LSD

[Skogsälvan]

Bekvämlighet dunkel... ja, skyll på det om det känns lättare. Min avsikt var att informera dig om riskerna. Du frågade varför du inte skulle använda LSD, men du gillar alltså inte förklaringar?

[Morningstar]

---

[Skogsälvan]

Vill du lida så kanske du ska kombinera det hela för säkerhets skull. Du har inte funderat på att börja leva och tycka om att leva?

[Morningstar]

----

[Skogsälvan]

"om det känns lättare"... ?! HAHA?!?? "Skyll på det"......................  :roll:

Tja, att halka in och ådra sig schizofreni är väl ingen hit. Eller att bli påkörd av en bil. Risken är säkert lika "hög".... !!!!!!!!!!

Det är inte alls ovanligt att schizofreni får sitt utbrott på det viset.

[Skogsälvan]

Det är inte jag som sitter med munnen stängd i ett nerkört grin över ....... - God knows what!

Nej, det gör inte jag heller. Jag är alltför empatiskt lagd. Hur som helst om du nu känner något inre tvång att göra det så: sälllskap och benso till hands.

[Avantgardet]

Jag har inga problem med shizofreni eller andra dissociativa störningar, förutom min själsliga jagfrånvaro som inte bör klassas i samma kategori.

Vill uppleva frihet och dra nytta av erfarenheterna jag åminns efter LSDruset av tagit, eller om jag vill ta svamp. Dvs, man bryter ner invanda medvetandestrukturer med yttre påverkan av subtanser och på så vis, i en glättig mané, slipper mödan att bearbeta och gå igenom de hinder man tidigare inte kunnat se förbi. Väldigt romantiskt sådär...

Nu tror jag mig ha ändrat åsikt och känner mig inte längre intresserad aav detta.


Sen en fråga; hur är livet om man blivit "mätt" av högre upplevelser av jaget? Avantgardet. Har livsgnistan så pass stannat vid? Det måste ha uppkommit nån sorts confusion i ditt inre, tror jag...? Undrar vart Längtan tagit vägen.


Sen pratar och kalkylerar ni kring "risker"? Vad? Tror ni att jag är nån jävla kapplöpningshäst? Det finns alltid healing bakom hörnet. Alltid.
Vad är "farligt"? FARLIGT... Va... VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ JÄVLA HEMSKT?! Fan vilken ömkan för bekvämlighetens dunkel, ni sitter fast i.




Jag ÄLSKAR att lida. Psykosen jag höll på att glida ner i för ca 4 månader sedan (inget ihopkopplat med saker jag skrivit på forumet) var min bästa-vän. Det var en glädjekälla. Jag VILLE det. Tas in under observation. Vara efterföljd osv (jag gick "nästan" in i det medvetet- djupt offerspel/ingivande). Men, life goes on- lixom. Vem fan orkar uppehålla sig med sådana relativa lyxigheter? Tycker allt blir så tjatigt tillslut. Efter några år. Jag är ganska flyktig. Typ. Ja. Egentligen jävligt. MM... Eller alltså. Nåt sånt.

HAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA

HAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA

Man upplever, på en ordentlig tripp, inget jag överhuvudtaget. Därför fattade jag aldrig vad Loke menade med ego-tripp i sammanhanget. Mätt blir man helt enkelt för liksom "been there, done that". Visst det kanske händer nåt på krogen nu till helgen som jag missar men det är samma gamla vanliga intetsägande skit. Livsgnistan är inte borta bara för att man hunnit testa sig less. Vad tror du ens att det finns där att längta efter? Loke vill gärna ge sken av att det är nåt "mystiskt" över det hela, men så är det bara det första tiotalet gångerna. Samma sak med alla droger. Ingen som hunnit bli less på supandet? Visst, som fjortonåring mystifierade man drickandet också. Det var liksom wow, och hela grejen. Sen har man utforskat färdigt, vet vadtill man kan använda skiten, men inget mer med det. Man går vidare, eller fortsätter i ren tristess och i brist på bättre.

Du är ung och tror du är odödlig. Visst, verkligheten kommer knacka på också hos dig, och det får väl ta den tid det tar. Antidrogpropagandan är löjligt överdriven, men å andra sidan inte helt utan substans. Saker kan gå snett, men det kan också gå snett helt utan droger. Jag brukar alltid säga till folk att kan de inte ta en avtändning utan att bli som kärringar (*harkel*) så ska de inte ta skiten heller. Det här med att du vill bli psykotiskt är lite löjligt. Jag hade själv den där inställningen en gång i tiden. Var inte fullt lika roligt när jag fick som jag ville, utan det var en djävla mardröm. Men psyket blir starkare om man bara är ihärdig. Nu är jag immun mot psykoser. Kan få känningar om jag är riktigt sönderdrogad och sliten, utan att ha sovit eller ätit på länge, men parerar det på nåt sätt automatiskt och kalibrerar lite snyggt in till verkligheten igen. På sätt och viss vill jag mena att psykosen är mer intressant än att trippa, då den är verkligare samtidigt som den är mer subtil på ett lite läskigt och okontrollerbart sätt. Man är, vill jag nog säga, mer utlämnad, på gott och ont, i den, än vad man är när man trippar. Man är försvarslös i båda fallen, men psykosen lär en mer om en själv och på ett djupare plan. Insatsen är dock långt mycket högre. Rekomenderar dock inte, inte trippar heller. Lär er tycka om den här slentrianmässiga gråzonen istället, det är bra mycket häftigare det och bra mycket svårare.

[Xinea]

jag läste in ågon bok följande valmöjligheter:
en man går på gatan, snubblar på en sten, trillar....nästa gång gör han samma sak, alltså snubblar på samma sten och trillar igen...och igen...och igen;
en man läser i en bok om en annan man som snubblar på en sten och trillar...han går på gatan, ser en sten och går runt;

en man går på gatan snubblar på en sten och trillar, nästa gång när han ser samma sten går han runt...
Vissa måste uppleva faran för att undivka den nästa gång, vissa lär sig av andras erfarenheter, vissa lär sig aldrig.

[magicadehex]

Glöm inte heller att med knark i kroppen så finns risk för nojja mot den som inte knarkar (om det finns en sådan i sällskapet) vilket skulle kunna resultera i större problem än man först kan tro. Och har man en benägenhet till sorhetsvansinne är knark ingen bra idé, eftersom det brukar intensifieras.

[dk]

Är det inte bättre att börja experimentera med diverse substanser när man närmar sig ålderns höst? Då tror jag man får en mycket bättre och intressantare upplevelse, för man har mer erfarenhet och lager att gå igenom. Det är kanske synd att ta ut glädjen i förskott, när upplevelsen kanske kan bli så mycket starkare och innehållsrikare som äldre? Det är klart, behovet av att "rena" sig själsligt kan ju vara stort när man är ung, och kanske kan man hålla saker på det planet och efter "reningen" leva sitt liv som en mer sammanhållen varelse, men är det värt riskerna?

Själv tänker jag vänta. Var sak har sin tid. Bara för att jag har ett intresse i att utforska mina djup så behöver jag inte göra det just nu. Först vill jag utforska andra mer ytliga aspekter i livet och inte riskera dessa utforskningar med substanser som jag inte har 100 procentig kontroll över.  

Min store tjocke far som nu börjar närma sig pensionsåldern är även han lite inne på samma tankegångar. Att han har väntat beror kanske mest på att där han växte upp fanns där inte mycket att experimentera med mer än lim och lite hasch (som han visste om iallafall) och sen tog svenssonlivet vid med hus, karriär och barn. Bara för att han nu är äldre har inte lusten att experimentera försvunnit, som säkert en del unga tror att den gör, utan nu verkar han snarare se sig som mer fri att fånga dagen på det sätt han önskar. Han är tillfredställd med livet han skapat runtomsig och är redo att titta in i huset inomsig. Föredömligt, tycker jag!

bästa hälsningar,
dk

[Xinea]

Teoretiskt låter det ju trevligt att känna sig fri och börja experimentera med det man vill, men å andra sidan att bli heroinist i pensionsålder låter inget vidare i mna öron.  Man är slav under sitt missbruk. De stunder man är hög tänker man inte/fungerar inte som en fri människa. När man inte är hög tänker man bara vart man kan ta tag i droger ..alla andra tankar är sombortträngda. Finns inte mycket hjälp...den största hjälpen är du själv och det är få som är så starka att fixa det.

[J R Auk]

JR ,dina kommentarer och gissningar är omogna. Huruvida jag har eller inte har tagit droger kan du inte läsa ut ur mitt 10 - 15 ord långa mening. Det som känns så lockande och mystisk i början kanske inte är det mera när du tappar greppet om var du befinner dig, vad som tillhör den realistiska världen, vad inte. När du inte är kapabel att orientera i tid rum och du inte vet var du börjar och var du tar slut. Alla illusioner, som inte mera tar slut när drogen har slutat verka...är det värt det?

Alltså jag frågade just för att jag inte kunde veta det. Och jag anser det är relevant och det snabbaste sättet att förstå din mening i frågan.

Vilka illusioner talar du om? Mina erfarenheter är fortfarande begränsade men jag har haft tillfälle att undersöka effekten vid ett flertal tillfällen, alltså efter förundran över att det ens är möjligt lagt sig.

Jag anser att det du sysslar med nu är att bygga upp myter kring vad som sker under rus av dessa substanser. Det som uttrycks är ett legitimerande av den flykt som sinnet kan göra och som är den enda egentliga faran med dessa substanser. Alltså, själva tvivlet på existensen är friktionen av "tron" på att det relativa är absolut när det möter en ny abstraktion av världen.

Visst en del verkar inte kunna hantera det. Men min analys säger att det är rädslan, viljan att regridera, gå tillbaks, som skapar problemen. Allt man behöver är lite mod. Och tålamod. Det är väl definitivt rekomenderat att man är herre i sitt hus innan man ger sig ut på sådana här upptåg. Känner man att livet lever en själv, då kanske man skall ta och se till det innan man söker leva sitt liv i drogrus.

Det är viktigt tror jag att man känner sig säker i sin vardag för att man skall kunna hantera dessa alternativa tillstånd "säkert". Alltså om man vill ta drogen själv. Sen har det ju terapeutiska effekter, men är man ute efter något sådant får man vara beredd på ångest och en omtumlande upplevelse, och kanske ha någon med som man känner kan agera som en ledare, och lugna om det behövs eller så. Tillit till någon så att denne kan förankra en igen om abstraktionerna blir för påtagliga. Och tillit hos denne någon så den inte flippar av att den andre befinner sig i en alternativ "verklighet".

[J R Auk]

Teoretiskt låter det ju trevligt att känna sig fri och börja experimentera med det man vill, men å andra sidan att bli heroinist i pensionsålder låter inget vidare i mna öron.  Man är slav under sitt missbruk. De stunder man är hög tänker man inte/fungerar inte som en fri människa. När man inte är hög tänker man bara vart man kan ta tag i droger ..alla andra tankar är sombortträngda. Finns inte mycket hjälp...den största hjälpen är du själv och det är få som är så starka att fixa det.

Du vet det går att bruka också. Alla droger har väl sin mättnads mängd.

Precis som du inte vill käka gräddsås varje dag. Jag är hög nu, när jag sitter och skriver det här. Ett härligt sätt att koppla av och kontemplera livet.

Varför är jag inte fri nu? Jag har kokat en kopp te, tagit mig ett bad, läst lite i en bok jag håller på med, och kikat lite om något intressant kommer upp här, och diskuterat vidare i frågor jag är involverad i.

När jag har rökt upp mitt röka här så kommer jag inte röka förr än jag köper nytt vilket beror på när affären är öppen, jag orkar inte springa jaga det jag röker, tillfället får ge mig chans. Så styr det mitt liv? Tillfället? Styrs jag mer om tillfället presenterar sig oftare, vilket ibland är fallet, eller om det presenterar sig mer sällan, vilket också är vanligt?

Jag tänker mycket på andra när jag röker, försöker föreställa mig hur det vore i olika situationer, då inlevelsen hjälper min empati. På så sätt så känner jag, och tror jag förmedlar det, en starkare närhet till andra människors situation. Jag kan relatera till samhällets olika lager. Så vad är det för skitsnack om att man bara tänker på sig själv?

Som med alla förestelser i livet måste man ta ett förnuftigt val, allt har sin effekt, droger inget undantag. Men att mystifiera det på det här sättet Xinea? Varför då?

Om olika människor behandlar droger olika och påverkas olika. Är det drogen eller människan som avgör då?

[Loke]

På allmän begäran, specialnummer från Loke till FF:

http://www.mediafire.com/?jmz0a0ptuoi

[Morningstar]

----