Jag vill också ha en konflikttråd

[Åkes granne]

Detta syftar inte på "inspiration" från Avantgardets tråd, utan jag kom att tänka på detta lite tidigare idag -och syftar inte direkt till honom heller.


Jag känner mig inte helt bra till mods. Jag upplever att jag milt "gått över en gräns" (med min gränslöshet; och behov av att inte känna mig konstant "misstänkt" genom kritiserande former.)

Jag vet med mig att jag har en tendens till att "frånta människan hennes stolthet" och begrundade tidigare idag/imorse varför jag gör på detta sätt. Det handlar förstås om min relation till min egen identitet -som är mer "brutal" än jag förstår i min "ensamhet". Detta handlar om de djuppsykologiska obalanserna mellan kvinnligt/manligt, råhet/upphöjdhet -kanaliserat i en androgyn form, som skapar "maktkamper" på kollektiv nivå, pga. av massans bortstötande av "det attackerande avvikande" -och jag har ofta tidigare känt en djup brist på personligt inflytande genom relationen till samhället, där jag ofta agerat ut mina filosofiska former i cykler av dunkla drifter i behovet av att "nå något". Jag tänkte på, mindes, tillfället av djup transformation/återfödelse för 1 ½ år sen -och det misstag jag gjorde (vilket inte är ett misstag egentligen utan ett resultat av min egen utveckling, i en viss andlig omogenhet/känslig dogmatism.) Syftar på pinsamheten i mitt försök till "utplånande" av det råa maskulina; den yttersta myten -eftersom jag gjorde sådana stora sveprörelser och försökte initiera så mycket och så många som möjligt i min plötsliga euforiska kärleksupplysning. Detta gör mig "ledsen" -min objektiva upphöjdhets råform "i dialog", vilket fråntar traditionella könsskillnaders maktanspråk, vilket kan ge en känsla av isolering och förlust, när den inte förstås och kreativt fördjupas. (Detta behov är verkligen påtagligt, vilket visar sig i min förändrade realtion till sexualiteten, i en balanserad, så att säga "bisexuell läggning", som förnyats genom tillfällen av känslor av lugn "romantisk" kärlek i relation till tjejer, och inte bara i en intensiv/direkt, obalanserad extremform till det manliga.) Det som hände vid detta tillfälle vintern innan den tidigare, var att denna urmakt kom tillbaka som ett slag i ansiktet, vilket sedan utgjorde en djup sorg där min förståelse blev traumatiserad som det ytterst hotande. Inte för att jag "hade fel" och inte för att det var "mer än rätt" -trots att det inte var det, just för att jag inte -i min fas av omognad, skulle missa mig själv -från den ANDRA sidan/synvinkeln -avsiktens ålderdom. Min personliga facination för Pluto är väldigt privat och förankrad i något induviduellt som inte riktigt "kan förstås". Jag har aldrig velat uppnå en "vanlig makt" utan är väldigt anspråkslös -har alltid hatat spår av "oförlöst makt utan mening" i mig själv. Skrev detta för ett tag sen: http://supraphysical-finale.blogspot.co ... -free.html


Skrev även kort några tankar kring händelsen när detta attackerade mig, när jag blev neddrogad av en kvinna som vände hela sitt förflutna mot mig, mannen i kvinnan i henne. Känslan av att vara bortförd och alienerad delade jag med henne, i hennes identitetsmysterium som adopterad -vilket uppenbarade sig tidigare i förtroligt samtal med henne som 16/17 åring i samband med frivillig kortare inläggning på barnspyk. Jag var vid källan, och det var hon med -den yttersta kärleksförklaringen av JÄMLIKHET [Vattumannen] -ett faktiskt brutalt erkännande. Jag blev väldigt sårad. Jag vet inte om hon förstår, eller vilken stor skada jag där upplevde.


Jag förstår nu vad som hände, för ett och halvt år sen. Jag med min "könlösa religiositet"/mänskliga sanning, kontra. den adopterade kvinnas könsliga maktbegär, -som jag såg igenom som den spårade tråden i hennes förflutna som adopterad/bortflöst/alienerad, vid källan -vi var i 'duel', hemma.

Vet inte om hon någonsin senare förstod.

Min romantisering av den yttersta "jämlikheten", blev bokstavligen attackerad av urfallossymbolen -ja, jag såg hennes BESATTHET, och privata hemlighet -vilken enorm kränkning av min emotionella avsikt, men.. som -var exakt samma smärta, exakt samma känsla, samma liv, samma värde -som mitt existensiella identitetssökande.. och förlusten, det brutala bortslitandet av vårt ursprung, och det vi älskar mest.


Att ingenting är finare än något annat, det hade jag glömt -förblindad av mitt sentimentala hjärta, samtidigt som det är dess inre budskap ..och jag lär mig. Jag försökte 'komma undan' i min känsliga feminitet -"det spelar ingen roll", och dölja sanningen, mitt förflutna, den yttersta råa maskulinismen ("sadisten") 'genom tiden'.


Ang. de distanserade märkliga Plutokänslorna. Vet att det inte är "unikt" att känna det här; det ligger i identiteten. Började dock senare tänka på det där, ang. den estetiska relationen till det uppenbart "förstörande" i de former jag där delger -allt och ingenting på en gång; eftersom jag attraheras av både det djupvita och djupsvarta, och ingenting emellan egentligen. (Det var exakt detta jag möttes av i en ytterlig smärta -det ÄR "förlusten i sig själv"!) Det existerar fortfarande en viss inre "självbedräglighet" som jag söker att bli av med -jag har försökt konfrontera meningen med min sexualitet nu den senaste tiden, för att inse hur allting i rörelse är kärleken, för att uppnå ett mål där jag inte missar något. Jag försöker nå mitt ursprungliga andliga samvete/medvetenhet. Det handlar kort om att vi beganar oss av den konkreta enkelheten/djupet, och förstår att Gud är vi själva, agerande i allting och i alla människor vi möter och kontaktar -för att respektera varandra, och sanningen i oss, vilket förenar en sann gemenskap. Gud är ordet på Kärleken när vi förstår den. Vi kan inte "hata" eller missförstå människor när vi ser hur de agerar formskapare åt oss; att behandlingen vi FÅR är MÖJLIGHETEN till oss själva. Vi inser också att BEDÖMNINGAR är en optisk förvirring som leder oss bort från oss själva -bedömningar ÄR en DEL [den öppna porten] av SEXUALITETEN -som är det som "återstår". Detta kan vara mycket småaktigt och subjektivt, i hatiska former till grupper -även om vi inte ser detta. Bedömningar är att ATTACKERA, och när vi minns vårt ursprung i vår vandring mot befrielse, förstår vi att vi hela tiden "tar på" allting, vi förankrar oss i fragmentariska kollektiva former som "ägodelar" -genom analys, och förstör oss själva -för detta är oss själva!

Skulle vilja säga att alla människor närmar sig detta "automatiskt" -det vore absurt att säga annat förstås. Detta manifesteras i ett specifikt mellanting mellan, polariseringen mellan den utvecklade lärda "filosofen" som vill förstå och förenas med "naturens lagar" och finner en studie i det kosmiska -och förstår att "Gud finns inte", i sin respekt, men allt för ytliga begrundande av den österländska mystiken/religionen. Denna människa är SVARET på "Guds mening med människan", vilken denna människa är för närvarande för att förstå på djupet, och hyllar istället de "lyckliga människorna", den stora glädjen i "familjen" det "fysiska", och söker ständigt att utveckla detta i en slags självgirighet, och söker att initiera massan i det "moderna" genom bakrunden och den adekvata faktan i t.ex. metafysisk, astrologi/astronomi, evolution och "hälsa" -och tror sig "se över allting", genom att säga "men Gud finns ju inte".

Och så den andra sidan av holismen: förståelsen av "Jesus"; Guds kärlek. Att alltså befinna sig mittimellan, se båda -man "är" båda, men inte infriad -eftersom man INTE VILL "släppa Gud".

Detta leder till en lidande-filosofi, vi försöker "komma på oss själva" -förstå vår bakrund och leva genom den, "hur Gud tänker" i vårt "onåbara-nåbara" -och detta ger vi bokstavligen helt vårt liv till att ta reda på.




För att återgå till där jag faktiskt inledde. Känslan av att "stoltheten tas en ifrån" -det är min egen händelse-upplevelse av mitt liv! "Det som ständigt hänt och ständigt händer". Menar det verkligen -jag skapar min förståelse från denna "sida", eftersom jag alternativt upplever denna egna förståelse som mitt inre ljus. Min avsaknad av bekräftelse är MYCKET DJUP, eftersom den ligger så mycket i inre känslor uttryckta i en samlad "mental" form av något "specfikt" och väldigt personligt, i opersonlighet och återreflektering.

Denna känsla kan skapa känslor av "olycklighet" (vilket är det jag faktiskt hela tiden känner, men är så van vid, byggt på det psykologiska minnet av att jag ser igenom mina föräldrar och bortsötts i en distans) -hos andra individer, när jag delat min egen egenförståelse (alltså inte "delat ut förståelse" -utan försökt förstå denna i sig själv) -och denna omvärld upplever då det jag upplever.

Jag menar att vi inte kan se det ytligt. Det finns mer att förstå. Eftersom jag så sällan "visar vem jag är" s.a.s -trots det enorma behovet av just detta, så är jag inte medveten om "att jag förändras", utan lever i en ständig "oförändring" i kombination med min inre källas djupa mänskliga önskingar -samtidigt som ett kreativt arbete med massa inre idéer som jag upplever "rinner mig ur händerna". Eftersom jag även har problem med att balansera min inre naturs behov av faktisk relatering till det känslomässigt estetiska (personlig kärlek till livet) -och det den kreativa viljan med mitt liv, vilka går "omlott" -i märkliga former, där jag oftas "borttrycker" den genuint kvinnliga sidan, och ser den i dess stora form som sanningsfrenesi -utanför mig själv, ointegrerad i ett sammanhang. Min fria vilja tenderar att polarisera syftet med känsloinspriationen och meningen i sig; som blir ett "inre problem" eller "överkänslighet" -att ständigt cykliskt [förändring] -återgå till "utan förändring". Detta är extremt stagnerat, som sagt.


Denna formlösa/vildvuxna matrix, kan bara aktivera nya former/uttryck, genom -förnyade perspektiv [min Plutoenergi i mitt första hus]. Inledningsvis ger detta i sig själv upplevelsen jag gått in på. Handlar om känslan av att "jag varit precis likadan" vilket jag omedvetet/automatiskt ständigt söker, för att förstå den MAKT jag påstår inte vilja ha eller besitta i destruktiva former eller "i sig själv". Känslan det ger, är hur jag ständigt behandlar mig själv, och det krävs involering med andra människor, i dialoger, osv, för att förstå det kyliga bemötandet. Detta är nödvändigt för att jag ska få TILLGÅNG till att transformera min själ (förnyade perspektiv) -och använda/aktivera mina stora resurer/förmåga till transformativ "upplysning" inom samhällssaker, genom avslöjandet av felaktigheter, girighet -genomskådandet genom helhets-objektivism. Hur? Jo, AV mig själv -varken riktad destruktivt inåt mig själv, eller andra, utan ärligt GIVANDE med rent, beslutsamt syfte. Jag projicerar dvs. min inre natur -som något som handlar om "sanning". För att jag ska kanalisera mina mentala resurser KONSTRUKTIVT, måste jag förstås först "lägga fram korten på bordet" och rannsaka dolda vanor och försvagade poänger.

(Har i långa perioder syssesatt mig med det slupmässigsamma existensresultatet av "objektivt genomskådande av mig själv/identitesbesatthet".)

Så ger jag mig själv något nu? Ja. Jag får en chans att förstå mitt överhängande vetande av hur jag egentligen -upplever att jag tvingas, att behandla andra människor i min närhet -som bygger på stora psykologiska hinder att nå ömsesidig förståelse/mål -vilket leder till ständiga sönderkrossanden av varandras värderingar. Jag är nästan hela tiden fast i min roll av att inte kunna "nå dem" någonstans, de "svarar" bara på mina avsikts-signaler i formen av: "sig själva så som de är". Ytterst formlöst/icke-konstruktivt. Dessutom drar jag ofta på mig människor med planlösa aggressiva sexuella intentioner, som "pockar" på mig. Detta är oftast mitt ständiga närvarotillstånd i STAGNATION. Jag har t.ex. väldigt bra långtids-detalj-minne; oförlöst makt i form av resurser i relations-sammanhang.

Jag söker verkligen att återgå till mina älda värderingar, jag har tappar respekten för mig själv i ett självhat, och det bygger på den akuta bristen på sann involvering i verkliga/sanna relationer till människor. Jag måste föra upp andra till samma nivå -för att kunna börja ha en dialog/diskussion, och inte uppgivna alt. aggressiva FRAGMENT av "misstankar", antaganden och egendomliga "utbyten".


Råd: Sök genom individualiteten.


Produkter av "snobbism" är inte vad jag vill uppnå. Endast avsiktligt då personer gång på gång missförstått min integritet, genom att klänga sig fast vid mitt själsliga och säga att "vi står varandra nära" (som om denna människa var den som utgjorde tilliten, -utan synlighet) när allt bara känns maktfullkomligt (det dessa människor attraheras av) -och framförallt då DUNKEL. Vilket då kör över min INDIVIDUALITET -som är meningen med realtionen -att jag ska få chans att genuint fördjupa den kreativt.

Jag har ibland träffat idioter som sedan gett mig min "psykopatstämpel" -som ett eget "personligt skämt", eftersom det handlar om att dem inte registrerade att jag "frånbörjan hela tiden förstod" -TROTS det ville de alltså: leka med mig. Jag har pendlat mellan meningslösa intensiva mentalt isolerade former, samt uppsluppenheten nämt ovan, där de inte sedan kunnat ha en "normal relation" till mig eftersom intimare fördjupning varit "opassande".



Jag svarar gärna på seriösa helt vanliga bedömningar om mitt agerande på forumet -om ni alltså upplever sig ha en intellektuell relation med mig, dvs. "en pågående dialog".