Hejsan!
Teoretikern e för go, kolla denna:
"...Vare sig du eller någon annan här har beskrivit mervärdeteorin helt korrekt i dess fulla helhet. Men vi lämnar den biten nu. Jag sänder PM till de intresserade....."
Var det inte han som hade läst alla verk av Marx, och minnsan kunde mervärdesteorin? Vi gav honom två exempel, och han vågade inte ens ta i det, för risken var ju att han chansade fel! Men vi kanske får ett PM - säkert kodat och hemligt - så att ingen skall uppdaga om han ens vet från vilken del av Marx, eller Hegel, han plockat det i från? Eller om han ens vet om det verkligen är mervärdesteorin och inte utsugningsteorin eller solskensteorin han har hittat det hele uti? Ho ho ho ho ho.....
Klart teoretikern vill lämna "den biten", det är ofta så att han vill lämna "bitarna" som är kvar när verkligheten, oftast genom bigj:s försorg, smulat sönder det han så grandiost öppnat med! Tala om en stackare som på alla sätt, mest med okvädningsord, söker ta sig fram i en debatt han troligen redan på förhand känner på sig att han kommer att förlora! :lol:
Jodå, jag kommer ihåg att kallekulan blev syraker redan i december 2006 när bigj bevisade för dig att den ekonomiska demokratin funkade rätt väl, det har nog ingen här missat. Absolut inte bigj som gottar sig och ser att det såret sitter djupt i våran kallekula, och sådant när vår nogräknande fåfänga något alldeles ohimuligt......
Nu till lite marxism igen......och problematiken för lärjungarna att komma med mer av värde...
Enligt många marxister, exempelvis den sympatiske materialistiske historikern Perry Anderson, skapades med tiden motsättningar inom den marxistiska teoribildningen. Nu (dvs 1950-1960-talen), omkring 100 år efter Marx mest produktiva period, kunde man ana att Marx själv och hans texter närmast för tankarna till en slags förgudning när man läser alla lärjungarnas tolkningsförsök och metodiska försök till nya vinklingar och riktningar. Men allt detta var dock inte enbart av ondo, menade Perry Anderson, dessa tolkningar ledde samtidigt till en vitalisering och mångfald inom den marxistiska traditionen, menade den gode Anderson vidare. Vad som fattades var dock en mer noggrann och detaljerad ”karta” över det intellektuella marxistiska landskapet. Det ledde till att internationalismen tonades ned efter 1920, liksom det innebar avsteg från den klassiska marxismens läror. Marx och Engels var internationalister, de korresponderade med folk från alla delar av världen. Efterträdarna var än mer agerande på den internationella scenen. Den tredje generationen marxister var också ute på den internationella banan, men efter ”socialismens seger i ett land” vände det ordentligt – inåt.
Nu tenderade teorin att dra sig till den egna nationen, och den blev alltmer avskuren från den internationella horisonten. Teoretikerna läste varandras verk i mindre omfattning än vad fallet varit före 1914, då alla läste allas alster. Det enda som hände efter 1930 var att en del av de marxistiska teoretikerna ibland nedlät sig till förtal om varandra. Men några riktiga frontalangrepp på varandras teoretiska alster förekom inte alls. På sin höjd, som i Althussers och Collettis fall, ansåg man att de andra borde ihopsamlas till en gemensam klump medan deras egna verk minnsan anknöt direkt till Marx. Althusser placerade Lukács, Gramsci, Sartre och Colletti i en slags ”historicism” härstammandes från Hegel och den unge Marx skrifter. Colletti i sin tur bakade ihop de ovan nämnda plus några till en grupp materialismförnekare, även detta härstammandes från Hegels metafysik. Men det fanns fler skiljelinjer i den västliga marxismen, och man kan skönja ett mer positivt bemötande av Hegels tankegångar hos de tysktalande teoretikerna än hos de fransktalande och de italienska tänkarna. Hegel var ju trots allt tysk. Flera av dessa efterkrigsteoretiker gled mot ett omfamnande av att tanken att teorin egentligen är en del av praktiken, praktiken som ”ett teoretiskt grepp”, som Adorno skrev.
MVH
bigj
Att verka för det goda...