Hejsan!
Vi kollar hur de påtvingade privatiseringarna i liberal anda skulle komma att skapa den största fattigdomen som mänskligheten dittills hade fått uppleva. Vi skall kolla in den europeiska, och i synnerhet den brittiska penetreringen av Indien och Kina. Det var en påtvingad kapitalism som till slut skulle innebära det största folkmordet någonsin under den mänskliga historien! Och allt i privatiserandets och den fria marknadens namn!
Vi börjar i det artonde seklet och rör oss framåt vår egen tid!
Asiens nederlag
Paul Bairoch påstår att 1700-talets skillnader i välstånd mellan de stora civilisationerna i världen inte var så stora. Faktisk var det troligtvis så att den genomsnittliga levnadsstandarden i Europa var lägre än i resten av världen. Världens största tillverkningsdistrikt ännu på 1790-talet var faktiskt Yangtzi-deltat och Bengalen. Guangdong Guanxi i södra Kina liksom Madraskusten i sydöstra Indien kom inte långt efter. Enbart Indien producerade en fjärdedel av världens manufakturer och även om dess ”förkapitalistiska produktivitet i jordbruket antagligen var lägre än den japansk-kinesiska nivån översteg dess kommersiella kapital Kinas.”
Historikern Prasannan Parthasarathi har visat finns det en hel del som pekar på att den sydindiske arbetaren hade en högre inkomst än hans brittiska motsvarigheter under 1700-talet, och att indiern dessutom hade en större ekonomisk trygghet i livet.
Även andra källor pekar mot att levnadsstandarden i delar av Indien faktiskt överträffade den europeiska ännu under 1700-talet.
”Eftersom jordens produktivitet var högre i Sydindien hade vävare och andra hantverkare ett bättre näringsintag än genomsnittliga européer. Viktigare var att andelen arbetslösa tenderade att vara lägre, eftersom de anställda hade bättre anställningsskydd och utövade en större ekonomisk makt. Men till och med lågkastliga jordbruksarbetare i Madras hade en högre realinkomst än engelska jordbruksarbetare. Omkring 1900 beräknade Romesh Chunder Dutt däremot att den genomsnittlige inkomsten för ett brittiskt hushåll var 21 gånger högre än för ett indiskt.”
Nya undersökningar av kinesiska historiker ifrågasätter också de traditionella uppfattningarna om komparativ ekonomisk tillväxt. Philip Huang hänvisar till Li Bozhongs banbrytande arbete och noterar att den allmänna ekonomiska utvecklingen i Yangtzi-deltat under sent 1700-talet – tidigt 1800-tal, då Qingdynastin styrde Kina, överträffade den i det tidigmoderna England. På samma sätt har Bin Wong betonat att de förhållanden som gynnade och hängde samman med den europeiska proto-industialiseringen – dvs expansionen av säsongshantverk, minskande storlek på gårdarna i jordbruket och goda system för marknadsföring – till och med kan ha varit mer utbredda i Kina och Indien än i Europa. Den grundläggande funktionella läskunnigheten var mer spridd än i västerlandet vid den tiden och det gällde också kvinnor på alla sociala nivåer, påpekar F. W. Mote, historiker från USA.
År 1700 hade Europa 23,3 procent av världens bruttoproduktion, Kina hade 23,1 och Indien 22,6 procent.
År 1820 hade Europa 26,6, Kina 32,4 och Indien 15,7 procent.
År 1890 hade Europa 40,3, Kina 13,2 procent.
År 1952 hade Europa 29,7, Kina 5,2 och Indien 3,8 procent av världens bruttoproduktion.
(Källa: Angus Maddison: "Chinese Economic Performance in the long run", Paris, sid.40)
Historikern Kenneth Pomeranz påpekar att det finns belägg för att vanliga kineser hade en högre levnadsstandard än 1700-talets européer:
”Kinesernas medellivslängd (och således deras näringsintag) låg ungefär på samma nivå som i England (alltså ovanför nivån i det kontinentala Europa) till och med slutet av 1700-talet. (Kinesernas fruktsamhet var faktiskt lägre än européernas mellan 1550 och 1850 men ändå växte befolkningen där snabbare. Vidare blir mina beräkningar av ”icke nödvändig” konsumtion förvånansvärt höga. Sockerkonsumtionen hamnar mellan 2 och 2,5 kilo per capita år 1750 – och i vissa regioner mycket högre – jämfört med bara 1 kilo per capita i Europa. Kina omkring 1750 verkar ha producerat 3 till 4 kilo tyg per capita. Det rikaste området, Yangtzi-deltat (med en befolkning på 31 miljoner människor), producerade antagligen mellan 6 och 7,5 kilo per capita. Storbritannien producerade så sent som 1800 6,5 kilo bomulls-, linne- och ylletyg sammanlagt per invånare och produktionen på kontinenten var antagligen lägre än Kinas.”
Pomeranz påpekar att kineserna i nedre Yangzi dessutom producerade en väldig kvantitet siden samtidigt. Historikern Maddison visar även att den kinesiska bruttonationalproduktionen i absoluta tal växte snabbare än Europas under hela 1700-talet, vilket ledde till en dramatisk ökning av Kinas andel av världens inkomster kring 1820.
Ännu år 1850 genererade Kina och Indien 65 procent av världens bruttonationalprodukt. Därefter minskade den snabbt, år 1900 var den nere i 38 procent och 1960 låg den på cirka 22 procent.
Fram till 1831 köpte Storbritannien mer ”nankeen” (tyg tillverkat i Nanking och andra platser längs nedre Yangzi-området) varje år än det sålde brittisk-tillverkat tyg till Kina, påpekar Albert Feuerwerker. Storbritannien exporterade 51 miljoner yards bomull till Asien 1831, 995 miljoner år 1871, 1413 miljoner år 1871 och 2000 miljoner år 1887.
År 1750 fanns i Europa 23,1 procent av världens manufakturproduktion.
Storbritanniens andel var då 1,9 procent
76,8 procent av manufakturproduktionen fanns i tropikerna samma år.
Kina stod för 32,8 procent av samma produktion, och Indien för 24,5 procent.
År 1800 stod Europa för 28 procent av denna produktion, vara Storbritannien stod för 4,3 procent. Kina stod för 33,3 procent och Indiens andel hade minskat till 19,7 procent.
År 1860 stod Europa för 53,6 procent, Storbritannien 19,9 procent, Tropikerna för 39,2 procent, Kina för 19,7 procent och Indien var nere i 8,6 procent.
År 1900 stod Europa för 63 procent, Storbritannien 18,5 procent, Tropikerna 13,4 procent, Kina för 6,2 procent och Indien stod för 1,7 procent av världens manufakturproduktion.
(Källa: R. Tomlinson: ”Economics; The Periphery” Ur Andrew Porter (red): The Oxford History of the British Empire: The Nineteenth Century, Oxford 1990. Tabell 3.8.)
Europa och Storbritannien hade helt enkelt tagit över från tropikerna, Kina och Indien. Man kan fråga sig hur? Länge var svaret från västerlandet att det var traditioner och malthusiansk demografi som var orsaken till denna ordning till Europas fördel. Men det var knappast så att exempelvis Kina stagnerade, det var snarare tvärtom. Frågan är istället varför inte Kina och Indien kunde anpassa sin hantverksmanufaktur till 1800-talets nya förutsättningar för produktion och konkurrens.
Svaret är våld. Ett extremt våld från främst britternas sida. Indiens och Kinas vävstolar besegrades inte i första hand av konkurrensen på marknaden, de förstördes med våld genom krig, invasion, opium och ett system med envägstullar påtvingade på uppmaning av Lancashires kapitalister.
Redan år 1850 hade en påtvingad opiumimport från Indien, som helt styrdes av britterna, fört ut 11 procent av Kinas penningtillgångar och 13 procent av dess silverreserv ut ur landet.
Även om det fanns en del inre hinder mot en utveckling mot ekonomisk tillväxt i Asien, Afrika och Latinamerika går det inte att komma ifrån att från 1780/1800 och framåt möttes varje allvarligt försök att ett icke-västerländskt samhälle att starta snabb utveckling eller att självt reglera sina handelsvillkor av både militära och ekonomiska reaktioner från London eller någon annan imperialistisk huvudstad. Japan är det enda exemplet på motsatsen, men så var detta land redan långt gånget i ekonomisk utveckling när Perry tvingade öriket att öppna några städer för handel med väst.
Samtidigt blev Bengalen inkörsporten till Indien. Det innebar att brittiska regeringen snart blev involverad i styret och vem som hade slutordet, Ostindiska kompaniets aktieägare eller regeringen visade sig år 1784, då Board of Control skapades. Det var ett regeringsorgan med uppdrag att granska kompaniets politik i Indien. Det var ännu inte någon utstakad och planerad expansionspolitik britterna strävade efter, ännu var det bara rena vinster till så liten insats som möjligt som hägrade. Någon missionsiver eller annan progressiv drivkraft fanns inte med britternas Indienpolitik – endast den rena vinsten var drivkraften för dessa företagare. Med tiden skulle dock även byggandet av ett imperium verka som en drivkraft – något som successivt kom under 1800-talets lopp.
Vad vi ser är alltså att kapitalismen aldrig kan uppstå i andra miljöer än där extremt våld används. Men det var inte det enda problemet, kapitalismen införde även et nytt slag av ägande, det helt privatiserade. Detta skulle snart leda till ändlös fattigdom i Indien och snart även i Kina.
MVH
bigj
Privatiseringarna som krävde en halv miljard offer...
Moderator: Moderatorgruppen
Privatiseringarna som krävde en halv miljard offer...
Att verka för det goda...
Vatten är bra att ha...
Hejsan!
Problemet med vattentillförseln, ett alltid aktuellt ämne i varmare länder sedan årtusenden tillbaks.
Under 1800-talets slutskede drabbades stora delar av världen av omfattande torkperioder. Åren 1877-1879 drabbades Egypten, Indien, Östasien och Brasilien av svår torka. Orsaken var att monsunerna uteblev dessa år. Det förde med sig att massor av människor dukade under av svält och följdsjukdomar som malaria, kolera, dysenteri, smittkoppor och böldpest. Samma sak hände åter åren 1889-1891 i Ryssland, Brasilien, Sudan, Etiopien, Indien, Kina, Korea och delar av Sydostasien. Bortsett från Ryssland och Norra Kina var det åter monsunerna som uteblev. Åren 1898-1902 var det dags igen, ungefär samma områden, plus Sahel och södra Afrika drabbades åter av denna förödande torka. Förvisso var dessa väderomslag inga helt ovanliga företeelser, de hade förekommit även tidigare. Enligt en historiker fick mellan 32 och 62 miljoner människor fick sätta livet till mot slutet av 1800-talet – bara i Kina, Indien och Brasilien – som en följd av kolonialismen och torrperioderna.
Detta var samtidigt som imperialister från Europa, USA och Japan roffade åt sig kolonier på övriga världens bekostnad. Redan under denna tid fanns det en del människor som insåg att den koloniala roffarmentaliteten faktiskt bidrog till dessa höga dödstal i de drabbade områdena. Naturforskaren Alfred Russel Wallace, insåg detta. Han ansåg att hungersnöden i Indien och Kina liksom fattigdomen i storstädernas slum var ”århundradets mest fruktansvärda misslyckanden”. Vilket han skrev i sin bok från 1898, en bok som samtidigt var ett bokslut över den viktorianska eran.
Det var ingen tillfällighet att när Europas dödstal gick ned, så gick tredje världens dödstal upp. Det berodde på att de s.k. ”svältländerna” i söder och öster drabbades exakt då den imperialistiska eran nådde sin höjdpunkt – 1870-1914. Världsekonomin fanns kring London dessa år. Miljontals människor dog, inte utanför ”det moderna världssystemet” utan just när processen med att tvångsvis inkorporera dem i dess ekonomiska och politiska strukturer pågick. De dog under den liberala kapitalismens guldålder, många av dem mördades i praktiken av att man på ett fundamentalistiskt sätt tillämpade Smiths, Benthams och Mills heliga principer.
Adam Smith, med den fruktansvärda hungersnöden i Bengalen år 1770 i färskt minne, skrev följande i ”The Welth of nations” några år senare att - ”hungersnöd aldrig har uppkommit av något annat skäl än genom våld från en regering som med olämpliga medel försöker mildra knapphetens besvärligheter.”
Smith anklagade alltså de statliga myndigheterna att försöka reglera priset på spannmål under hungersnöd. Det är bättre att låta bli att hjälpa de nödställda var Smith´s budskap. Idag är detta helt ställt utom allt tvivel - sådana råd till regeringar bara förvärrar hungersnöden och svårigheterna för människorna. Mildrar man inte dessa problem med nödhjälp, då blir resultatet indirekta massmord orsakade av den liberala politiken. Smith pläderade i praktiken för massmord när han yttrade dessa ord.
Karl Polanyi, socialantropolog, skrev om denna problematik i sin bok ”The Great Transformation”, från 1944:
”Den verkliga källan till hungersnöd under de senaste femtio åren har varit den fria marknaden för spannmål i kombination med lokal brist på inkomster. Missväxt var givetvis en av orsakerna men transport av spannmål på järnväg gjorde det möjligt att skicka nödhjälp till hotade områden. Problemet var bara att människor inte kunde köpa säden när priserna sköt i höjden, vilket en fri men ofullständigt organiserad marknad med nödvändighet blev reaktionen på en brist. Tidigare hade små lokala lager upprätthållits för att motverka missväxt, men de hade nu lagts ner eller sugits upp av den stora marknaden......Under monopolisterna hade situationen kunnat hållas i styr något så när med hjälp av den arkaiska strukturen på landsbygden som också omfattade gratis utdelning av säd, men under den fria och likställda handeln dukade miljontals indier under.”
Polanyi insåg att den nya marknaden som infördes av européerna var skadlig för indier och andra folk.
”Det infödda samhällets katastrof är en direkt följd av den snabba och våldsamma nedbrytning av offrets grundläggande institutioner (huruvida våld kommer till användning i denna process eller inte förefaller inte helt relevant, ansåg Polyani). Dessa institutioner bryts ner av själva det faktum att marknadsekonomin påtvingas ett helt annorlunda organiserat samhälle. Arbete och mark görs om till varor vilket än en gång bara är en förkortning av likvideringen för varje kulturell institution i ett organiskt samhälle.....de indiska massorna under senare hälften av artonhundratalet dog inte av svält på grund av att de exploaterades av Lancashire. De gick under i stort antal på grund av att det indiska bysamhället hade förstörts.”
Men det var ett tvång som låg bakom denna förändring av samhället, det var användandet av våld från britternas sida som gav dem styrkan att tvinga indierna till underkastelse. Det var detta våld som innebar att marknaden som sådan infördes i det indiska bysamhället, en marknad som var kapitalistisk till sin natur. Kapitalackumulationen har alltid använt våldet som ett vapen i sin process mot att underkuva andra folk och regioner – direkt eller indirekt.
Torkan
Torka kan ses som två processer, dels den meteorologiska torkan i form av uteblivna regn och uttrokade floder och sjöar. Dels i form av mänskliga aktiviteter som förvärrar de naturliga svängningarna.
Uteblivna regn, eller liten regnmängd över ett år behöver inte innebära torka, men väl uteblivna regn under en sammanhållen tidsperiod. Liksom regn under fel månader kan ge skördeskador i ett uppodlat område. En utebliven monsun kan de flesta regioner klara, men inte två i rad. Då krävs hjälp från andra, icke drabbade områden. Förr i tiden klarades detta av på ett förhållandevis effektivt sätt. I de forna aristokratiska samhällena fanns det vattenreservoarer liksom sädeslager som kunde användas för att möta torka och besvärligare perioder. När även dessa lager var tömda, och torkan fortsatte, då blossade upproren snabbt upp eller så kollapsade samhällena med avfolkning som följd.
Den hydrologiska torkan inträffade när både naturliga vattendrag och sjöar tokade ut, liksom konstgjorda reservoarer, brunnar och kanaler förstördes eller slutade underhållas. Då tog lagren av maganiserad säd snart också slut. Det innebär faktiskt att den lokala vattentillgången faktiskt var oberoende av det lokala klimatet. Hydrologisk torka har alltid en social historia. Konstbevattningssystem är beroende av samhälleliga investeringar och arbetskraft, men även naturlig vattentillgång kan drastiskt påverkas av mänsklig verksamhet som leder till att skogar försvinner och jorden eroderar. En av de mesta avgörande faktorerna bakom de mest förödande torrperioderna under 1800-talets försämring av jorden var vanvård av traditionella bevattningssystem, avveckling av gemensamma arbetsinsatser och/eller oförmåga från statens sida att investera i vattenmagasin.
Svälten
Under 1860-talet började både brittiska ämbetsmän och indiska nationalister i Indien förstå att hungersnöden som tycktes öka hela tiden inte egentligen var en ren brist på mat utan ett antal komplicerade ekonomiska kriser som orsakades av de följder för marknaden som torka och missväxt fick. Svältkommissionerna började påpeka att tillgången på mat faktiskt var tillräcklig under svälten 1898-1902, men att det snarare var så att de fattiga inga medel hade att skaffa sig denna mat. Hungersnöden berodde mer på höga priser än på livsmedelsbrist. Kinesiska undersökningar under samma tid visade att hungersnöden berodde på marknadsstörningar och de lokala spannmålsförvaltarnas korruption och försämringen av infrastrukturen för transporterna.
Nobelpristagaren i ekonomi, (det är egentligen Svenska Riksbankens pris), Amartya Sen och hans medförfattare Meghnad Desai har utvecklat en teori där hungersnöden snarare är en brist, eller kris i ”utbytesrätter” (alltså en kontroll över livsmedel), vilket inte behöver ha något att göra med avkastningen av jordbruket. Svält är därmed en egenskap hos människor som inte har tillräckligt att äta – deras tillgångar kan inte bytas mot kalorier som behövs för att överleva. Deras rättigheter förändras till deras nackdel. Svält är ett förhållande mellan ojämnt utrustade grupper som kan utlösas av krig, depression eller rent av ”utveckling” – eller klimatförhållanden. Ofta är det en kombination av alla fyra företeelserna.
Enligt andra historiker, Mike Davis och Amarita Rangasami, så har alltid stora svältkatastrofer varit uttryck för klasskamp om omfördelning – en process där fördelar tillfaller en sektion av samhället medan förlusterna strömmar till andra sektioner.
En omformning som även kan ses på global nivå, Europa och Nordamerika berikas medan andra delar av världen, Indien, Kina, Sydostasien, Afrika tvingas ta förlusterna.
Det går inte att skilja mellan svält och epidemiska sjukdomar vad gäller dödlighet under svältepidemier. De hänger för nära samman med varandra. Detsamma gäller immunförsvar och annat hos människor som utsätts för stress i fråga om mat och jakten på maten. Allt och alla drabbas.
Vi bör hela tiden hålla i minnet att de forna sädesförråden och andra förråd, liksom det kollektiva underhållet av dammar och vattenreservoarer kunde hantera dessa torrperioder. De var en del av det traditionella jordbruket och det traditionella samhället som förstördes av britterna när deras marknadsekonomi och kapitalism och privata äganderätt drabbade den indiska landsbygden. Det var därför så många människor inte klarade sig. De var offer för en liberal politik som tilläts fungera utan kontroll – och då gick det som det gick.
MVH
bigj
Problemet med vattentillförseln, ett alltid aktuellt ämne i varmare länder sedan årtusenden tillbaks.
Under 1800-talets slutskede drabbades stora delar av världen av omfattande torkperioder. Åren 1877-1879 drabbades Egypten, Indien, Östasien och Brasilien av svår torka. Orsaken var att monsunerna uteblev dessa år. Det förde med sig att massor av människor dukade under av svält och följdsjukdomar som malaria, kolera, dysenteri, smittkoppor och böldpest. Samma sak hände åter åren 1889-1891 i Ryssland, Brasilien, Sudan, Etiopien, Indien, Kina, Korea och delar av Sydostasien. Bortsett från Ryssland och Norra Kina var det åter monsunerna som uteblev. Åren 1898-1902 var det dags igen, ungefär samma områden, plus Sahel och södra Afrika drabbades åter av denna förödande torka. Förvisso var dessa väderomslag inga helt ovanliga företeelser, de hade förekommit även tidigare. Enligt en historiker fick mellan 32 och 62 miljoner människor fick sätta livet till mot slutet av 1800-talet – bara i Kina, Indien och Brasilien – som en följd av kolonialismen och torrperioderna.
Detta var samtidigt som imperialister från Europa, USA och Japan roffade åt sig kolonier på övriga världens bekostnad. Redan under denna tid fanns det en del människor som insåg att den koloniala roffarmentaliteten faktiskt bidrog till dessa höga dödstal i de drabbade områdena. Naturforskaren Alfred Russel Wallace, insåg detta. Han ansåg att hungersnöden i Indien och Kina liksom fattigdomen i storstädernas slum var ”århundradets mest fruktansvärda misslyckanden”. Vilket han skrev i sin bok från 1898, en bok som samtidigt var ett bokslut över den viktorianska eran.
Det var ingen tillfällighet att när Europas dödstal gick ned, så gick tredje världens dödstal upp. Det berodde på att de s.k. ”svältländerna” i söder och öster drabbades exakt då den imperialistiska eran nådde sin höjdpunkt – 1870-1914. Världsekonomin fanns kring London dessa år. Miljontals människor dog, inte utanför ”det moderna världssystemet” utan just när processen med att tvångsvis inkorporera dem i dess ekonomiska och politiska strukturer pågick. De dog under den liberala kapitalismens guldålder, många av dem mördades i praktiken av att man på ett fundamentalistiskt sätt tillämpade Smiths, Benthams och Mills heliga principer.
Adam Smith, med den fruktansvärda hungersnöden i Bengalen år 1770 i färskt minne, skrev följande i ”The Welth of nations” några år senare att - ”hungersnöd aldrig har uppkommit av något annat skäl än genom våld från en regering som med olämpliga medel försöker mildra knapphetens besvärligheter.”
Smith anklagade alltså de statliga myndigheterna att försöka reglera priset på spannmål under hungersnöd. Det är bättre att låta bli att hjälpa de nödställda var Smith´s budskap. Idag är detta helt ställt utom allt tvivel - sådana råd till regeringar bara förvärrar hungersnöden och svårigheterna för människorna. Mildrar man inte dessa problem med nödhjälp, då blir resultatet indirekta massmord orsakade av den liberala politiken. Smith pläderade i praktiken för massmord när han yttrade dessa ord.
Karl Polanyi, socialantropolog, skrev om denna problematik i sin bok ”The Great Transformation”, från 1944:
”Den verkliga källan till hungersnöd under de senaste femtio åren har varit den fria marknaden för spannmål i kombination med lokal brist på inkomster. Missväxt var givetvis en av orsakerna men transport av spannmål på järnväg gjorde det möjligt att skicka nödhjälp till hotade områden. Problemet var bara att människor inte kunde köpa säden när priserna sköt i höjden, vilket en fri men ofullständigt organiserad marknad med nödvändighet blev reaktionen på en brist. Tidigare hade små lokala lager upprätthållits för att motverka missväxt, men de hade nu lagts ner eller sugits upp av den stora marknaden......Under monopolisterna hade situationen kunnat hållas i styr något så när med hjälp av den arkaiska strukturen på landsbygden som också omfattade gratis utdelning av säd, men under den fria och likställda handeln dukade miljontals indier under.”
Polanyi insåg att den nya marknaden som infördes av européerna var skadlig för indier och andra folk.
”Det infödda samhällets katastrof är en direkt följd av den snabba och våldsamma nedbrytning av offrets grundläggande institutioner (huruvida våld kommer till användning i denna process eller inte förefaller inte helt relevant, ansåg Polyani). Dessa institutioner bryts ner av själva det faktum att marknadsekonomin påtvingas ett helt annorlunda organiserat samhälle. Arbete och mark görs om till varor vilket än en gång bara är en förkortning av likvideringen för varje kulturell institution i ett organiskt samhälle.....de indiska massorna under senare hälften av artonhundratalet dog inte av svält på grund av att de exploaterades av Lancashire. De gick under i stort antal på grund av att det indiska bysamhället hade förstörts.”
Men det var ett tvång som låg bakom denna förändring av samhället, det var användandet av våld från britternas sida som gav dem styrkan att tvinga indierna till underkastelse. Det var detta våld som innebar att marknaden som sådan infördes i det indiska bysamhället, en marknad som var kapitalistisk till sin natur. Kapitalackumulationen har alltid använt våldet som ett vapen i sin process mot att underkuva andra folk och regioner – direkt eller indirekt.
Torkan
Torka kan ses som två processer, dels den meteorologiska torkan i form av uteblivna regn och uttrokade floder och sjöar. Dels i form av mänskliga aktiviteter som förvärrar de naturliga svängningarna.
Uteblivna regn, eller liten regnmängd över ett år behöver inte innebära torka, men väl uteblivna regn under en sammanhållen tidsperiod. Liksom regn under fel månader kan ge skördeskador i ett uppodlat område. En utebliven monsun kan de flesta regioner klara, men inte två i rad. Då krävs hjälp från andra, icke drabbade områden. Förr i tiden klarades detta av på ett förhållandevis effektivt sätt. I de forna aristokratiska samhällena fanns det vattenreservoarer liksom sädeslager som kunde användas för att möta torka och besvärligare perioder. När även dessa lager var tömda, och torkan fortsatte, då blossade upproren snabbt upp eller så kollapsade samhällena med avfolkning som följd.
Den hydrologiska torkan inträffade när både naturliga vattendrag och sjöar tokade ut, liksom konstgjorda reservoarer, brunnar och kanaler förstördes eller slutade underhållas. Då tog lagren av maganiserad säd snart också slut. Det innebär faktiskt att den lokala vattentillgången faktiskt var oberoende av det lokala klimatet. Hydrologisk torka har alltid en social historia. Konstbevattningssystem är beroende av samhälleliga investeringar och arbetskraft, men även naturlig vattentillgång kan drastiskt påverkas av mänsklig verksamhet som leder till att skogar försvinner och jorden eroderar. En av de mesta avgörande faktorerna bakom de mest förödande torrperioderna under 1800-talets försämring av jorden var vanvård av traditionella bevattningssystem, avveckling av gemensamma arbetsinsatser och/eller oförmåga från statens sida att investera i vattenmagasin.
Svälten
Under 1860-talet började både brittiska ämbetsmän och indiska nationalister i Indien förstå att hungersnöden som tycktes öka hela tiden inte egentligen var en ren brist på mat utan ett antal komplicerade ekonomiska kriser som orsakades av de följder för marknaden som torka och missväxt fick. Svältkommissionerna började påpeka att tillgången på mat faktiskt var tillräcklig under svälten 1898-1902, men att det snarare var så att de fattiga inga medel hade att skaffa sig denna mat. Hungersnöden berodde mer på höga priser än på livsmedelsbrist. Kinesiska undersökningar under samma tid visade att hungersnöden berodde på marknadsstörningar och de lokala spannmålsförvaltarnas korruption och försämringen av infrastrukturen för transporterna.
Nobelpristagaren i ekonomi, (det är egentligen Svenska Riksbankens pris), Amartya Sen och hans medförfattare Meghnad Desai har utvecklat en teori där hungersnöden snarare är en brist, eller kris i ”utbytesrätter” (alltså en kontroll över livsmedel), vilket inte behöver ha något att göra med avkastningen av jordbruket. Svält är därmed en egenskap hos människor som inte har tillräckligt att äta – deras tillgångar kan inte bytas mot kalorier som behövs för att överleva. Deras rättigheter förändras till deras nackdel. Svält är ett förhållande mellan ojämnt utrustade grupper som kan utlösas av krig, depression eller rent av ”utveckling” – eller klimatförhållanden. Ofta är det en kombination av alla fyra företeelserna.
Enligt andra historiker, Mike Davis och Amarita Rangasami, så har alltid stora svältkatastrofer varit uttryck för klasskamp om omfördelning – en process där fördelar tillfaller en sektion av samhället medan förlusterna strömmar till andra sektioner.
En omformning som även kan ses på global nivå, Europa och Nordamerika berikas medan andra delar av världen, Indien, Kina, Sydostasien, Afrika tvingas ta förlusterna.
Det går inte att skilja mellan svält och epidemiska sjukdomar vad gäller dödlighet under svältepidemier. De hänger för nära samman med varandra. Detsamma gäller immunförsvar och annat hos människor som utsätts för stress i fråga om mat och jakten på maten. Allt och alla drabbas.
Vi bör hela tiden hålla i minnet att de forna sädesförråden och andra förråd, liksom det kollektiva underhållet av dammar och vattenreservoarer kunde hantera dessa torrperioder. De var en del av det traditionella jordbruket och det traditionella samhället som förstördes av britterna när deras marknadsekonomi och kapitalism och privata äganderätt drabbade den indiska landsbygden. Det var därför så många människor inte klarade sig. De var offer för en liberal politik som tilläts fungera utan kontroll – och då gick det som det gick.
MVH
bigj
Att verka för det goda...
Indien...
Hejsan!
Den påtvingade jordbruksekonomin i Indien
Indien var lika viktig för britterna på andra områden, exempelvis inom jordbruket. Dess ofta aristokratiska ägare räddades av att de hade av staten garanterad ränta på järnvägsobligationer och indiska statsobligationer. De som betalade var Indiens fattiga miljoner. De indiska bönderna tvingades producera för utländska konsumtion på bekostnad av sin egen livsmedelsförsörjning. Denna exportökning från Indien påbörjades av James Wilson, Economists grundare och medlem av Council of India under det första året av direktstyre 1859. När Suezkanalen öppnades 1869 minskade transportkostnaderna drastiskt från och till Indien. Förutom opiumodlingen i Bengalen ersatte nya monokulturer för export av indigo, bomull, vete och ris miljoner acres med livsmedelsodling för husbehov. En del av denna produktion var avsedd att garantera låga spannmålspriser i metropolen efter det engelska jordbrukets sammanbrott på 1870-talet.
Mellan 1875 och 1900, en period när några av de värsta hungersnödena i Indiens historia inträffade, ökade den årliga spannmålsexporten från 3 miljoner till 10 miljoner ton. Det var lika mycket som näringsbehovet för 25 miljoner människor. Mer än 25 miljoner människor svalt också ihjäl i Indien under dessa 25 år. År 1900 stod Indien för nästan en femtedel av Storbritanniens vetekonsumtion och gav även Londons spannmålshandlare möjligheter att spekulera i spannmål under bristperioder på kontinenten.
Det indiska jordbruket var dock ännu viktigare för britterna eftersom det i Indien odlades opium som såldes i Kanton och senare övriga Kina. Under 1880-1890-talen finansierades subkontinentens ständiga obalans i handel och betalningar gentemot Storbritannien med handelsöverskottet i opium, ris och bomullsgarn gentemot resten av Asien. Englands systematiska exploatering av Indien var till betydande del beroende av Indiens kommersiella exploatering av Kina. Denna triangelhandel mellan Indien, Kina och Storbritannien hade en strategisk ekonomisk betydelse i det victorianska världssystemet och betydde oerhört mycket mer än andra, mycket större handelsflöden. Trots att Kina bara genererade futtiga 1,3 procent av den totala volymen i världshandeln under slutet av 1800-talet var den ytterst värdefullt för brittiska imperiet som hade monopol på 80 procent av Kinas utrikeshandel på 1860-talet och 60 procent år 1899. Dessutom kapade brittiska företag som kontrollerade två tredjedelar av den kinesiska kustsjöfarten åt sig en avsevärd del av landets inrikeshandel.
Demografiska beräkningar
Som vi har sett förde britterna ett minst sagt våldsamt regemente i Indien under 1800-talet. Alla militäraktionerna belastade Indiens befolkningar på två avgörande sätt, båda negativa. För det första innebar alla de militära företag mot olika folk som britterna satte i verket, att en enorm förstörelse åstadkoms i de drabbade områdena. Svält och undernäring, sjukdomar och epidemier grasserade i krigsföretagens spår. En utveckling som drev dessa folk mot en tilltagande misär och hopplöshet - och innebar naturligtvis att dödstalen sköt i höjden. För det andra innebar dessa militära företag att statsbudgeten belastades år efter år. Vilket i sista hand drabbade dem som var tvingade att betala kalasen. Nämligen de allt hårdare ansatta bönderna och arbetarna som genom svältlöner måste arbeta ihop det deras herrar krävde av dem. Skatter och andra avgifter sköt i höjden under 1800-talet, liksom dödstalen när stressen och osäkerheten parad med undernäring och epidemier drabbade de fattiga allra hårdast. Det är i stort sett klarlagt att det till stor del var britternas politik som drev ned Indien till ren fattigdomsnivå under 1800-talets sista årtionden. Även om man lagt grunden för utsugningen redan under 1700-talet, som vi sett i det första kapitlet. Visserligen hjälpte de indiska furstarna, ockrarna och rika köpmännen också till, men de var själva i britternas händer. Framöver skulle de orättvisor som engelsmännen tvingade igenom på landsbygden också sätta sina spår i dödstalen, även om de direkta drivande krafterna från mitten av 1800-talet alltmer blev nyblivna jordägande indier, bl.a. zamindarerna. De visste hur man kunde utnyttja de numer fler och fler jordlösa bönder som tenderade att öka i antal allt eftersom fattigdomen bredde ut sig. Samtidigt som de själva tvingades erlägga avgifter till britterna.
Efter år 1880 började utvecklingen mot att de fattiga, för att försörja sig på ålderdomen, skaffade sig allt fler barn. Samt för att motverka den ökande barnadödligheten som undan för undan steg under 1800-talet. Därmed ökade även födelsetalen. Ett födelsetal som visserligen hjälptes upp av brittiska insatser inom hälsovården, det skall också sägas - även om denna företeelse skulle visa sig ha en mer omfattande verkan först under 1900-talet.
Dödstalen för världen i stort utvecklades på så vis att de efter cirka 1920-1930 tenderade att minska i tredje världen. En bidragande orsak var naturligtvis det förbättrade hälsoläget, och att de styrande tvingades ta mer hänsyn till sina underlydande befolkningar. För år 1937 ser siffrorna ut på följande sätt. Det bör än en gång påpekas att det är frågan om uppskattade tal så fort vi lämnar Västeuropa och Nordamerika. Därtill bör läsaren vara införstådd med att det reella dödstalet kan vara betydligt högre. Statistiken missade förmodligen en stor del av de avlidna p.g.a. att man inte riktigt hade möjligheter att räkna alla de fattiga och avsides boende människor som dagligen avled främst i Asien, Afrika och Latinamerika. En god regel är att åtminstone räkna upp siffrorna för dessa delar av världen med närmare 10 promille.
För Indiens vidkommande har vi siffror från 1880-talet och framåt. Dessa bör naturligtvis tas med en nypa salt eftersom de troligen är ganska osäkra. Det som för vår del är intressant är huruvida trenden för dessa siffror är stigande eller sjunkande. För Indiens del har vi följande intressanta siffror som täcker den period vi undersöker. De är framtagna ur dels ett material från FN:s föregångare under mellankrigstiden, Nationernas Förbund (NF).
Indiens dödstal år i promille:
1880 1887 1905-1909
20,98 28,35 35,4
Dödstalen för tiden efter, åren 1911-1920 var enligt både samtida registrering och historiker ännu högre, åren 1916-1920 faktiskt hela 38,2 promille. Fyra historiker; Davis, Ghosh, Das Gupta och Visaria anger faktiskt dödstalen för åren 1871-1881 pendlande mellan 39,9-40,7 promille, åren 1881-1891 40-41,8 promille, åren 1891-1901 38-50 promille, åren 1901-1911 41-43,7 promille, åren 1911-1920 42-49,8 promille och slutligen åren 1921-1930 33-37,9 promille.
Faktiskt pendlade dödstalen åren 1871-1931 mellan 38 och 50 promille. Det är anmärkningsvärt höga siffror. Liksom siffrorna angående spädbarnsdödligheten i Indien perioden 1871-1901, där historikern Das Gupta anger en dödlighet som steg från 278 till 292 under dessa 30 år. Den officiella statistiken visar på en spädbarnsdödlighet för åren 1911-1915 kring 204,2 promille och perioden 1915-1920 en spädbarnsdödlighet kring 218,8 promille.
Sålunda stiger dödstalen från 1880 till 1909. Faktiskt stiger dödstalen under dessa 29 år med nästan 15 promille. Omräknat på en befolkning som i början av perioden var cirka 200 miljoner för brittiska Indien och närmare 260 miljoner för Storindien, sedan omkring 287 miljoner år 1891 och över 300 miljoner vid periodens slut blir detta en enorm ökning av antalet döda. En ökning per år på i medeltal 1 till 7,37 promille under 7 år visar följande antal döda under dessa år: 260 000 fler döda år 2, dubbelt så många år 3, alltså 520 000, år 4 780.000, år 5 1 040 000, år 6 1 300 000 och år 7 1 560 000. Sammanlagt blir det över 5 miljoner fler döda än sju år tidigare. I praktiken är de ännu fler om man tar med folkökningen - närmare 6 miljoner avlidna.
Åren mellan 1887 och 1900 ökade Indiens befolkning till omkring 290 miljoner. Ett ökat dödstal som under dessa år låg kring 10 promille sedan 1880 - under 13 år räknat på 290 miljoner ger det ett dödstal på 29 miljoner. Med ett dödstal på 15 promille under de sista 9 åren, räknat på en befolkning av 300 miljoner människor, ger ett dödstal kring 27 miljoner. Sammantaget går det faktiskt att utläsa att det under dessa 29 år mellan 1880 och 1909 dog omkring 62 miljoner fler människor än om dödstalet hade legat kvar på 1880 års nivå.
Det skall samtidigt sägas att det ”normala” dödstalet för Indien här antas vara det som existerade i periodens början - omkring 21 promille per år. Ett dödstal liggande kring 20 promille är av många historiker angivet som normalt för förindustriella samhällen. I städerna låg det däremot kring 30 promille eller mer per år. Något som åtminstone verkar stämma för Europas del.
MVH
bigj
Den påtvingade jordbruksekonomin i Indien
Indien var lika viktig för britterna på andra områden, exempelvis inom jordbruket. Dess ofta aristokratiska ägare räddades av att de hade av staten garanterad ränta på järnvägsobligationer och indiska statsobligationer. De som betalade var Indiens fattiga miljoner. De indiska bönderna tvingades producera för utländska konsumtion på bekostnad av sin egen livsmedelsförsörjning. Denna exportökning från Indien påbörjades av James Wilson, Economists grundare och medlem av Council of India under det första året av direktstyre 1859. När Suezkanalen öppnades 1869 minskade transportkostnaderna drastiskt från och till Indien. Förutom opiumodlingen i Bengalen ersatte nya monokulturer för export av indigo, bomull, vete och ris miljoner acres med livsmedelsodling för husbehov. En del av denna produktion var avsedd att garantera låga spannmålspriser i metropolen efter det engelska jordbrukets sammanbrott på 1870-talet.
Mellan 1875 och 1900, en period när några av de värsta hungersnödena i Indiens historia inträffade, ökade den årliga spannmålsexporten från 3 miljoner till 10 miljoner ton. Det var lika mycket som näringsbehovet för 25 miljoner människor. Mer än 25 miljoner människor svalt också ihjäl i Indien under dessa 25 år. År 1900 stod Indien för nästan en femtedel av Storbritanniens vetekonsumtion och gav även Londons spannmålshandlare möjligheter att spekulera i spannmål under bristperioder på kontinenten.
Det indiska jordbruket var dock ännu viktigare för britterna eftersom det i Indien odlades opium som såldes i Kanton och senare övriga Kina. Under 1880-1890-talen finansierades subkontinentens ständiga obalans i handel och betalningar gentemot Storbritannien med handelsöverskottet i opium, ris och bomullsgarn gentemot resten av Asien. Englands systematiska exploatering av Indien var till betydande del beroende av Indiens kommersiella exploatering av Kina. Denna triangelhandel mellan Indien, Kina och Storbritannien hade en strategisk ekonomisk betydelse i det victorianska världssystemet och betydde oerhört mycket mer än andra, mycket större handelsflöden. Trots att Kina bara genererade futtiga 1,3 procent av den totala volymen i världshandeln under slutet av 1800-talet var den ytterst värdefullt för brittiska imperiet som hade monopol på 80 procent av Kinas utrikeshandel på 1860-talet och 60 procent år 1899. Dessutom kapade brittiska företag som kontrollerade två tredjedelar av den kinesiska kustsjöfarten åt sig en avsevärd del av landets inrikeshandel.
Demografiska beräkningar
Som vi har sett förde britterna ett minst sagt våldsamt regemente i Indien under 1800-talet. Alla militäraktionerna belastade Indiens befolkningar på två avgörande sätt, båda negativa. För det första innebar alla de militära företag mot olika folk som britterna satte i verket, att en enorm förstörelse åstadkoms i de drabbade områdena. Svält och undernäring, sjukdomar och epidemier grasserade i krigsföretagens spår. En utveckling som drev dessa folk mot en tilltagande misär och hopplöshet - och innebar naturligtvis att dödstalen sköt i höjden. För det andra innebar dessa militära företag att statsbudgeten belastades år efter år. Vilket i sista hand drabbade dem som var tvingade att betala kalasen. Nämligen de allt hårdare ansatta bönderna och arbetarna som genom svältlöner måste arbeta ihop det deras herrar krävde av dem. Skatter och andra avgifter sköt i höjden under 1800-talet, liksom dödstalen när stressen och osäkerheten parad med undernäring och epidemier drabbade de fattiga allra hårdast. Det är i stort sett klarlagt att det till stor del var britternas politik som drev ned Indien till ren fattigdomsnivå under 1800-talets sista årtionden. Även om man lagt grunden för utsugningen redan under 1700-talet, som vi sett i det första kapitlet. Visserligen hjälpte de indiska furstarna, ockrarna och rika köpmännen också till, men de var själva i britternas händer. Framöver skulle de orättvisor som engelsmännen tvingade igenom på landsbygden också sätta sina spår i dödstalen, även om de direkta drivande krafterna från mitten av 1800-talet alltmer blev nyblivna jordägande indier, bl.a. zamindarerna. De visste hur man kunde utnyttja de numer fler och fler jordlösa bönder som tenderade att öka i antal allt eftersom fattigdomen bredde ut sig. Samtidigt som de själva tvingades erlägga avgifter till britterna.
Efter år 1880 började utvecklingen mot att de fattiga, för att försörja sig på ålderdomen, skaffade sig allt fler barn. Samt för att motverka den ökande barnadödligheten som undan för undan steg under 1800-talet. Därmed ökade även födelsetalen. Ett födelsetal som visserligen hjälptes upp av brittiska insatser inom hälsovården, det skall också sägas - även om denna företeelse skulle visa sig ha en mer omfattande verkan först under 1900-talet.
Dödstalen för världen i stort utvecklades på så vis att de efter cirka 1920-1930 tenderade att minska i tredje världen. En bidragande orsak var naturligtvis det förbättrade hälsoläget, och att de styrande tvingades ta mer hänsyn till sina underlydande befolkningar. För år 1937 ser siffrorna ut på följande sätt. Det bör än en gång påpekas att det är frågan om uppskattade tal så fort vi lämnar Västeuropa och Nordamerika. Därtill bör läsaren vara införstådd med att det reella dödstalet kan vara betydligt högre. Statistiken missade förmodligen en stor del av de avlidna p.g.a. att man inte riktigt hade möjligheter att räkna alla de fattiga och avsides boende människor som dagligen avled främst i Asien, Afrika och Latinamerika. En god regel är att åtminstone räkna upp siffrorna för dessa delar av världen med närmare 10 promille.
För Indiens vidkommande har vi siffror från 1880-talet och framåt. Dessa bör naturligtvis tas med en nypa salt eftersom de troligen är ganska osäkra. Det som för vår del är intressant är huruvida trenden för dessa siffror är stigande eller sjunkande. För Indiens del har vi följande intressanta siffror som täcker den period vi undersöker. De är framtagna ur dels ett material från FN:s föregångare under mellankrigstiden, Nationernas Förbund (NF).
Indiens dödstal år i promille:
1880 1887 1905-1909
20,98 28,35 35,4
Dödstalen för tiden efter, åren 1911-1920 var enligt både samtida registrering och historiker ännu högre, åren 1916-1920 faktiskt hela 38,2 promille. Fyra historiker; Davis, Ghosh, Das Gupta och Visaria anger faktiskt dödstalen för åren 1871-1881 pendlande mellan 39,9-40,7 promille, åren 1881-1891 40-41,8 promille, åren 1891-1901 38-50 promille, åren 1901-1911 41-43,7 promille, åren 1911-1920 42-49,8 promille och slutligen åren 1921-1930 33-37,9 promille.
Faktiskt pendlade dödstalen åren 1871-1931 mellan 38 och 50 promille. Det är anmärkningsvärt höga siffror. Liksom siffrorna angående spädbarnsdödligheten i Indien perioden 1871-1901, där historikern Das Gupta anger en dödlighet som steg från 278 till 292 under dessa 30 år. Den officiella statistiken visar på en spädbarnsdödlighet för åren 1911-1915 kring 204,2 promille och perioden 1915-1920 en spädbarnsdödlighet kring 218,8 promille.
Sålunda stiger dödstalen från 1880 till 1909. Faktiskt stiger dödstalen under dessa 29 år med nästan 15 promille. Omräknat på en befolkning som i början av perioden var cirka 200 miljoner för brittiska Indien och närmare 260 miljoner för Storindien, sedan omkring 287 miljoner år 1891 och över 300 miljoner vid periodens slut blir detta en enorm ökning av antalet döda. En ökning per år på i medeltal 1 till 7,37 promille under 7 år visar följande antal döda under dessa år: 260 000 fler döda år 2, dubbelt så många år 3, alltså 520 000, år 4 780.000, år 5 1 040 000, år 6 1 300 000 och år 7 1 560 000. Sammanlagt blir det över 5 miljoner fler döda än sju år tidigare. I praktiken är de ännu fler om man tar med folkökningen - närmare 6 miljoner avlidna.
Åren mellan 1887 och 1900 ökade Indiens befolkning till omkring 290 miljoner. Ett ökat dödstal som under dessa år låg kring 10 promille sedan 1880 - under 13 år räknat på 290 miljoner ger det ett dödstal på 29 miljoner. Med ett dödstal på 15 promille under de sista 9 åren, räknat på en befolkning av 300 miljoner människor, ger ett dödstal kring 27 miljoner. Sammantaget går det faktiskt att utläsa att det under dessa 29 år mellan 1880 och 1909 dog omkring 62 miljoner fler människor än om dödstalet hade legat kvar på 1880 års nivå.
Det skall samtidigt sägas att det ”normala” dödstalet för Indien här antas vara det som existerade i periodens början - omkring 21 promille per år. Ett dödstal liggande kring 20 promille är av många historiker angivet som normalt för förindustriella samhällen. I städerna låg det däremot kring 30 promille eller mer per år. Något som åtminstone verkar stämma för Europas del.
MVH
bigj
Att verka för det goda...
Vibbar och annat...
Hejsan!
Mot höga dödstal och total misär – europeisk kolonialism i verksamhet
Hur det förhöll sig i hela Asien vet vi inte riktigt, däremot finns det en hel del som tyder på att människor i exempelvis Indien, Kina och andra, mindre materiella kulturer, faktiskt verkade ha haft en högre levnadsstandard än flertalet européer ännu i början av 1700-talet. Dödstal högre än 20-22 promille per år för landsbygden och 30 promille för städerna är tecken på att samhället lever under stress - vanligen orsakad av samhälleliga förhållanden såsom politik, ekonomi och sociala relationer. Vad de ovan framförda siffrorna med all tydlighet ändå visar är att dödstalet förmodligen sköt i höjden när den brittiska penetreringen av Indien kom igång på allvar omkring 1880. Något som i hög grad underlättades av förbättrade kommunikationer såsom järnvägar, kanaler, telegraf och postväsende. Samt på britternas helt överlägsna vapen och militära kraft. Något som siffrorna med ganska stor tydlighet ändå visar är att folkökningen under perioden 1868 till 1911 faktiskt inte är så iögonenfallande kraftig. Detta trots kraftigt ökade födelsetal i de flesta av de undersökta områdena. Den låga tillväxten i befolkningstalet tyder på att massor av människor, främst småbarn och gamla, dukade under tack vare de ändrade ekonomiska, sociala och politiska förhållandena som britterna påtvingade sina indiska provinser under 1800-talet. Siffrorna angående dödstalen för hela Indien, som år 1880 låg kring 21 promille per år, och ökade till nästan 35½ promille år 1909 visar otvetydigt att dödstalen ökade under denna tidsrymd.
Ett exempel från Delhi för år 1833 pekar dock på dödstal som trots allt är högre än 20-25 promille. Visserligen låg dödstalen alltid högre för städer än för landsbygden - det visar inte minst statistik från Europa och Sverige där talen ännu i början av 1800-talet pendlade mellan 25 och 50 promille. Dödstalen för Delhi detta år var 35,4 promille. Vilket innebar att stadens befolkning faktiskt minskade, åtminstone det året. Dock bör understrykas att stadens befolkning samtidigt fylldes på med fattiga från landsbygden. Liksom det finns en del, om än osäkra, beräkningar som pekar på att dödstalen redan under 1800-talets första halva låg kring 35 promille.
Under tiden hemsöktes Indien allt oftare av svältkatastrofer. Källorna pekar på att det förekom svältkatastrofer under hela perioden 1770-1858, sedan åter åren 1860-1881 och slutligen 1896-1901. Alltså under 80 av seklets hundra år. De krävde otaliga miljoner döda människor. Ingen vet hur många men det är frågan om gigantiska tal, det är helt klart. Historikern D. Kumar har försökt beräkna dödstalen för de hungerkatastrofer som drabbade Indien under den brittiska tiden. Bengalen utsattes för en hungersnöd år 1770 p.g.a. att sommarregnen nästan uteblev detta år. En katastrof som även förvärrades av smittkoppsepidemier vilka sammanlagt krävde 10 miljoner liv. Många andra svältperioder inträffade men några siffror på antalet offer har inte sammanställts. Nordvästra Indien drabbades åren 1837-1838 av en hungerskatastrof som beräknas ha krävt 800.000 liv. Punjab och Rajahstan drabbades åren 1860-1861 av svältkatastrofer som sammanlagt krävde 2 miljoner liv. För Orissa, Bihar, Madras, Hyderabad, Ganjam och Mysore var det åter dags för en ny katastrof 1866-1867 där uppskattningsvis 960.000 personer avled av svält. Nordvästprovinserna, Gujarat, Rajahstan och delar av Deccan drabbades av svält 1868-1870 när 90 procent av djuren dog vilket skapade massflykt från olika områden söderut. Omkring 415.000 avled av svält och strapatser. Åren 1876-1878 drabbades Madras, Bombay, Mysore och Hyderabad av en katastrof som sammanlagt krävde 4,3 miljoner liv. Nordvästprovinserna och Kashmir drabbades 1877-1878 av en liknande svältkatastrof som krävde 1,25 miljoner liv. 1888-1889 drabbades Ganjam och Orissa av en svältkatastrof som krävde cirka 150.000 liv. Åren 1896-1897 drabbades hela norra Indien av en katastrof där kolera, smittkoppor, malaria och svält orsakade att mortaliteten i vissa områden ökade med upp till 22 promille utöver den ”normala” nivån. Sammanlagt kostade detta omkring 5,15 miljoner människor livet. I Bombay orsakade både kolera och svält död för omkring 265.000 människor åren 1905-1906. Utöver dessa uppräknade förekom långt fler katastrofer, men från dem har man inga säkra siffror, men de var troligen minst lika omfattande som de ovan uppräknade.
Det brittiska styret i Indien krävde otvivelaktigt offer - miljontals offer. Även om de naturligtvis hade god hjälp av inhemska härskare och skrupelfria mellanhänder var det dock britterna som tvingade fram förändringarna i Indien. Naturligtvis bör vi komma ihåg att det under dessa år förekom en omfattande emigration från Indien till andra brittiska kolonier i Asien, exempelvis Mauritius, Singapore, Malaya, Nordborneo och Afrika. Hur många det rörde sig om är oklart men det var frågan om åtskilliga miljoner utvandrare under perioden 1850-1909. Faktiskt tidsmässigt sammanfallande med den europeiska emigrationen till Amerika, Afrika och Australien. Även om dessa människor så att säga försvann från både Indien och statistiken förklarar de inte de förhöjda dödstalen. Dödstal som, det måste än en gång poängteras, inte är heltäckande. Det kan vara frågan om ännu högre dödstal, som således gör siffrorna än högre - och ännu mer skrämmande. Det var en politik som inte bara drog ned endast jordbrukare i fattigdom, det fick återverkningar på skilda delar av det indiska samhället. Också städernas och byarnas hantverkare, småföretagare och liknande grupper drabbades. Allt för många tvingades syssla med jordbruk eller livsmedelsproduktion p.g.a. fattigdom - några andra sysslor fanns inte. Något som Amartya Sens analys av fattigdomens orsaker visar oftast leder till att spridningen av arbetsmöjligheter därmed begränsas. Därmed ”låses” samhället vid en dominerande syssla - som vid påfrestningar oavbrutet leder till svältkatastrofer. Det gjorde det i Indien under 1800-talet, och det gjorde det i exempelvis Sahel på 1970-talet.
Sammanfattningsvis kan denna analys sägas stödja tanken på att det brittiska styret faktiskt skapade för tidig död hos indierna i en omfattning som redan under deras första hundra år från 1760-talet till 1860-talet gott och väl kan ha krävt uppåt 100 miljoner själar. Varje kriterium eller faktor som ovan analyserats visar att det brittiska systemet i Indien orsakade extrem fattigdom och ändlöst lidande för småfolket i denna del av världen. De sista åttio åren av brittiskt styre kan mycket väl ha krävt ytterligare 100 miljoner offer. Bara under åren 1880-1909 verkar ju siffrorna peka mot drygt 60 miljoner dödsoffer. Alltså kan det brittiska styret och utplundringen av Indien ha kostat uppemot 200 miljoner människoliv under 175 år av ockupation. Det skulle i så fall vara bland de värsta strukturella folkmorden i historien.
Det förekom ingen ökning av per capitainkomsten i Indien mellan 1757 och 1947. Under 1800-talets andra halva sjönk tvärtom inkomsten med omkring 50 procent. Produktionen stagnerade inte överallt, men den upphävdes överallt av de regressiva krafterna. Rekordskördar av exportgrödor gick hand i hand med minskande produktivitet i jordbruket och försämrad livsmedelsförsörjning. I stora delar av det bomullsodlande södra Deccan hade avkastningen av födoämnesväxter vid slutet av det brittiska väldet sjunkit till mellan två tredjedelar och hälften av den genomsnittliga nivån 1870. Mellan 1872 och 1921 sjönk medellivslängden för vanliga indier med 20 procent, en försämring av människors hälsa som troligen saknar motstycke i subkontinentens långa historia av krig och invasioner.
MVH
bigj
Mot höga dödstal och total misär – europeisk kolonialism i verksamhet
Hur det förhöll sig i hela Asien vet vi inte riktigt, däremot finns det en hel del som tyder på att människor i exempelvis Indien, Kina och andra, mindre materiella kulturer, faktiskt verkade ha haft en högre levnadsstandard än flertalet européer ännu i början av 1700-talet. Dödstal högre än 20-22 promille per år för landsbygden och 30 promille för städerna är tecken på att samhället lever under stress - vanligen orsakad av samhälleliga förhållanden såsom politik, ekonomi och sociala relationer. Vad de ovan framförda siffrorna med all tydlighet ändå visar är att dödstalet förmodligen sköt i höjden när den brittiska penetreringen av Indien kom igång på allvar omkring 1880. Något som i hög grad underlättades av förbättrade kommunikationer såsom järnvägar, kanaler, telegraf och postväsende. Samt på britternas helt överlägsna vapen och militära kraft. Något som siffrorna med ganska stor tydlighet ändå visar är att folkökningen under perioden 1868 till 1911 faktiskt inte är så iögonenfallande kraftig. Detta trots kraftigt ökade födelsetal i de flesta av de undersökta områdena. Den låga tillväxten i befolkningstalet tyder på att massor av människor, främst småbarn och gamla, dukade under tack vare de ändrade ekonomiska, sociala och politiska förhållandena som britterna påtvingade sina indiska provinser under 1800-talet. Siffrorna angående dödstalen för hela Indien, som år 1880 låg kring 21 promille per år, och ökade till nästan 35½ promille år 1909 visar otvetydigt att dödstalen ökade under denna tidsrymd.
Ett exempel från Delhi för år 1833 pekar dock på dödstal som trots allt är högre än 20-25 promille. Visserligen låg dödstalen alltid högre för städer än för landsbygden - det visar inte minst statistik från Europa och Sverige där talen ännu i början av 1800-talet pendlade mellan 25 och 50 promille. Dödstalen för Delhi detta år var 35,4 promille. Vilket innebar att stadens befolkning faktiskt minskade, åtminstone det året. Dock bör understrykas att stadens befolkning samtidigt fylldes på med fattiga från landsbygden. Liksom det finns en del, om än osäkra, beräkningar som pekar på att dödstalen redan under 1800-talets första halva låg kring 35 promille.
Under tiden hemsöktes Indien allt oftare av svältkatastrofer. Källorna pekar på att det förekom svältkatastrofer under hela perioden 1770-1858, sedan åter åren 1860-1881 och slutligen 1896-1901. Alltså under 80 av seklets hundra år. De krävde otaliga miljoner döda människor. Ingen vet hur många men det är frågan om gigantiska tal, det är helt klart. Historikern D. Kumar har försökt beräkna dödstalen för de hungerkatastrofer som drabbade Indien under den brittiska tiden. Bengalen utsattes för en hungersnöd år 1770 p.g.a. att sommarregnen nästan uteblev detta år. En katastrof som även förvärrades av smittkoppsepidemier vilka sammanlagt krävde 10 miljoner liv. Många andra svältperioder inträffade men några siffror på antalet offer har inte sammanställts. Nordvästra Indien drabbades åren 1837-1838 av en hungerskatastrof som beräknas ha krävt 800.000 liv. Punjab och Rajahstan drabbades åren 1860-1861 av svältkatastrofer som sammanlagt krävde 2 miljoner liv. För Orissa, Bihar, Madras, Hyderabad, Ganjam och Mysore var det åter dags för en ny katastrof 1866-1867 där uppskattningsvis 960.000 personer avled av svält. Nordvästprovinserna, Gujarat, Rajahstan och delar av Deccan drabbades av svält 1868-1870 när 90 procent av djuren dog vilket skapade massflykt från olika områden söderut. Omkring 415.000 avled av svält och strapatser. Åren 1876-1878 drabbades Madras, Bombay, Mysore och Hyderabad av en katastrof som sammanlagt krävde 4,3 miljoner liv. Nordvästprovinserna och Kashmir drabbades 1877-1878 av en liknande svältkatastrof som krävde 1,25 miljoner liv. 1888-1889 drabbades Ganjam och Orissa av en svältkatastrof som krävde cirka 150.000 liv. Åren 1896-1897 drabbades hela norra Indien av en katastrof där kolera, smittkoppor, malaria och svält orsakade att mortaliteten i vissa områden ökade med upp till 22 promille utöver den ”normala” nivån. Sammanlagt kostade detta omkring 5,15 miljoner människor livet. I Bombay orsakade både kolera och svält död för omkring 265.000 människor åren 1905-1906. Utöver dessa uppräknade förekom långt fler katastrofer, men från dem har man inga säkra siffror, men de var troligen minst lika omfattande som de ovan uppräknade.
Det brittiska styret i Indien krävde otvivelaktigt offer - miljontals offer. Även om de naturligtvis hade god hjälp av inhemska härskare och skrupelfria mellanhänder var det dock britterna som tvingade fram förändringarna i Indien. Naturligtvis bör vi komma ihåg att det under dessa år förekom en omfattande emigration från Indien till andra brittiska kolonier i Asien, exempelvis Mauritius, Singapore, Malaya, Nordborneo och Afrika. Hur många det rörde sig om är oklart men det var frågan om åtskilliga miljoner utvandrare under perioden 1850-1909. Faktiskt tidsmässigt sammanfallande med den europeiska emigrationen till Amerika, Afrika och Australien. Även om dessa människor så att säga försvann från både Indien och statistiken förklarar de inte de förhöjda dödstalen. Dödstal som, det måste än en gång poängteras, inte är heltäckande. Det kan vara frågan om ännu högre dödstal, som således gör siffrorna än högre - och ännu mer skrämmande. Det var en politik som inte bara drog ned endast jordbrukare i fattigdom, det fick återverkningar på skilda delar av det indiska samhället. Också städernas och byarnas hantverkare, småföretagare och liknande grupper drabbades. Allt för många tvingades syssla med jordbruk eller livsmedelsproduktion p.g.a. fattigdom - några andra sysslor fanns inte. Något som Amartya Sens analys av fattigdomens orsaker visar oftast leder till att spridningen av arbetsmöjligheter därmed begränsas. Därmed ”låses” samhället vid en dominerande syssla - som vid påfrestningar oavbrutet leder till svältkatastrofer. Det gjorde det i Indien under 1800-talet, och det gjorde det i exempelvis Sahel på 1970-talet.
Sammanfattningsvis kan denna analys sägas stödja tanken på att det brittiska styret faktiskt skapade för tidig död hos indierna i en omfattning som redan under deras första hundra år från 1760-talet till 1860-talet gott och väl kan ha krävt uppåt 100 miljoner själar. Varje kriterium eller faktor som ovan analyserats visar att det brittiska systemet i Indien orsakade extrem fattigdom och ändlöst lidande för småfolket i denna del av världen. De sista åttio åren av brittiskt styre kan mycket väl ha krävt ytterligare 100 miljoner offer. Bara under åren 1880-1909 verkar ju siffrorna peka mot drygt 60 miljoner dödsoffer. Alltså kan det brittiska styret och utplundringen av Indien ha kostat uppemot 200 miljoner människoliv under 175 år av ockupation. Det skulle i så fall vara bland de värsta strukturella folkmorden i historien.
Det förekom ingen ökning av per capitainkomsten i Indien mellan 1757 och 1947. Under 1800-talets andra halva sjönk tvärtom inkomsten med omkring 50 procent. Produktionen stagnerade inte överallt, men den upphävdes överallt av de regressiva krafterna. Rekordskördar av exportgrödor gick hand i hand med minskande produktivitet i jordbruket och försämrad livsmedelsförsörjning. I stora delar av det bomullsodlande södra Deccan hade avkastningen av födoämnesväxter vid slutet av det brittiska väldet sjunkit till mellan två tredjedelar och hälften av den genomsnittliga nivån 1870. Mellan 1872 och 1921 sjönk medellivslängden för vanliga indier med 20 procent, en försämring av människors hälsa som troligen saknar motstycke i subkontinentens långa historia av krig och invasioner.
MVH
bigj
Att verka för det goda...
Mera Indien...
Hejsan!
Blev det bättre efter självständigheten? Indiens utveckling efter 1947...
Redan under 1960-talet var intresset för investeringar i Indien stort bland företag i USA, Storbritannien och de dåvarande EEC-staterna. Dessa stater har även bistått de indiska privata företagens ställning i landet, eftersom deras syfte är att främja den privata företagsamheten – och inte den statliga industrin. Detta är ett villkor för samarbete med staterna i väst, och i amerikanska deklarationer sägs det rakt ut att syftet med samverkan är att stödja det privata näringslivet i Indien för att motarbeta kommunismen. Redan under 1960-talet var 90 procent av industrin i privata händer i Indien. I den statliga sektorn fanns främst viss tung industri, liksom industri som hanterar infrastrukturen i landet. Här fanns stålverk, oljeindustri, gruvor, kraftverk, kärnkraft, flyg och andra kommunikationer, teleindustri etc. I denna tunga industrisektor fanns även privata inslag. I den privata sektorn fanns nästan samtliga kreditinstitut, även om det också fanns statliga banker. Livförsäkringsverksamheten var statlig, men övrig försäkringsverksamhet var i privata händer.
Under 1960-talet konkurrerade inte den statliga företagsverksamheten med den privata, snarare tvärtom, staten har koncentrerat sig på sektorer där det privata kapitalet inte var intresserat att delta. I praktiken gynnades den privata verksamheten av de statliga företagen, något som Federation of Indian Chambers of Commerce and Industry (FICCI), påpekade år 1968. Statliga företag har medvetet hållit nere priserna, vilket även gynnat de privata företagen genom att deras utgifter också hållits nere och att deras vinster därigenom ökat.
Den privata industrin och de ledande inom jordbruket hade intima relationer med utländskt kapital, vilket ledde till att det privata näringslivets makt hela tiden ökade under 1960-talets andra halva – inte mins efter Kongresspartiets valförlust år 1967. Detta innebar att stora finansiella bidrag kom från det privata näringslivet och hamnade dels hos Kongresspartiet, men även hos enskilda politiker som man ansåg gynnade det privata näringslivets intressen.
Den indiska konsumtionsindustrin dominerades av det privata näringslivet redan år 1965 enligt en undersökning gjord av statistikern Mahalanobis, några år senare. Mahalanobis kommission kom även fram till att den indiska privatindustrin dominerades av två stora finansfamiljer, Tata och Birla. Dessa företagskoncerner samarbetade på en rad områden, inte minst hade man monopolistiska överenskommelser mellan sina företag, t.ex. prisöverenskommelser, marknadsfördelning, samarbete sinsemellan för att diskriminera konkurrenter, bojkotta konkurrenter osv. De manipulerade med licenser och korrumperade statstjänstemän när de behövde hjälp från departementen. De lade under sig pressen och lämnade ekonomiska bidrag till politiska partier som de ansåg sig ha nytta av. De båda företagskoncernerna hade garanterats stora vinster när de erhöll licenser och monopol på en rad produkter av regeringarna, vilka i teorin skulle stödja de indiska femårsplanerna. I verkligheten innebar de bara att de båda koncernerna gjorde stora vinster åt sig själva, medan deras bidrag till Indiens utveckling snarast var negativ.
Även importlicenserna är eftertraktade, eftersom de som begagnar dem, tar del i de vinster som genereras av att importpriserna är höga i Indien. Mellanskillnaden tar de som innehar importlicenserna. Indiska priser låg mellan 30 och 500 procent över världsmarknadspriset, vilket ledde till omfattande förmögenheter för ett litet fåtal, men försämrade villkor för de breda massorna. Systemet var avsett att styra i socialistisk riktning, men ledde i stället helt fel.
MVH
bigj
Blev det bättre efter självständigheten? Indiens utveckling efter 1947...
Redan under 1960-talet var intresset för investeringar i Indien stort bland företag i USA, Storbritannien och de dåvarande EEC-staterna. Dessa stater har även bistått de indiska privata företagens ställning i landet, eftersom deras syfte är att främja den privata företagsamheten – och inte den statliga industrin. Detta är ett villkor för samarbete med staterna i väst, och i amerikanska deklarationer sägs det rakt ut att syftet med samverkan är att stödja det privata näringslivet i Indien för att motarbeta kommunismen. Redan under 1960-talet var 90 procent av industrin i privata händer i Indien. I den statliga sektorn fanns främst viss tung industri, liksom industri som hanterar infrastrukturen i landet. Här fanns stålverk, oljeindustri, gruvor, kraftverk, kärnkraft, flyg och andra kommunikationer, teleindustri etc. I denna tunga industrisektor fanns även privata inslag. I den privata sektorn fanns nästan samtliga kreditinstitut, även om det också fanns statliga banker. Livförsäkringsverksamheten var statlig, men övrig försäkringsverksamhet var i privata händer.
Under 1960-talet konkurrerade inte den statliga företagsverksamheten med den privata, snarare tvärtom, staten har koncentrerat sig på sektorer där det privata kapitalet inte var intresserat att delta. I praktiken gynnades den privata verksamheten av de statliga företagen, något som Federation of Indian Chambers of Commerce and Industry (FICCI), påpekade år 1968. Statliga företag har medvetet hållit nere priserna, vilket även gynnat de privata företagen genom att deras utgifter också hållits nere och att deras vinster därigenom ökat.
Den privata industrin och de ledande inom jordbruket hade intima relationer med utländskt kapital, vilket ledde till att det privata näringslivets makt hela tiden ökade under 1960-talets andra halva – inte mins efter Kongresspartiets valförlust år 1967. Detta innebar att stora finansiella bidrag kom från det privata näringslivet och hamnade dels hos Kongresspartiet, men även hos enskilda politiker som man ansåg gynnade det privata näringslivets intressen.
Den indiska konsumtionsindustrin dominerades av det privata näringslivet redan år 1965 enligt en undersökning gjord av statistikern Mahalanobis, några år senare. Mahalanobis kommission kom även fram till att den indiska privatindustrin dominerades av två stora finansfamiljer, Tata och Birla. Dessa företagskoncerner samarbetade på en rad områden, inte minst hade man monopolistiska överenskommelser mellan sina företag, t.ex. prisöverenskommelser, marknadsfördelning, samarbete sinsemellan för att diskriminera konkurrenter, bojkotta konkurrenter osv. De manipulerade med licenser och korrumperade statstjänstemän när de behövde hjälp från departementen. De lade under sig pressen och lämnade ekonomiska bidrag till politiska partier som de ansåg sig ha nytta av. De båda företagskoncernerna hade garanterats stora vinster när de erhöll licenser och monopol på en rad produkter av regeringarna, vilka i teorin skulle stödja de indiska femårsplanerna. I verkligheten innebar de bara att de båda koncernerna gjorde stora vinster åt sig själva, medan deras bidrag till Indiens utveckling snarast var negativ.
Även importlicenserna är eftertraktade, eftersom de som begagnar dem, tar del i de vinster som genereras av att importpriserna är höga i Indien. Mellanskillnaden tar de som innehar importlicenserna. Indiska priser låg mellan 30 och 500 procent över världsmarknadspriset, vilket ledde till omfattande förmögenheter för ett litet fåtal, men försämrade villkor för de breda massorna. Systemet var avsett att styra i socialistisk riktning, men ledde i stället helt fel.
MVH
bigj
Att verka för det goda...
Den fria marknaden bör begränsas
Den fria marknaden,där pengarna kommer före människans välmående är totalt förkastligt,staten bör gå in och kontrollera vissa företag och deras skum rask affärer,titta bara på vilka är det som gör det möjligt att sodlater i framförallt tredje världen får tillgång till skjutvapen som skapar större fördelse än om de icke haft "modern" krigs teknologi. Svaret på frågan är ju att vapenhandlare säljer vapen som med stor sannolikhet kommer att användas till att döda människor,i många fall oskyldiga som kvinnor och barn. Om vi tittar på narkotika handeln är det ett resultat av att personer utnyttjar människor i svår situation att handla och bruka droger som fördärvar många människors liv ,nu är ju inte vapen handel i så stor utsträckning tillåten? Och narkotika handel är ju i stort sett förbjuden i alla fall i norden. Men de är pengar,girighet ,rå kapitalism som är den utlösande faktorn bakom att potentiella mördare och andra vålds verkare får tag i vapen,att människor med problem får tagit droger,naturligtvis har de ett eget ansvar ,en egen vilja,men kapitalismen ,den råa ,extrema formen, gör det möjligt att det "fungerar"
Den fria marknaden bör begränsas
Den fria marknaden,där pengarna kommer före människans välmående är totalt förkastligt,staten bör gå in och kontrollera vissa företag och deras skum rask affärer,titta bara på vilka är det som gör det möjligt att sodlater i framförallt tredje världen får tillgång till skjutvapen som skapar större fördelse än om de icke haft "modern" krigs teknologi. Svaret på frågan är ju att vapenhandlare säljer vapen som med stor sannolikhet kommer att användas till att döda människor,i många fall oskyldiga som kvinnor och barn. Om vi tittar på narkotika handeln är det ett resultat av att personer utnyttjar människor i svår situation att handla och bruka droger som fördärvar många människors liv ,nu är ju inte vapen handel i så stor utsträckning tillåten? Och narkotika handel är ju i stort sett förbjuden i alla fall i norden. Men de är pengar,girighet ,rå kapitalism som är den utlösande faktorn bakom att potentiella mördare och andra vålds verkare får tag i vapen,att människor med problem får tagit droger,naturligtvis har de ett eget ansvar ,en egen vilja,men kapitalismen ,den råa ,extrema formen, gör det möjligt att det "fungerar",som nån sa "pengarna är roten till de onda" eller nåt liknande,men anser inte att de e roten men pengar möjliggör mycket ont,när användningen förvrids och missbrukas
Vi säljer vapen glatt tvärt emot alla fina lagar och regler vi stipulerar.
Ett djungelordspråk: när pengarna talar kan inte ens Guran stoppa fantomen från att vråla i trikåerna.
Ett djungelordspråk: när pengarna talar kan inte ens Guran stoppa fantomen från att vråla i trikåerna.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 7 och 0 gäster