Varför accepterar vi att bli lurade?

[Zokrates]

Nonchalansen ökar i samhället, det är förvisso kanske ett par steg till innan vi kommer därhän att vi blundar för offer och lik på gatan, men vi är på god väg dit. Ingen verkar vilja ta ansvar för sina medmänniskor om de inte måste, dessa "måsten" är det som av allt att döma hos allt fler, alltmer ses som ett "krav" som man bör undvika. Att inte bli personligt involverad i andras problem är ett sätt att undvika egna problem, kan det bero på en ökad desillusionering i samhället?

Var går idag gränsen mellan hederlighet och integritet för en näringsidkare? Om han är mån om sina kunder så vill han ju att de återkommer ofta för att därmed själv ekonomiskt gynnas av deras besök.
Han kommer alltså att sträva efter att utveckla ett förhållande till kunden, men på det affärsmässigt ytliga planet för att inte riskera att kunden blir för närgången så att den personliga integriteten naggas i kanten. Orsaken är ju ekonomiskt relaterad, då en vän inte kan krävas att betala samma överpris som en främling, ett tänkande som särskilt utomlands är oerhört vanligt. En farang i Thailand betalar mer för varan än en inföding, mm. Lika långt har vi kanske inte kommit i detta men vi ser att mellan affärsidkare och kunder finns en barriär, som tydligt markerar hit men inte längre. Landsmän kan alltså räkna med en bättre kvalitet  och ett lägre pris, men detsamma gäller inte oss svenskar emellan, tvärtom. Vi accepterar överpriset och lär oss att det är fult att pruta på priser här hemma. Dessutom, ju större företag vi handlar med, desto mindre ifrågasätter vi även det satta priset.

Vi betalar därmed ett överpris, vilket får oss att värdera detta mer istället för att erkänna att vi blivit lurade, är det dessutom fel på varan så skäms vi, för inte nog med att vi betalat ett överpris, så har vi gjort det för en sekunda produkt dessutom. Här är det uppenbart att svensken i gemen inte vill framstå som ett dumt spån som saknar omdöme, därav tiger man hellre än klagar.

Vid återlämningsdiskarna runt om i landet så domineras köerna oftast av invandrare, kolla själva nästa gång ni går till IKEA, Elgiganten, ON OFF, mm. Ja, men jag klagar kanske ni hävdar? Men inte på samma sätt hävdar jag. När ni står där med varan, så är ni nöjda med att få den ersatt, men räknar ni in ert bekymmer och er förlust av att behöva återvända till samma affär två gånger? Resvägen kostar, tidsförlusten kostar och tid är pengar enligt en känd snål anka. Kompensation utöver att ersätta varan kan krävas, gör det.

Att betala för att bli matförgiftad är idiotiskt, spara kvittot och gå tillbaka till stället och kräv ersättning, gärna högt inför andra gäster så att de äcklas, det ger er förtur att få eventuella ersättningskrav kompenserade. Gå sedan aldrig tillbaka till samma ställe, förklara er nöjd med ersättningen och deklarera ert missnöje genom att högt säga när ni går därifrån vad ni tycker om stället.

När ni står inför myndighetspersoner som är lata och allmänt ointresserade av att hjälpa er, poängtera för dem att ni faktiskt är en klient som de uppbär sin lön ifrån, be att få namnet på deras närmaste chef och vänd er alltid ett huvud över den som vägrar eller går emot era krav. Bli en "pain in the ass" för dem som verkligen förtjänar det, ta aldrig skit men glöm inte mottot, "skit skall skit ha".

[J R Auk]

Angående det där sista. Har försökt, och strukturerna är sådana att de tar rygg på varandra. Det är näst intill omöjligt att framföra något klagomål oavsett vad det gäller, så länge strukturen är sådan att klagan tas upp av någon som inte tar beslut inför berättigandet av klagan. De flesta "chefer" har bara ett intresse av att avhysa extra jobb som det innebär att motta en klagan på brist av kompentens. Det betyder ju jobb för dem.

(Gillar för övrigt bäst när de ber en skicka ett brev, och svarar på förfrågan om till vilken nytta; ingen. Har hänt mig ett par gånger, samma person som man talar i telefon med säger att man kan "överklaga" för att sedan meddela att den som sköter den klagan är samma som man står inför. Illusionen som byråkratin uppbringar är en kraftfull konstruktion.)

Apatisk vänlighet är det bästa man kan vänta sig.

Har flera gånger fått luren pålagd i örat när jag ifrågasatt denna passivitet, och det av den som skall ta hand om eventuella anmärkningar på tjänsten, vare sig det nu gäller en vara eller ett förvaltande av myndighetsuppdrag.

Har länge funderat på att skaffa en bandspelare som spelar in samtalen, så att man kan spela upp löften som ges och inte infrias, eller hur någon tar ut sin bitterhet över ett försakat liv genom att neka assistans i den fråga som man dryftar.

Det är ett vi mot dem tänkande inom den statliga förvaltningen som jag aldrig har fått motbevisad.

Fast det kanske beror på min karaktär, den tanken har jag underhållit ofta. Vill ju inte gå deprimerad och tro att det är något generellt.

[Zokrates]

Men det är ju för fan generellt. Försök sätta dig in i deras feta arslens situation, det blir ju rövsvett hur du än vänder och vrider på det. Ett sådant arsel slickas för att att få det att resa på sig, om inte får du snällt stå där obetjänad. Alla utan undantag, på tjänstemannanivå, är inskränkta snåla jävlar som är satta där av ondskan själv för att göra ditt helvete än mer påtagligt, tro för guds skull inget annat.

[SportFilosofen]

Så det handlar bara om pizzor, eller på sin höjd lite fruits de merde?

Det är alltså inte ett fenomen som har vidare implikationer än att pizzabagaren blir rik på odrägliga affärer?

Min uppfattning, är precis som hos vissa andra som skriver, att detta inte bara handlar om Pizza och äckliga musslor (kul omskrivning by the way).
Vår acceptans för lur är stor och den är, enligt mitt sätt att se det, ett demokratiskt problem.

Dels för att vi åsidosätter vår uppenbara, i sammanhanget något dubbelt uttryckt, rätt.....

Dels för att detta beteende lär pizzabagare och kommunalpampar samt mulitnationella företag att det är okej att luras. Vilket det självklart inte alls är. Det är orimligt att organisationer som består av människor ska kosta på sig en generösare moral än människorna som organisationerna består av har privat.

[Skogsälvan]

Jag röstade inte, för ibland klagar jag och ibland inte. Jag knallar inte fram till expediten och pekar på deras reklambild av en burgare på menyn, visar upp min och frågar om expediten menar att jag har fått vad jag har beställt. Men när jag har fått en jordgubbsmilkshake när jag beställde en vanilj så klagar jag. Det finns faktiskt folk som är allergiska mot jordgubb och en sådan sak kan få allvarliga konsekvenser. Jag klagar också om jag har beställt en pizza med champinjoner och inte ser tillstymmelsen till en champinjon på min pizza. Precis som Ling så väljer jag att klaga på ett vänligt sätt. Är det snålt med ost, papperstunn botten med brända kanter så klagar jag inte, men jag går inte tillbaks.

Hmm känsla av rättfärdigande för att det kan få "allvarliga" konsekvenser? Allt här i livet kan få det. Den som förtrycker sin ilska över en blåsning på pizzan kanske utagerar det mot sin närstående på ett sätt som får droppen att rinna över och gör konflikten till ett faktum.

Ja, en allergichock betraktar jag som en allvarlig konsekvens. Är man allergisk mot jordgubbar så frågar man om fruktsalladen innehåller jordgubbar, men det gör man inte om man beställer ex. en vaniljshake.

Jag har klara preferenser hur jag vill att en pizzasallad ska smaka. Andra tycker annorlunda. Har jag beställt en pizzasallad och får en pizzasallad så klagar jag inte. Frågar servitören mig om det smakade bra så säger jag vad jag tycker, tex. att jag uppskattar deras fräscha råvaror, men att pizzasalladen är alldeles för mjäkigt smaklös för min smak. Har man beställt en blodig biff, så tycker jag att man ska kräva en blodig biff.

Jag hade en pojkvän en gång vars pappa så gott som alltid klagade på något när vi var ute och åt. Han blev verkligen ilsken. Personligen tyckte jag att han överdrev och bara letade fel. Att hålla inne aggressioner är inte bra, och precis som du säger Auk så är det stor risk att dessa går ut över någon "oskyldig."

[Algotezza]

Så det handlar bara om pizzor, eller på sin höjd lite fruits de merde?

Det är alltså inte ett fenomen som har vidare implikationer än att pizzabagaren blir rik på odrägliga affärer?

Jo, det handlar om att vemsomhelst kan bli rik på dylikt och att detta ligger i kapitalismens natur. Idealet där är naturligtvis "den fria lunchen", arbetsfria inkomster. "Det smarta klippet" när man lurar "bonnjävlarna" är idealet, det man blir rik av och berömd för i vår sköna värld idag.

Läser i tidningen om knyckta identiteter etc. Alla "smarta" lurendrejerier som är en följd av internet och digitalisering... Dyr skitmat är samma andas barn. Att betala något för intet... Money for nothing...

MVH

Algotezza

[SportFilosofen]

Nonchalansen ökar i samhället, det är förvisso kanske ett par steg till innan vi kommer därhän att vi blundar för offer och lik på gatan, men vi är på god väg dit. Ingen verkar vilja ta ansvar för sina medmänniskor om de inte måste, dessa "måsten" är det som av allt att döma hos allt fler, alltmer ses som ett "krav" som man bör undvika. Att inte bli personligt involverad i andras problem är ett sätt att undvika egna problem, kan det bero på en ökad desillusionering i samhället?

Var går idag gränsen mellan hederlighet och integritet för en näringsidkare? Om han är mån om sina kunder så vill han ju att de återkommer ofta för att därmed själv ekonomiskt gynnas av deras besök.
Han kommer alltså att sträva efter att utveckla ett förhållande till kunden, men på det affärsmässigt ytliga planet för att inte riskera att kunden blir för närgången så att den personliga integriteten naggas i kanten. Orsaken är ju ekonomiskt relaterad, då en vän inte kan krävas att betala samma överpris som en främling, ett tänkande som särskilt utomlands är oerhört vanligt. En farang i Thailand betalar mer för varan än en inföding, mm. Lika långt har vi kanske inte kommit i detta men vi ser att mellan affärsidkare och kunder finns en barriär, som tydligt markerar hit men inte längre. Landsmän kan alltså räkna med en bättre kvalitet  och ett lägre pris, men detsamma gäller inte oss svenskar emellan, tvärtom. Vi accepterar överpriset och lär oss att det är fult att pruta på priser här hemma. Dessutom, ju större företag vi handlar med, desto mindre ifrågasätter vi även det satta priset.

Vi betalar därmed ett överpris, vilket får oss att värdera detta mer istället för att erkänna att vi blivit lurade, är det dessutom fel på varan så skäms vi, för inte nog med att vi betalat ett överpris, så har vi gjort det för en sekunda produkt dessutom. Här är det uppenbart att svensken i gemen inte vill framstå som ett dumt spån som saknar omdöme, därav tiger man hellre än klagar.

Vid återlämningsdiskarna runt om i landet så domineras köerna oftast av invandrare, kolla själva nästa gång ni går till IKEA, Elgiganten, ON OFF, mm. Ja, men jag klagar kanske ni hävdar? Men inte på samma sätt hävdar jag. När ni står där med varan, så är ni nöjda med att få den ersatt, men räknar ni in ert bekymmer och er förlust av att behöva återvända till samma affär två gånger? Resvägen kostar, tidsförlusten kostar och tid är pengar enligt en känd snål anka. Kompensation utöver att ersätta varan kan krävas, gör det.

Att betala för att bli matförgiftad är idiotiskt, spara kvittot och gå tillbaka till stället och kräv ersättning, gärna högt inför andra gäster så att de äcklas, det ger er förtur att få eventuella ersättningskrav kompenserade. Gå sedan aldrig tillbaka till samma ställe, förklara er nöjd med ersättningen och deklarera ert missnöje genom att högt säga när ni går därifrån vad ni tycker om stället.

När ni står inför myndighetspersoner som är lata och allmänt ointresserade av att hjälpa er, poängtera för dem att ni faktiskt är en klient som de uppbär sin lön ifrån, be att få namnet på deras närmaste chef och vänd er alltid ett huvud över den som vägrar eller går emot era krav. Bli en "pain in the ass" för dem som verkligen förtjänar det, ta aldrig skit men glöm inte mottot, "skit skall skit ha".

Applåd!

[J R Auk]

Finns det något kollektivt som kan göras? Eller faller allt tillbaks på individuellt ansvar?