...Alltså, jag håller ofta med i kritiken mot religion som förs. Och jag försöker prata om något annat. Låt mig försöka förklara...
Betänk detta, om vi först antar att Jesus och Buddha existerat (för argumentets skull) samt att de haft någon form av "insikt" i den "mänskliga tillvaron" (återigen för argumentets skull). Genom denna insikt så skapades ett "radikalt budskap" (jag gör f.n. inget anspråk på detaljerna i budskapet) som ledde till ett slags altruistiskt handlande som inspirerade många människor vilket gjorde att religionen växte sig stor - vi kan alltså här tala om en slags "gräsrotsrörelse".
Om man accepterar att det var på detta sätt som religion uppstod (vilket är något alla religiösa människor upplever, oavsett hur religionen ser ut) så är detta en bas för diskussionen. Accepterar man inte detta utan utgår ifrån att religion är ett "konspiratoriskt" eller "politiskt" vertyg för att kontrollera massor så tror jag att det blir svårt att ha en dialog.
Så vad tycker du?
Men problemet är här att du utgår ifrån att religioner börjar i tron på en Gud, men det stämmer inte. Buddhismen är ett exempel på detta.Vari ligger det felaktiga i att kritisera denna religion? Vari ligger felet i att kategoriskt avfärda den? Jag finner inga argument för några gudar, så uppenbarligen kan jag inte godta dess mest grundläggande premiss(er). Av rent epistemologiska orsaker så kan jag inte godkänna religionen.
Det är inte med nödvändighet att "allting kan vara lika (o)rimligt." - Att du tror att allt kan vara lika orimligt är snarare en irrationell upplevelse du själv skapar - i och med - det att du rent rationellt inte kan föreställa dig det irrationella (mycket viktigt!) - och detta framkallar en slags "irrationell ängslighet" i dig som du snabbt trycker undan genom att rationalisera. Ju större behov vi har att använda våran rationalitet på ett rationellt sätt - desto större växer våran rationella (dvs. irrationella) rädsla för det irrationella - överdriven rationalitet är ett överdrivet kontrollbehov vilket föder en slags kamp då vi hela tiden försöker jaga våran egen irrationella svans med rationella argument. Håller du med om detta? Det jag försöker säga är följande: Det kan vara lika irrationellt att underkasta sig irrationalitet som att förkasta den på rationella grunder (eftersom de rationella grunderna bygger på en irrationell ängslan av att det rationella ska kollapsa och falla tillbaka i det irrationella). Jag tycker även att du själv erkänner detta i det du skriver, du skrev: "jag anser även att det finns en inneboende riskfullhet i att aktivt basera sitt liv på en rationellt icke-godtagbar grund. Ja, det är i stort sett ett principiellt uppgivande av den rationella principen - vilken ju faktiskt leder till en fullkomlig absurditet. ", detta är en perfekt definition av det transrationella (postrationella). Denna "inneboende riskfylldhet" du har identifierat är just det irrationella. Kirkegaard kallade ju detta för "lead of faith", och detta handlar just om detta: Om man inte erkänner att irrationaliteten alltid är en del av människan, så kommer man alltid att försöka "undertrycka den" (precis som en religiös undertrycker sin sexualitet). Människor som anser sig vara rationella, är inte mindre irrationella än andra människor - de har bara ett annat förhållningsätt till sin egen irrationalitet - de fruktar den - vilket själv är ett irrationell agerade. Hänger du med i min argumentation? Om du gör det, så kommer du inse att det irrationella inte är något att frukta, utan något att undersöka. Men denna form av irrationalitet är inte samma form av irrationalitet som hos människor som ej ännu lyckats utveckla ett starkt rationellt tänkande, och det är därför Wilber introducerade begreppet pre/trans fallacy, dvs. att det finns ett förrationellt tänkande, ett rationellt tänkande och ett trans/post-rationellt tännkade. För den rationella så upplevs det för- och trans-rationella som lika irrationellt, men det finns en stor skillnad: den förrationelle är inte medveten om sin irrationalitet eftersom han INTE har utvecklat rationellt tänkare, och den transrationelle är inte rationell eftersom han inser att det är mer irrationellt att försöka hålla det irrationella borta genom rationalitet - han gör alltså istället ett leap of faith - han kastar sig in i det irrationella tros sin rädsla för det (vilket kräver större mod än att undertrycka det irrationella - precis som att det kräver större mod att leva ut en sexualitet som varit förtryckt - än att fortsätta förneka sin sexualitet), det är att försöka balansera det irrationella med det rationella. Ok?Nåväl. För att ytterligare utveckla; jag anser även att det finns en inneboende riskfullhet i att aktivt basera sitt liv på en rationellt icke-godtagbar grund. Ja, det är i stort sett ett principiellt uppgivande av den rationella principen - vilken ju faktiskt leder till en fullkomlig absurditet. Och en fullkomlig absurditet kan i egenskap av sin gränslöshet ju faktiskt innebära vad som helst; allting kan vara lika (o)rimligt.
Jag tror att vi ska försöka ta lägga metafysiska antagaden åt sidan så länge, och mer fokusera på de etiska. Samtidigt så vill jag påpeka att detta är något som Buddha alltid påpekade: det viktiga är inte att sitta och spekulera i metafysik och att fokusera på etiken. Jag kan rota fram ett citat på detta om du vill.Nu finns det givetvis en invändning om att ogrundade, metafysiska antaganden är ofrånkomliga, emedan vår kunskap inte är fullkomlig.
Jo, jag håller med dig. Men här vill jag poängtera en sak (om jag tillåts använda min tidigare idé om the pre/trans fallacy): Att människor är "intelekktuellt mesiga" är enligt mig för att de inte utvecklat rationellt tänkande, och jag tror att det bästa sättet att få människor att tänka mer rationellt är att uppmuntra människor att gör det - alternativet är att göra som du gör, dvs. att ta till rationella argument mot någon som inte riktigt kan försvara sig - detta gör naturligtvis att de "retirerar" och kommer med massa irrationell smörja. Jag kan ge en metafor: Jag ser det som ungefär fysiskt slå ett barn för att barnet är fysiskt svagare/mesigare, men är detta verkligen att vara ett föredömme? Vad händer när barnet växer upp och mognar? Kommer barnet att sluta slåss? Kanske eftersom personen utvecklar en slags integritet och respekt mot våld, men den kan lika gärna vara så att det var traumatiserande att bli slagen och att barnet bara bygger upp ett ännu starkare försvar.Slutligen; är det något jag har svårt för så är det intellektuell mesighet. Jag menar mig inte vara så särdeles elak när jag ifrågasätter de religiösas motiv; jag är ärlig och uppriktig i mina frågor. Och om de anser att ifrågavarande frågor är anstötande, så är det deras problem.
Som jag ser det, så handlar det först om att du måste acceptera att det lika mycket handlar om dina emotionella grundvalar, dvs. din rationella (irrationella) rädsla för det irrationella.Men å andra sidan, de ryggar ju instinktivt tillbaka bara jag ordar termen "ateism", så vem är jag att försöka förstå mig på deras emotionella grundvalar.
