Your own personal Jesus (lång men givande uppsats)

[hovnarr]

För detta behöver man inte ha "modern uppfattning" i saken. Den samtida "hedna-missionären" Appollonius' "tolkning" trängdes undan av Paulus egen, dialektiska variant - som blev kristendomen med stort K.

Nu blir jag nyfiken! Jag måste kolla upp den där Appollonius närmare.

Det är inte lätt att veta vem ens far egentligen är(eller för den delen mor), i världar där gudar/gudinnor besöker människorna. Detta är fallet i Iliaden/Odyssèens och Bibelns världar.

Sannerligen, meanman. Och jag börjar delvis tröttna på mitt historiska rotande vad anbelangar specifika personer. Det slutar ändå med att man landar i några sumeriska fiskarkonungar vid sen bronsålder. Vad jag däremot tycker är kul att spåra är kristendomens - alltså det kristna budskapets - rötter och traditioner.

Den vanligaste uppfattningen om ordningsföljden på evangelierna är Markus, Matteus, Lukas och Johannes. Själv tror jag att de skrevs först vid sekelskiftet år 100. med Markus något före och Lukas något efter.

Jo, jag har stött på den uppfattningen också. Samtidigt finns det de som hävdar att några av evangelierna skrevs långt tidigare än år 70. Jag har försökt återge den uppfattning som de flesta av forskarna delar - något slags genomsnitt eller grovuppskattning. Därtill verkar det mycket sannolikt att:
1) Fragment av evangelierna nedtecknats tidigare, medan de sammanställts senare (jfr. t.ex. "bergspredikan" från Qumrangrottorna ca. 100 f.Kr. och det faktum att Jerusalem både tycks vara intakt och i ruiner i vissa evangelier)
2) Evangelierna efterpolerades och snyggades till efter sammanställningen
3) Evangelierna fick spridning långt efter (kanske 20-30 år) efter att de fullbordats (i början var det Paulus brev som gällde för kyrkofäderna)

Detta gör det alltså inte särskilt meningsfullt att tvista om ett exakt utgivningsdatum, om något sådant ens kan fastställas.

Troligen är endast sju av Paulus’ brev skrivna av honom och de övriga är senare tillkomna.

Just, med "Paulus brev" avsåg jag just dessa 7, t.ex. 1 Tes, 1-2 Rom, Gal (som jag tycker sprider mest ljus över min frågeställning)

Apostlagärningarna torde vara skriven efter Lukasevangeliet.

Just, och de flesta tror att det är samma författare.

Stefanos är knappast en historisk person och hans död en omskrivning av Jakobs död år 62.

Stefanos existens är minst lika osäker som Jesus existens. Namnet betyder "krönt", eller "bekransad". Namn och deras betydelser var mycket närmare sammanflätade förr än vad de är idag, så det är ibland svårt att göra distinktioner. "Kristus Jesus" betyder ju direktöversatt "Den Smorde Jag Är Räddar", där "den smorde" brukar tolkas mer som en titel (messias) och "Jag Är räddar" mer som ett namn. Men gränsen är flytande. "Johannes" (sammandragning av Ioa Annes) betyder t.ex. "ljusuppenbarare" och var en titel eller ett namn som användes om många andliga lärare/profeter på den tiden.

Man bör alltså komma ihåg att man inte skilde så noga på titlar och egennamn. "Stefanos" kan därför helt enkelt syfta på någon kristen, då smörjelsetraditionen (christos) ju på den tiden syftade på smorda kungar. "Bekransad" leder ju också tankarna till Kristi törnekrona.

Det finns ingen uppgift hos Paulus att Damaskus var platsen för hans omvändelse, den uppgiften kommer från Apg

Tolkningsfråga - Paulus nämner i varje fall platsen i samband med frälsningen. Jag har inga skäl att tvivla på att just denna information från Apg skulle vara en efterkonstruktion då den stämmer väl med Paulus egen berättelse:

Men han som utsåg mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd beslöt att uppenbara sin son för mig, för att jag skulle förkunna evangeliet om honom för hedningarna. Då frågade jag inte någon av kött och blod till råds inte heller for jag upp till Jerusalem, till dem som var apostlar före mig. I stället begav jag mig till Arabien, och därifrån vände jag tillbaka till Damaskus.

Är du av en annan uppfattning - har du skäl att tro att Paulus "mötte Jesus" på något annat sätt än vad som beskrivs i Apg?

Evangelierna kan inte räknas som fyra källor då minst två men troligen tre kopierat den fjärde (Markus).

Det är sant. Man brukar tala om tvåkällshypotesen som jag inte gått in på här, alltså att Matt och Luk bygger på Mark och en okänd källa Q. Joh bygger sedan på alla tre och ytterligare information, särskilt om Johannes döparen. Alla 4 inkorporerar dessutom något olika muntliga traditioner. I varje fall tycks detaljrikedomen växa ju yngre dokumenten blir.

En annan sak jag tänkte på igår: I Apg. berättas om att Paulus samtyckte till Stefanos stening, men det berättas inget om hans roll vid Jesu korsfästelse. Paulus själv måste ju, om han deltog i fallet Stefanos, haft en nära ställning till rådet. Ändå verkar Paulus själv över huvud taget inte ens REGISTRERAT att någon Jesus dömts till döden under hans egen tjänstgöring. Paulus blir medveten om Jesus existens först i samband med hans frälsning, och får sedan syner som tyder på att han dog på korset.

Om Jesus haft den påverkan på folket som NT gör sken av, och hans förkunnelse skulle ha uppmärksammats av fariséerna så till den grad som beskrivs där, då borde Paulus inte behövt förlita sig på syner för att beskriva Jesu liv. Så fort han förstått vilket väsen det rörde sig om (efter mötet med honom i öknen), borde han gissat att det förstås var samme Jesus som uppviglat folket bara tre år tidigare, som gjort stora under och som korsfästes för att han var messias, guds son.

Detta är alltså sammanfattningsvis den största besynnerligheten jag stött på hittills: Paulus, som har en nära ställning till Rådet och ser Jesus i syner bara 3 år efter hans död, verkar inte ha något personligt minne av en fysisk Jesus utan stöder sin förkunnelse på syner och uppenbarelser.

[Roger Viklund]

Hej igen Hovnarr!
Jag kommenterar endast en punkt vid detta tillfälle

Jo, jag har stött på den uppfattningen också. Samtidigt finns det de som hävdar att några av evangelierna skrevs långt tidigare än år 70. Jag har försökt återge den uppfattning som de flesta av forskarna delar - något slags genomsnitt eller grovuppskattning. Därtill verkar det mycket sannolikt att:
1) Fragment av evangelierna nedtecknats tidigare, medan de sammanställts senare (jfr. t.ex. "bergspredikan" från Qumrangrottorna ca. 100 f.Kr. och det faktum att Jerusalem både tycks vara intakt och i ruiner i vissa evangelier)
2) Evangelierna efterpolerades och snyggades till efter sammanställningen
3) Evangelierna fick spridning långt efter (kanske 20-30 år) efter att de fullbordats (i början var det Paulus brev som gällde för kyrkofäderna)

Detta gör det alltså inte särskilt meningsfullt att tvista om ett exakt utgivningsdatum, om något sådant ens kan fastställas.

Jag tror nog att det kan vara meningsfullt att försöka utreda när evangelierna tillkom.Den allmänna uppfattningen hos dagens auktoriteter är att Matteus’ evangelium tillkom någon gång mellan åren 75 och 80 vt, Lukas’ mellan åren 80 och 85 vt och Johannes’ ännu något senare.

En gammal tradition vill göra gällande att Markusevangeliet skrevs i Rom i början av 60-talet, och därför förläggs Markus ofta till omkring år 65. Man underkänner då hänvisningen i Markus 13:1–2 till förstörelsen av templet. Men denna hänvisning samt exempelvis den tydliga anspelningen på den romerska tionde legionen i berättelsen om de orena andarna som skickas in i 2000 grisar i Mark 5:1ff gör det mycket troligt att även Markus skrevs efter år 70.

Då likheterna mellan de tre synoptikerna är så stora finns egentligen endast två alternativ. Antingen har de synoptiska författarna var och en för sig skrivit av ett äldre evangelium, eller har de skrivit av varandra. Den i dag hos forskare helt dominerande uppfattningen är att Markus skrev sitt evangelium först och att de båda andra kopierade honom. Det finns flera goda skäl anta att så är fallet. Så gott som hela Markusevangeliet återfinns hos de två andra. Det är betydligt lättare att försvara hypotesen att Matteus och Lukas broderat ut Markusevangeliet än att Markus skulle ha uteslutit sådant ur Matteus och Lukas som Jesu barndomsberättelser, bergspredikan och många av de stora liknelserna.

Det är också tydligt att Lukas och i all synnerhet Matteus har ”förbättrat” Markus’ framställning. Dessutom tonar Matteus, och framför allt Lukas, ned Markus’ uppgifter om Jesu snara ankomst och världens slut, uppenbarligen eftersom en viss tid förflutit utan att något dylikt hänt. Händelsernas ordningsföljd är till yttermera visso likadan hos Lukas och Matteus endast såvitt dessa också överensstämmer med Markus. Där de avviker från Markus avviker de också från varandra. Dessa fakta är svåra att förklara, ifall man antar att alla tre skrivit av ett urevangelium, eller att Markus och Lukas kopierat Matteus.

Därmed anser jag det vara rimligt anta att alla evangelier skrevs efter år 70. Frågan är bara hur långt efter? Den bortre gränsen kan knappast sättas längre än år 135 och troligen inte ens så sent även om de mest extrema dateringarna förläggs till 170-talet. Men p52 av Johannes bör inte vara senare än år 150. Justinus citerar ur evangelierna på 150-talet och Polykarpos gör det sannolikt också även om hans citat avviker något och Polykarpos skrev senast år 135.

Mvh, Roger Viklund

[Roger Viklund]

Det är sant. Man brukar tala om tvåkällshypotesen som jag inte gått in på här, alltså att Matt och Luk bygger på Mark och en okänd källa Q. Joh bygger sedan på alla tre och ytterligare information, särskilt om Johannes döparen. Alla 4 inkorporerar dessutom något olika muntliga traditioner. I varje fall tycks detaljrikedomen växa ju yngre dokumenten blir.

En annan sak jag tänkte på igår: I Apg. berättas om att Paulus samtyckte till Stefanos stening, men det berättas inget om hans roll vid Jesu korsfästelse. Paulus själv måste ju, om han deltog i fallet Stefanos, haft en nära ställning till rådet. Ändå verkar Paulus själv över huvud taget inte ens REGISTRERAT att någon Jesus dömts till döden under hans egen tjänstgöring. Paulus blir medveten om Jesus existens först i samband med hans frälsning, och får sedan syner som tyder på att han dog på korset.

Om Jesus haft den påverkan på folket som NT gör sken av, och hans förkunnelse skulle ha uppmärksammats av fariséerna så till den grad som beskrivs där, då borde Paulus inte behövt förlita sig på syner för att beskriva Jesu liv. Så fort han förstått vilket väsen det rörde sig om (efter mötet med honom i öknen), borde han gissat att det förstås var samme Jesus som uppviglat folket bara tre år tidigare, som gjort stora under och som korsfästes för att han var messias, guds son.

Detta är alltså sammanfattningsvis den största besynnerligheten jag stött på hittills: Paulus, som har en nära ställning till Rådet och ser Jesus i syner bara 3 år efter hans död, verkar inte ha något personligt minne av en fysisk Jesus utan stöder sin förkunnelse på syner och uppenbarelser.

Jag anser som du att Paulus’ tystnad är en av de största anledningarna till att betvivla Bibel-Jesus’ existens. Och detta gäller inte bara Paulus utan alla brev som tillkommit i tiden mellan Paulus och evangelierna uppvisar samma ovetskap om ”Jesu liv”. Alltså först ska Jesus ha levt sedan glömde alla bort det för att senare plötsligt komma ihåg det.

Mvh, Roger Viklund

[Roger Viklund]

Jag vill också kommentera detta:

Evangelierna fick spridning långt efter (kanske 20-30 år) efter att de fullbordats (i början var det Paulus brev som gällde för kyrkofäderna)

Paulus rönte egentligen ingen uppmärksamhet inom den falang som senare utkristalliserades som huvudfåran före Irenaeus’ tid. Fram till dess var det i stort sett endast gnostikerna som Markion, Basilides och Valentinos som uttolkade och åberopade Paulus. Det kan vara så att många av de äldre kyrkofäderna inte ens kände till Paulus’ brev. Varken Ignatios, Polykarpos, Justinus, Hegesippos eller Athenagoras visar spår av influenser från Paulus’ teologi.

Mvh, Roger Viklund

[Roger Viklund]

Hovnarr skrev:

Är du av en annan uppfattning - har du skäl att tro att Paulus "mötte Jesus" på något annat sätt än vad som beskrivs i Apg

Jag har skäl att misstro allt som skrivs i första halvan av Apg då jag anser mig kunna visa att mängder av uppgifter är antingen felaktiga eller förvrängda. Därför vill jag bara påpeka att utan uppgiften i Apg skulle knappast någon tolka det så att Paulus fick sin uppenbarelse när han var på resa till Damaskus. Paulus säger ju endast att han mött Kristus, inte var han mött honom annat än i sitt inre.

Mvh, Roger

[hovnarr]

Hej igen Roger!

Instämmer med allt du skrivit, men vill diskutera detta närmare:

Paulus säger ju endast att han mött Kristus, inte var han mött honom annat än i sitt inre.

Även Apg tycks antyda att det är en inre uppenbarelse. Hans följeslagare verkar inte ha samma uppfattning av händelsen som han själv. Jag tolkar båda berättelserna som "andliga möten".

Jag har skäl att misstro allt som skrivs i första halvan av Apg då jag anser mig kunna visa att mängder av uppgifter är antingen felaktiga eller förvrängda.

Vilket ju inte är detsamma som att _alla_ uppgifter är det. Författaren till Luk och Apg var nära vän med Paulus, så det är rimligt att tänka sig att just berättelserna om Paulus är ganska riktiga, även om det kan ha anpassats för att "smälta in" i resten.

Därför vill jag bara påpeka att utan uppgiften i Apg skulle knappast någon tolka det så att Paulus fick sin uppenbarelse när han var på resa till Damaskus.

Det skulle nog ha varit svårt att finna den slutsatsen själv, men den är ganska logisk om man tittar på vad Paulus säger:

Då frågade jag inte någon av kött och blod till råds inte heller for jag upp till Jerusalem, till dem som var apostlar före mig. I stället begav jag mig till Arabien, och därifrån vände jag tillbaka till Damaskus.

1. Han for inte "upp till Jerusalem". Dagens Damaskus ligger norr om Jerusalem, men det är mycket troligt att det är frågan om ett annat Damaskus i Judéen nära Qumran (se uppsatsen). Han var i varje fall inte i Jerusalem när det hände - då hade han inte ens haft möjligheten att fara dit. Notera också att han nämner att det fanns apostlar före honom...
2. Han begav sig efter händelsen till Arabien. Detta verkar vara det första han gör efter omvändelsen.
3. Därifrån vänder han tillbaka till Damaskus. Han hade alltså varit i Damaskus någon gång före, under eller omedelbart efter frälsningen.

Därför är det troligt att anta att frälsningen skedde i en närhet till Damaskus. Jag ser ingen annan logisk möjlighet som får hans berättelse att stämma.

[Roger Viklund]

Vi fortsätter väl detta givande meningsutbyte.

Även Apg tycks antyda att det är en inre uppenbarelse. Hans följeslagare verkar inte ha samma uppfattning av händelsen som han själv. Jag tolkar båda berättelserna som "andliga möten".

Paulus’ vision, som omtalas tre gånger i Apg, är motsägelsefull. I Apg 22:9 sägs Paulus’ följeslagare ha sett ett ljus men inte hört någon röst. I Apg 9:7 sägs de ha hört en röst men inte sett något ljus. Enligt den maximalistiska tolkningen innebär detta att de både sett ljuset och hört rösten, enligt den minimalistiska att de varken sett ljuset eller hört rösten och att händelsen endast var en inre upplevelse hos Paulus.

Paulus själv säger inget om att Kristus uppenbarat sig för honom just när han var stadd på resa till Damaskus, inte ens i Galaterbrevet där han redogör för den resan. Uppgifterna om detta kommer endast från Apg.

Vilket ju inte är detsamma som att _alla_ uppgifter är det. Författaren till Luk och Apg var nära vän med Paulus, så det är rimligt att tänka sig att just berättelserna om Paulus är ganska riktiga, även om det kan ha anpassats för att "smälta in" i resten.

Nej givetvis innebär det inte att alla uppgifter måste vara felaktiga. Jag ville endast påvisa att vi bara har Apg:s ord på detta. Det betyder inte att det är fel utan att vi bör vara försiktiga i våra antaganden. Dessutom skulle jag också vara försiktig med att tro att författaren av Lukasevangeliet var den Lukas som sägs ha varit Paulus’ följeslagare. Lukasevangeliet synes vara av sent ursprung då författaren troligen använt Josefus’ båda historieverk varav det senare utkom 93/94. Vi-passagerna i Apg kan mycket väl stamma från denne Lukas men det innebär inte att resten också skrivits av honom. Inget av de fyra bibliska evangelierna namnges förrän på 180-talet

Det skulle nog ha varit svårt att finna den slutsatsen själv, men den är ganska logisk om man tittar på vad Paulus säger:

Å andra sida är det en allmän uppfattning att författaren av Lukas och Apg inte hade läst Paulus’ brev, detta pga av de stora avvikelser som förekommer mellan Apg och breven. Enligt Apg 9:26ff reser Paulus direkt från Damaskus till Jerusalem där han rör sig fritt bland apostlarna. Men i sin beskrivning i Galaterbrevet av de tre åren i Damaskus säger Paulus uttryckligen att: ”inte heller for jag upp till Jerusalem”. I stället reser han till Arabien för att återvända till Damaskus och först efter tre år fara till Jerusalem (Gal 1:15–19).

Enligt Apg 11:28–30 sänder kyrkan i Antiochia ut Paulus och Barnabas till Jerusalem för att lindra svälten. Josefus berättar att området drabbades av en svår svält under Claudius’ regim åren 44 till 46 vt. Men berättelsen i Apg om att Paulus reser till Jerusalem för att ingripa mot hungersnöden saknar stöd i Galaterbrevet och stämmer heller inte i tiden med Josefus’ uppgift. Paulus säger att han efter sin första vistelse (ca 36–37) först fjorton år senare reste till Jerusalem (ca 50–51 vt) tidsmässigt långt efter den svält som Josefus berättat om. Dessutom gör Paulus klart att han inte reste dit för någon hungersnöd utan på grund av en uppenbarelse (Gal 2:2).

Detta möte i Jerusalem som skildras i Apg 15 skiljer sig väsentligt från Paulus’ redogörelse i Gal 2:1–10. Det gäller såväl presentationen som kronologin och detta i en sådan omfattning att det är ovisst om det ens rör sig om samma händelse. Enligt Apg fick Paulus och Barnabas ett glatt mottagande i Jerusalem, medan Galaterbrevet visar på något motsatt. Men i båda skildringarna framstår Jakob utan tvivel som den högste ledaren.

Mvh, Roger

[cogito]

Hej hovnarr,

här är en länk till en Apollonius-kandidat:
http://www.interfarfacing.com/apollonius.htm

Andra länkar räknar upp 30 möjliga kandidater.

Paulus själv talar om en Apollos i första korinterbrev:3
"När den ene säger 'jag hör till Paulus' och den andre 'jag hör till Apollos'...."

cogito

[Roger Viklund]

1. Han for inte "upp till Jerusalem". Dagens Damaskus ligger norr om Jerusalem, men det är mycket troligt att det är frågan om ett annat Damaskus i Judéen nära Qumran (se uppsatsen). Han var i varje fall inte i Jerusalem när det hände - då hade han inte ens haft möjligheten att fara dit. Notera också att han nämner att det fanns apostlar före honom...

Jag tänkte på detta med upp. Har du kännedom om huruvida man använde begrepp som upp och ner om söder och norr på den tiden? Är inte dylika begrepp en modern uppfinning?

Anser du att Paulus har kopplingar till esseerna?

Jag vore också intresserad av att höra vad du avser med paralleller mellan Qumranlitteraturen och bergspredikan hos Matteus. Såvitt jag känner till finns inga stora likheter, frånsett att man påträffat någon samling av saligprisningar och att Jesus påstås polemisera med esseernas uppfattning genom att säga: "Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende.” (Matt 5:43).

Mvh, Roger

[Roger Viklund]

här är en länk till en Apollonius-kandidat:
http://www.interfarfacing.com/apollonius.htm

Jag behandlar likheterna mellan Jesus och bland andra Apollonios i min artikel Jesusparallellerna om någon skulle vara intresserad:
http://user.tninet.se/~npt994z/Jparal.htm

Mvh, Roger

[cogito]

intressant, ska kolla!

Här en aptitretare:

APOLLONIUS OF TYANA,
THE TRUE CHRIST

An astounding revelation saved from the flames that burnt the Alexandrian Library, which the Roman Churchmen razed to the ground to destroy al records of the"Mystery Man" of Christianity - APPOLLONIUS OF TYANA - the historical Christ and World Teachers of the First Century, now revealed in its entirety, proving that APPOLLONIUS OF TYANA was the true founder of the early Christianity and that "The Jesus Christ" of the New testament had no existance except in the imagination of the Pagan Roman Priests at Nicea, Subsequently called the "Church Fathers," who invented him in 325 A.D. as a substitute for APPOLLONIUS OF TYANA, THE TRUE CHRIST!!

[cogito]

Har kollat din länk nu, Roger.

Kan det kanske tänkas att testamentets Jesusgestalt är sammansatt av flera personer, ev faktiskt historiska, om än inte nödvändigtvis titulerade "Jesus" i andra sammanhang?

För den som kan tyska rekommenderar jag denna länk:
http://www.metamorphia.net/Mythen.htm

Läs gärna, Hovnarr!

cogito

[Roger Viklund]

Kan det kanske tänkas att testamentets Jesusgestalt är sammansatt av flera personer, ev faktiskt historiska, om än inte nödvändigtvis titulerade "Jesus" i andra sammanhang?

Ja, jag hävdar att Jesusgestalten är en kompositfigur uppbyggd av många beståndsdelar där ett element kan sägas vara föreställningar om hedniska gudsgestalters liv och gärning. Jag kan inte sia om faktiska historiska gestalter också bidragit till porträttet - men det är möjligt.

Mvh, Roger

[Roger Viklund]

Jag kommenterar även detta:

cogito skrev:
Jeshua (Jesus) var ju ett vanligt namn

Jag fick motsatt intryck under mina efterforskningar, alltså att det inte var vanligt att heta "Jesus" på Jesu tid. Men det är sak samma. Det är inte vanligt att heta Efraim idag, men det finns de som gör det.

Jesus var ett mycket vanligt namn. I nollhundratalets Palestina bar ca 9 % av männen namnet Jeshu/Jeshua. 14 % av männen hette Josef och hela 20 % Simon. Bland kvinnorna var Maria det överlägset vanligaste namnet och man räknar med att var fjärde kvinna bar namnet Maria i någon form. Josefus nämner 20 personer med namnet Jesus och då har jag räknat bort de två interpolationerna som omtalar Bibel-Jesus.

Mvh, Roger

[Roger Viklund]

Tatjana skrev:
Anledningen till att Herodes dödade alla små pojkar under två år var för att han hade blivit spådd att bli mördad av en.

Menar du att denna spådom även omtalas av en utombiblisk källa?´

Endast Matteus omtalar Herodes den stores (regent 37–4 fvt) masslakt av gossebarn i Betlehem. I dag vet vi dock att Herodes inte genomförde någon massaker så som Matteus säger. Enligt den tidiga kyrkan dödades i Betlehem 6000 pojkar under två års ålder. Detta i en stad vars totala befolkning vid denna tid knappast översteg 1000 personer. Naturligtvis känner ingen historiker till händelsen, inte ens historikern Josefus Flavius. Detta trots att han avskydde Herodes och utförligt beskrev dennes regeringstid.

I berättelsen om den grymme kung Kamsa som försöker döda den nyfödde Krishna finns en parallell till kung Herodes’ barnamord. Den vise Narada varnar Kamsa för att Devakis nyfödde son skall frånta honom tronen. Han beslutar då att döda alla hennes nyfödda söner, efterhand som de föds. Men genom en gudomlig uppenbarelse varnas föräldrarna, och fadern lyckas smuggla ut Devakis åttonde son, Krishna, överlämna honom till en herde i en annan by och därigenom låta honom undkomma Kamsa. Då Kamsa upptäcker att pojken är borta, låter han döda en mängd nyfödda gossebarn i hopp om att döda också Krishna.

Det finns starka indicier för att legenden om Kamsa florerade redan före vår tidräknings början. Andra delar av denna legend är förkristna, som att Kamsa var en morbror till Krishna och mycket grym samt att de var fiender, och Patanjali ansåg redan på 100-talet fvt berättelsen vara mycket gammal.

Detta är för övrigt ett välkänt sagomotiv som förekommer även i berättelserna om Oidipus, Sargon, Kyros, Romulus och Remus, för att nämna några. Det troligaste är att Matteus hade berättelsen om Mose som förlaga och då den version som Josefus återger i Judiska fornminnen (2:205–216), ett verk som utkom år 93 vt.

En skriftlärd vid faraos hov förutspår att det vid denna tid ska födas ett israelitiskt barn som ska inskränka det egyptiska herraväldet genom att israeliterna ska resa sig. Farao beslutar då att sätta profetian ur spel genom döda alla nyfödda gossebarn. Han bestämmer sig för att slänga dem i Nilen. Jochabed är vid tillfället gravid och fadern Amram oroas över barnets öde, men Gud uppenbarar sig för honom i sömnen och förutspår barnets storhet och kommande gärning. Den nyfödde Mose göms undan genom att sättas ut i en korg i vassen vid Nilstranden. Där upphittas han av faraos dotter som adopterar honom och ger honom namnet Mose.

Möjligen anspelade Matteus också på att Herodes lät avrätta sina egna barn med den sista mackabeiska prinsessan Mariamne. Enligt rabbinsk lag betraktades dessa barn som judar då det räckte om modern var judinna. Herodes var inte jude, men han dödade de judiska barnen – sina egna judiska barn.

Mvh, Roger