Vaddå Svensk diktatur?

[PopJimmy]

[Avantgardet]

Tack för ett riktigt intressant inlägg Jimmy, men bara kort om en grej:

Här uppstår snabbt några paradoxer, ett exempel är att en klassresa blir omöjlig att genomföra.

Nej, inte alls, det där är på inga sätt en följd av Marx tänkande om överbyggnad. Det där vet jag inte ens hur du kommer fram till. Marx talar inte om att överbyggnaden på något sätt skulle innehålla en specifik ideologi, det är inte vad det handlar om, utan han tillhandahåller en form för medvetande, inget annat. Min kritik av Wilber är att han inbillar sig kunna kliva utanför, vilket han aldrig gör. Marx är den som mest systematiskt betonat skillnaden mellan idealism och materialism. Eller rent av, vilket är mer riktigt, idealism och realism. Och utifrån ett sådan perspektiv så exkluderar Wilber precis lika mycket som alla andra idealister, emedan den aktivitet han sysslar med - dess materiella bas så att säga - är intellektualism, eller, med freudiansk terminologi för att anpassa till just denna kontext, rationaliserar (som försvarmekanismen). Innehållet i tankarna spelar ingen roll, om du tänker på en sten eller på Gud gör detsamma, det är likförbannat bara tankar. Nu blir detta något skissartat men jag tror du fattar poängen ändå, Jimmy, och får lov att själv tillämpa principen för att se vad jag ser här. Det många menar med kommunister är förtfarande, i praktiken (materiell realism om du så vill), borgare, emedan deras konkreta tillvaro inte är som producenter utan som ett slags intellektuell elit som lever på det överskott som blir över när kapitalisten frigjort mervärde från proletariatet i produktionsprocessen.

Den där distinktionen är a och o för att begripa marxismen, och tyvärr så är det oerhört många som missar den. Den är emellertid inte bara viktig för marxismen utan för all realism överhuvudtaget är det viktigt att inte förväxla fantasier/tankar med verkliga handlingar (och här kanske du drar dig till minnes den där lilla ordleken jag körde på förr: "tanken är den handling...", vars syfte delvis var att just poängtera att tänkandet är en form av aktivitet). Men de intellektuella har en tendens att skriva upp sitt eget värde. De inbillar sig att de "jobbar på en roman" när de sitter och är overksamma, men om snickaren skulle säga att han "jobbar på ett hus" när har sitter ned och i detalj spekulerar i hur en specifik spik skall slås in så skulle man skratta ut honom och ge honom sparken på fläcken. DET är realism.

...och, lustigt nog, går det också härigenom, alltså genom marxistisk analys, mycket enkelt att förklara Buddha och hans förehavanden.

[PopJimmy]

Jag tog bort mitt inlägg som säkert tog mig tre timmar att skriva.

...

Jag ser ingen poäng i att försöka kommunicera något till dig.

[Avantgardet]

Varför det? Jag pekar ju bara på nåt som är fullkomligt sant, Wilber kan säkert ha en massa vettiga "poänger" men det ändrar inte detta sakförhållande? Vad har du emot det?

Sen får väl Wilber försöka springa ned i gatugränderna och tala om för uteliggarna att de "tänker fel" och att det är det som problemen bottnar i, vad tror du själv det kommer resultera i?

[PopJimmy]

Min flickvän kom nyss hem:

Efter nio timmars ensamt arbete med ansvar för en hel resturangs diskplockning vilket bland annat innefattar: plocka av glas, porslin, bestick, servetter, askkoppar, av- och påläggade av dukar, torka av borden, sätta bord och stolar i ordning, vara vänlig mot gästerna, m.m. Så ilar kassabiträderna snabbt fram runt bland borden.

(Kassabiträde med en överlägsen ton)
"Det vi ska göra nu är att plocka saltkar.

Vi ska ta bort de askkoppar som är lortiga.

Sen måste vi ställa stolarna rakt intill borden - det, är viktigt!"

[Avantgardet]

Helt riktigt. Men leder det inte till en massa frågor för dig? Om arbetets värde och pris? Om att utverka sitt liv i nån annans tjänst? För nån annans mål och strävanden? Och inte minst, varför ska det vara så när det i själva verket inte alls behöver vara så?

Men kort om hur jag uppfattar Wilber - utan att själv ha läst honom, bara tagit del av honom genom ditt förmedlande. Så att du inte blir pissed för att jag reagerar på ett sätt som du inte vill eller väntar dig inför dina utläggningar om hans tänkande.

Han har en teori om teorier, alltså en metateori. Men att benämna saker och ge dem en strukturalistiska depskription är inte enligt mig detsamma som att integrera dem. Det är att anvisa dem en plats i förhållande till sig själv. Jag ser ingen poäng i en metateori som inte alls tar hänsyn till riktigheten i de teorier som den behandlar. Genom den gesten - att klassificera dem som likvärdiga atomer i ett system - så förvandlar han också sina studieobjekt. De är inte längre sig själva utan Wilbers egna föreställningar om dem, fast cementerade i den form han gett dem. Vad är förtjänsten med detta? Jag förstår inte? Det ger inte mig mer än att benämna något som Country i det att jag hör en Lap-Steel, eller nåt kammarstycke från renässansen i det att jag hör Cembalo och Cello. En enkel etikettering, som oftast bara står i vägen för att förstå styckena som unika verk, i det partikulära. Att ersätta något kvalitativt unikt för sinnena med en abstrakt schablon. Varför skulle jag vilja göra det? Jag tycker långt mycket bättre om att gå ner på djupet, i detaljerna, och finna de guldkorn som kan finnas där, än att på avstånd bara vifta undan något. Jag vill lära känna mina studieobjekt, inte mina egna fördomar om dem. Kanske har jag missförstått alltihop, och då är jag ju tacksam om du förklarar det för mig - inte att jag missförstått utan vari och hur jag missförstått.

[PopJimmy]

Bakom mina ord döljer sig dolda drifter och maktanspråk som du själv tydligen är helt befriad från och du lyfter fram det jag "egentligen vill" när du dekonstruerar min anspråk.

Du själv ser sanningen, och står därför på folkets sida eftersom Marxismen är vägen mot människans frigörelse. Vi andra vågar inte erkänna detta för oss själva, vi spelar istället ut våra rationaliseringar/försvarsmekanismer mot mannen som gör jobbet åt oss, dvs Avantgardisten.

Vi andra är hjälplösa offer och vi är offer för kapitalisterna som tjänar på överflödet av våran arbetskraft, vilket vi även inte vill erkänna för oss själva, eftersom skulle vi erkänna detta skulle vi göra revolution mot systemet.


Rädda oss!

[Avantgardet]

Vad pratar du nu om?

Har du förlorat förmågan att konversera på vanligt sätt, eller söker du istället för att samtala med mig göra nåt annat, och må hända viktigare, som jag inte riktigt begriper vad det kan vara?

[Sceptisk]

Avant

Hade ingen aning om att du skulle ta det så personligt. Min åsikt är att drogande är omoraliskt. Skulle det vara moraliskt till exempel? Om man håller på med droger får man också vänja sig vid tanken att det man gör är moraliskt oförsvarbart.

Det är sant att det finns dom som tycker att man kan ta droger i andligt utforskande syfte. Till en viss gräns kan jag hålla med om det men man måste också vara på det klara med att det är en helt och hållet självisk resa man tar och det finns ingen moralisk grund för det. Man gör det bara för att må bättre själv och göra det man själv vill.

Det finns en drog som jag hållit ögonen på ett tag som heter ibogain. Den drogen tar en igenom hela ens undermedvetna, ger en ordentlig omskakning i självutforskande och rensar upp gamla kapitulationer och har den bieffekten att man tappar suget efter allt drogande. Men en sådan drog tar man bara en gång för sedan behöver man den inte längre. Därför kan jag se en sådan drog som nyttig och ha ett gott syfte. Men att hålla på med psilocybin, extacy, ghb, amfetamin och heroin är bara förkastligt för att de är självska droger, de spär bara på självupptagenheten och låter en lulla omkring i en låtsasvärld.

Du behöver inte hålla med mig. Detta är min ståndpunkt. Människor som ofta håller på med droger gör också det i rebelliska syften. Bara en sån "liten" sak som att smygröka en cigarett är en rebellisk handling mot det goda valet. Just därför så kan ingenting av detta, varken sprit eller tobak eller nåt annat, vara moraliskt.

[Avantgardet]

Fast jag tar droger i ett tämligen profant syfte, helt enkelt för att må bra ("koppla av", och liknande). Dock ser jag ingenting omoraliskt i att må bra. Jag skadar på inget sätt någon annan. I själva verket förmår jag vara på bättre humör och är på så sätt en större källa till glädje för min omgivning (där har du till och med altruism - i själva verket så brukar allt folk omkring mig vara riktigt duktiga på att trycka i mig knark då de, som de själva säger, "inte står ut med mig när jag är 'nykter'"). På vilket sätt menar du det vara omoraliskt? Vad i detta är omoraliskt? Har du ens nåt argument? Eller är det helt enkelt så att du ser ner på mig för att jag inte är tillräckligt "andlig" i den bemärkelsen att jag inte förmår hålla koll på mina drifter, eller att jag ger efter för dem. Jag förstår alls inte, gör du det själv?

Jag har vuxit upp i missbruksmiljö, och visst har jag fått veta, precis som alla andra, att sån ska man inte vara, men jag har aldrig riktigt begripit vad fan man är på mig för. Eller min familj. Visst är de knepiga, men alla andra då? Har ännu inte stött på en fullt frisk människa. De som kan skylla på droger kan man ju förstå att de är knepiga, men ni som inte kan det, vad ska det vara för fel på er då liksom? Det är ju fan så mycket värre. Är ni så där skeva nyktra, hur skall ni då vara när ni sätter igång och festar? Och så länge normen ser ut som den gör så ser jag ingen anledning att byta ner mig, så enkelt är det för mig. Får ta konsekvenserna, men jag fattar verkligen inte varför.

[Sceptisk]

Ursäkta mig men jag ser verkligen inte ner på dig. Tvärtom tycker jag att du verkar vara både intelligent och känslig nog att snabbt kunna sätta dig in i saker andra försöker att säga. Denna känslighet kanske gör att du också reagerar med ilska men jag kan försäkra dig om att jag inte har något emot dig på något sätt. Andlighet handlar definitivt inte om att se ner på någon.

Mina huvudargument för att det (drogande) är omoraliskt är: 1. det är en rebellisk handling och 2. det är en självisk handling. Det tredje (och svagaste) argumentet är hur nyttigt det är. Om det bara skulle resultera i att man mår bra, då är det kanske inte så farligt. Men om det resulterar i att man super bort sitt liv, då är det uppenbart att det inte är nyttigt. Jag poängterar att detta är ett svagt argument för man kan faktiskt fråga sig hur nyttigt det är att jobba häcken av sig på ett jobb man avskyr också men måste för att försörja sig själv och sin familj. Därför är nyttighetsargumentet alltid kontroversiellt. Men nyttighetsargumentet kan också falla in under själviska och rebelliska handlingar. Det är inte nyttigt i längden att vara självisk och rebellisk. Men det är inte det (nyttan) som gör att själviskhet och rebelliskhet är omoraliskt.

När det handlar om själviska och rebelliska handlingar då kan man säga att det är omoral det handlar om och inte bara god vilja eller några självuppoffrande syften. Själviskhet har ingen moralisk grund, även om vissa ("etiska" egoister) tycker det. Rebelliska handlingar är här i betydelsen av en direkt antagonism gentemot moralen.

Som sagt var, moralen ligger inte i människans händer utan beror på hur nära Gud vi lever. För att leva nära Gud så måste man ha liknande kvalitéer som Gud vilka är renhet, ärlighet, samvete, kärlek, empati, förståelse, visdom, etc.

Jag vet inte hur insatt du är i teologi, jag vill inte att du ska tro att jag tror jag vet mer än dig och ska sitta här och berätta för dig hur det är. Men jag vill gärna informera dig om vad jag har lärt mig, sen kan du kolla upp själv om du inte känner igen det jag säger.

En allegori: En generös markägare lånar ut sin mark till dig och du får ta emot den i gengäld att du sköter om marken och ser till att den inte förstörs eller att några inkräktare ger sig in där. Han ger dig möjligheten att bygga ett hus och ha ditt boende där. Bara i gengäld att det inte ska förstöras. Genom att du sköter om marken så kommer markägaren även att ge dig resurser att göra det med. Han är så pass frikostig att han också ger dig resurser att sköta om ditt hus och dina affärer och om du sköter om marken så kommer du att få en egen mark att sköta om då markägaren en dag vill ha tillbaka sin.

Detta är Kristendomens tanke, att vi har fått en kropp och en själ och vår plikt är att sköta om den eftersom den i grunden inte tillhör oss själva utan den tillhör skaparen. Eftersom moral består i att göra Guds vilja, så är det omoraliskt att gå emot denna vilja. Att utföra en självisk handling är att ignorera Guds vilja och att utföra en rebellisk handling är att direkt gå emot Guds vilja. Till exempel att sätta fyr på hela marken, såga ner alla träd och göra marken obrukbar är en rebellisk handling. Men en rebellisk handling är inte bara dess konsekvenser, det krävs åtskilliga rebelliska handlingar för att förstöra hela marken. Rebelliska handlingar kan ses som så små att de tycks obetydliga, men det är själva syftet som räknas. Om du gör allt för att skydda marken, även om den ansätts av angripare och hotas av katastrofer, så räknas du som en god gäldenär och har chans att få en egen markplätt.

Det viktiga i sammanhanger är ju att det är ditt liv som du har en plikt att skydda. Inte för att du själv ska må bra, utan bara för att det är din plikt i egenskap av att du fått livet till låns. Men i gengäld så kommer du att må bra.

Om vi då tittar på det modernistiska samhällsbyggandet, hur moraliskt är det? Vi vet redan att modernismen är rebellisk; den förutsätter materialism och går emot tron på Gud. Den är inte bara rebellisk mot Gud utan den är också rebellisk mot naturen(skapelsen). Modernismen har inga som helst problem med att se naturen som en ägodel och kan skyffla bort landmassor där det lever djur och växter för att bara bygga en parkering eller stadsdelar. Helt utan någon tanke på vad det får för konsekvenser eller hur moraliskt det är. För att göra industrialismen och dess totalitära makt allenarådande så vill den också ta bort alla tankar på Gud och religion. Sådant förlöjligas och hånas som "den lilla människans" illusioner. Däremot så vurmar man för affärsreligioner där människan själv blir en Gudom och skapar sin egen verklighet och värld till sin egen avbild. Och den bilden känner vi till väl, en mekanisk cementvärld där annat liv är instängt i burar och djurparker. Annat livs existens beror helt på vad dessa människor anser om deras nyttighet.

[Avantgardet]

Alltså det kan väl omöjligen vara mitt fel att jag måste knarka för att stå ut med er andra, och att ni i er tur måste ha mig till att knarka för att stå ut med mig?

Tar inte illa upp på nåt sätt, måste säga att jag på sätt och vis lotsade dig in i den sits du nu sitter i, har dock inte anspelat på några känslor eller nåt så jag kan inte sägas ha ljugit eller spelat med falska kort. Poängen är likförbannat, du behöver inte sitta och be om ursäkt. Ville bara liksom ta det på en sån nivå som det måste ställas på. Här är jag idag, tänker fan inte be nån om ursäkt. Egoist? Hur då? Varenda djävel i det här landet lägger ut mer pengar på sig själv än vad jag gör. Erkänner mig som egoist i en annan bemärkelse, eller måste så göra (ofrånkomligen), jag är självupptagen på så sätt att jag ägnar odlandet av min bildning allt för stor tid och hjälper mina medmänniskor alldeles för lite. Ett annat sätt att sätta frågan i sitt rätta perspektiv faller mig just in: "brukar du tala om för alla överviktiga att de är omoraliska?" Verkar, faktiskt, vara mest godtycke bakom detta moraliserande mot just knarket. Jag tror nyckeln ligger i din aversion mot det "rebelliska" draget, eller din rädsla för detsamma. Kanske har detta avståndstagande att göra med nån gammal familjekonflikt i typisk freudiansk anda, jag har intet den blekaste faktiskt, men där finns den i alla fall. Jag menar "rebelliskheten" är ju bara att konstatera ett bestridande av det konventionella, eller med andra ord den som är i minoritet skall ändra på sig annars är den omoralisk eller direkt olaglig - vad är det om inte just den diktatur som du beredvilligt blundar för?

Din allegori tolkar jag på följande sätt. Du betonar överallt att markägaren är god, givmild, generös, frikostig. Men varför då? Han behöver nån att sköta om marken och anställer mig, utan att ens fråga mig om vad jag själv hade velat göra eller ens bry sig om det, sen skall han ha tillbaks den plätt han lånat ut åt mig, mot att jag arbetat helt gratis utan annan vinning än en chans på jag-vet-inte-vad att vinna på det lotteri som heter "att ha levat syndfritt", och det i sin tur bara för att jag ska kunna stå där lottlös den dagen eftersom jag, i en svag stund, inte stod ut med slaveriet längre och råkade slumra till på passet? Just en snygg Gud det där. Behåll honom du!

[Avantgardet]

"Den lilla mannens" religion är humorn, och dess litteraturform skämtet - och för de mer elaborativa och vågade naturerna: "den roliga historien".

Förövrigt ligger nog just kristendomens syn på människan som skapelsens krona bakom vårt negativa särbehandlande av alla andra arter. Har tanken inte slagit dig?

[Sceptisk]

Ditt inlägg andas bitterhet och en stor vilja att misstolka det jag säger. Ska jag våga prata vidare med dig mano a mano eller måste jag behandla dig som ett barn?

Självklart har jag tänkt tanken om "skapelsens krona". Intressant nog står det ingenstans i Bibeln om att människan är "skapelsens krona", däremot står det att människan är skapad till Guds avbild. Man brukar säga att det är för att människan är skapad i Guds avbild som hon är skapelsens krona. Men själv så tycker jag att begreppet är missvisande, för det gör på något sätt människan till kung över skapelsen. Vilket hon inte är. Även om det står i Bibeln att Gud vill att människan ska regera över växterna och djuren så är betydelsen inte bokstavligen att människan ska sätta sig över djuren och regera som hon vill.

Istället betyder det att människan inte skall låta sig regeras av varken djuren eller naturen (eller djuriskhet) och det är något helt annat. Människan bestämmer över sitt liv OVAN djurens och växternas. För det var kanske vanligt att man dyrkade olika djur på den tiden Genesis skrevs.

Judendomen och de Bibliska genesistexterna utvecklades före det barkade löst på allvar med de hedniska religionerna där kejsarna utropade sig som Gudar. Jag tror inte att dom som krev Genesis verkligen menade att människan skulle erövra världen och sätta den i sitt egen våld på gott och ont. För man läser ju direkt efteråt om hur det gick för Adam och Eva när de försökte göra just det.

[Avantgardet]

Jag tror det löser sig bättre genom att man slutar förtingliga andra. Men om vi inte slutar härvidlag kommer vi till slut att tala såna där lakoniska visdomar, som är så där liet sliskiga och inte alls särskilt verklighetsnära.

Finns ingen bitterhet här, du tolkar mig galet nu. Förstår om du är förvirrad, men jag är helt allvarlig.