Inlägget kompletterat: 2014-11-01
Skriver detta inlägg med anledning av Anders tidigare frågor ang kopplingen mellan mitt koncept och
matematiken och dess regelverk, men hoppas även Algotezza är intresserad. När få verkar förstå,
är det för mig extra värdefullt att Algotezza är öppen för nya tankar, och även redan är inne i liknande
tankebanor som mina egna. Anders nyfikenhet uppskattas också, och lovar även den gott.
Min förhoppning är därför att följande exempel ska ge en fingervisning/antydan om den principiella
matematiska bakgrunden till balanskriteriet,
∆Ø, och att mitt koncept är
matematiskt förankrat.
Troligen kommer jag att i efterhand justera texten när jag haft tid att kontrolläsa den bättre.
Balanskriteriet, ∆Ø, har sin grund i att den reella existensen förutsätter en imaginär ”motpol”.Denna ”motpol” är en konsekvens av den obalans Maskerings Principen, MP, förorsakar.
MP i sin tur är en följd av medvetandets referens. ∆Ø kan därigenom betraktas som en illusion
till följd av den självförvållade obalans medvetandestrukturen ger upphov till.
Ljusets hastighet, c, är t ex en effekt av denna obalans.
Medvetandets position/förankring bestäms således av medvetandets referens via MP.
Tänk er att talet plus ett, +1, motsvaras av något reellt i vår verklighet, t ex ytan (1 x 1 = +1) på ett objekt A.
Talet minus ett, −1, är på motsvarande sätt den fiktiva yta som krävs för att balansera/eliminera det reella talet, +1.
För att talet −1 generellt ska kunna balansera objektet A symboliserat av +1, krävs det att ALL
rörelse som kännetecknar A inkluderas i −1.
Det innebär att även (relativt i A motriktade) rörelser ingår i −1.
Från litteraturen känner vi att j = √−1, men det kan vara vilseledande då tecknen måste beaktas.
Medelvärdet av +1 och −1 skriver vi som √+1 ∙ −1 = √−1 = ±√−1 =
± j Det är viktigt att förstå att roten ur −1 inte skall skrivas √−1 utan mer korrekt som ±√−1.
Medelvärdet representeras därigenom av två tal, nämligen
+j och –j.
Vi låter i nästa steg objektet A i form av +1 representera samtliga objekt, vilket innebär att A och +1
symboliserar den förnimbara
verkligheten.
Det abstrakta talet −1 kommer då att symbolisera det som balanserar verkligheten.
Det som balanserar verkligheten benämner vi ”balansheten”.
Medelvärdet
± j kan då betraktas som
medelvärdet av
VERKLIGHETEN och BALANSHETEN.
Det krävs alltså både +j och −j för att "beskriva" A:s verklighetsprojektion.
Verkligheten, A, är synonymt med verklighetsförnimmelsen via medvetandets egenreferens.
A (= A-”jaget”) kan då ses som ”observatören” som förnimmer (= kommunicerar med) B.
Det krävs m a o både +j och –j för att ”beskriva” A:s förnimbara balanshet, B.
B får därigenom karaktären av en ”polvänd spegling”.
Observera att detta gäller ömsesidigt, och således även för B som observatör av A.
I konceptet är detta beskrivet som att A, p g a MP, inte förmår ”se” sin egenstruktur i G,
varför −1 kan ses som den indirekta spegling som A:s polarisering av G ger upphov till.
Från konceptet känner vi varianterna av Eulers formel,
+e^+jφ = cos φ + j sin φ respektive,
+e^–jφ = cos φ – j sin φ
Här ser vi hur tecknet på exponenten förändrar tecknet på j-termen, så två olika komplexa uttryck erhålls.
Tecknet på exponenten avgör om uttrycket ska stå i täljaren (+) eller i nämnaren (–).
Vi tillämpar i nästa steg medelvärdena, +j och –j, på Eulers formel, och erhåller då alltså både,
e^+jφ = cos φ + j sin φ
och e^–jφ = cos φ – j sin φ.
Uttrycket e^–jφ = cos φ – j sin φ kan p g a den negativa exponenten flyttas ned i nämnaren,
vilket kan skrivas som +e^–jφ = 1 / e^+jφ = 1 / cos φ + j sin φ
FÖRHÅLLANDET mellan de komplexa uttrycken e^+jφ och +e^–jφ är alltså ett.
Medelvärdet, ± j, av
VERKLIGHETEN och BALANSHETEN ger alltså upphov till två uttryck vars PRODUKT ges av,
e^+jφ • e^–jφ = (cos φ + j sin φ) • (cos φ – j sin φ) = cos φ^2 – j cos φ sin φ + j cos φ sin φ + sin φ^2 = cos φ^2 + sin φ^2
Beloppet av produktmedelvärdet erhålls som,
√ cos φ^2 + sin φ^2 = ± 1 Ovanstående PRODUKT-medelvärde kan betraktas som ett rörelsemedelvärde (sett ur ett perspektiv)
utan beaktande av styrkan i rörelsen.
Styrkan erhålls som ett KVOT-medelvärde, där KVOT kan ses som ”avvikelsefördelning” alt. ”tänjningsfördelning”
mellan motriktade funktioner. Kvoten ges av,
e^+jφ / e^–jφ = (cos φ + j sin φ) / (cos φ – j sin φ) = (cos φ + j sin φ) (cos φ + j sin φ) = (cos φ + j sin φ)^2 =
= cos φ ^2 + j cos φ sin φ + j cos φ sin φ – sin φ ^2 = cos 2φ + j sin 2φ = +e^+j2φ =
e^+j2φ =
cos 2φ + j sin 2φ Dubbla vinkeln, 2φ, i kombination med
φ utgör bas för synkron modulation/detektering (= "sidställning" = obalans).
KVOT- medelvärdebelopp erhålls som, √e^+j2φ =
±e^+jφ Ur motsatt perspektiv erhålls på motsvarande sätt,
e^–jφ / e^+jφ = (cos φ – j sin φ) / (cos φ + j sin φ) = (cos φ – j sin φ) (cos φ – j sin φ) = (cos φ – j sin φ)^2 =
= cos2 φ – sin2 φ – j 2 cos φ sin φ = +e^–j2φ = e^–j2φ =
cos 2φ – j sin 2φ KVOT-medelvärdesbeloppet erhålls som, √e^–j2φ =
±e^–jφ Även i kvot-fallet är, som framgår,
FÖRHÅLLANDET mellan e^+j2φ och e^–j2φ, ett, men då vid
2φ.
Ur resp DRP-perspektiv roterar alltså, i kvot-fallet, motsatt perspektiv åt motsatt håll !
De olika DRP perspektivens KVOT-medelvärden ges av √e^+j2φ •–e^–j2φ = √–e^0 =
± jDifferensen mellan +j och –j är 180 grader (= −), vilket är den principiella bakomliggande förklaringen till
DRP:s teckenskift.
Det rör sig således principiellt i grunden om en synkron effekt, som funktion av olika frekvenser.
BALANSHETEN utgör grunden för maskeringsprincipen, MP, (eller tvärt om hur man nu ser på det).
MP är beroende av medvetandets referens.
Ovanstående KOMBINERAS via PRODUKT & KVOT så som den tidigare redovisade tabellen anger.KVOT kan här betraktas som en typ av
NORMERAD PRODUKT.
Konceptet använder sig alltså vid växelverkan, av kombination av PRODUKT och KVOT, via Eulers formel.
Produkt och kvot är i grunden komplexa fenomen. Medelvärdet av produkt respektive kvot är dock
enligt ovan reellt respektive imaginärt vid balans mellan aktuella perspektiv.
Kombinationen av produkt och kvot BALANSERAR alltså varandra under vissa förutsättningar.
PRODUKT och KVOT skiljer sig således i viss bemärkelse åt ”frekvensmässigt” (φ och 2 φ).
Denna differens ger upphov till den (via ”synkron detektering”) separationseffekt som utmynnar i
verklighetens RUM och TID. Balanskriteriet ∆Ø är den atomära beskrivningen av rum-tid-separationen.
Man kan även se detta som att
φ och 2 φ ger upphov till modulationsfenomen, som fördelar
G-koncentrationen i rummet. Oavsett vilken modell som väljs är verkligheten en illusion formad av medvetandets egenreferens.
Balanskriteriet ∆Ø (inkl grundtillståndet, G) redovisar/utgör därigenom bakgrunden till fenomenen,
RUM och
TID.
Notera gärna att ovanstående är beroende av vår position i universum.
Sammantaget ger detta den matematiska bakgrunden till balanskriteriet, ∆Ø.Konsekvenserna av ∆Ø för t ex begrepp som RELATIVITET och RÖDFÖRSKJUTNING mm,
har tidigare beskrivits i denna tråd, och redovisas även i konceptet,
www.maticweb.comhttp://www.youtube.com/watch?v=whM848cm_ichttp://www.youtube.com/watch?v=-tVmxsbzoB8/ Illusionen