi är så begränsade i att vi behöver denna referenspunkt som jaget innebär. Frågor måste komma från vinklar.

Det är så lätt att leva. Varför är det då svårt? Jag vet inte.

Kan bara se på det som en stor masspsykos. Antagligen något behövligt för att vi skall slippa friktion. Kan inte sätta fingret på vad denna friktion skulle vara dock.

[J R Auk]

Berätta gärna.

[J R Auk]

Vi skulle vara den. Och vi skulle fråga oss vad "den" är.

Vi skulle, om man ser oss som representationer av olika tankar och idésystem, virvla runt i dans tills så många mattats av att en står ut.

Sen skulle vi pröva den. Gick det att ge mening så?

Om inte så skulle vi dansa mer.

Skulle vi kunna definiera "den" hade jag saknat okunskapen om "den" efteråt. Det är inte alltid svaret som är målet med dansandet. "Den" hade bara existerat om den hade uppfyllt sin funktion som dess beståndsdelar önskat, dvs dansandet i sig.

Det är hälften av nöjet/meningen med filosofi för mig.

Frågan behöver inte söka svar för att vara där. Jag tror inte vi kommer undan den. Och jag tror inte vi besvarar frågan.

Snarare så ser jag det som att vi använder "den" för att se svaret till andra frågor.

[Åkes granne]

Vår kollektiva maktlöshet har vi liksom gjort centrerad kring den statiskt helhetsinstängda inre verklighetens romantik -en slags redogörande jagillustration -som surrogat för den renhjärtade naiviteten. Vi är handfallna framför vår egen projektion -version, efter version. Vi har sedan länge avskiljt vårt drama, från att vara förmögna att begripa de liv vi lever -det förefaller ligga utanför oss. Vi tror att det är någon annan som lever detta liv -och den människan lär vi känna; utan att bry oss om att städa upp efter fragmenteringens kaos. I passivitetens bästa fall kan vi självrelatera historiskt till detta, som "mänskligheten" och finna någon sorts "högre frihet" i en stabil distans.

Vi har förlorat VÅRT LIV; och dvs. kapiulerat inför konsten -storheten i tiden.

Det stämmer egentligen inte. Vi har inte ställt upp för helheten, vi är "svaga". Vår djuppsykologi har ersatts av MYTEN -sexualiteten är det som "döljs"; vilket gjort att sensualismen sedan länge gått ner för räkning, lopper är ju redan kört -och vår karaktär faller.




Vi står utanför cirkusen och ser igenom det djuriska och avgör censuren och recensionen därefter. Vi delar sorgen över att vi förstår vår oförmåga att ställa oss inom estradens akutualiserande / "promenaden"-upptäckten -som har blivit genomskinlig. Var finns autenticitetens värdighet -I?

Vi lever i själva verket i en låtsastillvaro -våra förfärders fåfänga har eldat upp allt detta oss/jag. Eftersom vi velat vara säkra på vår sak har vi nu kommit för nära, historian, -vilket lett till bitterhet/förlust av oss själva. Samtidigt kan vi inte "förstå oss själva" -för det är för stort; samtidigt är detta vad vi tror att vi gjort -genom vår kontrolldramatik (..det pinsamma moraliska resultatet)..


Bild-/-berättelse: Jaget [debut/pionjär] / "fabeln" -BEGYNNELSEN..




Är detta MÄNNISKANS (medvetandets) NYA EVOLUTIONÄRA STEG?

Entusiasmens återkomst? Som ser till kollektiv förbättring/gemenskap, och inte tragedins dekadens? Just eftersom smärtans struktur förenas linjärt i varaktig REN PASSION.

[J R Auk]

Nej jag kan inte se det som evolution, det är nog snarare då en reaktion på människans evolution vi ser. Människan börjar bryta sig fri, vi har intalats att hon så har varit förut. Men i själva verket (säger jag med säkerhet) så handlar det om hur många som gör sig fria vid en tid. En tid är det enda som existerar.

Således rör vi oss.

Och intet behöver fruktas. Kan inte förklara varför jag är så säker på det.

Men om man tittar noga, så ser man hur självsaneringen är människans, ja livets, grundläggande funktion.

Förmodligen är det för att allt fler gör sig fria som vi ser så mycket kontroll. Behovet var inte lika stort förut. Det var så få som "ledde" då. Det fanns inte några "personliga" aspirationer på frihet.

Vi har så dålig kunskap om funktionen av våra organ, vårt sinne, våra tankar.

Vi ser världen inuti glasbubblan. Samma bubbla vi rör oss utanför.

[My Captain]

Frågan behöver inte söka svar för att vara där.

Precis, frågan i sig kan vara portalen till svar på andra frågor eller bara bekräfta sin egen kunskap om situationen.

Jag tror inte vi kommer undan den. Och jag tror inte vi besvarar frågan.

Är det meningen med det hela? Det var det jag syftade på.

Snarare så ser jag det som att vi använder "den" för att se svaret till andra frågor.[/quote]


Eller kanske bara väcka just frågorna? Är det inte så "den" i det här läget även fungerar.