Konflikter i allmänhet och i synnerhet

[J R Auk]

Varför lägga sig i försåt på detta sätta Avantgardet. Oärligt kallar jag det. Vad lämnar du för utrymme?



Vad är mystiskt?

Vad är ord?

Varför skall vissa ord ha företräde framför andra?

Jag tycker mig se hur du kämpar för att få en viss språklig diskurs rådande, varför inte bara låta den utvecklas som den gör och göra det bästa av det som är rådande?

Angående detta att många brister i att backa upp sina påståenden med utläggningar av dess mening, alltså att kunna förklara.

Vad gör vi åt det? Själva poängen är väl att lära sig sitt språk, att hitta en samstämmighet med den interna jakten på konkretiseringar för sitt uttryck och dessa uttrycks mottagande i sociala sammanhang.

Varför fara ut i "kritik" över att någon inte förmår omgärda sina upplevelser med ett språkligt spann av förklaring?

Det är som det är. Något talar de om, om du nu vet vad det är de talar om så hjälp dem med ord då. Hjälp dem att explicera genom din kunskap. Jag kan instämma med mycket av den kritik du för fram, men är mindre rigid med begreppen.

Och många som talar om "mystik" är också mindre rigida med ontologin. De flesta jag träffat är rena idealister. Jag är inte det så jag brukar förklara varför. Men sen är det bara att diskutera. Orden som anför att något är "verkligt" betyder då en annan sak. Det är ju frågor som om världen är monistisk eller dualistisk, är vi själ eller kropp, materialism eller idealism osv. Allt detta är vad som söks genom mystiska traditioner.
Säger du att du vet hur det förhåller sig på dessa punkter? Nej du säger att sådant får vi ge upp då det ligger bortom vetenskapen.

Men vadå? Det är ju just därför man tar till den "mystiska" diskursen.

Sen är det självklart intressant att diskutera vad som ingår i diskursen och söka klarlägga orsakerna där till. Men att förneka den dess värde förstår jag inte. Då är väl inte allt kunskapande längre, då finns det väl objektivt bra eller dåligt? Måste du inte ha det där värdet som fundament för att avfärda dessa traditioner? Att du har det är en självklarhet, men är det mer än ett tycke?


Diskuterar gör man för att finna uttryck för upplevelser, intryck av upplevelser behöver man ingen annan för. Samstämmighet behöver inte något samtal.

Bättre då att kritisera faktiska påståenden än detta sökande efter uttrycksformer.

Problemen uppstår när folk söker sig utanför sina egna språkliga traditioner och letar svar i det dolda, rent semantiskt.

Varför växer aldrig folk upp till profeter i sitt hemland eller hemstad? Varför måste de som verkar där de föds resa bort för att återvända?

[Avantgardet]

Johodå, jag har mina åsikter, avant, och jag "tycker så mycket". Det kommer du inte att kunna tona ner även om du överbevisar mig, för då tycker jag något annat istället.

Och vad anser du om min argumentation i sakfrågan? Hur jag visar på det faktum att du inte ens själv kan sluta dig till den uppfattning som du här ger uttryck för emedan den är självmotsägande? Nädå, det kringgår man, bemöter det överhuvudtaget inte, bara för att kunna hålla fast vid en tes som blivit överbevisad av logiken, och de facto aldrig existerat i verkligheten annat än som missförstånd, en missuppfattning eller feltolkning av vad skillnaden mellan sanning och åsikt är. Det här tycker jag är en tragisk djävla tendens på forumet, en massa människor som inte har ett hum om vad sanning är och ändå skall göra anspråk, så de faller ned i retorikens metod, vilket är detsamma som att säga att de gör allt annat än bedriver filosofi. Nu har denna "åsikt" blivit norm, den utgör den grundval utifrån vilken man reser sina moralismer. Detta innebär i praktiken att man kastat ut babyn med badvattnet och effektivt omöjliggjort allt som är filosofi per definition, halleluja!

Ska man förfäkta relativistiska ståndpunkter så får man väl ändå lov att ha argument för detta?

Var är den substans som jag efterfrågade? Istället inför man nåt slags moraliserande språksanitetsgrupp. Hallå? Har man missuppfattat situationen fullkomligt?

[Avantgardet]

Varför lägga sig i försåt på detta sätta Avantgardet. Oärligt kallar jag det. Vad lämnar du för utrymme?



Vad är mystiskt?

Vad är ord?

Varför skall vissa ord ha företräde framför andra?

Jag tycker mig se hur du kämpar för att få en viss språklig diskurs rådande, varför inte bara låta den utvecklas som den gör och göra det bästa av det som är rådande?

Angående detta att många brister i att backa upp sina påståenden med utläggningar av dess mening, alltså att kunna förklara.

Vad gör vi åt det? Själva poängen är väl att lära sig sitt språk, att hitta en samstämmighet med den interna jakten på konkretiseringar för sitt uttryck och dessa uttrycks mottagande i sociala sammanhang.

Varför fara ut i "kritik" över att någon inte förmår omgärda sina upplevelser med ett språkligt spann av förklaring?

Det är som det är. Något talar de om, om du nu vet vad det är de talar om så hjälp dem med ord då. Hjälp dem att explicera genom din kunskap. Jag kan instämma med mycket av den kritik du för fram, men är mindre rigid med begreppen.

Och många som talar om "mystik" är också mindre rigida med ontologin. De flesta jag träffat är rena idealister. Jag är inte det så jag brukar förklara varför. Men sen är det bara att diskutera. Orden som anför att något är "verkligt" betyder då en annan sak. Det är ju frågor som om världen är monistisk eller dualistisk, är vi själ eller kropp, materialism eller idealism osv. Allt detta är vad som söks genom mystiska traditioner.
Säger du att du vet hur det förhåller sig på dessa punkter? Nej du säger att sådant får vi ge upp då det ligger bortom vetenskapen.

Men vadå? Det är ju just därför man tar till den "mystiska" diskursen.

Sen är det självklart intressant att diskutera vad som ingår i diskursen och söka klarlägga orsakerna där till. Men att förneka den dess värde förstår jag inte. Då är väl inte allt kunskapande längre, då finns det väl objektivt bra eller dåligt? Måste du inte ha det där värdet som fundament för att avfärda dessa traditioner? Att du har det är en självklarhet, men är det mer än ett tycke?


Diskuterar gör man för att finna uttryck för upplevelser, intryck av upplevelser behöver man ingen annan för. Samstämmighet behöver inte något samtal.

Bättre då att kritisera faktiska påståenden än detta sökande efter uttrycksformer.

Problemen uppstår när folk söker sig utanför sina egna språkliga traditioner och letar svar i det dolda, rent semantiskt.

Varför växer aldrig folk upp till profeter i sitt hemland eller hemstad? Varför måste de som verkar där de föds resa bort för att återvända?

Poängen är att de har anspråk, och att de förkastar riktiga förklaringsmodeller då de tycks mena att ingen sanning alls finns utan endast åsikter - vilket både du och jag vet är en fullkomligt ohållbar ståndpunkt, självmotsägande. Den kritik jag för fram, i all saklighet, avfärdar de ju just på denna grund - att det så att säga skulle vara en fråga om åsikter. Ignorans är en sak, men tjurskallighet i kombination med detta är rena rama idiotin och tacka fan att man då blir irriterad. Du har själv stött på fenomenet, i överförd bemärkelse, när du talat t.ex. med utilitarister, och gör det det lämpligt för mig att komma med frågan varför du överhuvudtaget reagerar på dessas inlägg? Självfallet eftersom du vet dem snacka skit, att deras ståndpunkter är ohållbara osv. Det både du och jag gör i en sådan situation är att med argumenten visa på varför. Utilitaristerna skiljer sig dock ifrån mystikerna i fråga om en punkt, och det är att de i regel kommer med motargument (som oftast är konträra men inte kontradiktoriska i förhållande till det argument man själv fört fram, varför diskussionen grenar sig och grenar sig och grenar sig), medan mystikerna menar sig ha rätt uteslutande i kraft av Gud, eller den "mystiska" upplevelse som de haft.

Självfallet vet jag inte hur det ligger till med "mystikens" innehåll, men dess form skiljer sig inte från något annat upplevande, vilket är själva förutsättningen för en upplevelse överhuvudtaget. Men även om jag inget vet om det specifika innehållet så kan jag likväl visa på var dessa antaganden motsäger sig själva, och när de så gör så vet vi att de är förkastliga - eller med andra ord så har de blivit falsifierade. En frågeställning som ensam skall tjäna till att man förkastar idealismen är "var finns idéplanets idé?" Det finns inget sätt att kringgå detta, det är bara erkänna, man var fel ute och måste därför fortsätta sitt sökande efter en förklaring.

Jag fattar helt enkelt inte. Jag gör själv aldrig helt halt inför en förklaringsmodell utan förutsätter alltid att jag inte har hela historien, och därför måste jag vidare. Som en aforism av Nietzsche, där han talar om just detta att aldrig stanna upp och nöja sig. Det anser jag vara en stor visdom.

Mystiken som metod bygger ju just på tanken om ett icke-kunskapande, den går bortom vad vi kan erfara, och är därför spekulation. Det enda kunskapandet i den riktningen kan ge oss är kunskap om hur långt vi lyckats lura oss själva. Det är helt riktigt en kunskap också det, och jag har aldrig sagt att all "kunskap" är likvärdig, jag rangordnar också, som vi måste göra (då det ju är exakt det som konstituerar varje "val" vi gör), det är nödvändigt och ofrånkomligt. Jag har presenterat mina argument, men inte fått några motargument, och jag har bett "mystikerna" om inte presentera argument för sin sak så åtminstone visa på mystikens förtjänster, även detta sista har uteblivit. Alltså kan man omöjligt kräva av mig att betrakta dessa som annat än skitsnackare, någon annan slutsats har jag ju inte skäl att dra (även om jag faktiskt vill tänka annorlunda i denna fråga så tvingar mig sanningen och förnuftet att tills motsatsen bevisas hålla fast vid detta omdöme), gör jag rätt eller fel här? Jag vet att du också kommer instämma.

Jag skulle säga att det jag gjort är just vad du betecknar som att angripa "faktiska påståenden", ibland har jag grävt fram dessa där de inte varit explicit redogjorda för men konstituerande för det ytfenomen som texten svarat mot i dessa fall, men likväl är det precis samma sak.

Varför växer aldrig folk upp till profeter i sitt hemland eller hemstad? Varför måste de som verkar där de föds resa bort för att återvända?

Kanske för att folket hemmavid har en något nyktrare syn på dessa "profeter", och bara skulle skratta åt dem om de kom med sina anspråk. Vad ska vi förresten med profeter till?

[Skogsälvan]

Johodå, jag har mina åsikter, avant, och jag "tycker så mycket". Det kommer du inte att kunna tona ner även om du överbevisar mig, för då tycker jag något annat istället.

Och vad anser du om min argumentation i sakfrågan? Hur jag visar på det faktum att du inte ens själv kan sluta dig till den uppfattning som du här ger uttryck för emedan den är självmotsägande? Nädå, det kringgår man, bemöter det överhuvudtaget inte, bara för att kunna hålla fast vid en tes som blivit överbevisad av logiken, och de facto aldrig existerat i verkligheten annat än som missförstånd, en missuppfattning eller feltolkning av vad skillnaden mellan sanning och åsikt är. Det här tycker jag är en tragisk djävla tendens på forumet, en massa människor som inte har ett hum om vad sanning är och ändå skall göra anspråk, så de faller ned i retorikens metod, vilket är detsamma som att säga att de gör allt annat än bedriver filosofi. Nu har denna "åsikt" blivit norm, den utgör den grundval utifrån vilken man reser sina moralismer. Detta innebär i praktiken att man kastat ut babyn med badvattnet och effektivt omöjliggjort allt som är filosofi per definition, halleluja!

Ska man förfäkta relativistiska ståndpunkter så får man väl ändå lov att ha argument för detta?

Var är den substans som jag efterfrågade? Istället inför man nåt slags moraliserande språksanitetsgrupp. Hallå? Har man missuppfattat situationen fullkomligt?

Ibland är språket lite missledande. Jag sitter på en stol nu. Det är min verklighetsuppfattning. Då kallar jag detta sant. Men sitter jag verkligen på en stol nu? Det kanske jag inte alls gör. Vi har alla våra sanningar, men om de är sanna vette gudarna. Ofta rubricerar jag saker som åsikter i brist på bättre ord. Har du problem med det?

[Avantgardet]

Johodå, jag har mina åsikter, avant, och jag "tycker så mycket". Det kommer du inte att kunna tona ner även om du överbevisar mig, för då tycker jag något annat istället.

Och vad anser du om min argumentation i sakfrågan? Hur jag visar på det faktum att du inte ens själv kan sluta dig till den uppfattning som du här ger uttryck för emedan den är självmotsägande? Nädå, det kringgår man, bemöter det överhuvudtaget inte, bara för att kunna hålla fast vid en tes som blivit överbevisad av logiken, och de facto aldrig existerat i verkligheten annat än som missförstånd, en missuppfattning eller feltolkning av vad skillnaden mellan sanning och åsikt är. Det här tycker jag är en tragisk djävla tendens på forumet, en massa människor som inte har ett hum om vad sanning är och ändå skall göra anspråk, så de faller ned i retorikens metod, vilket är detsamma som att säga att de gör allt annat än bedriver filosofi. Nu har denna "åsikt" blivit norm, den utgör den grundval utifrån vilken man reser sina moralismer. Detta innebär i praktiken att man kastat ut babyn med badvattnet och effektivt omöjliggjort allt som är filosofi per definition, halleluja!

Ska man förfäkta relativistiska ståndpunkter så får man väl ändå lov att ha argument för detta?

Var är den substans som jag efterfrågade? Istället inför man nåt slags moraliserande språksanitetsgrupp. Hallå? Har man missuppfattat situationen fullkomligt?

Ibland är språket lite missledande. Jag sitter på en stol nu. Det är min verklighetsuppfattning. Då kallar jag detta sant. Men sitter jag verkligen på en stol nu? Det kanske jag inte alls gör. Vi har alla våra sanningar, men om de är sanna vette gudarna. Ofta rubricerar jag saker som åsikter i brist på bättre ord. Har du problem med det?

Ja, jag har stora problem med det, gigantiska. Av det enkla skäl att det inte håller! Att du sitter på en stol är per definition sant. Sen kan dessa saker nyanseras och problematiseras, men det förvandlar inte påståendet att du sitter på en stol till en åsikt. Detta är grundläggande för all filosofi, och måste tas hänsyn till annars är man blott retoriker och har i ärlighetens namn inget att skaffa med filosofin överhuvudtaget. Jag menar, det är inte svårare än att kolla upp lite information på området och ta till sig den - då det handlar om just definitioner. Så skulle hela den här problematiken gå om intet, och man skulle samtidigt ha gjort mig oerhört glad. Istället för att läsa på och lära sig vad som menas med "sanning" och hur denna skiljer sig från "åsikten" så menar man sig ha sant i det att man påstår "sanningen" vara detsamma som "åsikten" - eftersom man tror att det inte går att "veta" med säkerhet. Om det nu inte går att veta så kan man ju heller inte veta att det rör sig om åsikter, och man hamnar således i en självmotsägande ståndpunkt där ingenting kan yppas som håller mening överhuvudtaget.

De religiösa vill i allmänhet se religion och vetenskap som i grund och botten samma sak och därför förkastar de i regel allt vad vetande och sanning heter, och kallar alltihop för "tro" ("åsikter" i detta fall dock), men aldrig någonsin kan de argumentera för detta. Tro och åsikter är något helt annat än sanning, och bör helt klart också så förbli, om inte avsikten är att göra det här stället till ett ställe där enbart nonsens snackas. Är det detta sistnämnda man eftersträvar så kan man ge uttryck för detta explicit och bespara mig besväret att själv söka utröna om så är fallet, så att jag också kan ta mitt pick och pack för att dra, då jag inte längre skulle ha det minsta utbyte kvar av att vara här.

Jag har påpekat högljutt den här trenden i flera veckors tid nu, men de enda åtgärder som gjorts är att förstärka denna trend och söka skydda den. Är det vad man tänkt fortsätta med?

[Skogsälvan]

Nu kan jag inte låta bli att skratta av förtjusning  :) Jag tycker om folk som har en övertygelse, antagligen för att jag lider brist på det själv.

[J R Auk]

Varför lägga sig i försåt på detta sätta Avantgardet. Oärligt kallar jag det. Vad lämnar du för utrymme?



Vad är mystiskt?

Vad är ord?

Varför skall vissa ord ha företräde framför andra?

Jag tycker mig se hur du kämpar för att få en viss språklig diskurs rådande, varför inte bara låta den utvecklas som den gör och göra det bästa av det som är rådande?

Angående detta att många brister i att backa upp sina påståenden med utläggningar av dess mening, alltså att kunna förklara.

Vad gör vi åt det? Själva poängen är väl att lära sig sitt språk, att hitta en samstämmighet med den interna jakten på konkretiseringar för sitt uttryck och dessa uttrycks mottagande i sociala sammanhang.

Varför fara ut i "kritik" över att någon inte förmår omgärda sina upplevelser med ett språkligt spann av förklaring?

Det är som det är. Något talar de om, om du nu vet vad det är de talar om så hjälp dem med ord då. Hjälp dem att explicera genom din kunskap. Jag kan instämma med mycket av den kritik du för fram, men är mindre rigid med begreppen.

Och många som talar om "mystik" är också mindre rigida med ontologin. De flesta jag träffat är rena idealister. Jag är inte det så jag brukar förklara varför. Men sen är det bara att diskutera. Orden som anför att något är "verkligt" betyder då en annan sak. Det är ju frågor som om världen är monistisk eller dualistisk, är vi själ eller kropp, materialism eller idealism osv. Allt detta är vad som söks genom mystiska traditioner.
Säger du att du vet hur det förhåller sig på dessa punkter? Nej du säger att sådant får vi ge upp då det ligger bortom vetenskapen.

Men vadå? Det är ju just därför man tar till den "mystiska" diskursen.

Sen är det självklart intressant att diskutera vad som ingår i diskursen och söka klarlägga orsakerna där till. Men att förneka den dess värde förstår jag inte. Då är väl inte allt kunskapande längre, då finns det väl objektivt bra eller dåligt? Måste du inte ha det där värdet som fundament för att avfärda dessa traditioner? Att du har det är en självklarhet, men är det mer än ett tycke?


Diskuterar gör man för att finna uttryck för upplevelser, intryck av upplevelser behöver man ingen annan för. Samstämmighet behöver inte något samtal.

Bättre då att kritisera faktiska påståenden än detta sökande efter uttrycksformer.

Problemen uppstår när folk söker sig utanför sina egna språkliga traditioner och letar svar i det dolda, rent semantiskt.

Varför växer aldrig folk upp till profeter i sitt hemland eller hemstad? Varför måste de som verkar där de föds resa bort för att återvända?

Poängen är att de har anspråk, och att de förkastar riktiga förklaringsmodeller då de tycks mena att ingen sanning alls finns utan endast åsikter - vilket både du och jag vet är en fullkomligt ohållbar ståndpunkt, självmotsägande. Den kritik jag för fram, i all saklighet, avfärdar de ju just på denna grund - att det så att säga skulle vara en fråga om åsikter. Ignorans är en sak, men tjurskallighet i kombination med detta är rena rama idiotin och tacka fan att man då blir irriterad. Du har själv stött på fenomenet, i överförd bemärkelse, när du talat t.ex. med utilitarister, och gör det det lämpligt för mig att komma med frågan varför du överhuvudtaget reagerar på dessas inlägg? Självfallet eftersom du vet dem snacka skit, att deras ståndpunkter är ohållbara osv. Det både du och jag gör i en sådan situation är att med argumenten visa på varför. Utilitaristerna skiljer sig dock ifrån mystikerna i fråga om en punkt, och det är att de i regel kommer med motargument (som oftast är konträra men inte kontradiktoriska i förhållande till det argument man själv fört fram, varför diskussionen grenar sig och grenar sig och grenar sig), medan mystikerna menar sig ha rätt uteslutande i kraft av Gud, eller den "mystiska" upplevelse som de haft.

Självfallet vet jag inte hur det ligger till med "mystikens" innehåll, men dess form skiljer sig inte från något annat upplevande, vilket är själva förutsättningen för en upplevelse överhuvudtaget. Men även om jag inget vet om det specifika innehållet så kan jag likväl visa på var dessa antaganden motsäger sig själva, och när de så gör så vet vi att de är förkastliga - eller med andra ord så har de blivit falsifierade. En frågeställning som ensam skall tjäna till att man förkastar idealismen är "var finns idéplanets idé?" Det finns inget sätt att kringgå detta, det är bara erkänna, man var fel ute och måste därför fortsätta sitt sökande efter en förklaring.

Jag fattar helt enkelt inte. Jag gör själv aldrig helt halt inför en förklaringsmodell utan förutsätter alltid att jag inte har hela historien, och därför måste jag vidare. Som en aforism av Nietzsche, där han talar om just detta att aldrig stanna upp och nöja sig. Det anser jag vara en stor visdom.

Mystiken som metod bygger ju just på tanken om ett icke-kunskapande, den går bortom vad vi kan erfara, och är därför spekulation. Det enda kunskapandet i den riktningen kan ge oss är kunskap om hur långt vi lyckats lura oss själva. Det är helt riktigt en kunskap också det, och jag har aldrig sagt att all "kunskap" är likvärdig, jag rangordnar också, som vi måste göra (då det ju är exakt det som konstituerar varje "val" vi gör), det är nödvändigt och ofrånkomligt. Jag har presenterat mina argument, men inte fått några motargument, och jag har bett "mystikerna" om inte presentera argument för sin sak så åtminstone visa på mystikens förtjänster, även detta sista har uteblivit. Alltså kan man omöjligt kräva av mig att betrakta dessa som annat än skitsnackare, någon annan slutsats har jag ju inte skäl att dra (även om jag faktiskt vill tänka annorlunda i denna fråga så tvingar mig sanningen och förnuftet att tills motsatsen bevisas hålla fast vid detta omdöme), gör jag rätt eller fel här? Jag vet att du också kommer instämma.

Jag skulle säga att det jag gjort är just vad du betecknar som att angripa "faktiska påståenden", ibland har jag grävt fram dessa där de inte varit explicit redogjorda för men konstituerande för det ytfenomen som texten svarat mot i dessa fall, men likväl är det precis samma sak.

Varför växer aldrig folk upp till profeter i sitt hemland eller hemstad? Varför måste de som verkar där de föds resa bort för att återvända?

Kanske för att folket hemmavid har en något nyktrare syn på dessa "profeter", och bara skulle skratta åt dem om de kom med sina anspråk. Vad ska vi förresten med profeter till?

Fast jag tycker ofta du tolkar in anspråk där de inte finns. Ta "upplyst" diskussionen, jag menar allt det har utmynnat i är en definition som ger "jag mår bra". Och till det kan jag inte annat än säga; jaha, vad trevligt.

Det bakomliggande, huruvida världen är idéen eller materien tycker jag enbart är en distinktion. Och alltså något vi alltid spekulerar över. Dessa anspråk ligger ju latent i det mesta vi talar om.

Men kanske har jag bara missat vad som explicit uttrycks eller implicerats i form av anspråk. Har inte följt med så mycket.

Själv diskuterar jag främst vad jag anser vara en attityd hos dig om hur kunskapandet skall gå till. Vilket jag tycker är lite förvirrade då du själv säger att det inte finns något icke-kunskapande.

Jag ser ju för övrigt "mystik" som en process där man inte ser till "processen", man försöker inte se vägen till sitt mål utan bara målet i sig. Problemen som uppstår är förstås att man inte kan redogöra för sin upplevelse. Detta bör man förstås, om man avser att mena på något extrovert, söka redogöra då det annars bara utmynnar i påståenden.

Men om man sedan diskuterar upplevelse, som tex som gjordes i drogtråden nu sist. Så ser jag inte hur en redogörelse är nödvändig. Det som efterfrågas är empiriska utlåtanden och kunskap om företeelsen.
Om då upplevelsen har en mystisk förklaring, så förtar det inte den empiriska utsagan (Även om alla empiriska utsagor måste sorteras för att söka det ontologiska. Erfarenhetsbetraktelser är ju som sagt alltid betraktelser, och form och innehåll måste separeras. Som du påpekat.)

Det är som ett tycke kring smak. Om du inte vill motsäga innehållet i den andres utsaga. Ex personen blev inte alls lugn eller du såg inte alls, osv.

Det som kan kritiseras är kunskapsinnehållet, men eftersom ingen förklaring ges så är det inte fråga om kunskap utan observation. Och det har bara ett empiriskt innehåll.

Angående idéplanets idé. Går inte det hela ut på att idéplanet, när det är det ontologiska, är en betraktelse, det behöver inte en idé då det är världen.
Jag anser ju att Berkley är helt ute och cyklar, och att materialismen (om än bristfällig som den är i sin definition inom naturvetenskapen) är ett faktum, eller långt mycket mer problematisk att anta.

Dock räcker det med att gå till fältteorier för att se ett rättfärdigande av någon form av "idealism", alltså inte den klassiska, men en som motsätter sig "materialismen" för att den anger punkter för relativa betraktelse.

Finns för övrigt intressanta förklaringsmodeller till andliga upplevelser just genom magnetiska fält som påverkar pannloben. Men då uppstår förstås frågan varför vi har det "sinne" som uppfattar magnetiska fält, vilket omgärdar allt. Alltså, frågan förflyttas till vad som kan vara källorna till dessa magnetiska fält. Deras ursprung.


http://biphome.spray.se/tni1/Berzelius/Berzbo9.htm
http://en.wikipedia.org/wiki/Quantum_field_theory

Jag tycker personligen att många villar bort sig i det dramatiska i andliga upplevelser, precis som i upplevelser under droger. Det som visas är bara hur vår upplevelse är beroende av en mängd saker, och hur vi kan alternera, alltså vilken kontroll vi har, över sättet som vi ser världen på. Men dessa upplevelser är någonting. Och därav så kan man inte säga att det är intet. Det är att mytologisera dem. Det räcker ju med att gå ut och ställa sig i solen och le en stund, ta ett djupt andetag så förstår man hur mycket ansvar vi har över situationen vi är i genom vår kropp. Man får laborera helt enkelt, och det är oftast vad som framförs av det här forumets "andliga" eller "religösa" förespråkare vad jag kan se.


Det blir som ett kontrollbehov du förespråkar. Släpp inte kontrollen över tanken och känslan och försök bli given, se fan till vad du blir given?

Varför då? När jag är säker i min situation så är tvivel bara en begränsande faktor. Vet man att man kan gångertabellen så är det ingen idé att kontrollera sin kunskap tex. Samma sak med logik och dylikt. Klart att man riskerar att göra bort sig, om någon ifrågasätter en och det visar sig att man hade en otillbörlig tillit. Men om resultatet är gott så är resultatet gott, oavsett hur svaret kom till en.

Jag skulle vilja säga att just icke-kunskapandet är något vi tillämpar hela tiden i vår vardag. Det är det som döljer för oss att världen är det som ger oss sinnesförnimmelser och inte sinnesförnimmelser. Vi internaliserar en blind tilltro. Vilket kan uttnyttjas i en mängd suggestiva manipulationer.

Någon gång måste man släppa kontrollen över sin kunskap och göra en tro av den. Det finns ju en ganska snäv rymd av möjliga relationer som vi kan hålla i medvetandet på en och samma gång. Vet inte hur mycket vi kan hålla i minnet samtidigt men det räknas nog på två händer.

Här kan man också relatera till materialismen och tidsrelativitet. Att våra betraktelser är tidsbundna betyder inte att våra tankar, deras framställningar måste vara det. Rena spekulationer så klart, men poängen är bara att möjlighålla det.


Angående profeterna. Jag syftade bara på att det främmande ofta förför oss. Vi lägger våra drömmar och förhoppningar, önskan om "glömda kunskaper" på det okända. Så ju mer exotiskt desto mer potential hos fantasin, det är ju inte känt.

Ditt svar där. Vad vi ska med dem till?
Det är väl kärnan i den subjektivt religiösa rörelse som meditationstraditioner ofta är syftar till. Det är lönlöst att övertyga någon som bara förförs av tjusningen i dina ord. Få dem att sitta stilla och tänka efter, motta ordens substans och inte bara deras form.

Skall alla ta din väg? Eller borde de sätta sig ner och tänka efter hur de kan tillskansa sig kunskap om världen och dem själva i den?

[Avantgardet]

Nu kan jag inte låta bli att skratta av förtjusning  :) Jag tycker om folk som har en övertygelse, antagligen för att jag lider brist på det själv.

Jasså, du är alltså övertygad om (1) att du skrattar, och (2) att detta är av förtjusning, och (3) att jag har en övertygelse, och (4) att du själv lider brist på en sådan? Börja inte svamla du nu också. Vadan denna absoluta motvilja mot substans, förnuft, saklighet och logik? Är det nån ny "fluga" som jag missat, emedan jag varken läser kvällspress eller ser på TV?

Jag skulle säga att det är fel att säga att jag "har" en övertygelse, däremot går det inte att blunda inför faktum - såvida man inte låter religiös vidskepelse stå ovan allt annat. Lika lite som det är en åsikt att jag har ont när jag snubblat och slagit mig är det en åsikt att åsikten inte är sanning - och detta just eftersom språket inte tillåter en sådan sammanblandning, har ingenting att göra med vad jag vill eller tycker utan helt enkelt en förutsättning för språket som sådant (vilket också är anledningen till att du inte förmår penetrera Åkes grannes texter, då hon hittar på egna betydelser till orden som aldrig vidhäftar och följer med tecknet eller symbolen i sig, menandet finns inte i språket). Det här är elementärt Skogis, du gör dig löjlig om du fortsätter neka (och dessutom, var har du några motargument?).

Det här är inget jag säger för att vara elak - som en del på sistone har velat ha det till -, utan för att vara gullig med dig och hjälpa dig på traven. Dessutom så vet både du och jag att du själv inte ens tror på det där jollret, nejdå, inte alls, utan du (precis som alla andra) uttalar dina övertygelser hela tiden, i synnerhet när det gäller "psykoser" och psykologi m.m. Varför inte hålla sig till sanningen här? Varför inte vara ärlig? Gör det så djävla ont att bli av med vanföreställningar? Själv är jag, som sagt, endast glad om någon gör mig den tjänsten. Viktigare tycks dock idén om "den egna åsikten" (vilket inget annat är än en libidinöst laddad föreställning, som på inga sätt ens kan sägas vara "egen" - vare sig i termer av ägande eller originalitet). Varsågod!

[Avantgardet]

Försöker plöja Marx just nu, Auk.

Men i all korthet: jag säger inte att någon skall ta "min väg". Jag uppmanar dem att läsa och begrunda, och ta till sig det som bortom tvivel är sant, rätt och riktigt. Att helt enkelt låta bli att köpa grisen i säcken.

[Skogsälvan]

Nu kan jag inte låta bli att skratta av förtjusning  :) Jag tycker om folk som har en övertygelse, antagligen för att jag lider brist på det själv.

Jasså, du är alltså övertygad om (1) att du skrattar, och (2) att detta är av förtjusning, och (3) att jag har en övertygelse, och (4) att du själv lider brist på en sådan? Börja inte svamla du nu också. Vadan denna absoluta motvilja mot substans, förnuft, saklighet och logik? Är det nån ny "fluga" som jag missat, emedan jag varken läser kvällspress eller ser på TV?

Jag skulle säga att det är fel att säga att jag "har" en övertygelse, däremot går det inte att blunda inför faktum - såvida man inte låter religiös vidskepelse stå ovan allt annat. Lika lite som det är en åsikt att jag har ont när jag snubblat och slagit mig är det en åsikt att åsikten inte är sanning - och detta just eftersom språket inte tillåter en sådan sammanblandning, har ingenting att göra med vad jag vill eller tycker utan helt enkelt en förutsättning för språket som sådant (vilket också är anledningen till att du inte förmår penetrera Åkes grannes texter, då hon hittar på egna betydelser till orden som aldrig vidhäftar och följer med tecknet eller symbolen i sig, menandet finns inte i språket). Det här är elementärt Skogis, du gör dig löjlig om du fortsätter neka (och dessutom, var har du några motargument?).

Det här är inget jag säger för att vara elak - som en del på sistone har velat ha det till -, utan för att vara gullig med dig och hjälpa dig på traven. Dessutom så vet både du och jag att du själv inte ens tror på det där jollret, nejdå, inte alls, utan du (precis som alla andra) uttalar dina övertygelser hela tiden, i synnerhet när det gäller "psykoser" och psykologi m.m. Varför inte hålla sig till sanningen här? Varför inte vara ärlig? Gör det så djävla ont att bli av med vanföreställningar? Själv är jag, som sagt, endast glad om någon gör mig den tjänsten. Viktigare tycks dock idén om "den egna åsikten" (vilket inget annat är än en libidinöst laddad föreställning, som på inga sätt ens kan sägas vara "egen" - vare sig i termer av ägande eller originalitet). Varsågod!

Tackar  :) Det är alltid intressant med din respons. Jag lever i två världar. Så visst kan jag särskilja logik, fakta från svammleri enligt gängse normer. Rätt och fel, javisst. Jag kan dock inte påstå att jag vet hur rubbet hänger ihop och då kan jag inte påstå att jag vet något heller. Att jag skrattade och att det var av förtjusning var min upplevelse. Det är den jag brukar använda mig av. Om jag skrattade och om det var av förtjusning, ja det anser jag mig inte kunna veta. Äsch, det är himla snurrigt att förklara. Jag vet att du inte vill vara elak och jag är förtjust i din uppriktighet. Jag uttrycker mig på ett språk som jag hoppas att de flesta förstår. Snubblar du och slår i benet så gör det ont. Visst. Det är så jag förhåller mig till det hela vanligtvis. Det förenklar kommunikationen. Om du ens har ett ben egentligen, ja det vet jag inte. Förstå mig rätt nu, jag är klart insatt i den allmänt vedertagna världsbilden.

[Avantgardet]

Vad skulle ben vara annat än det vi menar ben vara? Alltså är det fullt rimligt att påstå att jag har ben, det är ingen trosfråga, det är något som upplåter sig för kontroll och undersökning (så att även du kan bli viss ifråga om mina bens existens). Om jag däremot skulle säga att jag hade en "själ" så är det en helt annan typ av fråga, och det är i anslutning till detta det blir uppenbart vad jag menar. Vissa frågor som ställes kan besvaras, och kan vi också få sanna svar på, andra frågor - t.ex. de meningslösa hårklyverier som skolastiken sysselsatte sig med - kan inte rendera några sanna eller riktiga svar (förvisso logiskt koherenta svar kan de rendera) emedan premisserna inte är riktiga - deras giltighet motbevisas av den empiriska verkligheten. På samma sätt förhåller det sig med din utsaga om ditt skratt av förtjusning. Det går med all säkerhet säga, för dig, att du skrattade, däremot blir det direkt svårare att säga varför du skrattade. Vi kan konstatera ett faktum - skrattet - men dess orsak, dess "varför", är inte ett faktum utan något som kräver en tolkningsakt (med det sagt att inte också "faktum" kräver tolkning, men det sker på en annan nivå och är här inte relevant). Det är inget snurrigt i att förklara detta, givet att man tar sig tid och gör de nödvändiga distinktionerna. Gör man däremot inte detta så trasslar man ofrånkomligen in sig i snurriga självmotsägelser, och så är det med det.

[Skogsälvan]

Ok, när vi pratar om vad vi ser och upplever kallar vi detta verklighet. Ordet i sig - verklighet - innebär också att detta är sant, det är så här det faktiskt förhåller sig. Jag menar att jag omöjligtvis kan veta om jag hallicunierar detta, är involverad i en omfattande masspsykos liksom du. Men detta är alltså en parallelltanke i mig. Tro mig, jag har inget emot om du sopar bort den. Att jag kanske framstår som löjlig är jag fullt medveten om och det är inget som bekymrar mig. Är jag mindre så kan du vara större. Helt ok för min del.

[Loke]

Vad gäller medicinering vill jag beklaga om det har upplevts som att jag vill blanda mig i vad som är bäst för dig. Det är inte min roll att göra det. Och dig i detta sammanhanget är helt enkelt du som läser detta.

Avant,
det var länge sedan jag hörde en låt av dig, något att rekommendera?

[Åkes granne]

Avantgardet: Det är som om du förlöser och skapar intenstitet genom konstanta bedömningar i gränslös form, för att "hålla dig i-samman". Jag tror inte det är nödvändigt, utan förväxlar ytan och djupet.

Annars är det ju inget fel på dina bedömningar "ur det konstnärliga synsättet", eftersom de visar på en moralisk och medkännande kärnnatur -eller vilja till / det du behöver vara, för att uppleva ditt flöde givande.

[Åkes granne]

Snarare ser jag häxjakt - där man så klart ansåg sig själv som god och häxorna, som man på fullaste allvar trodde var onda för att någon hade haft en "mystisk" upplevelse, t.ex. att en ko dog oförklarligt knall och fall, som man tillskrev henne - och dogmatism.

Haha hha. Allvarligt.