Krilles skrev:Algotezza skrev:Jag begriper mig inte på dig - det är kanske inte meningen heller?
Å ena sidan vill du berätta om din upplysningsupplevelse och förmedla till andra vad detta innebär. Jag har alltid förstått det så att den som blivit upplyst, av kärlek till sina medmänniskor, gärna vill hjälpa andra att bli upplysta, d.v.s. verka som någon form av lärare, eftersom den egna upplysningsupplevelsen och upplysta tillståndet för en själv ter sig så värdefullt att man gärna vill andra skall få uppleva detsamma. När vi då, som frågvisa elever, vill ha reda på vad det är du varit med om och vad du vill, då glider du undan, och nu säger du: "ja är ingen lärare eller nåt.. bara en grabb." Du verkar mer förvirrad än vi oupplysta!
Så... Vad vill du? Vill du vara en lärare och vägvisare? Du verkar ha anspråk på det men när du inte kan fungera som en sådan, drar du dig undan och säger: "ja är ingen lärare eller nåt.. bara en grabb."
Har man upplevt något som det inte finns vanliga ord att förklara med, då får man uppfinna sina egna ord, liknelser, analogier, paradoxer! Det är vad folk som upplevt "det extrema" alltid måst göra! Har du gjort musik om det, lägg ut det på Myspace!
Så vad tusan vill du, människa?
Är du en bluff och mytoman med megalomani? Det är enda förklaringen jag kan ge till ditt förvirrade och motsägelsfulla verbalbeteende här. Som koan-beteende är det rätt misslyckat.
MVH
Algotezza
Nu blev du frustrerad.. jadu. Men om vi säger så här då, ja är lite tveksam över att berätta saker, för det kan vara krisaktigt att uppleva steg för steg under meditation. Därför ska man göra det i sin egen takt.
Samtidigt förstår att just detta beteende framkallar mer nyfikenhet..
så okej.. men om vi säger att intet är kärnan till allt? Säg att universum föddes ur intet. Bom! Säg att varje tanke, varje känsla skapas ur intet! Poff! Säg att varje ny varelse föds ur intet! Ja säg att allt är skapat av intet. Varenda fenomen. Allt och inget är starkt sammankopplade. Intet är det finaste vi har. Försöker förmedla detta med känsla av mening, sammhörighet och perfektion. Det är så det ska kännas. Allt är perfekt in i minsta detalj. Och även vi. Och vi är allt en del av ett större.
(lyckades jag?)
Tack för ditt försök!
Att vi är del av något större kan jag hålla med om. Vi är ju delar jordklotet, solsystemet, galaxen, universum... Det är ju faktiskt så, sakligt och opartiskt sett, även om man kan uppleva sig som en från resten av världen isolerad del.
Om vi däremot menar att allt är perfekt eller om allt helt eller delvis är defekt, så är detta en fråga om partisk värdering, grundad på det egna perspektivet och en egen värdeskala, såvida man inte rent semantiskt menar att existens i sig innebär perfektion. Semantiska lekar har vi sett många av här.
Att mena att allt är intet kan vara en kul och intressant paradox när man hör den första gången, men för mig är den tyvärr något utsliten och substanslös. Att mena att kosmos existens är detsamma som att det inte finns säger mig inte så mycket. Gäller samma sak mig? Det faktum att jag finns bevisar att jag inte gör det? Det säger mig - ingenting. Kanske också meningen. Väcker dock ej mitt intresse.
För övrigt är jag inte frustrerad, snarare något blaserad och desillusionerad. Det är inte första gången jag möter den typ av verbala uttryck du använder.
"Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta", sägs det, men det kan likväl vara klart och tydligt upplevt!
Men ändå, tack för att du försöker förklara och beskriva din upplevelse!
MVH
Algotezza
(det såg du kanske och ville vara klurig)