J R Auk skrev:Absolut är det så. Prästskapet verkar alltid stå att finna, oavsett goda föresatser.
Men detta problem adresserar vi olika. Jag menar att det är att se det som ett metafysiskt fenomen, eller intrapersonellt "supralingvistiskt", som skapar strukturen.
Att se någons anspråk som absoluta är att skapa strukturen som förtar värdet i relationen eller budskapet. Låt folk tillskriva sig kejsarens titel, det är inget att orda om. Det är "kejsaren" som skall ifrågasättas om anspråket kommer från kejsaren och inte från mannen bakom. Men om det blott är likt ett namn gör det inget alla kalla dem för det.
Jag ser inte buddha annat än som en annan filosof. En som behandlar känslornas dimensioner i vårt värdeuniversum specifikt. Men inte som något "högre". Samma sak med de andra "profeterna", vi är alla människor stöpta i samma form i min mening.
Att upplysas är väl vad vi alla strävar efter, vissa mer frenetiskt än andra. Upplyst får väl då vara när man anser sig nått sitt mål, eller påbörjat sin färd. Varför börja slåss mot "upplysts" metafysik innan anspråk har gjorts?
Om du söker ta något måste det finnas något att ta. Det är väl just det som det inte finns? Varför då lägga dit det?
Angående visdomen; följer vi Humes linje vilket verkar rimligt, så motiveras varje handlande genom känslan. Eller snarare i varje motivation så ligger känslan. Om då visdom är att veta hur man gör, i just den praktiska mening som du vill införa här genom din kritik, är det då inte relevant just i en icke-intellektuell mening?
Alltså, du sitter där med dina sociologer och ekonomer, du sitter där med dekonstruktörernas maningar i bakhuvudet. Men vad gör du? Och hur gör du det?
Skriker slagord i tåg, manar massan till revolt?
Intet annat sätt än att stå med ett gott exempel att följa verkar åtråvärt för att stjälpa strukturen på ända. En tyst revolt genom talande exempel.
Vad står då i din väg?
Känslan, det finns alltid något man kan göra, men oftast inte något man motiveras till. Om man nu inte är på den väg man vill vandra.
Så i kontexten av att vilja förändra, att göra något, sluta sitta i sin hermeneutiskt slutna sfär så anser jag ämnet "upplysning" i meningen icke-intellektuellt är mer än rätt placerat.
För att kunna arbeta måste man leka. Det är min fullaste tro.
Men du kan ju inte tro att de som befinner sig i dessa traditioner har samma relativistiska syn på dessa saker som du, eller att vilka andra det än vara månde har det.
Sen vad gäller detta med med att hjälpen sker två vägar så menar jag alls inte att den andre hjälper dig genom att du får känna dig duktig eller nåt i den stilen, utan helt enkelt att samvaron i sig är något vi skall vara tacksamma för, vad aktiviteten som vi sysselsätter oss med under tiden råkar vara, och vem som gör vad, är långt mindre viktigt.
Menar vidare att det inte går att upprätthålla distinktionen mellan "känsla" och "förnuft", och att du genom att så söka göra också trasslar till det för dig själv. Ta fenomenet "fjärilar i magen" (väljer exemplet för att jag vet att det kommer tala till dig), vad är det om inte en förväntan, eller en meningsgivande berättelsestruktur som vi applicerar på en viss situation? Att tala om "känsla" som just "känsla", eller något icke-intellektuellt, är en mystifierande gest, och jag finner det långt mycket mer förtjänstfullt att se "känslan" som just en sådan här berättelsestruktur. Så jag vill nog påstå att vi måste modifiera Humes ansats där något. Vad tror du om det?
märkte du det?
