Reflektioner kring filmen Shortbus

[PopJimmy]

Låt mig sammanfatta det såhär: Anledningen att jag är här på forumet är för att jag känner mig isolerad. Jag känner att jag har svårt att få kontakt med andra människor, eftersom jag upplever att de inte är "ärliga mot sig själva" - vilket gör att hämmande "sociala kontrakt" skapas, och dessa hämningar vill jag förstöra.

Hur som helst, igår såg jag Filmen "Shortbus" tillsammans med min tjej. Filmen vi såg igår utspelar sig, kring en "sexklubb" som heter Shortbus. När jag ser filmen, så upplever jag att den till stor del handlar om en gemenskap, något jag själv aldrig känt att jag haft. En av huvudpersonerna är en sexualterapeft - som skulle kunna beskrivad som, "oärlig mot sig själv" - hon har nämligen aldrig fått en orgasm. Hon är själv sexrådgivare, men när hon kommer till klubben blir hon chokerad, eftersom alla totalt sexellt ohämmade.

Det som tilltalade mig själv av att se filmen, är att jag själv är hämmad. Jag själv anser mig vara en väldigt exprimentell person, på många sätt, t.ex. sexuellt och "religiöst", men samtidigt har jag aldrig tagit del av en större gemenskap, sexklubb ( som t.ex. dekadance eller slm ) eller en organiserad form av "religiöst utövande".

Samtidigt som jag själv ser mig som en väldigt fördomsfri människan så ersänner jag att jag själv har "hämningar", som ett konstanterande utan vidare antydningar.

Det som hände efter jag såg filmen, var att jag hamnade i en slags "frihetskänsla".

Det jag själv tilltalades av i filmen, var främst inte sexet, utan själva gemenskapen. För mig känner jag att jag får en slags bekräftelse att "en annan typ" av gemenskap är möjlig. Sen visst, det är en film, men jag håller fast vi att vara "idealistiskt" i denna fråga.



Hur som helst, efter vi sett filmen hamnade jag och min tjej i ett slags, (mycket svårt att hitta rått ord) "brist på kontakt". Problemet är: när jag ser på film så vill jag låta mig "absorberas" av den, medans hon kände - under filmens gång att hon "ville få kontakt med mig", dvs "relatera till mig". Man skulle kunna säga att vi har "två olika sätt att se på film", dvs att jag gärna vill gå in i perspektivet. Anledningen att jag ville "gå in i filmen", var att jag "köpte filmens kontrakt" - något jag annars brukar ha väldigt svårt med. När jag ser på film, så tenderar jag att vilja ta "skapares roll", dvs jag försöker förstå konstnärens världsbild som, så att säga, är premissen för att filmen, ö.h.t. "producerades". Denna "världsbild" sätter alltså "tonen" eller "kontraktet" för filmen. Och jag gillade denna regissörs kontrakt.



Hur som helst, poängen jag vill komma till, är att min tjej upplevde att vi "tappade kontakten", eftersom hon inte fick kontakt med mig då jag upplevde att det skulle "förstöra" min filmupplevelse, dvs, det upplevda "universe of discourse" som filmen försökte måla upp. Hon kände sig alltså, efter filmen, att hennes försök att relatera till mig, hade inneburit att hon "blivit bortvald", ungefär som att jag "inte förstod hennes behov av att relatera", men för mig var det ett medvetet val.

Det jag kände efter filmen, var att jag kände att mitt behov av en mer öppen gemenskap återigen blev bekräftat (jag känner alltså att jag i perioder, bittert, slutar tro på denna "idella samvaro"). Jag är alltså, i vissa former en "idealist", dvs, att jag tror på den "idella samvaron". Beskrivet på ett annat sätt, jag är en form av "hippie", dock har jag aldrig känt en hippie.


Hur som helst, efter jag konfronterat min tjej, genom att dela med mig av mina känslor kring att jag söker, men inte får, någon "idell samvaro" så hände något lustigt. Vi pratade om "kärlek", och för mig är det ganska uppenbart vad kärlek är. Kärlek är för mig, en ren form av "tillit". Jag har i perioder av mitt liv gått runt och upplevt att jag "älskar" alla människor, detta eftersom jag "förstår deras behov bättre än dem själva" - dvs som att "känna som mig", det skulle kunna beskrivas som ett "förmynderiet" eller en vilja till "konformism", jag älskar människor - för att jag upplever att JAG har förmåga att älska DEM samtmdigt som jag ser DERAS oförmåga att älska VARANDRA. Detta föder min konformism. Jag kan alltså inte acceptera att andra människor inte kommer överrens. Jag är rädd att missförstånd ska uppstå så att gruppen splittras. (Edit: Frågan är bara, till vilket pris?)

Det intressanta är detta: Jag pratar hela tiden om "tillit", och detta är något min tjej lyckats snabba upp. Det jag gör på filosofiforum, är att försöka hitta människor som "litar på mig", och litar på min idealism om att kärleken är möjlig - men det paradoxala är - och detta lyfte hon fram för mig, vilket innebar en smärre chock för mig (inte första gången jag inser det, men det är ändå slående) - att anledningen att jag pratar så mycket om tillit är att jag INTE litar på människor i praktiken. Alltså låt mig tydliggöra vad jag menar (jag är dock inte säker på att jag själv förstår mig själv nu), jag har ALLTID upplevt att jag litar på människor, i den "idella teorin", men vid få tillfällen så litar jag på människor i den "rena praktiken". Jag upplever att jag har en "unik känsla" att "snappa upp" hurvida människor är "ärliga mot sig själva", men på sätt och vis - har det aldrig varit så tydligt som igår - att detta - samtidigt bygger på att jag I PRAKTIKEN INTE litar på människor.

Och det är det mitt budskap för dagen är. Jag måste våga lita på vad ni säger och ta avstamp från det.


...

Suck.................

[Åkes granne]

Du lägger svaret i det ABSTRAKTA; -men ger dig själv UPPLEVELSEN av din förståelse i den JORDISKA sinnesupplevelsen; och därför förstår du inte vad frihet är; och söker budskapet.

[Åkes granne]

Du behöver ställa dig LÄNGRE BORT; och återgå till hur saker verkligen är -utan att bara tro på behovet; utan fråga dig varför du gör det. Tänk tanken, och TRYCK NER DIG SJÄLV; men den och återgå till en KLARARE uppfattning och tid och rum; en frihetskänsla -där allting ligger serverat.

Du behöver: "förstå".