J R Auk skrev:De flesta tycker det är värre att skada någon än att förutse och inte handla för att motverka något som kommer innebära skada.
Om skadan är lika stor i båda fallen ja, men jag tror att de flesta anser att det t.ex. är moraliskt sämre att göra absolut ingenting (inte ringa polisen, och inte göra något annat heller) när man blir ensamt vittne till att någon planerar mord, än att t.ex. förolämpa någon. Trots att det är det sistnämnda och inte det förstnämnda som är en handling.
Alltså, även om vi vet att någon kommer lida skada så ansvarar vi inte för skadan då det bara är något förutsett och inte avsett.
Om vi däremot direkt skadar med våra handlingar, och vi förutser detta, då avser vi även att skada, givet att vi kan avhålla oss från handlingen. Vi ansvarar för skadan.
Exempel:
Det är sämre, från ett moraliskt perspektiv, att skada någon medvetet än att avbryta graviditeten för ett foster som kommer lida samma skada av födseln.
Jag antar att du här glömde skriva "inte" före "att avbryta graviditeten"?
Det är den enda vettiga tolkning jag kan göra av vad du skriver här, att du jämför
a) [handlingen att skada någon]
med
b) [underlåtelsen att göra så att någon (fostret i ditt exempel)
inte kommer att lida som annars skulle ha kommit att lida]. (I detta fall: den medvetna underlåtelse som utgörs av valet att inte göra abort.)
Och med "medvetet" antar jag att du menar "avsiktligt", "uppsåtligt"? Både valet att avbryta en graviditet och valet att fullfölja den är ju medvetna val, att medvetet välja på ett sätt som man vet leder till det och det lidandet, eller på sätt som inte gör det.
Dock är inte heller begrepp som "avsiktligt" och "uppsåtligt" något som entydigt går att säga utmärker de och endast de handlingar vi har moralisk skuld för. En gravid kvinna kan sägas ha för avsikt att ge upphov till en viss händelseutveckling, och därför välja den. Detta även om vissa delar av den händelseutvecklingen kanske är sådana att hon hellre hade velat undvika att skapa dem
om hon hade kunnat ge upphov till ett sammantaget sett bättre "
paket" av händelser. Anta att paketen hon har att välja mellan är 1) allt det som händer om hon väljer att föda barnet, och 2) allt det som händer om hon väljer abort. Hon kan fortfarande sägas "uppsåtligen" och "avsiktligt" välja det mindre dåliga paketet som helhet, om hon väljer det. Detta trots att det innehåller delar hon inte gillar. Om man har att välja mellan pest och kolera, kan man kanske fortfarande sägas avsiktligt och uppsåtligt välja det man väljer, även om båda valen är motbjudande.
Att hon kanske inte ville att just den del av det "paket" hon valde skulle bli fallet, som består i att ett barn inte kommer att existera som annars hade kommit att existera, eller tvärtom, att ett barn kommer att existera och därmed lida som hon inte skulle ha behövt låta börja existera - är kanske inte relevant. Det relevanta är att hon var medveten om vilka följder hennes val kunde antas få, och om vilka följder andra val skulle ha kunnat antas få. Liknelse: en person A, som mördat B, kan ha haft som enda avsikt med sin handling att göra så att B slutade prata skit, och såg kanske inget enklare sätt att skapa en sådan framtid än de sätt som även gör att B dör. Det behöver inte vara B:s själva död som är A:s avsikt med mordet, endast B:s tystnad. Att B dör på köpet är kanske inget A sörjer, men behöver heller inte vara något A önskar, i sig alltså. Anta att A sköt B med pistol. Om världen hade fungerat så att avfyrandet av en pistol gjorde att den som träffades av den alltid blev permanenet oförmögen att snacka skit, men alltid överlevde, hade A precis lika gärna skjutit B, som i denna värld. Att B nu dessutom dör av den där pistolen är alltså inget som A önskade, inget han avsåg, inget som var hans uppsåt. Hans önskan, avsikt och uppsåt var kanske exakt
bara att få B att sluta snacka skit, inget annat. Han var
medveten om att B skulle komma att dö, men det är ju även en kvinna som väljer att bli med barn trots att hon är medveten om att det leder till att en individ kommer att uppstå och uppleva en massa lidande som annars inte hade uppstått och upplevt en massa lidande - och likaså en kvinna som väljer att göra abort trots att det gör att en potentiell individ som annars hade kommit att börja existera inte kommer att existera.
Men jag vet att du inte har dessa intuitioner Justin. Har du lust att berätta varför?
Är det vi inte råder över vad det gäller orsak jämställt med det vi orsakar vad det gäller ansvar?
Hur kan det vara så?
"Det vi råder över", vilka fenomen hör dit? Råder vi över huruvida en annan person kommer att mörda en tredje eller inte? Om vi kan förhindra det, kan man väl säga att vi råder över det. Om din definition av "inte råda över x" är att inte kunna påverka huruvida x kommer att ske eller inte, är mitt svar att de saker vi inte råder över inte är jämställt med det vi råder över. Endast det vi kan påverka utfallet av, eller någon gång kunde ha påverkat utfallet av, kan vi ha ansvar för. Det är föreställningen att det skulle finnas något mellanting - saker man i en mening "inte råder över", genom att man inte orsakat att de "börjat" ske, men som man i en annan mening kanske kan sägas "råda över", genom att man, om man vill, kan förhindra att de sker - det är den föreställningen jag tror vore bra om vi skrotade. Världen skulle bli bättre om vi tog tag i även sådant som vi inte själva fått att börja ske, t.ex. klimatförstöringen - alltså även de av oss som inte själva bidrar till klimatförstöringen. Om det är så att mänskligheten endast kan räddas av några få väldigt goda människor, vore det bra om dessa människor kände ett moraliskt ansvar att verkligen rädda mänskligheten, och inte bara (som så ofta är fallet) nöja sig med att inte själva leva på ett miljöförstörande sätt och inte själva aktivt framkalla krig och andra hot mot mänskligheten. Någon har sagt något i stil med att det är de godas passivitet, snarare än de ondas aktivitet, som gör att samhällen faller.
Om man endast försöker leva utan att påverka världen negativt, och struntar i hur resten av världen ställer till med elände och hur man skulle kunna påverka omfattningen av det i en mer positiv riktning, är det som om man säger att de där andras handlingar och deras negativa konsekvenser inte betyder något, att det bara är ens egna handlingar som betyder något. Jag uppfattar en sådan inställning som navelskådande och flyende från verkligheten. Dessutom är den förvirrad, då det inte går att dra någon sådan gräns som den outtalat förutsätter. Hur fredligt man än lever, utför man handlingar bara genom att leva. Dessa handlingar påverkar resten av världen på massor av sätt. Vi är alla ett, vi hänger samman. Alla påverkar alla, om än bara lite och bara ibland. Vi har därför alla ansvar för alla de handlingar vi kan påverka, även när (vilket nästan alltid är fallet) en stor del av dessa handlingar utförs av andra kroppar (genom att vi med vår kropps handlingar och underlåtelser påverkat dessa till detta).
Dessutom så laborerar ju den person som här presenterats inte med objektiva värden, vilket världens tillstånd, och dess helhets "bra" eller "dåliga" tillstånd, som du talar om gör.
Det kanske här är värt att skilja på dessa två skilda frågor:
1) frågan om det överhuvudtaget finns en moraliskt relevant skillnad mellan handling och underlåtelse; t.ex. om man har större moralisk skuld om ett givet lidande hos någon i framtiden beror på att man idag handlat på ett viss sätt, än om ett lika stort lidande (men t.ex. hos någon annan istället) i framtiden beror på att man idag underlåtit att handla på ett visst sätt.
2) frågan om det är mindre dåligt om en given mängd lidande består i att individer som idag ännu inte finns till, och inte behöver bli till, blev skapade och därmed kom att lida (eftersom livet alltid medför lidande), eller på att individer som redan finns idag tillfogades/drabbades av lidande som de inte hade behövt bli tillfogade/drabbade av.
Bara för att man har en åsikt i den ena av dessa två frågor, behöver inte ens åsikt i den andra vara given. Man kan t.ex. anse att underlåtelser är lika klandervärda som handlingar så länge de får lika dåliga konsekvenser, men anse att endast lidandet hos individer som skulle komma att existera oavsett en handling H som man kan utföra ska räknas som dåliga konsekvenser av H. Eller vice versa: man kan anse att handlingar är det enda som kan vara moraliskt klandervärt, och att underlåtelser alltid är moraliskt okej, men att handlingen att skapa nya individer som på grund av sin existens kommer att få ett lidande L är lika fel som handlingen att tillfoga någon redan existerande individ ett lidande motsvarande L.
Jag är inte säker på om du blandar ihop dessa två frågor eller inte, men tänkte att det var säkrast att undanröja risken.
Jag börjar med att bemöta vad du säger om vad jag ovan kallar fråga 1.
Du antar att jag inte "har de intuitioner" som de flesta människor har, att handlingar är moraliskt mer graverande än underlåtelser. Jodå, jag har de "intuitionerna" - med stora citationstecken dock, ty jag anser att det är en oförsvarlig eufemism att kalla dem intuitioner. Jag har, som alla andra, varit indoktrinerad, det är ett bättre ord, indoktrinerad av samhället till att uppleva handlingar som moraliskt mer graverande än underlåtelser. Hade jag växt upp i ett samhälle där alla tyckte det var självklart att alla en vals moraliska halt beror uteslutande av vad för sorts värld som följer av dem, och inte alls av huruvida de innebär att man utför en handling eller underlåter att handla, då tror jag inte att jag utvecklat några sådana "intuitioner" som du hänvisar till, alltså några intuitioner om att handlingar skulle vara mer graverande än underlåtelser. Därför tycker jag "inuition" klingar alltför positivt för att beskriva den inställning vi talar om.
Jag har i någon annan tråd, minns inte vilken nu, visat hur problematisk uppdelningen av våra beslut i handlingar och underlåtelser är som verklighetsbeskrivning. Varje beslut är en handling, eftersom det innefattar att vi rör på några hjärnceller. Att endast vissa av dessa handlingar leder till att just några av våra övriga kroppsdelar börjar röra på sig, är inget som automatiskt ger att det vore endast dessa övriga kroppsdelars röresler och inte hjärncellernas, som gör att det ursprungliga beslutet var moraliskt klandervärt. Den dag då vi styr vår bil med ren tankekraft (via t.ex. elektroder implanterade i hjärnan) blir det särskilt tydligt att uppdelningen mellan tanke och handling är problematisk.
Anta att jag genom att trycka på en knapp kan göra så att individerna A och B räddas från att bli dödade medan C dödas, istället för vice versa. Anta att jag kastar mig mot knappen men väjer undan i sista stunden för att inte behöva ha någons död på mitt samvete. Då har jag handlat på ett sätt som fått någon att dö som inte hade dött om jag inte utfört handlingen i fråga. Jag syftar på handlingen att väja undan från knappen, få min kropp att ändra bana så att den missar knappen. Men de flesta anser ju att det vore att betrakta som en underlåtelse att väja undan från knappen, trots att det vore en handling. Det anser de för att de på något sätt upplever ens kropps automatiska färd mot knappen som en handling, även efter det att man, efter att ha satt sin kropp i bana mot knappen inte behöver utföra någon mer handling för att den ska fullborda sin bana mot knappen. Jag menar att om vi utvidgar vår horisont och inser att vi påverkar inte bara hur vår kropp förflyttar sig genom rummet, utan även hur en massa andra människor och föremål i vår omgivning rör sig och beter sig, är det lika fel att fästa sig vid huruvida man förhindrar en redan befintlig rörelse eller startar en ny rörelse, snarare än vad resultatet av ens val blir - oavsett om denna rörelse är ens kropps rörelse i nämnda tankeexperiment där man kastar sig mot den där knappen, eller om vi pratar om mänsklighetens samlade rörelser. Vi har tillsammans delat ansvar för rörelserna hos alla de människor vars rörelser vi påverkat, kan påverka och/eller påverkar, eftersom de kan betraktas som en sorts kroppsdelar åt oss eftersom vi kan påverka dem, och eftersom vi har ansvar för vår kropps rörelser och dess verkningar.
Nu vet jag att man mot det resonemanget kan invända att skillnaden mellan t.ex.
1) att mörda någon och
2) att bara stå och se på när någon mördar någon utan att ingripa
är att i 2 innebär ens beslut inte att något sämre inträffar än om man inte ens hade existerat, medan detsamma inte går att säga om man väljer handlingen 1 (att mörda någon). Denna skillnad anses bevisa att det är moraliskt viktigare att vi låter bli att mörda än att vi hindrar andra från att mörda. Det är dock mig en gåta varför man anser den göra det. Jag förstår inte varför det skulle vara relevant, för vad man moraliskt bör och inte bör göra som existerande individ, vad som hade hänt eller inte hänt om man inte hade existerat. Det tycks mig lika irrelevant och destruktivt som att mitt under en tennismatch tänka att man hade kunnat vinna turneringen om man inte hade fått den där förkylningen. Hänt är hänt. Vi började existera; shit happens. (Good shit, tror jag iofs, på sikt, att det är att vi existerar.) Det är bättre att fundera över vad som är det bästa man kan göra i den situation som är, än att tänka på vad som hade eller inte hade varit annorlunda om man inte hade existerat.
(Detta sista var alltså bara min vederläggning av det argument, för att handling skulle vara moraliskt mer graverande än underlåtelse, som tar fasta på ovan nämnda konstaterande att man, när man underlåter att ingripa mot ett mord, för den drabbades del lika gärna hade kunnat icke-existera, medan inte samma sak kan sägas om man själv utför handlingen att mörda någon.)
Han antar värdet för att det är subjektivt. Och således så träffar inte din kritik.
All moral, inte bara utilitarismen, handlar om att förutsätta att sådant som vi subjektivt upplever ha värde (t.ex. lycka), d.v.s. upplever ha värde när vi själva upplever det, har värde även för andra när andra upplever det, och detta leder oss till slutsatser som t.ex. att vi därför inte bör beröva dem detta, allt annat lika. Mänskligheten hade nog inte kommit så långt som den nu kommit, om den inte hade förutsatt en viss universaliserbarhet när det gäller sådant vi verkar uppskatta allihop. Måhända är detta universaliserande, denna objektivitet, inte alltid en bra beskrivning av verkligheten, men den har gett bra resultat hittills, i form av långtgående samarbete mellan människor, samarbete som skapat högtstående kulturer som gett många människor långa liv innehållande stor lycka och tillfredsställelse. Det är bara logiskt att extrapolera detta framgångsrecept ytterligare, med utilitarism.