nossai skrev:Jag har funderat lite på strävan efter att vara normal ett tag. Hur kan man vilja något sådant egentligen? Om man är normal är man ju varken eller. Varken snygg eller ful, glad eller ledsen, rolig eller tråkig. Är normaliteten medelvärdet av extremiteterna? Om detta är sant borde ju normalitet vara en avvikelse, för hur många passar in på detta?
Det är det lilla extra som gör en människa intressant, så då borde även de normala per definition bli intressanta! Man kan ju alltid hoppas iaf...
Det som är normalt är varken medelvärdet eller "varken eller" utan det som är vanligast (ev. Medianen)! Alltså en helt annat sak. Så om det t.ex. är vanligast att folk är snygga i en viss skara av människor så är det normalt (normen). Ett tillägg till detta är även den normativa delen som inte enbart har med antal att göra utan vad som handlar om vad som är allmänt accepterat. Men det allmänt accepterade behöver inte med nödvändighet vara tråkigt eller dåligt utan helt enkelt något som gillas av många.
Fredrik
PS. Huruvida det är eftersträvansvärt att vara normal eller inte beror väl på vad det är som är normalt? Om det t.ex. är normalt att i en vissa grupp människor vara väldigt snäll, ja då är det väl eftersträvansvärt att vara normal? Om det är normalt i en viss skara människor att vara tvungen att arbeta med något man inte tycker om, ja då är det inte eftersträvansvärt att vara normal? DS.
