Tidigare i tråden visade jag varför en skapare är nödvändig bakom vår existens. Den argumentation tyckte jag höll positivismens mått.
Vad är att veta?
J(ag) inte vet och D(u) vet så vet J att D ljuger.
varför ?,
Det kallas för genuin ärlighet mot sig själv.
Jag vet exakt vad jag tycker (det gör vi alla), Och nu pratar jag inte om kunskap utan den där kännslan av ärlighet i bröstkorgen. Jag vet inte vem Gud är, varför ska Jag säga att D har sant när jag vet att jag inte vet ?
Sanning kan inte mätas med ord, sanning is in the air. Detta är en form av kunskap, när man hittar sin egen källa.
Jag vet att DU tror att gud finns, och hur vet jag det ?, jo flr att du betvivlar att gud existerar gång på gång?
hur kan jag veta att du gör det ?, jo för att jag vet att Jag betvivlar gud då och då.
Detta är kanske lite flummigt intellektuellt och konkreta verkligheten flyter ihop till en gröt av flummig verklighetsuppfattning och blir en dimmig intuition.
Men det är lite som att vet man hur det är i det lilla, så vet man hur det är i det stora, en manifestation.
vi manifesterar varandra på samma vis.
Rent rationellt så vet jag Inte att du har fel och kan ha mycket rätt, men min känsla säger mig att det inte är så,
jag tror att ditt inre VILL tro på gud, då den ger så mycket mening och kraft, det där som vi upplever med gud.
Jag vet att en kraft existerar som känns positiv, alla människor känner den kraften, med ord förklarar vi det på ena eller andra viset, men den känslan av trygghet finns i allas bröst. Hoppet bor i människan.
så, jag får ursäkta mig med att säga, innerst inne i mig så vet jag att du har fel med att säga att islam är den rätta gud,
eller att jesus har existerat, eller att Anu är högsta himmelshuden, det är ett manifest på samma sak, vad nu det än är.
kanske inte ens en gud, kanske en gud, kanske bara hoppet.
tja hoppas du att jag ursäktar mig med att kalla dig för 'lögnare', för det är det jag kan tolkas som, men det är inte min avsikt utan det är känslan i mig som misstror din uppfattning av både logiska och känslomässiga orsaker.
och i ärlighetens namn, jag misstror mina egna ord här ovanför och kallar det för lögn,
för min känsla kommer att ändras och med det kommer andra ord att formas,
ett tillfälligt delta av verklighet som jag försökte snappa upp vid ett moment för 1 minut sen,
om en timme kanske jag uppfattar mina egna ord som rappakalja, men jag har iallafall försökt att vara ärlig i det jag skriver just då.
Absolut sanning är det du upplever absolut nu. typ så. (och då finns väl gud då om du just nu tror/känner/vet).
jag ska sluta flumma nu, skriver detta motoriskt och helt utan eftertanke. mvh. med känslan.
ps, jag borde skriva mer positivt, då verkligheten endast bor i våra hjärnor och inte försöka få andra att tvivla,
men vattumannen i mig vill ha sanning även om det går ut över den positiva känslan.
ordning och reda skapar trygghet. varför röra till det i grytan ?, jag vet inte. kanske det är hoppet om att hitta mening i det som inte har mening, göra kaos till en ordning av ny trygghet.
