Okej. Jag behöver HJÄLP

[Åkes granne]

EN TJÄNST: till varandra (förskyndat karma) -KARMA betyder: UTVÄG! (som involverar det kollektivt undermedvetna)

Jag svarar (nästan) alltid på "den andres" inre outtalade behov -dessa behov kan också lika gärna vara något dolt, som denna person inte är medveten om,

just för att vi alla är inne i dans vi inte förstår till stora delar, vilket kräver ständiga attackerande rörelser utifrån, eftersom döden är födunklad och begravd, orespekterad..


Det jag skulle säga är: människan är Din Fantasi, om henne.. i ett större komplex symbiossammanhang i obegränsade former..

Om du vill vara Ett Bra ..stöd, för (t.ex.) MIG: FÖRESTÄLL det mest FÖRDELAKTIGASTE OM MIG.. Jag skulle förmodligen förvandla mig till detta, för jag själv som bärare av: liv,

..är väl medveten om dess abrupta transformatoriska beståndsdelar..


GÖR MIG TILL NÅGOT MYCKET BÄTTRE: det är vad jag vet att jag är -precis om du.. (som sagt, upplever jag att ingen förstår mig, och det har att göra med något helt annat, egentligen. Jag sätter inte gränser, jag misshandlar min INTEGRITET!)

Jag kan VARA den DU VILL.. ..... . . . Det är så allting fungerar, och jag finner ingen sorg i att krossa 532 myter med helt vanlig enkelhet.






Var snälla nu. (Jag tvingas visst att vara väldigt egenpersonlig här, jag är så borttrasslad, alla sliter i mig.. och samtidigt känner ingen mig.. )

[Xinea]

Åkes granne, du duger som du är, ingen behöver göra dig bättre. Hitta dig själv...dina gränser...vad har du för mål, vad vill du uppleva i livet, vad är du rädd för? VAd/ vem älskar du?

[Åkes granne]

Åkes granne, du duger som du är, ingen behöver göra dig bättre. Hitta dig själv...dina gränser...vad har du för mål, vad vill du uppleva i livet, vad är du rädd för? VAd/ vem älskar du?

Okej.

Definiera mig. Var gärna så YTLIG SOM DU ÄR, - med definitioner i sterotypiskt kaos, det gör inget. Jag är allvarlig. Eftersom du inte riktigt är "in tune" på mitt konkreta behov.. så ber jag dig som vän att ge mig denna chans. Berättade jag att jag "tvingats" till en neuropsykiatrisk undersökning? På tal om: identitet.

Jag är mycket öppen; jag talar rakt ut från mitt inre center, och har inget annat kladd att "få ut", än detta jag säger, som inte är ett utslag på en kreativt kaos-frustration, eller så, alls. Detta bör du förstå, och det tror jag du gör. Men detta menar jag, att du inte ska tro att jag är "någon annan" ..det finns ingen annan stans där jag "återgår" till något mer privat egentligen, och det är ju detta du försökt "förstå", vilket du misslyckats med, när du letade efter något som inte var jag.. i en tidigare tråd ('vad är behov för något')

-vi återgår till samma ärende igen,

Hjälp mig, om du vill, bara om du vill: att ge mig några ORD, rader, om VEM jag ÄR som Person.. låtsas att du "verkligen känner mig", för att eliminera barnsligt pseudopsykologisk kuratorisk anda med utflytande beskrivningar i bästa "råd-stil-från-pensionär"..

[Åkes granne]

Insåg mitt inslag av avstängdhet där.

Vad jag älskar? Skrev ett kort blogginlägg som jag kallade just:

MITT IDEALLIV (citerar);

Mitt idealliv

Nu är jag seriös, jag ser ofta, eller ibland, när jag vill; detta i Känslomässiga, komplexa men enkla former för mitt inre...

Jag skulle vilja komma åt -döden, och hela tiden, när jag vill BLI den -som en del utav livet..


Det finns många människor som blivit "förstörda", och av med det innersta, vilket lagt sig i en annan form -då får man också, en annan estetisk åskådning av livet, vilket också innebär andra behov, för att inte livet ska bli "ointressant". Ingenting sker utan mening.

Jag skulle vilja kunna dö, hela tiden.. Detta är ett trauma, att vara fast i denna värld -men det är mitt eget problem.

Jag skulle vilja dela döden med människor, utan att "tvingas" till en könsligt sexuell interaktion.. för jag vill inte se "gränsen", jag vill leva i ett hav.. det bråddjupa och sublima förenat i det allra mest verkliga.. dvs. "ute i livet".. på gatorna.



Förstår du mig? Kan din innebörd som en jämlike, i att du också är kvinna som jag, din förståelse för mig, hjälpa mig att realisera mina behov..?


Vad jag är rädd för: Jag är rädd för att misslyckas med existensiella resultat; den inre kritisismens oro/neuros, som ger upphov till ett självförakt, att bara se det man INTE är, osv. Detta bör omvandlas till det, det verkligen är = en renhet från alla illusioner, en känsla av att "veta vad det handlar om", vilket föder perfektion, och sann säkerhet/ödmjukhet.


Jag vill uppleva -det som står omkring mig, det jag är till för. Jag vill hem, till det jag förstod som yngre, men förträngde och fortfarande knappt ens når i tanken, vilket är ett svek mot mig själv: att jag inte tillhör detta..

Detta, det ovan citerade där, är INGEN POESI, jag är helt seriös i det jag menar och säger..

[Åkes granne]

Jag var förstås INSTINKTIVT beskyddande av mig själv, när jag besvarade min egen tråd, om vi säger så: genom att fråga dig;


VEM DU SER MIG SOM (?!?!)

---- för jag accepterar inte att du går och har vanföreställningar om mig, dessutom skulle det även leda till att jag missförstod allt du stod för. Du får helt enkelt inte missuppfatta eller misstro mig som något annat än sanningen om mig, det förstör mig.. så beter vi oss inte. Detta gäller även gentemot andra människor, för då såras jag i mitt beskyddande av sanningen i dem, precis som vi alla i våra invecklingar, etc.



(Jag mår asdålig, kan jag säga, hela tiden, men jag är så VAN, och har en sådan förståelse för livets innebörd, att jag tar det med ro, och älskar allting i en privat inre INSIKT -allting verkar centrera kring något väldigt STRUKTURERAT.. det är därför mitt self-expression, ofta perverterat sig som en "stolthet" i att UTTRYCKA strukturerna i SIG SJÄLV.. -då utan syfte, endast som syftet i sig -men riktigt så dum är jag ej längre.

Jag är alltså en: allvarlig människa.)

[Xinea]

Åkes granne jag troro att med tiden kommer jág att känna mer dig. Jag måste undersöka dig mer innan jag kan svara på alla dina frågor. Jag vet int eom jag kan hjälpa dig mer än andra men jag kanske kan övertyga dig att hjälpa sig själv. Först måste man inse erkänna att något måste ändras, annars är du inte mentalt med. Vill du?
Det att du tvingades till neuropsykiatrisk undersökning - ta det inte så smärtsamt, det är bara en undersökning. Du reagerar inte så som alla andra som lärt sig lyda, hyfs osv.
Det som jag märte när jag såg ditt namn var...filosofiforum var Du att heter Åkes granne - du heter inte Kalle, Åsa, eller grannen till Åke, märker du att du sätter dig på plats två i ditt eget namn. Det är ovanligt. Hur tolkar du det själv?

[Åkes granne]

Jag är fasligt, RIKTIGT trött på dessa personliga utläggningar-trådar om mig som aldrig rymmer något som är lugnande och givande, förbättrande, för mig.. och av en del andra uppenbara, "moraliska" anledningar.. förstås.


Jag vill inte att någon annan ska komma och lägga sig i, i min AVSIKT med denna tråd; som min mamma som säger "jag trodde att".. när jag t.ex. hade lagt en sak på ett visst ställe ("sopa bort spår").. hon har sådant storhetsvansinne att hon tror att hon ser in i min inre PLANERING, som jag ALLTID har under kontroll; bara det att jag inte är "ond" (i brist på bättre ord; och för att förtydliga realitet) som många människor.. utan följer ett djupt, högre "inre syfte".. personlig moralkod, osv.

Tycker att vi kan "prata ut", vem som helst, ALLIHOPA (för det är EXKAT det alla här vill, om än undermedvetet, det speglar hela denna sal..)

De flesta här är inte ens inkordinerade på en önskan, en vilja att ALLTID vara BEREDD på att SE SANNINGENS komplexitet.. utan "förnedrar", genom "det sunda förnuftet", eller andra "filosofiska principer", som legat på lager sen länge..


Det jag menar: Yes. Xinea, eller någon annan, vad vet jag.. vi kan väl PRATA IGENOM VÄRLDSLÄGET en gång för alla, bit för bit, eller i stort.. ?




Jag har aldrig upplevelsen att jag är delaktig i en DIALOG här någonsin.

(Svenska för praktiska människor: Det vill jag uppleva. En dialog, över nätet. Kul grej.)

[Xinea]

Åkes granne...jag vill inte trampa på andra inre...öppna dörrar ...såra...tvinga ut privata upplevelser...du har rätt att ha integritet...öppna dig så mycket du vill, vara det du är..
det som kanse, säger kanske...skulle kunna hjälpa at förbättra din realtion me din mamma är att du får möjlighet att säga vad du känner och du vill att bli behandlad...du har förmodligen vuxit ut det stadiet när mamma ska förklara hur när och varför...kanske familjaterapi..där di mamma och pappa sitter tyst och du kan uttrycka dig...var tycker du? hur skulle du kunna förbätra situationen, relationen till dina föräldrar? Så länge det stressar dig och drar ner dig är det svårt....

[Åkes granne]

Åkes granne jag troro att med tiden kommer jág att känna mer dig. Jag måste undersöka dig mer innan jag kan svara på alla dina frågor. Jag vet int eom jag kan hjälpa dig mer än andra men jag kanske kan övertyga dig att hjälpa sig själv. Först måste man inse erkänna att något måste ändras, annars är du inte mentalt med. Vill du?
Det att du tvingades till neuropsykiatrisk undersökning - ta det inte så smärtsamt, det är bara en undersökning. Du reagerar inte så som alla andra som lärt sig lyda, hyfs osv.
Det som jag märte när jag såg ditt namn var...filosofiforum var Du att heter Åkes granne - du heter inte Kalle, Åsa, eller grannen till Åke, märker du att du sätter dig på plats två i ditt eget namn. Det är ovanligt. Hur tolkar du det själv?

Kul tolkning. Jag har två namn, i ett separerat "dubbelnamn". Jävligt ovidkommande, och så. Åkes granne: dess osynliga/dolda samt DUALISTISKA form, beskriver min realations till det uppenbart myt-iska i min identitet.


Detta med neuropsykiatriska undersökningen, var en symbolik för det detta handlar om. Ursäkta om jag är "elak" mot dig nu, men det känns verkligen inte som du förstår människan alls.. Du ser inte de verkliga sammanhangen. På det sättet föraktar jag dig på något sätt, men samtidigt uppskattar jag dig i alla fall, för din villighet att sätta dig in i den naivt egenintresserade människans snubbeldans med sin egen psykiska krafts inåtvändhet i "kris".. Du bevisar en inre oräddhet, som jag tror många inte ser i dig alltid. Alltså att känna, och vara del av "den djupare innebörden", genom "spår"..

När du säger att "det är bara en undersökning" -så låter det mycket konstigt. Men detta är kanske ett budskap till mig, till att "privatisera" mig, genom distans till "samhällsrelationen", men samtidigt vet jag att detta inte riktigt kan "tolkas" bokstavligen.. det handlar som sagt snarare om min integritets behov.







När jag frågade om att definiera mig, YTLIGT, så pratar jag om en överblick på mina "förmågor", min personlighets "anspråk" -inget djupare än så, nödvändigvis, för det är något som man bara själv vet "exakt", och aldrig vill man se detta generaliseras, det är nästan omöjligt att "tolka upp" -förutom när båda parter är medvetna om att allting ÄR en relation, och spelar på det inre kontraktets "belöning"..

[Åkes granne]

Åkes granne...jag vill inte trampa på andra inre...öppna dörrar ...såra...tvinga ut privata upplevelser...du har rätt att ha integritet...öppna dig så mycket du vill, vara det du är..
det som kanse, säger kanske...skulle kunna hjälpa at förbättra din realtion me din mamma är att du får möjlighet att säga vad du känner och du vill att bli behandlad...du har förmodligen vuxit ut det stadiet när mamma ska förklara hur när och varför...kanske familjaterapi..där di mamma och pappa sitter tyst och du kan uttrycka dig...var tycker du? hur skulle du kunna förbätra situationen, relationen till dina föräldrar? Så länge det stressar dig och drar ner dig är det svårt....

Du, jag är en "ledare" hemma som blivit den starkaste, tvingats bli. Verklighetsdramat du målar fram som en "lösning" existerar i mitt förflutna, upprepande gånger, i yngre barndommen, och sedan som ett eget rotat-känsligt ("verkliga" problem, upptaget i något sant) försök som typ 16 år.. ditåt..


Varför ska mamma förstå mig? Är inte det en kränkning? Hon tillhör inte mig på det sättet.

(Det har fått oanade konsekvenser, som endast tjänat något större, när jag FÖRSÖKT ÄLSKA HENNE: dessa människor jag hatar mest av alla, bara för att "förstå", vara en "bra människa".. och nu snackar vi om EGNA inre behov av EXISTENSIELL bekräftelse, för att inse sin min egen person...)


Jag har VARJE DAG, konstant försökt få mina föräldrar och övriga familjemedlemmar att FÖRSTÅ. Jag UTPLÅNAR mig själv, pga. att min MILJÖS INNEBÖRD för min PERSONLIGHET

-detta är allstå ett MÅSTE, för att jag ska BLI mig själv.. (alltså "beteendet"; det är naturligt -ett försvar/en kedja handlingar genom värdeutmejsling)

De kommer alltså ALDRIG FÖRSTÅ. De har fått allt, jag har t.ex. pratat om kost med mina syskon i ..4 år. De BRYR SIG INTE.

Jag älskar ALLA MÄNNISKOR med min SYSKONKÄRLEK -samma sak.. jag har till viss del fastnat i social-estetiska-perversioner, där jag ger dem ett "mer" värde, pga. av någon sorts barnslig helighet i deras bestämmelse i min historia, men det är något annat.. som ligger långt borta, och inte behövs larvas med..

Jag försöker avkasta vanan att glaumorisera dess värde, i en PRINCIPIELL handlingsform..



I vår familj har t.ex. aldrig ömhet/sexuelitet mellan föräldrar/NÅGOT DJUPT/tillit -aldrig satt sin fot, vilket lett till en STÄNDIG KRIS (inre överdunkel konflikt, med "nästan omöjlig" utväg/utgång, komplex kollaps, som KRÄVER YTTRE HÄNDELSER/lösning...) : vi är alla fem inidivder med extrema viljor, och helt EGNA LIV.. tätt inviglade runt varandra.. Min mamma har tagit ifrån oss vår "sexuella/emotionella natur" -vår "hemlighet", geonom ett BESATT KONTROLLBEHOV, under hela vår uppväxt, i kombination med VÄL BLOTTADE inre frustrationer-egenkris och pervers vilja att se sina barn som "perfekta OBJEKT"..

Alla är på psykologisk "helspänn".. med extrembehov av konstant introspektion (jag mest, antar jag)




Detta gör att DÖDEN måste fínnas STÄNDIGT NÄRVARANDE i: MIN KÄRLEK (förstår du?) -för att det ska finnas en mening, dvs. Den skapar den "verklig" och "sann"; ett DRAMA. (Det är därför jag tvingats separera mig från "konventionella ambitioner" t.ex. -när jag gick i skolan, handlade allt för mig om massa "kärlekar", hela tiden.. Min livsglädje riskerar hela tiden att "slockna", för allt omkring mig är oftast bara flum, därtill ser jag så bra vad som försegår, jag går inte att "dölja".)

Jag får först en "kontakt" med mina syskon när det blir "bråk" och jag tvingas gå in och medla, eftersom mina föräldrar är vad vi kan kalla för "fanskap" -de har dvs. ingen som helst KONFLIKTHANTERINGS-RESURS/FÖRMÅGA överhuvudtaget. T.ex. när jag blir instinktivt LIVRÄDD, när mamma INTE FATTAR min systers relitet i när hon skriker "jag vill döööö", när hon åskammat sig själv akut magont..

(får upp ordet "strömlinjeformat" i huvudet, telepatiskt, för jag känner skillnad -vilket är en del av en kollektiv sak, "holon", vilken lika gärna kan vara Jag själv som trixar/larvar, oroar..)


Ja. Du fattar. OBS! Jag bryr mig inte "särskilt" om mina syskon, de är inte speciella.. jag "älskar" dem inte.. det är något jag BARA VET OM. Det har med andra saker att göra; men jag är aldrig "obrydd".

[Zokrates]

Att be någon annan om hjälp är att göra sig själv till ett offer, men någon sådan vilja kan jag inte se hos dig Åkes granne, tvärtom anser jag att du på alla sätt försvarar din självutnämnda position i livet på gott och ont. Till och med när du synes böja dig inför någon annan, knäcks du inte utan fjädrar tillbaka så fort utrymme ges. En del personer är som ett elastiskt kitt som fogar skavankerna i tillvaron, låt det vara så så länge det då varar, det finns värre livsuppgifter.

[Avantgardet]

Å andra sidan kan man väl tycka att du, Åkes Granne, skulle ta och hörsamma den kritik som framförs mot dig. När du hela tiden envisas med att ge orden helt egna betydelser som skiljer sig från den konventionella så gör du dina egna texter omöjliga för utomstående att begripa. Att skriva här, eller var det nu må vara, som inte är en personlig dagbok borde underförstått innebära en önskan om att bli förstådd, men istället så snärjer du dig själv genom att vägra anamma de mest grundläggande regler för språkutövning. Detta med att du behöver hjälp, som du gång på gång skriver här på forumet, men så fort någon erbjuder sig hjälpa så intar du en nedlåtande attityd gentemot dem och menar dem vara, i stort, fullkomligt ignoranta på vetandets alla områden, vad är det? Vad vill du med detta?

Är det bara en ovanligt obstinat tonåring i frigörelseprocess som vi bevittnar? Eller är det nåt mer? De senaste månaderna har jag blivit mer och mer övertygad om det förra, som faktiskt skiner igenom i det mesta du skriver. Var detta den hjälp du sökte?

[Åkes granne]

som inte är en personlig dagbok borde underförstått innebära en önskan om att bli förstådd, men istället så snärjer du dig själv genom att vägra anamma de mest grundläggande regler för språkutövning

Dessa rader motsäger sig själv i en enda mening, är det någon som ser detta?

Drama:

Gud är huvudperson. Gud vill att folk ska genomskåda sig själva (Gud i sin karriär) genom att läsa aftonbladet; där sanningen står, eftersom de som skriver aftonbladet blir ombedda att göra en story. För det finns bara en saga.

Det finns inga grundläggande regler för språkutövning. Som jag redan har sagt: Jag stödjer det nya språkuttrycket (men hämmar mig själv regelbundet) -samt söker som del i kollektivet att föra oss bortom ägandeanspråk i vårt vokuabulär, eftersom det är EN väg mot ..sanning.


Sanningen är ju när Jenni säger till Frida att hennes byxor är fula. Sanningen är en UPPLEVELSE. Det är en inre social resurs, bl.a. Det finns bara en sanning, och när den uttrycks/blottas/manifesteras i sin fulla form, skapas en enorm process där vi vänder den ryggen och får en ny form där vi "släpper taget".

[Åkes granne]

helt egna betydelser som skiljer sig från den konventionella

Oj. Oj.

[Åkes granne]

Detta med att du behöver hjälp, som du gång på gång skriver här på forumet, men så fort någon erbjuder sig hjälpa så intar du en nedlåtande attityd gentemot dem och menar dem vara, i stort, fullkomligt ignoranta på vetandets alla områden, vad är det? Vad vill du med detta?

Är det bara en ovanligt obstinat tonåring i frigörelseprocess som vi bevittnar? Eller är det nåt mer? De senaste månaderna har jag blivit mer och mer övertygad om det förra, som faktiskt skiner igenom i det mesta du skriver. Var detta den hjälp du sökte?

Vad gör mig till tonåring? Faktumet att jag är 19 år gammal? Jaha. Men jag har ju alltid varit alienerad från tidsepokens gemensamma anda, och även kulturellt -och jag känner igen mig i alla människor, och kan (om jag vill) anta vilken roll som helst och "bli trodd" -om jag nu skulle få för mig det.


"Hjälp": Tråden heter så ja; riktad till det första inlägget, som utvecklades till något annat. Du är inte helt vaken, din kreativa centralisering är besittningsfixerad, vilket gör dig trög i relation till andra människor, och då "sållar bort" det "avvikande", som undermedvetet hotar dig på något sätt, där du tvingas "ha fel".

Du gör precis det du inte "får" göra.. du förstod inte mitt första inlägg, mitt inre behov i min personlighet.

Det är inga "fel" på mig. Kritiken jag ofta ansamlas omkring står för en annan sak, som är svårare att uttrycka. Ja, jag har funderat djupare kring det.


Men jag är tonåring. Jag befinner mig i min frigörelseprocess. Jag identifierar mig inte med det, för jag börjar urkristalliera bluffen i att "tvinga sig" vara en dålig människa för att bli sedd som äkta (självvärde-neuros) -utesluta, kategorisera, älska "vissa mer", och sådant ..som endå aldrig fungerar, för det är INTE JAG.

Så jag förstår inte vilken "självinsikt" du vill ge mig genom att "säga" detta till mig? Du pratar sedan om sanningen.. shit. LÅGT. Jag skulle aldrig invigla människor i något sådant.

Det finns inget KVAR. Inser du inte det själv..? Jo, absolut -det är farligt att vigla in mig i detta dunkel som jag gör.. jag ahr ju också FATTAT att ingenting spelar någon roll, att mänskligheten går mot en gemensam INRE DÖD och återskapande av ett NYTT kreativt uttryck. Jag är ingen "idiot", jag vet att det inte spelar någon roll att förlora något eftersom det inte finns något att förlora, jag vet att alla människor är samma "bullshit", samtidigt som detta är allting. Jag känner mig snarare "som" mänskligheten, för jag har genomgått samma stadier, och kan omöjligt kategorisera mig i ett fack, utan sjävla förståelsen för detta, och min kreativa KÄRLEK TILL MÄNNISKORNA: är det som börjar skapa ett ny person som mitt jag.



Nej. Som sagt. Jag anser inte att du besitter en kunskap eller liknande som jag behöver, -på det sättet vi relaterar till kunskap. Givetvis har alla människor en annan sorts kunskap som är bunden till det ickepersonliga, som de ger oss.