Ondskans dolda ansikte

[PopJimmy]

Det verkar enligt er, om ni är överens, som att ondska kan vara precis lite vad som helst? Och kan det vara vad som helst så är den ju inget särskilt, vilket innebär att den definitionsmässigt är inget alls. Fabulerande har väl sin plats, men om alla hittar på sina egna "sjörövarspråk" med egna definitioner så omöjliggör man all kommunikation - men det är kanske poängen?

Jag har en hög med löv. Med mina lungor blåser jag iväg högen mot dig. Du ser inte vinden men du ser en svärm med löv som dimper ner på marken. Du säger till mig: "Jimmy, men vilken oreda du har lyckats skapa här! Och löven är inte ens gröna!".

Jag kommer med andetaget, och du tafflar siades runt i lövhögen och ger "prognoser" om mitt "tillstånd".

Ord är för mig helt värdelösa. För mig spelar det ingen roll hurvida jag pratar svenska, ryska eller sjörövarspråk.

...

Någonstans när paranoinan lagt sig, börjar nyfikenheten öppna upp sig igen.

[PopJimmy]

Sen har jag ingen aning om vilken mening Åkes granne försöker förmedla. Jag vet inte om hon vill att jag eller vi andra ska förstå henne, eller om hon sysslar med eget utforskande. Är det så att hon verkligen vill att andra ska förstå henne, så måste hon förr eller senare inse att hon måste bli tydligare på att deklarera sina intentioner och definiera sina begrepp. Men just nu antar jag att hon först och främst har ett behov av att skriva av sig.

Men jag har inga behov av att kommunicera här, mest av anledningen att det inte finns någon på detta forum som är intresserad av att kommunicera på det sätt jag efterfrågar. Ingen här verkar dela mitt intresse för metafilosoferande eller diskussion som tar sin utgångspunkt genom en ideell kommunikationssituation (dvs som ett ärligt möte).

...

Gällande dig specifikt har jag, hur som helst sedan länge gett upp mina fåfänga försök att kommunicera någon längre poäng, eftersom du är väldigt inkörd i din misstro och avesion. Du vägrar helt enkelt kategoriskt att gå in i nya berikande perspektiv som jag vid olika tillfällen tagit mig tiden för att öppna upp inför dig. Jag får ärligt talat inte ut mycket av att tala med dig - du maler mest på med samma uppenbara mönster hela tiden. Och detta är för mig inte mer än ett rakt konstaterande. Jag är inte intresserad av din bekräftelse, jag har ingen rätt att kräva att du är nyfiken, osv - detta fick jag inse den hårda vägen av din envishet. Det jag gör med dig är mest en lek med ord, ungefär som att ge en katt en kattleksak. Orden är endast avsedda till att förvilla dig och se dig föra olika typer av "resonemang "och se dig ställa olika typer av "prognoser" om mig och det jag sagt - utifrån felaktig data/halvsanningar jag ger ut till dig. Svaren leder till ett "resultat" (ungefär som när katten slår till kattleksaken), men resultatet är ingen "lösning" (eftersom kattleksaken följer gravitationens lagar - och därför studsar tillbaka till "ursprungsläget", dvs det läge som leksaken var innan kattens påverkan). Det går alltså att kommunicera och leka med katten, men bara till en viss nivå, eftersom efter leken är klar är tillståndet i stort sett snarlikt med det tillstånd som rådde innan leken.


Jag har inget behov av att människor, utan tillräcklig avsikt av att vilja skapa ideella kommunikationssituationer, ska förstå mig här - det har jag gett upp för länge sedan.

[Algotezza]

Detta är ännu en ordlek.

Nej.

MVH

Algotezza

[Algotezza]

Jag är här för att medvetet sprida lögner och skapa oreda, för att medvetet blanda sådant du både du och jag känner igenom och tar som "sanning" med sådant jag totalt fabricerat för att göra dig förvillad, eftersom detta får dig att skärpa dig. När jag spelar ondskan axlar du godheten och klarheten.

Men med klarheten menar jag inte att få dig att inse vad som är "sannnig" i det jag säger, utan att få dig inse att bådas s.k. "sanning" föds ur våra respektive rädslor.


När jag visar mig öppen och manifesterar min sanningsenligthet misstror du mig, du tror jag har en dold agenda, att mina ideal inte bygger på självständigt sökande.

Du misstror mig. Du litar alltså inte på min "rena karaktär", att jag står närmare Gud. Du tror jag agerar utifrån undermedvetna maktanspråk, att jag är här för att kontrollera er.

Ingen idé att ge spela Guds budbärare och dela med sig av kärleksbudskapet då du inte vågar släppa taget om dina rädslor. Bättre då att, rent ytligt, vända på anspråken, att öppet deklarera att jag är här för att sprida ondska, att jag inte kan styra mina behov - att hela mitt beteende styrs av underliggande försvarsmekanismer, att öppet deklarera att jag drivs av ondskan, av att mitt syfte här är att utöva mina perversa lustar på eran bekostnad. Att genom min fåfänga stympa och tortera er, att se er plågas, detta upplevs som det enda verkliga för mig.


...


Jag spelar ondskans fåfänga advokat för att skapa ett gemensamt hot gentemot er, eftersom detta får er att glömma eran egen fåfänga.

...

Skillnaden mellan Godhet och Ondska är att Godheten växer då den exponeras, medans Ondska och Korrumption minskar då den lyfts fram i ljuset.

Ondska är det spelteoretiska valet av att agera egoistiskt utifrån misstro.



Skillnaden mellan Godheten och Ondskan är att Godheten strömmar i alla rikningar, medans Ondskan bara strömmar neråt.


Likheter mellan Ondskan och Godhet är att båda speglar sig.

Ondskan kan aldrig spegla sig i sig själv. Ondskan är, i sin essens, bortträngd smärta. Den är så bortträngd att den bara tillåts manifestera sig genom andras smärta. För att föda den den egna inre smärtan som är bortträngd.

Ondska är att bekfräfta sin egen bortträngda smärta i andra, genom andra, på deras bekostnad, och på bekostnad på möjligheten att bli fri Ondskan.

Godhet är att bekräfta sin egna bortträngda glädje i andra, genom andra, för deras vinst.

Både smärtan och glädjen finns inom dig, redo att förlösas.

Kaos/ oreda är det inte så svårt att skapa, det blir det av sig självt.

Barnet som inte gillar de andra barnens lekar, börjar skapa kaos och oreda. Kanske för att bli sett? Kanske av annan orsak...

Inte lätt leka Gud, lättare att vara det...

MVH

Algotezza

[Avantgardet]

Sen har jag ingen aning om vilken mening Åkes granne försöker förmedla. Jag vet inte om hon vill att jag eller vi andra ska förstå henne, eller om hon sysslar med eget utforskande. Är det så att hon verkligen vill att andra ska förstå henne, så måste hon förr eller senare inse att hon måste bli tydligare på att deklarera sina intentioner och definiera sina begrepp. Men just nu antar jag att hon först och främst har ett behov av att skriva av sig.

Men jag har inga behov av att kommunicera här, mest av anledningen att det inte finns någon på detta forum som är intresserad av att kommunicera på det sätt jag efterfrågar. Ingen här verkar dela mitt intresse för metafilosoferande eller diskussion som tar sin utgångspunkt genom en ideell kommunikationssituation (dvs som ett ärligt möte).

...

Gällande dig specifikt har jag, hur som helst sedan länge gett upp mina fåfänga försök att kommunicera någon längre poäng, eftersom du är väldigt inkörd i din misstro och avesion. Du vägrar helt enkelt kategoriskt att gå in i nya berikande perspektiv som jag vid olika tillfällen tagit mig tiden för att öppna upp inför dig. Jag får ärligt talat inte ut mycket av att tala med dig - du maler mest på med samma uppenbara mönster hela tiden. Och detta är för mig inte mer än ett rakt konstaterande. Jag är inte intresserad av din bekräftelse, jag har ingen rätt att kräva att du är nyfiken, osv - detta fick jag inse den hårda vägen av din envishet. Det jag gör med dig är mest en lek med ord, ungefär som att ge en katt en kattleksak. Orden är endast avsedda till att förvilla dig och se dig föra olika typer av "resonemang "och se dig ställa olika typer av "prognoser" om mig och det jag sagt - utifrån felaktig data/halvsanningar jag ger ut till dig. Svaren leder till ett "resultat" (ungefär som när katten slår till kattleksaken), men resultatet är ingen "lösning" (eftersom kattleksaken följer gravitationens lagar - och därför studsar tillbaka till "ursprungsläget", dvs det läge som leksaken var innan kattens påverkan). Det går alltså att kommunicera och leka med katten, men bara till en viss nivå, eftersom efter leken är klar är tillståndet i stort sett snarlikt med det tillstånd som rådde innan leken.


Jag har inget behov av att människor, utan tillräcklig avsikt av att vilja skapa ideella kommunikationssituationer, ska förstå mig här - det har jag gett upp för länge sedan.

Själv skulle jag nog vilja säga att du inte ser skogen för alla träd. Du svänger dig med termer som "ideella kommunikationssituationer", men har du ens klart för dig själv vad detta är, eller om det ens är möjligt eller tänkbart? Kanske bör du fråga dig om du inte bara drömmer detta begrepp, ett sätt, också det, att skönmåla en verklighet man inte orkar med. Vi har haft många diskussioner, förvisso, och sällan har vi nått enighet. Du påstår att det beror på att jag inte kunnat anpassa mig (vilket implicerar att du menar dig sitta på en sanning som du skall banka in i mitt huvud), själv har jag - kanske något orättvist - fnyst åt dessa "sanningar" du försökt pracka på mig, då jag menar mig ha grund att förkasta dem. Även om du själv inte är medveten om det så säger du egentligen inget annat här än att du söker bekräftelse från likasinnade. De skall bekräfta din sanning, både till form och innehåll, och de som menar att du är ute och cyklar avfärdar du a priori - eftersom i din sanning så ingår kriteriet att man måste instämma för att överhuvudtaget ha kunnat förstå den, något jag menar vara djävligt ofilosofiskt.

Sen håller jag alls inte med vare sig dig eller Algotezza (eller herr Ågrens, något vilseledande tolkning av mitt tänkande - i den andra tråden), och skulle påstå att den där monaden ni talar om alltid redan från början (från dess egen tillblivelse som något) är kluven mellan Jaget och Den Andre. Bakom varje tanke vi tänker finns redan Den Andre, språket (som tillhör symbolernas ordning, precis som tanken tillhör symbolernas ordning) är inget individuellt. Något strikt personligt existerar inte.

Jag tycker om när någon kastar leksaker till mig, det skärper mitt eget tänkande att göra dessa analyser. Tycker dock det är djävligt tråkigt att du gått över till nåt slags fullständig relativism, eller vågar man inte längre lämna ut sina tankar till andra än meningsfränderna?

Själv tycker jag olikheterna är det intressanta, det är först i skillnaden gentemot "det andra" som konturerna av "det egna" kan framträda. Här finns bara två alternativ, endera 1) kräver man ensamrätt på tolkningen av den egna "sanningen" och undviker att låta den manifesteras i klar och tydlig form (döljer den bakom en viss rörligt osäkerhets moment, och om jag får lov att psykologisera så skulle jag påstå att detta är en rest av rädsla hos dig, förutsatt att det är detta alternativ du ansluter dig till), eller 2) så låter man den spelas ut mot andra, ge den det liv den endast kan erhålla i mötet med det annorlunda (vilket alltid är en chansning, det språng som Kierkegaard talar om i närbesläktad mening).

[Algotezza]

Sen håller jag alls inte med vare sig dig eller Algotezza (eller herr Ågrens, något vilseledande tolkning av mitt tänkande - i den andra tråden), och skulle påstå att den där monaden ni talar om alltid redan från början (från dess egen tillblivelse som något) är kluven mellan Jaget och Den Andre. Bakom varje tanke vi tänker finns redan Den Andre, språket (som tillhör symbolernas ordning, precis som tanken tillhör symbolernas ordning) är inget individuellt. Något strikt personligt existerar inte.

Jag tycker om när någon kastar leksaker till mig, det skärper mitt eget tänkande att göra dessa analyser. Tycker dock det är djävligt tråkigt att du gått över till nåt slags fullständig relativism, eller vågar man inte längre lämna ut sina tankar till andra än meningsfränderna?

Själv tycker jag olikheterna är det intressanta, det är först i skillnaden gentemot "det andra" som konturerna av "det egna" kan framträda. Här finns bara två alternativ, endera 1) kräver man ensamrätt på tolkningen av den egna "sanningen" och undviker att låta den manifesteras i klar och tydlig form (döljer den bakom en viss rörligt osäkerhets moment, och om jag får lov att psykologisera så skulle jag påstå att detta är en rest av rädsla hos dig, förutsatt att det är detta alternativ du ansluter dig till), eller 2) så låter man den spelas ut mot andra, ge den det liv den endast kan erhålla i mötet med det annorlunda (vilket alltid är en chansning, det språng som Kierkegaard talar om i närbesläktad mening).

Jag menar inte att det verkligen finns isolerade  monader, men jag pekade i den andra tråden på försök att stänga sig in i sin "tänkat" monad (via tanke på sin unicitet, isolering och oberoende av omvärlden).

Den jag är som som vätter mot världen är en social personlighet, "relationspersonligheten",  som har ett språk den utvecklat i dialog med omvärlden, som har en delvis socialt konstruerad personlighet och en medvetenhet om denna som vuxit fram i dialog med världen, "den andre/ de andra". Man lär känna denna del sig själv genom dialog med andra. Man får ett språk, på så sätt. Man stös och blöts, förändras.

Men vi har olika skikt i vår personlighet, den sociala relativt utåtriktade jag nyss beskrivit  och en mindre föränderlig djupare personlighet eller identitet, den vi är för oss själva med tankar och hemligheter, också av ordlös, icke-verbaliserad natur,  som aldrig eller sällan avslöjas i det sociala livet. Det är inte täta skott mellan dem utan det sker ett ständigt utbyte av information och annan påverkan. Den här delen måste också odlas, inte bara en sociala, för att man skall känna sig hel. Den sociala vätter mot Gud-omvärlden, "den andre", den djupare mot Gud-i det inre. Man kan också helt skippa begreppet Gud och tala om social personlighet och djupidentitet som sådana. Båda finns oavsett om man menar att Gud finns eller ej. Alla har tillgång till/ är båda (i sin helhetspersonlighet) men alla tänker inte alltid på det.

MVH

Algotezza

[Skogsälvan]

Jag kan inte påstå att jag förstår vad som händer här, vill bara lägga in som parantes att när någon spelar/är "ondskan" eller "godheten" tror jag att det rimliga utfallet är att fler hakar på i den linjen om man spelar bra/ är övertygande på andra sätt.

[Åkes granne]

PopJimmy: Det är alltså en delad manipulation du syftar på, och det är det du kallar för "ärligt möte", och detta är att "höja sig över" bullshit, dvs. något som hotar att kränka något oförtört i en, och detta kallar man att "respektera"..

Du vill spåra paranoian, genom att själv leka paranoid, osv. Du upplever inte att detta kan upplevas "osant" istället?

[PopJimmy]

De skall bekräfta din sanning, både till form och innehåll, och de som menar att du är ute och cyklar avfärdar du a priori - eftersom i din sanning så ingår kriteriet att man måste instämma för att överhuvudtaget ha kunnat förstå den, något jag menar vara djävligt ofilosofiskt.

Problemet är att du tror att problem går att "lösa" rent "filosofiskt". Rent kortfattat skulle jag kunna sammafatta diskussionen på detta sätt: det jag försöker säga går inte att för över på ett "rationalistiskt plan", du måste få ett "empiriskt underlag" för att ens kunna förhålla dig till det jag säger.


Vissa andra här på forumet, Johan t.ex. har det empririska underlaget för att förstå vart jag försöker komma med min poäng.
Det kan dock vara så att du själv även har ett empiriskt underlag, (skapat genom artificiella metoder), men att det är något djupt känslomässigt som  gör att du ens har svårt att stipulativt våga spekulera i möjligheterna i det jag försöker säga.

Visst skulle vi, på ett rationellt plan börja spekulera i möjligheter, problemet är bara att det är du som håller uppe hindret.

...

Det jag försöker säga är att vi redan har försökt detta - och vi lyckades uppenbarligen inte. Det jag försöker säga är: gräv ner filosofin tillsammans med stridsyxan, låt var och en tala - en i taget. Låt sedan alla andra att gå in i detta perspektiv. Utvärdera sedan efter det givna perspektivet är taget. Exprimentet måste göras innan slutsatser kan dras. Du är tyvärr rädd för att exprimentera, eftersom du tror att jag är ute efter att hjärttvätta dig, detta eftersom du är paranoid och misstror människor.

Anledningen att vetenskapen växte sig stark var inte för att dess "världsbild" var mer "sanning" än den "religiösa världsbilden", utan för att det fanns metoder för hur "sanning" skulle kunna "skapas". Vad försöker jag säga? Jo, att vetande/"sanning" är något som växer fram genom en process, och jag har flera gånger öppnat dörren för dig. Det du istället vill göra är att ställa paranoida prognoser på varför jag försöker tvinga dig in genom dörren. Men jag kan inte tvinga dig.

Sen håller jag alls inte med vare sig dig eller Algotezza (eller herr Ågrens, något vilseledande tolkning av mitt tänkande - i den andra tråden), och skulle påstå att den där monaden ni talar om alltid redan från början (från dess egen tillblivelse som något) är kluven mellan Jaget och Den Andre. Bakom varje tanke vi tänker finns redan Den Andre, språket (som tillhör symbolernas ordning, precis som tanken tillhör symbolernas ordning) är inget individuellt. Något strikt personligt existerar inte.

Jag tycker om när någon kastar leksaker till mig, det skärper mitt eget tänkande att göra dessa analyser. Tycker dock det är djävligt tråkigt att du gått över till nåt slags fullständig relativism, eller vågar man inte längre lämna ut sina tankar till andra än meningsfränderna?

Själv tycker jag olikheterna är det intressanta, det är först i skillnaden gentemot "det andra" som konturerna av "det egna" kan framträda. Här finns bara två alternativ, endera 1) kräver man ensamrätt på tolkningen av den egna "sanningen" och undviker att låta den manifesteras i klar och tydlig form (döljer den bakom en viss rörligt osäkerhets moment, och om jag får lov att psykologisera så skulle jag påstå att detta är en rest av rädsla hos dig, förutsatt att det är detta alternativ du ansluter dig till), eller 2) så låter man den spelas ut mot andra, ge den det liv den endast kan erhålla i mötet med det annorlunda (vilket alltid är en chansning, det språng som Kierkegaard talar om i närbesläktad mening).

Här implicerar du själv problemet.


Låt mig göra en liknelse för hur jag ser på processen:
1. Jag har sett en film, filmen gav mig en intressant upplevelse som jag gärna vill dela med mig.
2. Jag frågar dig om du vill följa med mig på bio så vi kan se filmen tillsammans.
3. Du följer med, och ser filmen.
4. Efter bion sätter vi oss ner och diskuterar den.

Eftersom vi har delat en upplevelse, dvs, sett filmen tillsammans, så har vi ett ("empiriskt") material vi båda kan relatera till.



Din syn på processen är istället denna:

(alternativ A)
1. Jimmy har sett en film (som han tror är Sanningen), Jimmy tror att han är fräst.
2. Jimmy försöker frälsa andra.

(alternativ B)
1. Jimmy har inte sett en film, eftersom något sådant som "filmen" "existerar inte", det är helt enkelt fåfängt att tala om något sådant som att "se en film", jag ska strax förklara varför.
2. Jag frågar dig om du vill följa med mig på bio så vi kan se filmen tillsammans. Du tycker idén är rätt fånig, eftersom något sådant som "tillsammans" är en naiv föreställning i din solipsistiska värld. Du är inte intresserad av att se filmen - du ställer dig istället utanför biografen och skäller ut mig och anklagar mig för att vilja "kontrollera dig" utifrån dolda maktanspråk. Su förkastar begrepp som "förstå", "innehåll" och "film" - eftersom alla dessa kräver en någotsomnär definierad "identitet" - du hävdar att identiteter är för godtyckliga - allt detta är utelämnat till våra s.k "tolkningar". För mig tycks det såledess vara väldigt snurrigt. Det du är rädd för är att du själv ska "råka" göra en tolkning av det jag säger, som genom detta, "kontrollerar dig".

Om du däremot f.t. råkar vara väldigt uttråkad och har inget bättre för dig, och känner att du, f.t. kan släppa dina absurda krav på "korrelation" mellan oss.
3. Du följer med, och ser "filmen". Dock sitter du i bion och ständigt påpekar att vi minsann inte ser "samma" "film", eller att vi över huvud taget ser "sagan om ringen" (eller vilken film det råkar vara), för dig är det befängt att tala om något sådant som "sagan om ringen" upplevelsen, eftersom det aldrig är någon som någonsin sett filmen, eftersom filmen inte existerar, eftersom vad sagan om ringen "är" är alltid utelämnat åt "tolkning", (vad nu "tolkning" skulle kunna tänkas vara).
4. Efter bion sätter vi oss ner och diskuterar den. Du påpekar för mig att "vi" minsann inte sett någon film, eftersom "vi" aldrig varit på bion. Den s.k. "människa" som gick in i bion, är inte samma människa som kom ut.


Hur som helst, det hela går att sammanfatta mycket mer kortfattat:
1. Du har ABSURDA krav på identiter, dvs, korrelationen mellan upplevelser, så höga att du helt och hållet förkastar all form av identitet mellan uppleveser - avsett om det råkar vara så att upplevelserna gälde "samma person" eller "två olika personer".
2. Du har ingen tilltro till andra människor.


Upplysning är, i grund och botten för dig, rent förnuftsvidrigt. Vi båda håller med om att Upplysning kan definieras som att "vara ett med identiteten", problemet är bara att du förkastar identitetsbegreppet, du menar att identiteter är helt godtyckligt - samtdigit som jag hävdar att fallet inte allt måste vara så. Jag håller med om att identiteter OFTAST är helt godtyckliga - och detta är POÄNGEN med upplysning. Upplysning är insikten om hur godtyckliga våra tidigare identiter varit.

Om du säger att upplysning är omöjligt, måste du samtdigt mena att ren identifikation är totalt omöjligt, vilket samtidigt medför att du själv menar att inget går att förstå vilket i sin tur medför att du, egentligen aldrig kan veta eller påstå att upplysning inte existerar, alltså har du inget att sätta emot mig.



Jag förstår inte varför jag ödslar min tid på detta.

[Åkes granne]

Tror jag förstår precis vad du menar. Fick nyligen upp linjer/bilder för hur dina mentala strukturer gett dig dina "villkor", som man sedan "säljer".

Anledningen till att du upplever att jag kommunicerar på en lägre nivå, är att jag "gjort det avancerade primitivt", i van/ältande stil av intellektuella njutningar, eftersom jag "vill vara ifred", samtidigt som jag vet att jag "förstår", men jag är inte besatt med att "säga" detta till "andra". (Det funkar helt enkelt inte att vara passiv, eftersom hela livet handlar om andra människor!!! Jag vill det Gud vill.) Man har blivit kränkt, vilket leder till att man blir "selektiv" eftersom man höjt upp "dialogen" på en komplexare nivå. Jag har helt lagt ner sökandet efter att det finns något mer att förstå (dvs. "uppenbara")..

De signs man intutivt kan relatera till på en mer psykoemotionel nivå är hos mig inget "galenskap" (jag är ord, osv) -och det är precis det som leder till frustration/distans, eftersom det är vad omvärlden säger till mig, eftersom dem inte "vill vara med" (de stöter bort det "avvikande"/förhöjda), men eftersom detta är en form av stoisism, så leder det alltid till frustration/förtryck. Denna FORM gör att jag måste gå genom galenskapen för att få "kontakt", jag måste någongång här bli "alert" och förenas med mina VÄRDEN -det avancerade/"människan".. för att jag inte ska "plana ut", och förlora allting, vilket kommer leda till det "groteska", eftersom induvidualiteten är viktigast. Det är därför jag alltid vetat att jag inte är "galen".

Grejen ÄR att jag aldrig "lekt" (de vill inte vara med) -och det är därför de inte litar på mig.. de tror att jag "leker en lek".

Det är jag själv som är för barnslig alltså.. jag har "passiviserat mig"; för att jag "inte ännu fattat mina resurser" -eftersom attackerna varit meningslösa; eftersom man måste TA MED ALLT i INTEGRERINGEN (jag ÄR allting det jag "lever och pratar om"/plockar upp -och sanningen är det som "sveper med".. och "kräver" därför något "verkligt värde"/säkert/viktigt. Massan/samhället/miljön har ännu inte insett vilken scen jag spelar, s.a.s -de tror att de inte "är med" -just eftersom de inte litar på mig och mina stora löften.)

[Åkes granne]

Alla människor som är GENERÖSA (direkta) blir misstänka för att "leka", om de har en identitetskris.

Snopet. HAHA.

[Åkes granne]

PopJimmy: Det är alltså en delad manipulation du syftar på, och det är det du kallar för "ärligt möte", och detta är att "höja sig över" bullshit, dvs. något som hotar att kränka något oförtört i en, och detta kallar man att "respektera"..

Du vill spåra paranoian, genom att själv leka paranoid, osv. Du upplever inte att detta kan upplevas "osant" istället?

..

Alla människor som är GENERÖSA (direkta) blir misstänka för att "leka", om de har en identitetskris.

Snopet. HAHA.

Människor som vill befria sig från leken (jag-perverterade existensvillkor) möts antingen av paranoida människor eller hängivna/tacksamma människor, eftersom detta är att döda deras förflutna lek, vilket kan göra dessa människor "förvirrade" om de har glömt vad tillit är. Detta kallas genuint inflytande. Ni kan ju tänka på vad det är. Bara människan som är trygg utan makt, vet vad detta är.

(Detta är även att gå utanför förväntingarna, eftersom man vågat skapa/realisera ett alternativt värde -detta kräver det mentala/upphöjda, vilket man "vinner" på, eftersom det riktar sig till "hela mänskligheten" (det ÄR "mänskligheten"), är storsint och utesluter inte. Det är det "naturliga resultatet" i dess mest utvecklade form, därför.)


Människor som utesluter sig kan också vara de med "kraschade psyken", eftersom de inte förstått meningen med JAGETS "spår"/ursprungliga förutsägbarhet i presentation -vilken de blir rädda för, och ser som "onaturlig" -de är alltså rädda för sig själva, och bedrar sig i sin "neuros"/förfall. De har misslyckats med själsdöd, och upplever därför världen som hotfull, eftersom de inte är i "synk" alls.

[Avantgardet]

Sen håller jag alls inte med vare sig dig eller Algotezza (eller herr Ågrens, något vilseledande tolkning av mitt tänkande - i den andra tråden), och skulle påstå att den där monaden ni talar om alltid redan från början (från dess egen tillblivelse som något) är kluven mellan Jaget och Den Andre. Bakom varje tanke vi tänker finns redan Den Andre, språket (som tillhör symbolernas ordning, precis som tanken tillhör symbolernas ordning) är inget individuellt. Något strikt personligt existerar inte.

Jag tycker om när någon kastar leksaker till mig, det skärper mitt eget tänkande att göra dessa analyser. Tycker dock det är djävligt tråkigt att du gått över till nåt slags fullständig relativism, eller vågar man inte längre lämna ut sina tankar till andra än meningsfränderna?

Själv tycker jag olikheterna är det intressanta, det är först i skillnaden gentemot "det andra" som konturerna av "det egna" kan framträda. Här finns bara två alternativ, endera 1) kräver man ensamrätt på tolkningen av den egna "sanningen" och undviker att låta den manifesteras i klar och tydlig form (döljer den bakom en viss rörligt osäkerhets moment, och om jag får lov att psykologisera så skulle jag påstå att detta är en rest av rädsla hos dig, förutsatt att det är detta alternativ du ansluter dig till), eller 2) så låter man den spelas ut mot andra, ge den det liv den endast kan erhålla i mötet med det annorlunda (vilket alltid är en chansning, det språng som Kierkegaard talar om i närbesläktad mening).

Jag menar inte att det verkligen finns isolerade  monader, men jag pekade i den andra tråden på försök att stänga sig in i sin "tänkat" monad (via tanke på sin unicitet, isolering och oberoende av omvärlden).

Den jag är som som vätter mot världen är en social personlighet, "relationspersonligheten",  som har ett språk den utvecklat i dialog med omvärlden, som har en delvis socialt konstruerad personlighet och en medvetenhet om denna som vuxit fram i dialog med världen, "den andre/ de andra". Man lär känna denna del sig själv genom dialog med andra. Man får ett språk, på så sätt. Man stös och blöts, förändras.

Men vi har olika skikt i vår personlighet, den sociala relativt utåtriktade jag nyss beskrivit  och en mindre föränderlig djupare personlighet eller identitet, den vi är för oss själva med tankar och hemligheter, också av ordlös, icke-verbaliserad natur,  som aldrig eller sällan avslöjas i det sociala livet. Det är inte täta skott mellan dem utan det sker ett ständigt utbyte av information och annan påverkan. Den här delen måste också odlas, inte bara en sociala, för att man skall känna sig hel. Den sociala vätter mot Gud-omvärlden, "den andre", den djupare mot Gud-i det inre. Man kan också helt skippa begreppet Gud och tala om social personlighet och djupidentitet som sådana. Båda finns oavsett om man menar att Gud finns eller ej. Alla har tillgång till/ är båda (i sin helhetspersonlighet) men alla tänker inte alltid på det.

MVH

Algotezza

Tja, om det inte vore i det direkt "icke-rationella" i det hela (i ordet hela betydelse), i denna "djuppersonlighet". Tycker likväl att man skall låta denna belysas av språket också. Vet inte om jag förstår dig rätt, men den "fasthet" i karaktären som du talar om ser jag som nåt slags samlad livserfarenhet (där våra preferenser mer eller mindre blivit skrivna i sten), och det sätt du talar om att närma sig denna betraktar jag som ett slags "meditation", eller ett vilande i den egna personens sällsamma stillhet, ett slags lyssnande till dess "grundton" s.a.s. (avskyr att jag blir så pass vag i formuleringarna här, men det kan inte hjälpas).

Denna sida hos mig kommer nog mest till tals när jag sitter med en gitarr och improviserar, och den harmonierar med den anda negerslavarna i södern lät komma till uttryck i bluesen.

[PopJimmy]

Grejen ÄR att jag aldrig "lekt" (de vill inte vara med) -och det är därför de inte litar på mig.. de tror att jag "leker en lek".

Jag förstår precis vad du menar.

Ronald David Laing (7 October 1927 – 23 August 1989), was a Scottish psychiatrist who wrote extensively on mental illness and particularly the experience of psychosis. He is noted for his views, influenced by existential philosophy, on the causes and treatment of mental illness, which went against the psychiatric orthodoxy of the time by taking the expressions or communications of the individual patient or client as representing valid descriptions of lived experience or reality rather than as symptoms of some separate or underlying disorder.

http://en.wikipedia.org/wiki/R._D._Laing

Har du läst honom?

[Åkes granne]

Grejen ÄR att jag aldrig "lekt" (de vill inte vara med) -och det är därför de inte litar på mig.. de tror att jag "leker en lek".

Jag förstår precis vad du menar.

Ronald David Laing (7 October 1927 – 23 August 1989), was a Scottish psychiatrist who wrote extensively on mental illness and particularly the experience of psychosis. He is noted for his views, influenced by existential philosophy, on the causes and treatment of mental illness, which went against the psychiatric orthodoxy of the time by taking the expressions or communications of the individual patient or client as representing valid descriptions of lived experience or reality rather than as symptoms of some separate or underlying disorder.

http://en.wikipedia.org/wiki/R._D._Laing

Har du läst honom?

Nej. Tror en kompis har pratat om honom, eller läst. Är inte så insatt.